Syrien: Al Quaida McCains sista kort?

Bush dagar är räknade. Han får allt svårare att lämna över stafettpinnen till partikamraten McCain. Kan den märkvärdiga kommandoräden in på syrisk mark vara ett sista försök att rädda ett valnederlag för den alltmer desperate partikamraten?

Politiskt har Bush varit förbrukad långt, långt innan den sista formella sucken den 20 januari nästa år. Det märks inte minst i dessa dagar när han står i modden efter rasmassorna från det Wall Street som störtat samman.


I engelskan kallas detta underfundigt för att vara ”a lame duck”. Egentligen en halt eller lam and/anka. Men har fått betydelsen en helt hjälplös person. I fallet Bush har det handlar det om en kraftlös, helt förbrukad president. Gissningsvis kommer uttrycket från jägarnas vokabulär och ska nog i svenskan bäst översättas med en skadeskjuten fågel. Eller en sittande fågel. Alltså ett helt hjälplöst byte. Där det bara gäller att sätta i patron eller att skicka retrievern, så är fågeln snart i grytan.

Som många kommer ihåg lyckades Vicepresident Dick Cheney på 25 meters håll att skadskjuta en 78-årig supporter och sponsor i ansiktet. Men när det gäller Bush är det uppenbart att det är han själv som gång på gång skjutit sig i foten. Faktum är att inte ens attributet lam räcker längre. Han har fått kallbrand i benet. Han är snarast politiskt död. Inte a lame duck, utan a dead duck…

I Bush´s och McCains världsbild ingår inte att man talar med ”ondskefulla regimer”. Man bestraffar dem på olika sätt. Med handelsbojkotter, flygbomber eller invasioner. Man förhandlar inte med en knuten näve. Man försöker alltid hugga av den. Därför har regimen Bush heller aldrig diskuterat med Baathpartiets ledare och Syriens president Bashar al-Assad. En av McCainlägrets vanligaste anklagelseakter mot Barak Obama är att denne sagt sig vilja åtminstone diskutera med Syrien.

McCain vill gärna återskapa hotbilden från 11 september 2001…

I verkligheten, långt från republikanernas svartvita världsbild, är nyanserna mer grå. I Libanon har det skett, åtminstone tillfälligt en borgerlig nationell försoning. Hezbullahs Nasrallah ska träffa nyliberalen Hariri. Syrien har för första gången erkänt att Libanon är mer än en provins i den egna staten och har nu en egen ambassadör i Beirut. Israel har haft flera indirekta kontakter med Syrien om Golanhöjderna och en permanent fred. Frankrikes president bjöd i somras, till Vita husets förtret, in självaste Assad till Paris och så sent som under helikopterräden var Syriens utrikesminister på besök i London. Syrien sägs dessutom enligt alla bedömare kraftigt ha minskat flödet av vapen och sunnitiska motståndsmän över den egna gränsen in mot Irak. Diplomatiskt har detta bekräftats med att Damaskus skickat en diplomat till Bagdad.

Från begravningen i d`Abou Kamal

Obama kommer som eventuell president uppenbart att uppmuntra denna utveckling. Så här sa han i en uppmärksammad intervju med Jerusalem Post:

”Min allmänna uppfattning är att det är en smart attityd från USA:s sida att initiera direkta kontakter med andra länder. Om inte annat för att få bättre information om hur de tänker, hur deras förhållningssätt är, hur deras beräkningar ser ut och vilka de intressen de har. Jag tror, baserat på de samtal jag har haft här i Israel och på samma sätt med ledare på andra håll i regionen, att det åtminstone finns en möjlighet att den syriska regeringen verkligen på allvar vill bryta sig ut ur isoleringen. Vilket pris de är beredda att betala för att komma ur den, det återstår att besvara. Men det är värt att undersöka.

Det finns faktiskt en del genuina signaler att Syrien att berett att driva ut sina terrorister, stänga flödet av vapen in i Libanon, och på andra sätt engagera sig mer ansvarsfullt. Det skulle kunna bli en förändring i regionen som skulle vara extremt fördelaktig. Och USA borde samarbeta med Israel liksom med moderata krafter i det palestinska samhället för att uppnå detta.”

För republikanerna – och den amerikanska vapenlobbyn – handlar hela denna process bara om veklighet och eftergifter.Varför inte då stämma i bäcken genom ett militärt ”intermezzo” på syriskt territorium? Om det sedan är syriska byggnadsarbetare och barn som skjuts ihjäl eller vapensmugglare från Al Quaida spelar inte så stor roll. Kanske kan attacken provocera fram upphetsade syriska reaktioner och en hotbild där McCains ständiga krigspropaganda kan få lite mer stöd. Tänk om väljarnas fokus så här i slutspurten kan flyttas från recessionen till kriget mot terrorismen.

I krig, kärlek och amerikanska valkampanjer är allt tillåtet. Dessutom. Ja, dessutom är Barak Obamas andra namn Hussein.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1.SDS2,Pol1.Pol2,

Bloggat om: Anders Karlsson i Mullvaden.

Kommentera