The noble art of selfdefence

NÄR INGO

VAR SOM

STÖRST

Jag gillar egentligen inte boxning. Men har alltid älskat Ingo.

Det var så självklart på den tiden. Jag växte upp i Göteborg och sprang på samma gator som vår champ. Mina andra idoler kom från böckernas värld. Var jag inte Hjortfot, så var jag Biggles eller kaparen Lars Gathenhjielm. Jag hade ingen aning om att den kubanska revolutionen var på väg att segra och att Fidel, Che och de andra ”skäggiga guerillamännen” var på väg ner från bergen i Sierra Leone  för att störta Batistas militärdiktatur. Jag visste inte heller ett dugg om imperialismens vidriga kolonialkrig i Algeriet och Vietnam. Jag och mina kompisar visste däremot allt om Ingo. Vi följde varje slag mot sandsäckar och sparringpartners i Redbergslids BK i träningshallen på Heden och i Wasa realshögskolas gymnastiksal. När vår mästare mötte Eddie Machen på Nya Ullevi 1958 hängde vi utanför arenan, vi hade inga pengar till biljetter, och kunde höra den andlösa tystnaden från 53 614 åskådare när amerikanen räknades ut. Bara 2 minuter och 14 sekunder efter de första slagen från gong-gongen. Sen kom massvrålet och i veckor lekte vi boxare på varenda gräsplätt.

Natten den 26 juni nästa år var verkligen magisk. Jag och min bror var med mamma och pappa och tältade vid stranden till en stilla fjord norr om norska Haugesund. I tältet bredvid kamperade min kusin Ingrid och hennes föräldrar. Vid fyrasnåret raspade föräldrarnas transistorradio i gång – med nyinköpta batterier – och pappa rattade snabbt in matchreferatet från Radio Luxemburg. Sveriges Radio fick inte sända eftersom professionell boxning av moraliska skäl förbjudits i den statliga ångradion. När Floyd Patterson besegrats på knockout i tredje ronden blev lyckan oändlig. Vi sjöng och dansade. Solen gick upp och segern firades med en underbar fisketur ut i den norska skärgården.

Men min pappa pratade hela tiden om att Ingo var som störst när han som amatör deltog vid OS i Helsingfors 1952. Han tog sig till final men blev där helt orättvist diskvalificerad för passiv boxning. Först trettio år senare fick han i efterhand sin silvermedalj. Diskvalificeringen ogiltigförklarades. I Helsingfors hade han bara med mästerlig elegans demonstrerat den finaste färdigheten inom boxningen. Nämligen ”The noble art of selfdefence”. Då 1982 tog pappa stolt fram ett gulnat tidningklipp från 1952 där han envist och rättfärdigt hade försvarat Ingemar Johansson. Då när han var som störst. Men samtidigt möttes av spott och spe i stället för av jubel. När Lennart Hyland i direktsändning sa att han skämdes för Sverige.

Min kärlek till Ingo blev fulländad något år senare. Då visste jag allt om den kubanska revolutionen och avskydde idolkulter av alla de slag ( även inom politiken ). Men ändå. Efter en segelvecka i Kosterskärgården och ett strandhugg utanför Fjällbacka tog jag mig till en telefonkiosk för att ringa hem till föräldrarna och berätta att allt var väl. Jag fick vänta ett tag eftersom det redan stod en stöddig gammal gubbe inne i kiosken. Han pratade och pratade. Men när den blå kioskdörren äntligen for ut. Nästan som i en kioskvältare. Då stannade allt. Till och med de gapiga fiskmåsarna och trutarna höll upp med sina skrän. Ut kom en jättelik man. Bredare än dörren. Med nävar som murslevar ( han jobbade som stensättare ) och med världens mest kända smilgrop i hakan. Jag stod framför Ingo.

Vi spände ögonen i varandra. Mönstrade muskler och sinnen. Efter en flämtning kom jag till sans:

”Du, Ingo. Jag har alltid drömt att få ta dig i näven. Att säga grattis till segern i Helsingfors. Du vet.”

Ingo var tyst och synade mig som på en invägning före match. Så kom näven. Mursleven blev en cementsäck som närapå kramade sönder min hamd.

”Tack ska du ha. De va skôj att höra. Du få ha det lelle gubbe.”

Du är ”Champ for ever” Ingo. Vi glömmer dig aldrig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I pressen:DN1,DN2,AB1,AB2,AB3,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SDS1,SDS2,SDS3,AB4,

Kommentera