”Vi ska storma himlen och hela jorden”

”Arbetare – män och kvinnor – i alla länder, slut upp under Fjärde Internationalens fana. Den är er kommande segers fana!”

Proklamationen tycktes utslungad från en mäktig revolutionskongress i schweiziska Lausanne. Och även om de församlade delegaterna från världens alla hörn insiktsfullt medgav att rörelsen ännu var i sin linda försäkrades att miljoner snart skulle följa dess fanor och göra rent hus med fascism, kapitalism och stalinism.

Håkan Blomqvist ger här en tillbakablick på Fjärde Internationalens bildande. Del I av II.

Diego Riveras målning om att människorna själva, i en International , kan styra över

världen. Inte kapitalet och inte någon Gud…

I själva verket var det ett tjugotal personer som i hemlighet möttes i ett litet hus i Périgny utanför Paris den 3 september 1938. De representerade några spridda politiska grupperingar i elva länder med en handfull medlemmar. Bland de mest erfarna hörde polackerna med rötter i Rosa Luxemburgs rörelse, men de varnade mest för att underskatta socialdemokraternas och kommunisternas inflytande och bara göra proklamationen till en ”tom gest”. Med nitton röster mot de tre beslutades emellertid att bilda den Fjärde Internationalen – den ”socialistiska revolutionens världsparti”.

Det skulle vara lätt att skildra händelsen som en tragisk fars. Det lilla huset hade utlånats av den legendariske franske revolutionären Alfred Rosmer som emellertid själv höll sig borta då han uppfattade projektet som helt orealistiskt. De hemlighetsfulla säkerhetsarrangemangen var inte effektivare än att Stalins hemliga polis var direkt representerad i form av den ryske delegaten ”Étienne”. Dessutom hade den amerikanska tolken Sylvia Agelof efter ankomsten från New York förälskat sig inte bara i Paris och utan också i en karl som hon släpade med till det hemliga mötet. Denne kallade sig Jacques Mornard och skulle knappt två år senare på Stalins uppdrag sätta ishackan i huvudet på Leo Trotskij – rörelsens självklara ledare, utom räckhåll i Mexiko.

Som arvtagare till de första tre internationalerna var den självproklamerade fjärde inte bara en lilleputt. Den skapades också under helt andra förutsättningar. Den första internationalen på Marx och Bakunins tid hade bildats 1864 när kampen mot slaveriet i Nordamerika, det polska upproret mot tsarryssland och Garibaldis italienska frihetsrörelse skapat ett radikalt klimat för den första generationens arbetarorganisationer i Europa och Nordamerika. Den andra internationalen hade 1889 burits upp av snabbt växande massrörelser med den framgångsrika tyska socialdemokratin i spetsen. Och den tredje, kommunistiska, internationalen grundades 1919 mitt under de revolutionära stormtiderna efter bolsjevikrevolutionen i Ryssland.

Pablo Picassos Guernica , med  ursinnet och dödsskriken från den stad som de tyska

Condorplanen bombade sönder och samman.

Men hösten 1938 var fascismens höst. När den lilla skaran församlades i Périgny räknade den spanska republiken in de katastrofala förlusterna efter sitt sista stora nederlag vid Ebro. Fem månader tidigare hade Hitlers trupper marscherat in i Österrike och gjort slut på ”austromarxisterna” – den radikala socialdemokrati som stridit från hus till hus mot katolsk diktatur. Samtidigt hade den franska folkfronten med sina radikala löften fallit samman. De flesta av Europas arbetarrörelser hade krossats under fascism, nazism och diktatur. Bara dagar återstod till ”München” – då den brittiske premiärministern Chamberlain skulle sälja ut Tjeckoslovakien och ge Hitler fri väg mot världskriget.

Men det var också stalinismens höst. I mars hade den tredje stora skådeprocessen i Moskva mot bolsjevikernas gamla garde avslutats med dödsdomarna mot de legendariska bolsjevikledarna Bucharin, Rykov, Rakovskij och Krestinskij. Nu var de alla borta – Oktoberrevolutionens arkitekter, Lenins kamrater som tjugo år tidigare fått den borgerliga världen att darra inför världsrevolutionen. Under den så kallade Jezjovsjtjina – terrorkampanjen anförd av den sovjetiska säkerhetschefen Nikolaj Jezjovs – hade bortåt 700 000 inbillade eller verkliga politiska motståndare till Stalin arkebuserats. De sköts oftast som ”sabotörer”, ”spioner” och ”trotskister” – utan att vara någotdera. Men i de stora svepen hade repressionen ända sedan slutet av 1920-talet särskilt inriktats på den landsförvisade revolutionsledaren Leo Trotskijs verkliga anhängare. Dessa räknades i tiotusentals inte minst bland dem som en gång mobiliserats till Röda armén och uppfattat Trotskij som Lenins självklara arvtagare. De församlade i Périgny var förstås medvetna om dödsdomarna och massdeportationerna till de växande sibiriska lägren i öster. Den polska delegationen hade nåtts av rykten om vad som hänt ledningen för det polska kommunistpartiet när den under våren kallats till Moskva – för att utan vidare ceremonier skjutas. Ändå kunde de inte fullt ut överblicka terrorns följder.

Ännu levde illusionen om att den nya internationalens ryska anhängare – dess ”största sektion” – kunde utgöra rörelsens hjärtmuskel av erfarna bolsjeviker när stalinismens ödestimma var slagen. De ödsliga ekona av gevärssalvorna i Vorkuta under vårvintern 1938 hade aldrig nått bortom tundran. Där i Pechoraområdets stora gulagsystem var bortåt hundratusen fångar klassade som ”trotskister” medan de verkligt organiserade ”bolsjevik-leninisterna” kanske var ett par tusen. Många av dem hade tillhört den av Trotskij anförda Vänsteroppositionen som sedan tidigt 1920-tal vänt sig mot Stalins växande nationalism och sovjetstatens byråkratisering. Deras välorganiserade 132 dagar långa hungerstrejk för bättre lägervillkor från oktober 1936 hade blivit omtalad – och framgångsrik. Många hoppades till och med på amnesti till Oktoberrevolutionens tjugoårsdag och nya möjligheter att föra ut sitt budskap. Men vintern 1937-38 förflyttades ”trotskisterna” till ett nytt isolerat läger där de alla arkebuserades gruppvis i snön, vecka efter vecka under hela mars och april månad. Kanske kände ”Étienne” till deras öde och att den ”ryska sektionen” var utrotad till sista man och kvinna. Men hos de församlade som utropade en ny international levde ännu hoppet om en renässans för den unga ryska bolsjevismens ideal.

Här i Gulag arkebuserades de socialister som gjorde motstånd mot stalinismen. De

som vägrade ”att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stakinismens

slavläger, despoti och blinda lydnad”.

Och här förefaller ordet ”fars” knappast längre träffande – ja, snarare obscent i sammanhanget. För även om de församlade, med historikern Isaac Deutschers ord, inte lät sig hejdas ”ens av det uppenbart hopplösa i företaget”, vägrade de att acceptera socialismens och revolutionens förvandling till stalinismens slavläger, despoti och blinda lydnad. De var övertygade om att den unga bolsjevismens bärande idéer om de arbetande klassernas frigörelse – genom osjälvisk internationalism, självständig klasskamp och solidarisk självverksamhet – måste räddas ur det formidabla sammanbrottet för den internationella arbetarrörelsen som präglade tiden. I strömmen av resolutioner och uttalanden från den första och enda kongressdagen återfanns därmed stort som smått – från ställningstaganden mot det annalkande världskriget, stalinistiskt förtryck, fascism och amerikansk imperialism till handfasta råd om den ena eller andra gruppens organisering och inre liv. Till idétroheten kom såväl träffande profetior som orimliga förutsägelser. Det annalkande barbariska världskrigets innebörder, stalinismens utrotning av den revolutionära marxismen och arbetarmakten i Sovjetunionen plus den koloniala världens uppror hörde till de förra. Förhoppningen om den gamla socialdemokratins och de Moskvaledda kommunistpartiernas kollaps inför folkens revolutionära våg – under Fjärde Internationalens fanor – efter världskriget hörde till önsketänkandet.

Håkan Blomqvist. Historiker, författare och kämpande socialist.

Frågor? Kommentarer? Idéer?
Hör av dig. Inga mejl publiceras utan medgivande:

gotekilden@gmail.com

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

Ett svar på ””Vi ska storma himlen och hela jorden”

  1. Pingback:   Fjärde Internationalen – sjuttio år av hopp — Mullvaden

Lämna ett svar