Som barkbåt i badbalja
Mona Sahlin, född och uppvuxen som politiskt barnhusbarn inom socialdemokratins partielit, inledde sin regeringskarriär 1990 som arbetsmarknadsminister under Ingvar Carlsson.
Hennes första rejäla tag var ett strejkförbud. Ett minne från den tiden finns kvar i huvudet. Som en del i en delegation från Facklig Opposition vid Volvo/Göteborg mötte jag henne med protester och flygblad i Stockholm. Hon kom i ett krismöte vid Haga slott. I en svart limo satt detta rörelsens barnbarn till Albin Hansson. Blek och förskrämd tog hon emot vårt flygblad genom nerhissad vindruta.
Här grundades misstron mot henne från den fackliga rörelsens sida. Jag minns fortfarande starkt hur upprörda socialdemokraternas gamla fackliga blåbyxor var över beslutet.
Den unga Sahlin gjorde regeringsdebut med ett strejkförbud…
Misstron handlade då som nu om politik. Om ett strejkförbud och inte om hennes kön. På samma sätt som misstron mot Persson han sista år inte handlade om vad som fanns nedanför livremmen utan om att han helt nonchalerat arbetslösheten i partiets valsatsning.
Sak samma i dag med Mona Sahlins schabbel i regeringsfrågan. Ser man till den kraftiga svängen i opinionen så är det först och främst en stor grupp obeslutsamma ”medelklassväljare” som inte upplever henne som en trovärdig statsminister. Väljare som i den första rundan tar för givet att finanskrisen, som dragit med sig en kraftig förlamning i hela det kapitalistiska systemet, bara kan lösas med att åter få fart på den finansmarknad som knappt rör sig. Mona Sahlin har till nittionio procent accepterat Reinfeldts alla tunga beslut. Dessa väljare föredrar då naturligtvis att han får fortsätta att hålla i rodret. Medan alla vi andra sitter still.
En andra mindre rörelse i opinionen är mot vänster. Uppenbart en protest från (s) väljare mot famntagen med Wetterstrand/Eriksson. Det tragiska är att det regeringsprogram som ältas mellan socialdemokratin, vänsterpartiet och miljöpartiet mest är vattvälling. Den enda synliga skillnaden skulle bli en förändring av a-kassans nivåer. Men då samtidigt med det fullständigt vidriga beslutet om att a-kassan bara ska finnas som försäkring för ett enda år av arbetslöshet.
När det gäller den orkanliknande finanskrisen är politikerindustrins ”vänsterpartier” bara små barkbåtar i badbaljan. I konsekvens med den ministersocialism man drömmer om vägrar Vänsterpartiet att ens prata om att vi måste börja bryta upp från det kapitalistiska system som förstör både människors liv och möjligheterna för en långsiktig hushållning med jordens resurser. Vem kan tänka sig ett utspel från Ohly som ersätter struntpratet om utgiftstak hit eller dit med ett krav på en verklig socialisering av de svenska storbankerna?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Mona Sahlin, regeringen, Miljöpartiet, Vänsterpartiet
I pressen: AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,
Bloggar: Jinge,