Skrattar bäst
som skrattar sist
Det gick så bra för Mona Sahlin. I politikens singelåkning fick hon allt bättre poängbedömning. Piruetterna blev tekniskt mer drivna. Visade snabba framskär också i sin ”styling” och i sitt ”utförande”. I hopp klarade hon med en ”trippel axel” mer än någon av sina rivaler. I september fick hon och partiet ensamma 45.7 procent i Synovates opinionsmätning
Men den 8 oktober kom vändningen. Hon lämnade singelåkningen – inte för teamåkning med en samlad opposition – utan för pardans med Miljöpartiet. De bägge partierna steg fram inför press och TV-kameror och förklarade att de skulle dansa tillsammans ända till 2020.
Men Mona hade gjort ett felskär. Vänster stålskena fick inte fäste och i det inledande korta programmet föll hon pladask på rumpan redan i parets första ”sida vid sida hopp”.
Lars Ohly fick sig ett gapskratt och vi fick äntligen se honom på gott humör.
I radions ”Lördagsintervjun” levererade han däremot dystra besked för oss socialister. Vad som behövs för att möta regeringen Reinfeldt är inte en glad piruett och ett fortsatt käbbel i regeringsfrågan. Vad vi längtar efter är försök till en gemensam mobilisering mot högerpolitiken i alla fackliga och folkliga sammanhang där det överhuvudtaget är möjligt att börja resa motstånd. I Rambergs intervju kom motsatta besked. Ja, Ohly gav sig ut på så tunn is att han berömde regeringens attityd till finanskrisen:
”Jag tycker att dom i flera fall har skött sig bra…t ex Anders Borgs kritik av bankerna när det gäller räntenettot, alltså gapet mellan in- och utlåning och att han uppmanat kunderna att vara mycket tuffare. Men också att man direkt har försökt visa att det här måste vi ta tag i, det är inte en kris som löser sig själv.”
Berömmet är till för att visa att Vänsterpartiet verkligen vill ingå i en ansvarsfull opposition. Ohly är regeringsfähig. Jag tror definivt inte att alla varslade arbetare runt om i landet delar Ohlys bedömning av hur regeringen hanterat den ekonomiska krisen. De hade säkert hellre hört ett budskap där han krävde gemensamt motstånd mot avskeden. Solidaritet med arbetarna i stället för med bankerna. Borgs joller om att kunderna ska ringa upp bankerna och klaga är nonsens.
I intervjun stod det klart att Ohly och hans parti är berett att anpassa sig till ett nyliberalt regeringsprogram i snart sagt varje stavelse. Visst det ska formuleras som kompromisser. Men i sak kan han tänka sig att göra upp om allt. Vare sig det handlar om utgiftstak, inkomstskatter, friskolor, vapenexport eller svensk truppnärvaro i Afghanistan. Som han själv sa visade partiet under Göran Perssons regeringsår att man tog ansvar.
Frågan är om Mona Sahlin nu tänker pröva med teamåkning eller göra ännu ett försök till pardans med Miljöpartiet?
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, regeringen, vänsterpartiet, Miljöpartiet, socialdemokraterna, regeringsfrågan