Jag längtar arbetarrörelse, där barn jag lekt

”Jag längtar

arbetarallians”

Efter två dagars intensivt jobb med olika arbetsgrupper mötte den rödgröna oppositionen i går pressen. Budskapet var klart och entydigt:

”All framtida regeringspolitik ska först prövas ur ett barn- och jämställdhetsperspektiv”

Vi fick reda på att barnen ska få påverka politiken. ”Vi ska ha förslag när det gäller alla diskrimineringsgrunder”, understryker Mona Sahlin. ”Funktionshinder; ålder; etnicitet och sexuell läggning”, men också ”etnisk diskriminering” fortsätter hon.

Till sist fick vi också reda på att det egentligen är ”jobben” som avgör hur framgångsrikt dessa frågor kan drivas. ”En generell välfärdspolitik är det viktigaste verktyget för att motarbeta eventuell diskriminering”, menade Lars Ohly.

Den enkla frågan blir då varför partiledarkvartetten börjar i fel ända. ”Botten har gått ur för världsekonomin”, sa AB Volvos Leif Johansson nu senast. I december minskade företagets försäljning av tunga lastbilar med 98 procent. Regeringen Reinfeldt matar de svenska bankernas svarta korpar med den ena läckra godbiten efter den andra, men ändå vill de inte ens kraxa. Än mindre bygga bo.

Världsekonomin har kört fast och vi bävar alla för vad som ska komma. Vem står i tur att mista jobbet – eller huset. Vad ska hända med alla studenter, med sina dyra lån, får de inga jobb i morgon?

I detta läge väljer den rödgröna alliansen att vässa sina förslag när det gäller diskriminering av alla slag – samtidigt som dess partier ändå säger sig förstå att det i mångt och mycket är den generella välfärden som avgör om dessa förslag ska bli framgångsrika eller inte.

Skälet är uppenbart. Den opposition som nu träder fram är en rödgrön allians. Kanske inte med ett fullblodigt nyliberalt program. Snarare med ett småliberalt. Med recept från 1960-talet. Den rikare övre medelklassen ska inte stötas bort. Det kapitalistiska systemet ska inte angripas.

Men framförallt ska inte arbetarklassens synas. Arbetarklassens hjärtefrågor ska inte lyftas fram. Det är inte en Arbetarallians som formerar sig för att återerövra Arbetets värde. Det är inte den dröm många vänsterpartister hade bara för några år sedan om ”Arbetarpolitik och socialism” som ska bli verklig.

Mot denna bakgrund blir den starka ömheten för barn och alla andra utsatta människor bara ett bländverk för de avgörande klassfrågor, för de klassmotsättningar som man inte vill se eller skyndsamt dölja. Vi minns alla de långa åren med Göran Persson, med stödpartierna (v) och (mp), då klasskillnaderna ökade i Sverige och många utsatta grupper diskriminerades mer än förut. Drar man ner på anslagen till socialpolitiken försvåras arbetet mot diskriminering.

Så jag får fortsätta med att drömma om en arbetarallians med en krisplan  för jobben, välfärden och miljön som grund. En plan som sätter arbetare och konsumenter i centrum samt i rörelse för att tillsammans med folkliga organisationer, i första rummet i Europa, bryta med det marknadssystem som förstör så mycket av våra liv. Under morgonkvisten ( ute i skogen med hunden ) piggade jag därför upp mig med en omskrivning av Verner Von Heidenstams vackra ( trots att Strindberg kallade den för en pigdikt ) rader om hemlängtan. Så här uttryckte Heidenstam sin kärlek till natur och hembygd:

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Jag längtar marken,

jag längtar stenarna där barn jag lekt.

Min lite modernare variant blev så här:

Jag längtar hem sedan många långa år

I själva sömnen har jag längtan känt

Jag längtar hem. Jag längtar vart jag går

– men ej till bländverk!

Jag längtar arbetarallians,

jag längtar arbetarrörelse, där barn jag lekt

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,AB1,

Kommentera