Dimman borde

ha lättat…

Gästskribent: Tomas Johansson, gruppordförande i IF Metall

Volvo Lastvagnars fabrik i Tuve/Göteborg

I helgen som gick samlades det socialdemokratiska förtroenderådet. En utvald skara av partiets makthavare och på dagordningen fanns flera punkter. En av de viktigaste var att spika valsedeln inför det kommande EU-parlamentsvalet. Redan tidigare hade det läckt ut uppgifter om att listan skulle toppas av den tidigare partisekreteraren Marita Ulvskog och som andranamn återfanns ordföranden sedan många år i styrelsen för den största lokala fackföreningen i hela Norden Olle Ludvigsson.

Vi är många fackligt aktiva på Volvo som kliar oss i huvudet över att det socialdemokratiska partiet kan lansera Olle Ludvigsson som andranamn på sin valsedel. En förundran som inte bottnar i avundsjuka mot att den gamle klubbordföranden kan avsluta sitt yrkesliv med ett välbetalt parlamentsjobb, utan mer i att man lanserar en person som under alla de år som gått inte haft en enda självständig tanke i EU-frågorna, utan bara mekaniskt upprepat vad partiledningen fört ut i sin propaganda. Men egentligen är det signifikativ för det socialdemokratiska partiet att lansera välkammade och lojala människor på sina valsedlar. Vad gäller Marita Ulvskog lanseras hon fortfarande som EU-kritiker, men i takt med att hon alltmer hamnat i den socialdemokratiska makteliten har hennes EU-kritik tystnat.

Som en röd tråd alltsedan folkomröstningen om EU för 14 år sedan och till dags dato har LO-ledningen och flertalet av LO-förbunden ljugit svenska folket rätt upp i ögonen om att den svenska arbetsrätten i allmänhet och den svenska kollektivavtalsmodellen i synnerhet skulle vara garanterade även efter anslutningen till unionen. Trots att Lavaldomen/Vaxholmsdomen på ett övertydligt sätt svepte undan den fackliga byråkratins dimridåer om de svenska ”undantagen”, så fortsätter LO-ledningen att sprida sin desinformation. I en debattartikel i LO-tidningen skriver Wanja Lundby-Wedin och Erland Olausson om de taskiga juristerna i Luxemburg, som ” inte brytt sig om det undantag för den svenska arbetsrätten som Sverige förhandlade fram i anslutningsfördraget”. Men något sådant anslutningsfördrag finns inte och har aldrig funnits, ändå fortsätter LO-ledningen att skjuta från höften och hoppas att deras skriverier aldrig skall granskas.

Ett antal socialdemokratiska riksdagsmän har på sistone försökt att skjuta upp den svenska ratificeringen av Lissabonfördraget för att den så kallade Stråthutredningen skulle hinna bli färdig innan detta avgörande ställningstagande. En utredning som i svart på vitt ska klargöra om svenska kollektivavtal gäller för utländska företag i Sverige. Men icke sa Nicke och Mona Sahlin deklarerade i stället den 3 oktober att partiet skulle rösta ja i riksdagen i morgon alldeles oavsett om Stråthutredningen var klar med sin utredning eller inte.

Det finns fackföreningar som Byggnads som protesterat mot hela upplägget och också krävt att det först skall avgöras om de svenska kollektivavtalen är garanterade innan Lissabonfördraget ställs till omröstning i riksdagen. Byggnads fick igenom denna uppfattning på senaste LO-kongressen. Problemet är bara att LO-ledningen struntat i att ta strid om detta kongressbeslut utan yrar i stället om ”undantag för den svenska arbetsrätten”. Vad Olle Ludvigsson från Volvo tycker i dessa frågor är nog inte så svårt att lista ut, trist bara att än en gång konstatera att ledningen för den svenska fackföreningsrörelsen utan att blinka säger ja till ett fördrag som innebär att EU tar ytterligare ett steg mot en nyliberal europeisk stormakt och att man inte bryr sig om våra kollektivavtal.

Tomas Johansson på fiske i det EU-fria Norge…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Lissabonnfördraget, EU, Nej till EU, LO,

I pressen: DN1,SVD1,SDS1,AB1,AB2,AB3,AB4,

Andra bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

En lättsam historia

från bankirernas

undre värld

Kjell Pettersson & Göte Kildén

En nogsamt undangömd notis i Dagens Nyheter säger oss det mesta om tillståndet i dagens nyliberala värld.

Men har man väl råkat få syn på den blir det lätt att förstå varför liberalernas stora drake, den tidning som så innerligt hatar arbetare, valt att förpassa notisen till ett undanskymt skrymsle. Hanne Kjöller moltiger i frågan. I tidningen hittar vi inte ett spår av de ilskna och upprörda krevader som brukar brisera när hon siktat in sig på låginkomsttagare, trygghetssystem och arbetslösa

Här i diskretion på Blenheim Palace skulle bankdirektörerna fira miljarderna de fått…

Nå till skott, vad står det då i notisen.

Den lilla artikeln rubriceras ”Bankchefernas bubblande glädje”. I ”brödtexten” berättas sen varför det bubblas:

”Finanskrisen har inte gått ut över festhumöret på den brittiska storbanken Royal bank of Scotland. Bara några veckor efter att den krisdrabbade banken mottog ett akut mångmiljardstöd från de brittiska skattebetalarna pryds tidningarna med bilderna på festande bankchefer. Banken bjöd ett fyrtiotal chefer på ett hemligt champagneparty för att fira årets ”framgångar” uppger den brittiska tidningen Daily Mail. I rädsla som för att uppröra allmänheten hölls festen i hemlighet på bankens huvudkontor i Edinburgh. Men de festande cheferna kunde inte motstå frestelsen att dansa på gatan, vilket avslöjade champagnepartyt. Notan hamnade på 3,8 miljoner kronor”.

När vi jagar upp Daily Mail på nätet för att läsa mer hittar vi sensationellt nog nyheten om att ännu en runda i bankirernas champagnegalopp nu har avslöjats. I förrgår var det dags igen. Den här gången hade en liten krets av bankens inre kärna i Midlands, med damsällskap som det heter, smugit sig undan till Blenheim Palace, Winstons Churchills gamla aristokratiska slott, för att där i alla diskretion avnjuta en trerrätters med dans. I smoking och aftonklänningar började man först på den privata terrassen med utsikt över en vidsträckt ”english garden”.Av trädgårdsarkitekterna alltså arrangerad som ett vackert vilt landskap. Där finns bland annat en konstjord sjö med konstgjorda ruiner att vila ögonen på. I den svala kvällsluften bjöds på het rödvinstoddy. I det vackra Orangeriets (vinterträdgårdens) matsal serverades sedan kallrökt vildlax (vi förmodar från de skotska högländerna där banken har sina rötter) och krabba, följt av en enkel huvudrätt med kycklingfiléer,som fyllts med örter och rullats in i pancetta. Smaklökarnas rundades sedan av med chokladmousse och kaffe. Gästerna förnöjdes av en orkester och en generös vinlista.

Men fångades ändå på bild när de skulle smyga iväg till hotellsviterna…

Under aftonen var Orangeriets privata bar öppen samtidigt som det på småbord fanns belgisk choklad och kaffe. När gästerna framåt morgontimmarnas dansat färdigt och gratulerat varandra till den miljardgåva banken fått från socialdemokraten George Brown och de brittiska skattebetalarna behövde de bara lotsa sig några hundra meter över trädgårdsgångarna fram till sina femstjärniga hotellsviter. Notan ska enligt Daily Mail ha slutat på en halv miljon kronor. Kanske ändå överkomligt för ett sällskap på nittio personer. Eftersom det var klass på tillställningen. Knappt 6 000 kronor per person är då inte något överpris. Eller som Carl Bildt skrev i sin blogg vid finanskrisens inledning: ”

Till en början kan det vara plågsamt. Men i längden är det hälsosamt.”

Frågan som återstår är varför de svenska bankerna – Swedbank undantaget – ännu inte tackat ja till regeringens garantiprogram och dukat upp champagneglasen på Stureplan? Den ena förklaringen är kanske trots allt att de har kvar av de skattemiljarder som de fick hos bankakuten så sent som i början på 1990-talet.Det kanske vore väl hutlöst att redan nu tala om att alla dessa pengar rullat i väg. Den andra och mest naturliga är att man väntar på bättre villkor från Anders Borg.

När börjar festen på Stureplan?

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, finanskris, regeringen, England, Gordon rown, Anders Borg

I pressen: DN1,SDS1,AB1,

Bloggare om krisen: RödaMalmö,Svensson,

Hellre en

blåmes i boet…

Många vill gärna se Anders Borg som urbilden för de ”nya moderaterna”.Med sin slängiga hästsvans och guldringen i öronsnibben menar de att partiet har fått en ikon för det tjugonde seklet. Så långt borta från Gösta Bohman eller för den del Bo Lundgren som man kan komma.

Han har sagts vara begåvad, rörlig och kreativ. Intelligent, modern och kvick, en ny typ av högerprofil. Kan så vara. Men framsynt är han inte. När det gäller ekonomin har han inte mer framförhållning än vår folkkära lilla blåmes. Denna pyssling i mesfamiljen, som bara får vågen att darra till lite och stanna på elva gram, denna lilla dununge i dessa stora mänskliga sammanhang kan ändå lätt förutse när hösten är på gång. Dagarna blir helt enkelt kortare och temperaturen faller. Blåmesarna ser över sina bon och lagrar upp med fröer och döda insikter.

Men när världens stora ekonomier i full fart och samtidigt var på väg in i recessioner som nu hotar att fastna i depressioner. Då. Ja, då såg Borg ingenting. När han gick fram med höstbudgeten i slutet av september, då visste varenda ekonomiskt intresserad människa, med lite vanligt förnuft, att Sverige också snabbt skulle rutscha utför.

De ekonomiska efterskalven och flodvågorna efter jordbävningen på Wall Street skakar och sliter naturligtvis särskilt svårt i den svenska ekonomin, som är enormt exportberoende. Att Borg först nu varnar för en svensk recession samt berättar för oss att det är många varsel där ute på våra arbetsplatser, liksom att Sverige väldigt mycket lever på sin export, det känns inte precis som en nyhet.

Nej, hellre en blåmes i boet än en Borg utan ens utsiktsgluggar…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Anders Borg, Alliansregeringen, blåmes, finanskris

I pressen: AB1,AB2,SDS1,SVD1,SVD2,DN1,AB3,

Monarkin

-vilande

politisk cell

Så här kan framtiden se ut. Vår svenska kronprinsessa gifter sig med sin Daniel Westling. Efter en tid tappar Victoria intresset för att regera. ”Hon vill ta hand om barnet som de väntar”, sägs det i Svensk Damtidning, och därför får Daniel ta över som regent och vi får en ny ätt på tronen. Kung Westling I.

Efter en tid i ett svårt politiskt tumult i landet – som följt på finanskrisen och tre års ekonomisk depression- väljer Kung Daniel att gå ut, backad av näringslivet, med ett tydligt och mycket brutalt politiskt program, där det framförallt är välfärden och arbetarrörelsens gamla erövringar som ifrågasätts.

Vansinnigt? Löjlig spekulation? Knappast.

I dagens Sunday Times kan vi läsa genom ett medvetet läckage till media från Jonathan Dimpley, nära vän och rådgivare till prins Charles att denne förbereds för att kunna vinna också ett politiskt ledarskap i landet. Den dag drottning Elisabeth inte längre håller i spiran. Monarkin förvandlas då från att ha varit en vilande politisk cell till ett hårdfört konservativt politiskt ledarskap. Den harmlösa ”sovande” cellen av monarkister briserar. I News Review skriver Dimpley att rådgivarna kring honom skulle se att prins Charles fick en roll som liknar presidentens i exempelvis Tyskland:

Han kommer att ärva en annan värld än den som var hans moders, hävdar han. Eftersom det tjugonde århundradets ideologiska klyftor har minskat, och detta driver dagens politiker till att konkurrera genom att paketera samma produkt, med endast marginella skillnader när det gäller innehållet, blir det omöjligt att se horisonten bortom nästa val. Det finns ett vakum när det gäller ledarskap och prinsen som känner den brittiska befolkningens puls väl skulle då kunna ta en roll, där han bryter monarkins traditionella tystnad genom att gå ut och erbjuda en försäkran om en trygg framtid

Sätt kungahuset i konkurs!

Vår nuvarande kung Carl Gustav har ibland yppat sig om den fina demokratin i kungadömet Brunei och behovet av skyddsjakt på varg. Men med monarkin som system kanske vi snart har en ägare till ett konkursfärdigt lyxgym på tronen – som när som helst kanske försöker skapa sig en tydlig politisk högerprofil.

Läs även andra bloggares åsikter om Kungahuset, monarkin, Daniel Westling, Kung Carl Gustav, Kornprinsessan Victoria, Prins Charles, drottning Elisabeth, republik

Läs även andra bloggares åsikter om politik, ekonomi

I pressen: AB1,AB2,AB3,

Bästa läsare!

Som ni ser av annonsen nedan är vi på utflykt till Stockholm och därför händer det ingenting med vår blogg under några dagar. Men glöm inte att i vårt arkiv har vi nu lagt ut 260 ”poster” sedan vi tog oss ut på nätet i slutet på april. I denna gömma finns en del som vi hoppas har varit mer än ”dagsverser”. Högst upp på vår startsida hittar du i högerspalten en ruta där du enkelt kan prenumerera på vår blogg och då med en gång få våra nya inlägg till din mejlbox.

Vi hoppas på återseende i nästa vecka. Bor några av er i den kungliga huvudstaden kanske vi träffas på mötet.

Benny & Göte

Den franska vänsterns gamla partier, det hopplöst splittrade Socialistpartiet och det impotenta Kommunistpartiet ses allt mindre som ett verkligt alternativ till högerpresidenten Sarkozy och hans regering.
Medverkande: Göte Kildén, fd facklig aktivist på Volvo i Göteborg och Benny Åsman, skribent i tidningen Internationalen och bosatt i Bryssel, har under många år följt fransk politik och diskuterar förutsättningarna för LCR, ett nytt antikapitalistiskt parti.
Arrangörer: Solidaritet utan Gränser, Veckotidningen Internationalen
Kl 14.30-15.30. Sal: Östermalmsrummet

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Socialistiskt Forum i Stockholm

Dags

att

släppa

taget?

Det börjar bli dags att släppa taget – i kapitalismen. Varför klamra sig fast i ett system som gör mer skada än nytta? Världen över kör ekonomierna fast i recessionernas dy. Slirar och börjar att glida ner i depressionernas kletiga lera.

Dow Jones magiska aktiebörs i utförslöpan…

Bara sedan regeringens höstbudget togs fram har tjugofemtusen människor varslats om avsked. Framförallt inom fordonsindustrin. Men när den knäar eller som för Volvo Personvagnar och Saab riskerar att helt tappa fotfästet kommer det att komma oerhört kraftiga efterskalv inom all näringsverksamhet. I ett utsatt samhälle som Olofström har det redan lagts varsel för över tio procent av den arbetsföra befolkningen.

Gårdagens debatt i riksdagen speglade en gemensam oro från alla som tog ton i kammaren. Partimänniskorna där har också betalt – bra betalt – för att fånga upp människors oro och att försöka visa på utvägar. Visst fanns det skillnader. Socialdemokraterna vill höja anslagen något, skaka fram 200 ”coacher” och ge pengar till mer vuxenutbildning. Vuxenutbildningen är en bra sak. Men ”coacher”? Varför förvirra med en ny titel? Varför inte säga det vanliga: arbetsförmedlare? Coach är ursprungligen engelska för en kusk som tyglar ett fyrspann med hästar och har sedan plockats in i idrottsvärlden och ibland ersatt det svenska tränare. Att nu kalla våra arbetsförmedlare för coacher skapar inga nya jobb. I alla fall inte fler än sina egna och det är i sig naturligtvis inte så dumt. Men i det stora hela bara en tom gest. När det gäller A.kassan fortsätter (s) med sitt dubbla budskap. I retoriken ger man intryck av att alla ska få 80 procent ersättning vid arbetslöshet. Men granskar man det de säger är detta långt ifrån sant. Visserligen höjs taket en bit, men inte till 80 procent för en normal industriarbetarlön. Dessutom är förslaget från (s) skrämmande – sataniskt – om man vill  använda Sahlins ord om  borgarna som en bumerang mot hennes eget förslag – detta eftersom man vill att A-kassan ska upphöra efter bara ett år. Vem tror att det poppar upp massor med jobb efter bara 12 månader?

Från talarstolen var det ingen från (s) eller (v) som vågade tala om ett systemskifte, om en övergång från en girig, planlös och destruktiv kapitalism till en demokratisk planhushållning under det arbetande befolkningens kontroll.

Något i den här stilen kunde Josefin Brink ha sagt när

hon i går var uppe i talarstolen:

”Vi kan inte acceptera att ett förbrukat system ska förstöra människors liv utan kräver ett rådrum när det gäller alla varsel om avsked. Vi vill under två år ha en undantagslag på arbetsmarknaden, ett förbud mot avsked. I första hand ska företag som varslat hantera sin personalsituation genom minskad arbetstid. Kan de inte betala full lön ska alla deras ekonomiska flöden redovisas med full insyn för alla fackliga organisationer och samhället i övrigt. Ägarstrukturerna och produktionens globala rörelser och logistik gör att vi kanske inte kan socialisera alla företag som vägrar eller är bankrutta. I de fall ersätter staten mellanskillnaden, med en facklig förmyndarkrage över brösten på företagsledarna.

Rådrummet ska vi använda för att diskutera gemensamma europeiska och globala lösningar på krisen. Vi vet att miljöförstörelsen måste bekämpas över nationsgränserna och det är samma sak med kapitalisterna förstörelse av människor liv. Självklart ska alla fackliga och folkliga organisationer vara med i denna diskussion som naturligtvis börjar och slutar på den egna arbetsplatsen eller i det egna boendet. Produktion, transporter, energitillgångar och samhällelig service måste diskuteras utifrån sociala behov och ekologiska hänsyn – inte utifrån en horisont där det bara väntar nya profiter. I grunden handlar den globala ekonomiska krisen om en investeringsstrejk från världens stora profitjägare. Den strejken kan vi bara bryta nacken av genom att själva ta makten över våra liv!”

”Så ska det låta”, skulle Peter Harryson sagt! Men dessvärre var det inte detta brott med kapitalismens logik som Brink i går talade sig varm för. Vänsterpartiets socialistiska politik har uppenbart legat på is så länge att den inte går att tina upp ens nu mitt i den brännheta krisen för kapitalismen. Dessutom är det kört med den rödgröna regeringsallians man drömmer om, ifall nu partiet skulle lyckas knacka loss ett endaste systembrytande krav…

På svensk mark kanske kravet på ett förbud mot avsked låter ovant och bakvänt. En och annan flöjt på vänsterkanten tycker kanske dessutom att det är tramsigt och ett illusionsmakeri att tro att lagstiftning i en borgerlig värld skulle lösa någonting. Men använder vi de nya orden ett tag så blir de lättare att ta i munnen. Isbitarna blir källvatten. Här är en inriktning som kan bryta ofta meningslösa individuella lösningar, misströstan och depression. Vi kan inte bara sitta passivt och vänta på fler varsel. I exempelvis Frankrike har kampen för ett förbud mot avsked nu fått en stor bredd och backar enligt opinionsundersökningarna upp av allt fler människor.

Franska arbetare vid Renault, som i måndags krävde full ersättning vid permissioner.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna, fackligt, LO, Mona Sahlin, borgarregeringen, Allianspartierna

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,SDS1,SDS2,SDS3,AB2,

“Satsa på

Kunskapsbanken”

Strejk mot tyska (s) och (v)? Ja, det kan man lugnt säga. I Berlin är det sedan många år den tyska socialdemokratin och vänsterpartiet Die Linke som håller i tömmarna för det kommunala styret. Som en flank till den avtalsrörelse som Tysklands mäktiga IG Metall inlett, demonstrerade i måndags tiotusen förbittrade kommunalare mot den svältkur som de under många år fått stå ut med. Lönestopp och nerskärningar har varit melodin för det röda styret ända sedan 2003.

Men nu har dammluckorna öppnats. Ilskan i demonstrationen var preludiet till den avtalsrörelse och den åttadagarsstrejk som gemensamt har varslats från de kommunalanställdas tre fackföreningar. Inte minst från lärarnas sida är stämningen upprorisk. Reallönerna sjunker år efter år samtidigt som elevantalet ökar. I demonstrationen frågade man på banderoller om varför kunskap inte har något värde samtidigt som de bankrutta tyska bankerna och försäkringsbolagen kan få hur många miljarder euros som helst. ”Satsa på kunskapsbanken”, var ett av lärarnas mest applåderade krav.

Ändå är de fackliga ledarna motspänstiga när det gäller medlemmarnas krav. De har själva hela grabbnävar i kommunstyrets syltburk genom ett avtal om begränsade ekonomiska utrymmen som de slöt 2003. Politiskt hör de hemma i samma tyska (s) och (v) som ansvarat för nerskärningarna. Situationen är lik den svenska.I gårdagens Dagens Industri fick Lars Ohly till det så tydligt att han i hastigheten kanske själv inte insåg hur rakt på sak han egentligen var:

”Det går en gräns för hur mycket jag kan ändra mig och den går där jag inte kan föra fram en vänsterpolitik i valrörelsen”

I klartext säger Ohly helt enkelt: ”Jag måste kunna prata vänsterpolitik i valrörelsen. Efter valet kan det sedan bli vilka kompromisser som helst”. Det var så det fungerade under samarbetsåren med Göran Persson. Minns bara Telia eller kommunala nerskärningar i massor under styre av (s) och (v).

Till en del avgörs utgången av denna strid på ”flanken” i den tyska arbetarklassen av tempot och slutresultatet i den väldiga mobilisering som nu sker av arbetarklassens ”center”. IG Metall med sina 3. 6 miljoner medlemmar har samtidigt som de kommunalanställda i Berlin eldat på i sin inledning av avtalsrörelsen. 550 000 medlemmar är ute i rullande varningsstrejker och med den rekordhöga inflationen i backspegeln kräver de 8 procent i påslag.

Metall- och elektronikindustrin i Tyskland, som är IG Metalls motpart, är efter USA och Japan världens ”tredje ekonomi”.Med 23 000 företag och en omsättning på nära 10 biljoner kronor. Självklart är då den fackliga tvekamp som väntar – i den svarta skuggan från finanskrisen – av oerhörd betydelse också för lönerörelser i Sverige. Tveklöst är IG Metall organisatoriskt, och kanske också när det gäller aktivitet och traditionell facklig militans, världens starkaste fackföreningsrörelse. Om än inom reformistiska skrankor och med en ledning i samma syltburk  som ”berlinarna”är den demokratiska halten i förbundet så stark och medlemarnas krav så kraftfulla att Wanja Lundby.-Wedin med en gång skulle trilla på rumpan om hon nåddes av bara en fläkt från rörelsens 3.6 miljoner medlemmar. Nås ingen uppgörelse inom någon vecka väntas IG Metalls ledning föreslå en omröstning bland alla sina medlemmar om en totalstrejk.

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Tyskland, socialdemokratin, vänsterpartiet, SPD, Die Linke

I pressen: DN1,

Volvos ledning

och regeringen

måste stå till svars

Så var det dags igen. ”Volvos värde varar”, sa man förr i världen. ”Volvos ledning varslar” säger man i dag. Nu vill man ställa ytterligare 900 arbetare och tjänstemän på gatan. Denna gång är det ”Powertrain” som ska brandskattas på människor. I Skövde ( motorer), Köping (växellådor) och Göteborg ( inköp, konstruktion och produktutveckling ) ska det avhysas folk.

Det som lyser mest ilsket är att ledningen drar ner på konstruktion och produktutveckling. Här är det i stället självklart att stora resurser skulle tillföras för att utveckla de koldioxidfria motorer som behövs i morgon.

– Jag blev förbannad, så enkelt är det. Vi har haft ett löfte ihop med företaget att varsel är sista åtgärden. De har brutit ett löfte och det ser vi väldigt allvarligt på, säger Lars Ask, klubbordförande för IF Metall på Volvo i Skövde.

I veckan som gick samlades 1 500 metallare vid Volvo Lastvagnars anläggning i Umeå på ett sjudande medlemsmöte. Klubben vars demokratiska själ gett energi till initiativ och gemensam samling antog ett uttalande där flera av kraven säkert nu kan komma att resas också av klubbarna vid ”Powertrain”:

”Inom Volvo Lastvagnars båda enheter i Sverige har 1380 metallare varslats om uppsägning. I Umeå har 520 personer varslats och I Göteborg är summan 860 personer. Utöver detta berörs ca 100 visstidsanställda i Umeå som inte får fortsätta sin anställning och ett 70-tal i Göteborg. Arbetslösheten slår med full kraft mot medlemmar och deras familjer i slutet av 2008 och början av 2009. IF Metalls klubbmöte vid Volvo Lastvagnar AB i Umeå är djupt oroade över utvecklingen. Vi förväntar oss ett antal åtgärder från företaget, regeringen och berörda myndigheter för att mildra krisen för de drabbade och deras familjer.

VI KRÄVER AV AB VOLVO:

• Att företaget verkställer olika former av äldreavgångar.
• Att ett erbjudande om omställningsbidrag ges till dem som vill sluta för att starta eget, studera mm.
• Att det sker en kartläggning av kompetensutvecklingsbehovet utifrån framtida produktion och investeringar och att företaget aktivt satsar på internutbildningar.
• Att företaget är öppet för olika arbetstidslösningar som kan ge möjlighet för fler att bli kvar inom företaget.
• Att företaget arbetar för att ta hem arbetsuppgifter som kan utföras av egen personal.

VI KRÄVER AV REGERINGEN:

• Att taket i A-kassan höjs så att ersättning vid arbetslöshet faktiskt ger 80 procent av den förlorade inkomsten för de flesta. Öppen arbetslöshet ska dock till varje pris undvikas.
• Att den ekonomiska politiken inriktas på att stimulera efterfrågan och underlätta för Riksbanken att sänka räntan.
• Att nödvändiga ekonomiska och personella resurser ges till Arbetsförmedlingen för att matcha jobb, möjligheter till utbildning och kompetenshöjning. Personalen på Arbetsförmedlingen ska jobba nära företaget och de varslade/uppsagda.
• Att regeringens samordnare förses med medel och mandat att genomföra aktiva åtgärder för att lindra effekterna av krisen.

Arbetslösheten är förödande för den enskilde och för samhället. Klubbmötet uttalar med kraft att ingenting får lämnas oprövat för att undvika uppsägningar och öppen arbetslöshet.
Det vilar ett stort ansvar på regering, riksdag, kommun och myndigheter att ta beslut som pekar i den riktningen.

Det vilar ett stort ansvar på företaget att anslå pengar för aktiva åtgärder som kan minska och undanröja varslet. Det vilar ett stort ansvar på de fackliga organisationerna på olika nivåer att ta kamp för en rättvis fördelning och allas rätt till arbete.

Antaget av 1500 medlemmar på klubbmöte 081106”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, AB Volvo, VolvoPowertrain, varsel, avsked, finanskrisen, LO, socialdemokratin, regeringen

I pressen:DN1,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,AB1,

Miljontals arbetare

stupade i kriget

mellan Europas kapitalister

Skriven av Benny&Göte

I dag är det en minnesdag då vi gärna  böjer våra huvuden och stannar upp en stund – med eftertanke över det som egentligen är otänkbart.

För precis 90 år sedan, den 11 november klockan 11.00  upphörde det Första världskriget. En stor del av ungdomen i Europa hade förblött på slagfälten. Tjugo miljoner människor dog i ett meningslöst försök att erövra nya landområden som fast mark för att ta makten över nya marknader. Över 20 miljoner soldater invalidiserades eller skadades svårt.  I det fattiga sociala träsk som kriget skapade kunde sedan den Spanska sjukan härja fritt och ta livet av 50 miljoner människor.

Ofattbart många män dog bara för att vinna eller förlora några kvadrameter av skyttegravslinjernas blodiga lera. Miljontals unga soldater frân Europas arbetarklass slutade som kanonmat i ett krig där de inte hade något att vinna – bara sina liv att förlora.

På Verduns ängar…

I förra seklets början sa den stolta europeiska arbetarrörelsen att den aldrig skulle acceptera krig mellan Europas länder. Den Andra Internationalens socialdemokratiska ledare med Karl Kautsky i spetsen förklarade krig mot krigen.

Strejk för att stoppa kriget glömdes bort i den nationalistiska krigsyran

Men när skotten i Sarajevo föll och krigshetsare i Europas borgarskap ropade på blod – och pengar – då visade socialdemokratin vad dess ryggrad bestod av.  Andra motståndare mot kriget betvingades,  som i Frankrike där Europas ledande antimilitarist socialisten Jean Jaurès mördades. ”Varje nation har med brinnande fackla ilat genom Europas gator”, var betecknande nog  några av hans sista ord  bara dagar innan franska borgerliga nationalister tog hans liv. I den tyska riksdagen röstade socialdemokratin ja till krigsbudgeten och det Första världskriget kunde starta med stöd från de socialdemokratiska arbetarledare som bara några månader innan hade sagt att generalstrejk och vapenvägran var svaret på borgarnas krigsiver. Så gick det som det gick. Socialdemokratin slöt i varje land upp bakom den egna härskande klassens krigsiver. Arbetare jagades ut för att döda kamrater från andra nationer. Proletärer i alla länder förenen Eder – för många kom den föreningen först i skyttegravarnas helvete …

Junkrar och knektar drev miljontals soldater i döden

En av de vackraste svenska visorna heter faktiskt ”Den vackraste visan om kärleken” och handlar titeln till trots om döden på de europeiska slagfälten. Den tonsattes av Lillebror Söderlund och texten skrevs av Ture Nerman. Videon nedan är skapad av ett av hans barnbarn och vi kan höra Farfar Söderlund live:

Den vackraste visan om kärleken
kom aldrig på pränt.
Den blev kvar i en dröm på Montmartre
hos en fattig Parisstudent.

Den skulle ha lyst över länderna
och bringat en vår på knä.
Och en värld skulle tryckt till sitt hjärta
en ny, en ny Musset.

Han skulle ha vandrat längs kajerna
med en blåögd liten Lucile
och sjungit om violer och kyssar
en vårljum natt i april.

Men den vackraste visan om kärleken,
den kom aldrig på pränt.
Den begravdes i en massgrav i Flandern
med en fattig Parisstudent.

Hos Marxistarkiv.se hittar du direkt en länk om Zimmervaldmanifestet – författat av Leo Trotskij som förenade de socialister i Europa som bröt med den socialdemokratiska Andra Internationalen och fortsatte att bekämpa kriget.

”På Västfronten intet nytt”. Ett ”måste” för varje människa…

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Första världskriget, Verdun, Andra Internationalen, socialdemokratin, antimilitarism, nationalism, sverigedemokraterna

I pressen:DN1,SDS1,UNT1,AB1,AB2,SVD1,SDS1,

Besancenot:

”Ett franskt

Die Linke

ingenting för oss”

Sönderfallet av Socialistpartiet har börjat. I söndags lämnade två riksdagsledamöter, Jean-Luc Mélenchon och Marc Dolez, sitt parti i syfte att skapa ”Nya Socialistpartiet”. I en kommentar säger Olivier Besancenot från Fjärde Internationalens franska sektion att han väntar med att bedöma hela betydelsen av utbrytningen. Men i ”den musik” som man redan hör om att försvara Socialistpartiets historiska betydelse förstår vi att detta är ett annat projekt än vårt. ”Vi vill bygga en ny antikapitalistisk vänster. Vi har ett projekt med ett alternativt samhälle till kapitalismen”. Besancenot är också mycket reserverad när det gäller Mélenchons förslag om gemensamma vallistor mellan det parti han vill skapa och det nya antikapitalistiska parti som Fjärde Internationalen och Besancenot är i full färd med att bygga upp.

De två riksdagsledamöterna vill bygga ett parti ”utan eftergifter till högern” och ser tyska Die Linke,, under ledning av den gamle socialdemokratiske finansministern Oscar La Fontaine, som en förebild. Ett synsätt som helt avvisas av den Röde brevbäraren: ”Vi vill inte ha ett Die Linke i Frankrike. Det vi vill är att skapa en antikapitalistisk vänster, där en allians med Socialistpartiet inte ens finns med i spelet.”

Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Frankrike, Socialistpartiet, Fjärde Internationalen