Nej till frihandel-nej till protektionism

Nej till de rikas protektionism

Nej till de rikas frihandel

Den ekonomiska krisen leder många politiker och ekonomer till att ställa krav på skydd av det egna landets produktion och många skyller nedläggningar och avsked på globaliseringen och utlokaliseringen av produktionen till låglöneländer.

Debatten är inte ny. En gång i tiden stod den mellan anhängare av frihandel och förespråkare för tullmurar och andra importskydd. Det var i den moderna industrialismens ungdom och den framväxande arbetarrörelsen sa bestämt nej till « svälttullar ».

Nu höjs på nytt röster för skydd av den egna nationens företag och för olika slags stöd till « våra företag ».

De liberala förspråkarna för frihandel pekar på hur 30-talets protektionism körde världsekonomin i botten. Det ena landet efter det andra införde tullar och andra importskydd och på ett par år sjönk världshandeln med närmare 30 procent. Att det inte räddade arbetarna från massarbetslöshet har vi dock facit på.

Frihandel eller protektionism är helt enkelt ett felaktigt sätt att ställa problemet på för socialister som ställer sig uppgiften att driva en politik som ska skydda den arbetande befolkningen från kapitalismens härjningar.

Förespråkarna för protektionistiska åtgärder säger att frihandel leder till sociala försämringar, exempelvis att lönerna drivs ned av billig import som konkurrerar ut « våra » företag. Men det är lite lättvindigt att skylla detta på globaliseringen eftersom attacken på lönerna i den avancerade industrivärlden tidsmässigt skedde innan globaliseringen verkligen tog fart. Det var under de första åren på 80-talet som lönernas andel av samhällsekonomin i de rika länderna började minska snabbt. Från en löneandel i Europa kring 67 procent av BNP föll den till 57 procent 2008. Det är en gigantisk överföring av rikedom till de redan rika ägarna av kapital. Detta var inte globaliseringens fel men den direkta effekten av kapitalistklassens brutala offensiv och den snabbt växande massarbetslösheten, kort sagt ett resultat av kapitalismens egna interna motsättningar, av kampen mellan klasserna i samhället.

Det är inte heller globaliseringen och utlokaliseringen av företag som i huvudsak orsakar avsked och massarbetslöshet. Likt attackerna på lönerna började massarbetslöheten att växa fram i mitten av 70-talet och början av 80-talet. Samma argument som ovan gäller även här. Globaliseringen och utlokaliseringarna tog inte fart förrän tio år senare, en bit in på 90-talet.

Att antalet industrijobb minskade så mycket beror i första hand på två fenomen. För det första på att produktiviteten i industriproduktionen ökade mycket snabbare än i andra ekonomiska sektorer som service och handel, samt för det andra att konsumtionsmönstret i våra industrinationer ändrades till att allt mer efterfråga tjänster och service på bekostnad av de rena industriprodukterna.

Även Europas varuutbyte med omvärlden visar att det inte i första hand är handeln med Syd som ligger bakom avsked och nedläggningar. Europa handlar med sig själv till över 70 procent. Europas export går till 73 procent till Europa och 70 procent av importen kommer från Europa. Europa exporterar dessutom mer industrivaror än det importerar. Underskottet med Syd handlar främst om olja och råvaror.

När protektionismens ideologer höjer rösten är det alltid för att slå ned på den ena eller den andra nationens « illojala » handelspraktik eller usla arbetsvillkor. Men det verkliga problemet är inte olika nationers agerande utan de multinationella bolagens agerande. Vanligen håller anhängarna av protektionism tyst om de « egna » multinationella bolagens praktik. I själva verket är en mycket stor del av världshandeln en intern handel inom de multinationella jättarna. Om vi tittar, till exempel, lite närmare på Kinas export, den stora boven i protektionisternas ögon, så gäller följande statistik :

-Företag i Kina som ägs av utländskt kapital eller gemensamt utländskt/kinesiskt(joint venture) kapital har ökat sin andel av världsexporten från 1.2% 1998 till 6% 2008.

-Statsägda företag har under samma period legat kvar på 1.8% av världsexporten

-Privatägda kinesiska företag har under samma period öka sin andel från ingenting till 2.2%

Av det kan vi dra slutsatsen att det kinesiska exportundret i första hand handlar om amerikanska, japanska och europeiska företags exportsuccé med Kina som produktionsbas.

Vi kan också se att det protektionistiska pratet om « nation mot nation » är svammel. Det är de multinationella bolagsjättarna som kontrollerar stora delar av världshandeln. De som i dag förespråkar protektionism för att rädda « vår industri » borde först fråga sig vilka som kommer att tjäna på tullar, importtariffer och andra kondomer mot utlandssmitta.

Den enda vägen för att rädda jobben är att kort och gott kräva en demokratisk kontroll över « våra industriers » investeringar i utlandet. Vad syftar de till ? Är enda idén att öka aktieägarnas inkomster eller finns det en gedigen industriplan bakom? Hur kan kapitalinvesteringar i fattiga länder bidra till en harmonisk ekonomisk utveckling för lokalbefolkningen?

För anhängare av protektionism råder en sorts asymetri. Alla sorters skydd ska resas mot import av olika varor. Men det är aldrig tal om att beskatta en export från det egna landet. Varför inte beskatta kapitalflykten till länder med billigare löner och produktion i stället för att resa protektionistiska hinder mot varor för det mesta producerade av multinationella bolag i låglöneländer?

Det finns missförstånd i vänstern som leder till endera ett stöd för protektionistiska åtgärder, « vi ska skydda våra industriarbeten », eller vi är för frihandel, för globaliseringen, därför att det ger billigare konsumtionsvaror. Inget av alternativen är en lösning för den socialistiska rörelsen. Vi måste vara emot både frihandel och protektionism. Inget av alternativen tjänar de arbetande massorna. I båda fallen är det arbetarklassen som får stå för kostanderna när det krisar till sig.

Det påstås ofta att Karl Marx var för frihandel och mot protektionismen. Det är en sanning med modifikation. I ett tal till det Demokratiska Förbundet i Bryssel den 7 januari 1948 sa han :

– Protektionismen är konservativ, medan frihandeln är destruktiv. Frihandeln upplöser nationaliteterna och driver konflikten mellan borgarklassen och arbetarklassen till sitt yttersta. Kort sagt, frihandeln skyndar på den sociala revolutionen. Det är, mina herrar, enbart av denna revolutionära anledning jag röstar för frihandeln.

Nej, den enda vägen till en garanti för jobben, en värdig levnadsstandard och bra arbetsförhållanden är en folklig demokratisk kontroll av kapitalets rörelser över gränserna, en folklig demokratisk kontroll över de stora investeringsbesluten i samhället och en produktion som syftar till att möta befolkningens materiella och andliga behov. Dagens finanskris och djupa recession visar att jakten på profit för profitens skull har nått vägs ände.

I media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,Dagens Arbete,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

5 reaktion på “Nej till frihandel-nej till protektionism

  1. Marx insåg frihandelns revolutionära kraft. Att prata om ”folklig demokratisk kontroll av kapitalets rörelser över gränserna” är en tom klyscha som lätt kan förvandlas till en täckmantel för protektionism. Jag blir inte förvånad om vi snart kan läsa ditt populistiska alternativ till frihandel i Sverigedemokraterns partiprogram och att de särskilt betonar vikten av ”en folklig demokratisk kontroll av arbetskaftens rörelse över gränserna”.

  2. Hej Svalbard,
    Nu har du verkligen tappat orienteringen. Jag är till 100% emot all protektionism i de kapitalistiskt avancerade nationerna. Protektionism kan bara vara positiv när den exempelvis försvarar fattiga bönders möjlighet att producera majs i Mexiko eller något annat liknande exempel för andra fattiga länder. Hur du kan para ihop mig med SD har jag inte ens lyckats begripa. Att kontrollera kapitalets rörelser är verkligen ingen tom klyscha. Det var något som existerade under den mest expansiva perioden i kapitalismens historia, dvs 1947-1972. Då var du tvungen att gå till Riksbanken om du ville föra ut 5 000 kronor. Det hindrade vare sig tillväxt eller ökat välstånd.
    Vad jag vill visa på i min blogg är att vare sig frihandel eller protektionism skyddar de svaga i samhället när det råder ekonomisk kris. Då är det alltid de arbetande som får ställa upp med skattepengar för att lösa ut de rika som snårat in sig en olika lånehärvor.
    Det är därför som jag och liktänkande säger att endast ett nytt antikapitalistiskt samhälle kan lösa de sociala och ekonomiska problem vi står inför.

  3. Tja, bra artikel. Dock var det 1848 som Marx talade givetvis =)

  4. ”Att kontrollera kapitalets rörelser är verkligen ingen tom klyscha. Det var något som existerade under den mest expansiva perioden i kapitalismens historia, dvs 1947-1972. Då var du tvungen att gå till Riksbanken om du ville föra ut 5 000 kronor.”

    Hur gick kontrollen till, mer detaljerat? Var alla tvungna att gå till Riksbanken, inte bara företagare? Vad hände med kontrollen sedan?

  5. Mikael,
    visst det var 1948 och mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Bland annat finns problemet med frihandeln när den förstör svaga produktionsenheter i fattiga länder. Världsbankens ”strukturanpassningsprogram” är en stor bov i sammanhanget. Därför anser jag att en viss sorts protektionism behövs i utvecklingsländer. Däremot anser jag all form av protektionism i rika industriländer förkastlig därför den kommer aldrig att tjäna de arbetandes intressen.

    Cyborg,
    kontrollen över valutautförseln avskaffades i flera omgångar genom att beloppen höjdes för att till sist hamna där de är nu, det vill säga ingen kontroll alls. Det var inte bara företag som påverkades av kontrollen. Begränsningarna gällde också enskilda individer. Om jag minns rätt(kan kolla om det behövs) var gränsen 5 000 kronor i mitten av 70-talet. För större belopp än det behövdes tillstånd av riksbanken

Kommentera