Kris, inflation och hunger…

Hungerupplopp på tre kontinenter, en bostadskris som ställer folk på gatan, en finanskris som ruinerar småsparare och ett spöke från sjuttiotalet som  går igen – inflationen. Vad är det som händer med kapitalismen? Ekonomer och finansexperter tvistar om det syns ljus i tunnelns ände eller om det är ljuset från ett framrusande tåg vi stirrar in i.

Det är flera i varandra ingripande kriser som gör det svårt att se klart i prognosmakarnas kristallkulor. Vi har en mera omedelbar och kortsiktig kris, vilket framför allt de drastiska prishöjningarna på råvaror som olja, metaller och grödor är ett uttryck för. Riskfonder och andra storspekulanter är huvudaktörerna i det drama som driver fram hungerupplopp och som redan tvingat, genom mekanismerna på lånemarknaden, en miljon bedragna fattiga familjer i USA att gå från hus och grund. De stora spekulationsvinsterna i bolånen har raderats ut och aktiemarknaden rosar inte marknaden så hundratals miljarder spekulationsdollar har hittat vägen till oljan, majsen, vetet och andra basgrödor som fattiga människors dagliga kost består av. Vissa banker drar sig inte ens för att kontakta sina rika kunder och lägga förslag om lukrativa investeringar i råvarumarkanden. Vinst som vinst. Varför genera sig inför några miljoner svältoffer ?

Men bakom de mer omedelbara kriserna – som media dagligen slår upp – ligger effekterna av snart tre decenniers nyliberala härjningar på världsmarknaden. Internationella Valutafondens, Världsbankens, Världshandelsorganisationens och Vita Husets nyliberala program för «strukturanpassning » av fattiga länders ekonomier har helt enkelt ruinerat det ursprungliga jordbruket och den småskaliga industrin i Syd och ersatt det med agroindustrins produktion av lyxvaror att exportera för konsumtion i Nord – färska haricot verts året runt på tallrikarna i Nord och importerat ris och genmanipulerat majs på de fattigas fat i Syd. Tiotals miljoner utblottade bönder har drivits bort från sina jordar för att trängas ihop i slummen runt expanderande mångmiljonstäder i Syd.

Här griper den kortsiktiga krisen och den av nyliberalismen skapade strukturella krisen in i varandra. När plötsligt priset på de billiga importerade stapelvarorna skjuter i höjden kan de fattiga inte längre köpa mat för dagen men inte heller producera den på egen jord längre. Enligt FAO har de senaste prishöjningarna kastat 100 miljoner människor in i nöd och hunger, att addera till de 800 miljoner som enligt samma FN-organisation redan saknade tillräckligt med mat för dagen.

I dagens globaliserade marknadsekonomi är det finanskapitalet som håller i rodret. Parallellt med att alla jordens marknader öppnats har den organiserade arbetarrörelsens ställningar rullats tillbaka. I alla industriländer har den arbetande befolkningens del av nationalinkomsten minskat medan kapitalägarnas ökat i samma proportioner. Men trots att den borgerliga offensiven lyckats driva upp vinstmarginalerna för industrin och finansen kan vi inte säga att den utdragna krisen, som började med oljekrisen 1973, är överstånden. Anledningen är att den globaliserade marknaden inte erbjuder tillräckligt med lönsamma investeringsobjekt i expansionsbranscher. Bilindustrin som var kapitalismens lokomotiv under efterkrigstidens expansion kan inte längre fylla samma roll och Internet, kommunikationsindustrin, mobiltelefonin och annat, har en tendens att bita sig själva i svansen. Nya produkter släpps ut på marknaden i så snabb takt att vinsterna inte hinner amortera investeringarna och ge önskad utdelning till kapitalägarna. Den som inte hänger med i det uppdrivna tempot klarar sig inte och tvingas ut i mörkret. Vinsterna används i allt mindre utsträckning till produktiva nyinvesteringar och hamnar i stället i den finansiella sfären som spekulationskapital. Det bevisar inte att kapitalismen var bättre eller mer moralisk förr. Det visar bara att pengarna går dit där vinsterna finns. ”Snikenhet är bra”, sa finansgurus under den ”nya ekonomins” dagar. Varför investera i riskfyllda projekt om man kan låta riskfonder spekulera i köp av företag som om de vore slit- och slängvaror?

Kapitalismen kan inte längre ge människorna vad den säger sig lova – arbete, välfärd, utbildning och social trygghet. Den erbjuder inte längre ett i den arbetande majoritetens ögon legitimt projekt för samhällets framtid. För majoriteten av befolkningen är ordet ”reform” numera ett hot mot allt som arbetarklassen uppnått i social kamp. Nyliberalismens projekt är att koppla loss samhällets nedre delar och låta de rika vräka sig i en alltmer självisk, vidrig lyxkonsumtion. Det finns bara en för den arbetande befolkningen rimlig väg ut ur kapitalismens allt brutalare kriser. Det är en upprustad arbetarrörelse som inte bara tar strid för sina egna närliggande intressen utan också står upp för ett solidariskt, jämlikt och ekologiskt hållbart samhälle där inte vinstmarginalerna bestämmer vilka sociala behov som ska tillfredsställas.

Andra bloggar: Arbetaren,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

Kommentera