När socialdemokratin blev nyliberal

Sossar tittar i backspegeln

TV på sommaren är mest repriser på gamla repriser. Ändå njöt jag under semestern av två repriser. Först gick det fantastiska reportaget om IB-affären om hur det etablerade Sverige sköt Peter Bratt i sank som lögnare när de enda som ljög så det osade var Palme, Geijer och andra i sossetoppen. Dagen efter åkte Jan Josefsson runt med Kjell-Olof Feldt i baksätet i ett program som på ett strålande sätt ställde den socialdemokratiska reformismens bankrutt i blixtbelysning.

Den gode Kjell Olof är inte ensam sosse som ställer sig frågan om vad som gick fel i reformerandet. Det franska Socialistpartiets partisekreterare, Henri Weber, ställer i gårdagens Le Monde frågan ”varför socialismen är på reträtt i Europa”. För de som inte vet det var Henri Weber en av de mest framträdande personligheterna under Maj-68 och redaktör för LCRs tidning Rouge fram till 1976.

-Vi hade inget val.

Både Feldt och Weber kastar blickar i historiens backspegel och konstaterar att det inte gick som de tänkt sig. I Josefsson reportage säger Feldt att ”det där med demokratisk socialism var ju helt omöjligt. Det gick ju bara inte. Det fanns ingen annan väg” sa han uppgivet och syftade på den åtstramning och privatisering som sossarna gjorde till sin politik, till sin enda väg. Weber å sin sida säger att hans parti i början av 90-talet antog en ”defensiv kompromiss” som gick ut på att hålla tillbaka lönekostnaderna och att sätta de sociala utgifterna på diet. Vari kompromissen bestod kan man fråga sig?

Feldts, Webers och andra socialdemokraters idé var att ”om vi lyckas få fackföreningarna att hålla tillbaka lönekraven så kommer kapitalägarna att investera och dra igång en nyindustrialisering av Sverige(Frankrike etc) och då skapas massor av nya jobb”.

Nu gick det inte som Feldt och andra hoppfulla sossar väntade sig. Inför Josefssons avslöjande kamera sa Feldt att ”det blev inte som vi väntade oss. Därför att bankirerna och finansmännen agerade inte som vi väntat”.

-Ojämlikheten exploderade

”Den defensiva kompromissen kunde inte förhindra att ojämlikheten exploderade, att det sociala skyddet undergrävdes och att antalet fattiga i arbete ökade”, konstaterar Henri Weber snopet.

De båda herrarnas besvikna kommentarer är helt fantastiska och slår huvudet på spiken om varför socialismen (läs reformismen) kört huvudet i väggen. De som äger kapital vill helt enkelt inte längre vara med och finansiera reformer värda namnet. Svårare än så är det inte. När Feldt tillsammans med LO-chefen Stig Malm tvingade fackföreningarna att hålla igen lönekraven användes inte de ökade vinsterna till att i första hand investera. Huvuddelen gick i stället rakt ned i aktieägarnas fickor. Den nya kapitalism, under finansherrarnas kontroll, som växte fram var inte längre intresserade av ”defensiva kompromisser” eller ”återhållsamhet till förmån för jobben”. Den nöjde sig bara med total kapitulation.

Så blev det också. Samtliga socialdemokratiska partier i Europa tog till sig de nyliberala recepten för hur ekonomin skulle skötas, dvs att den skulle sköta sig självt utan styrning från kanslihus och presidentpalats. Reformismen anpassade sig till ”modernismens” krav och blev en sorts symmetrisk pol till finanskapitalets idéer om hur samhällsekonomin skulle skötas.

-Omöjlig socialism

När socialdemokratin ställdes inför den ekonomiska krisen efter 1974 och kapitalägarnas krav på en större andel av kakan fanns det bara två alternativ. Konfrontation med kapitalet eller inte? Feldt och socialdemokratin valde medvetet kapitulation eftersom den ”demokratiska socialismen ju är omöjlig”.

-Löntagarfonderna är ett jävla skit men nu har vi baxat dem ända hit, som Feldt skrev på en liten lapp i riksdagen är en fin gravskrift över en reformism utan ambitioner och framtidsvyer.

I andra media: Le Monde,DN,SVD,Wikipedia,Sydsvenskan,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Kommentera