Politisk
polka
Det pågår en märklig politisk polka kring Volvo och svensk personbilsproduktion.
Maud Olofsson tar ut turerna rejält, knuffar med sina vassa armbågar och säger att ”staten vare sig kan producera eller sälja bilar”. Hennes chef, Fredrik Reinfeldt, som låter Maud föra, säger bara kort och gott att det här måste korrigeras av marknaden. Ett eko av Carl Bildt som tidigare slagit fast att krisen är hälsosam, om än plågsam i början.
Samtidigt virvlar borgerliga ekonomer och proffsanalytiker runt på tiljorna, gärna med anknytning till Volvo Personvagnar, och säger sig helt plötsligt ha kommit underfund med att staten ska stödja Fords svenska dotterbolag eller varför inte gå in som ny ägare. Naturligtvis bara tillfälligt. I väntan på att marknaden ska piggna till efter sin kollaps. Mona Sahlin och Göran Johansson i Göteborg assisterar och vi hör även spröda inlägg i samma riktning från fackligt håll.
Regeringen klamrar sig fast vid nyliberalismens avsky för statliga ingripanden samtidigt som vi ser en kolossal scenförändring när det gäller den ideologiska dagordningen. Skälet är uppenbart. Personbilsproduktionen sysselsätter direkt 130 000 personer och delar av dess produktion ger också skalfördelar för AB Volvos och Scanias tunga kommersiella fordon.
Men varför bara ett tillfälligt ägande? Varför ska vi ställa upp med pengar bara för att sedan skänka bort hela härligheten?
Ett tillfälligt förstatligande löser ingenting på sikt. Vare sig när det gäller jobben eller den oerhört radikala omläggning av produktionen som krävs. Vad som krävs är en socialisering av hela personbilsindustrin. Med innebörden att alla anställda också tar makten över investeringarna så att beslut om framtidens produktion avgörs av vad som är sociala behov – i samklang med den revolution som också krävs inom energiområdet och reproduktionen av alla råvaror. Varför ska besluten rätta sig efter en havererad ”marknad” ? Med socialisering menar vi också ett maktskifte ute i verkstäderna och på kontoren. De ”militära” kommandostrukturer som nu gäller från bolagsstyrelse med verkställande direktör ner till linjechefer och arbetsledare rivs upp och ersätts av en helt öppen och fritt bubblande demokratisk process.
En finansiell guldkalv? Långt innan botten gick ur marknaden började
Fords ägare att åderlåta sitt svenska dotterbolag. Efter Veckans affärer.
Läs även andra bloggares åsikter om Politik, ekonomi, Volvo, Volvo Personvagnar, Saab, regeringen, Maud Olofsson, Fredrik Reinfeldt, Carl Bildt, Mona Sahlin
I pressen: AB1,AB2,AB3,ETC,SVD1,SVD2,SDS1,SVD3,
Andra bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,Ett hjärta rött,
Två frågor reser sig omedelbart: Att förstatliga i dag skulle vara detsamma som att Maud Olofsson, Borg, Odell och Reinfeldt tog över. Inget dream team för mig, då de bara skulle kränga iväg Volvo igen, precis som de vill sälja ut andra statliga företag.
Den andra är att villkoren för ett statligt ägt Volvo fortfarande skulle styras av det kapitalistiska systemet. Om än kanske med lägre ställda krav på avkastning, eftersom man kunde se till företagets samhäleliga nytta och inte bara ägarnas kortsiktiga vinst.
I dagsläget är det ändå rätt att ställa kraven både på staten och de nuvarande ägarna att ta ansvar för jobben både på kort och lång sikt.
Pingback: Förstatliga Volvo, sälj kungahuset! « Ett hjärta RÖTT
Ett annat problem är frågan om hur arbetarägda bilindustrier ska kunna sälja bilar idag? Går det inte att sälja bilar den närmaste tiden, vad ska de bilfabriksägande arbetarna göra då? Hur många Volvobilar ska man ställa upp i lager och varifrån ska pengarna för denna lagerhållning komma?
Frågan är inte betingad av att jag tar avstånd från arbetarägda industrier, vilket jag inte alls gör, utan av det faktum att krisen leder till att det inte kommer att gå att sälja så många bilar framöver. Det har dessutom bara börjat och blir mycket värre om 1/2 till 1 år, av det faktum alltså, att vi lever i en kapitalistisk värld med en av sina ”naturliga och hälsosamma kriser” som det heter från liberalt håll numer.
Förresten är kriserna faktiskt väldigt hälsosamma för de allra rikaste. Förra krisen var otroligt hälsosam för dessa. De kunde 100-1.000-faldiga sina rikedomar därefter och på grund av densamma.
Pingback: V
Nu vill jag inte nu ta upp debatten med ”demokratiska” företag: De små företag som säljer tjänster som jag har arbetat i har varit väldigt demokratiska.
Som tur är har de även haft ledargestalter och projektledare – och inte en tvingande ”demokrati” där alla inte alltid varit tvungna eller kunnat ta beslut.
Så jag hoppas att den ”socialistiska” företagsmodellen inte avser att åsidosätta produktledning och ledningars beslut helt och hållet – i så fall skulle företagen vara illa ute. Frågar man ett företag från tex Finland så anser dom redan idag att vi tjatar sönder frågor i vår jakt på ”koncensus”. Utomlands kör man lite snabbare puckar istället.
Själklart kommer olika modeller till olika rätt i olika sammanhang. Men att försöka ”rösta” igenom vartenda beslut skulle effektvit döda alla svenska företag och mosa ned dom till en byråkratisk sörja tror jag ! Hur skall tex jag som bara arbetar med en liten del av en produkt kunna avgöra vad som är bra för företaget om 5 år !? Alternativt: Om jag jobbar med produktutveckling och kundanalys och kommer fram till att det här skall vi nog satsa på – men blir överkörd av dom som jobbar på monteringen eftersom det känns ”jobbigt” med nya saker hela tiden tex !?!
Och om anställda tar över makten över investeringarna, ja då måste ju självklart anställda också ta alla förluster (liksom vinster).
Och det kan jag kanske gå med på i vissa fall. Men just nu i mitt liv i alal fall så trivs jag bra med att inte ha ansvaret för hela företaget på mina axlar, utan bara att göra ett bra jobb inom mitt gebit. detta kan förstås ändras med familjesituation vs karriär, men det är ju olika för alla vid olika tillfällen – jag har inga 100000-kronor att slänga bort om en produkt skulle misslyckas på marknaden just nu iaf 🙁
/K