Glättat omslagspapper med röd rosett

Skrynkliga papper

med en röd rosett

Regerings ”bilpaket” är egentligen bara glättat omslagspapper för att underlätta Fords respektive General Motors försäljning när dessa amerikanska biljättar nu paketerar Volvo Cars och Saab Automobile.

Det svider dessutom i regeringens nyliberala själar när de nu trots allt måste vira in den industri, som de egentligen är helt ointresserad av, i lite skrynkligt papper och snöra runt med en röd rosett. Med en lätt omskrivning skulle Sven-Erik Magnusson kunna besjunga skapelsen som”Ett litet vitt paket med röda snören”.

De krediter man nu garanterar i Europeiska investeringsbanken är ett nödvändigt ont, lite maskinolja, eftersom kapitalismens finansiella system hotar att haverera. Sanningen är den att regeringens egentliga huvudmän, de välborstade gubbarna i Wallenbergsfären, sedan länge tappat intresset för svensk personvagnsproduktion. Wallenbergarnas finansiella strateger inledde sin utförsäljning av Saab redan i början av nittiotalet och fortsatte sedan med att bistå Leif Johansson när han sålde av Volvos personvagnsdel. Reinfeldts regeringsbestyr har helt och hållet anpassats efter detta, den svenska kapitalismens uppbrott från verkstadsindustrin. Bara för en vecka sedan framhåll han i TV, på bästa sändningstid, att han egentligen skiter i vad som händer med fordonsindustrin. ”Vare sig Saab eller Volvo är svenska företag och vi vet inte ens vad ägarna vill. Arbetsförmedlingarna har de resurser som behövs”, menade han.

Den brådstörtande presskonferens och de omslagspapper som man nu prasslar med handlar inte om industripolitik utan om en plötslig insikt om att regeringens hållning i längden innebär en politisk katastrof. För även om ägarna till Saab och Volvo Personvagnar är amerikanare sker produktionen i huvudsak i Sverige. Blir det rivningstomter och ledig industrimark av alla de anläggningar som direkt och indirekt skulle läggas ner skulle det betyda häftiga genomslag i den svenska ekonomin i dess helhet. Bilmontören i Torslanda, sjuksköterskan i Olofström och ICA-biträdet i Borlänge. Alla skulle de riskera att bli av med sina jobb. Inte ens Maud Olofssons bävrar där uppe i vackra Västerbotten skulle ha något att gnaga på. Arbetslösheten i Robertsfors skulle fortsätta med att raka i höjden.

Ska detta, ett av världens mest miljövänliga målerier, bara förvandlas

till en rivningstomt?

Det är denna sena insikt som gör att regeringen nu skiftar inställning och tonläge. Ideologierna offras för den viktiga frågan om att behålla regeringsmakten. När man hör hur Maud Olofsson, nästan som ”Bosse Bildoktorn” , i brinnande ordalag pratar om att ”utveckla bilarnas drivlina” är det mitt i tragiken svårt att låta bli att hålla sig för skratt.

Även det intressanta förslaget om att anslå tre miljarder kronor till ett statligt aktiebolag för utveckling och forskning när det gäller framtida transportsystem är en svår ideologisk eftergift från regeringens sida. En Röd rosett! Enligt dess egna partiståndpunkter är det inte staten utan marknaden, den privata industrin, som ska stå även för dessa långsiktiga satsningar. Den nydaning som nu sker bevisar bara att det kapitalistiska system vi har är oförmöget till detta. Som IKEA:s grundare, Ingvar Kamprad från småländska Pjatteryd, säger när han motiverar varför han vägrar att släppa ut den egna framgångsrika företagskedjan på börsen. ”Den skulle aldrig ha den långsiktighet som krävs”….

Vi måste ha en kolossal satsning på kollektivtrafik. Men vi behöver också en

personbilsproduktion fri från koldioxi.

Bättre än så kan det inte sägas. Marknadsekonomin och den privatägda bilindustrin har nått vägs ände. Den fordonsproduktion vi behöver får vi klara själva. Av Sveriges 4 258 463 bilar rullar de allra flesta i nyttotrafik. Fram och tillbaka till jobbet. Till dagis eller till föräldramöten i skolan. Sverige är ett stort och glesbefolkat land där människors sociala liv ofta är helt beroende av transporter med bil. Vi har många handikappade och snart tre miljoner människor över sextio år, som ofta har svårt att klara sig med kollektiva transportmedel. Det finns 600 000 fritidshus och lika många båtar som ofta bara kan nås med bil. Låt säg att vi lyckas med att samla en politisk rörelse för en gigantisk satsning på en förstklassisk kollektivtrafik. Det kanske lika förbaskat behövs 2 000 000 bilar för att vår befolkning ska kunna leva bra liv. En del spårtaxi.. Men de flesta rörliga taxibilar, servicebilar, färd- och hemtjänstbilar, distributionsbilar, hyrbilar och naturligtvis den stora massan av vanliga personbilar.

Vi behöver alltså bilen. Men vi behöver avveckla bensinmotorn. Den gamla idén om robusta och säkra bilar måste kombineras med tanken på bilar som inte drivs med fossila bränslen och därmed bidrar till ett klimatskifte. Denna vision kan bara bli verklighet om vi socialiserar både forskning och utveckling – samt produktion av den nya vagnpark som måste fram. Sverige har malmen, stålet, verktygen och människor med kunskap.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: DN1,DN2,DN3,AB1,AB2,AB2,SVD1,SDS1,

Andra bloggare;Svensson,RödaMalmö,Jinge,

Kommentera