Ännu en myt i graven

I flera årtionden har den ekonomiska « expertisen » framställt som ett axiom att den amerikanska ekonomin är mer dynamisk än Europas, att produktivitetens tillväxt i USA slår Europas och att allt detta är tack vare den sprittande arbetsmarknaden i USA. I kapitalismens förlovade land sägs det att arbetslösheten är låg och tillväxten hög därför att arbetsmarknaden inte hämmas av stelbenta och påstått förlegade regler för anställningstrygghet och ett bra skydd när den enskilde förlorar sitt arbete.

Högtidligt ska det vara när sanningarna predikas

Kring detta tema byggde de nyliberala ekonomiprofessorerna ett teoretiskt komplex med matematiken som verktyg och självsäkerheten som ryggrad. Nu visar krisen att ryggraden knäckts och kvar finns inget annat än teoretisk förvirring och krav på nya statliga regleringar för att rädda den « goda » kapitalismen och begrava « kasinokapitalismen ».

Men hela grunden för « axiomet » var murken in i minsta formel. Det har aldrig funnits strukturella skillnader mellan USA och Europa som bekräftar den myt som dominerat debatten. Vissa konjunturella olikheter de 25 senaste åren är det enda som legat bakom skillnader i tillväxt och arbetslöshet. Speciellt under perioden 1996 – 2001 steg produktiviteten i USA betydligt snabbare än i EU-15, BNP ökade mer och arbetslösheten var lägre. Men ett tiotal år är ingen grund för stabilt teoribygge. Vilket den ekonomiska djupdykning som nu USA ägnar sig åt bevisar. Trots svaga sociala skydsnät och nästan total avsaknad av facklig organisering råder i det närmaste depression i landet.

Fritt fall utan skyddsnät

Under efterkrigstiden fram till slutet av 70-talet var situationen den omvända. Det var i Europa som produktiviteten ökade snabbare och likaså BNP. Arbetslösheten var det ingen som ens talade om eftersom det i praktiken rådde full sysselsättning. Ingen professor à la Assar Lindbäck föreslog då att det var tack vare den sociala « välfärdsstaten » som ekonomin fungerade så bra och att den långsammare tillväxten i USA berodde på de svaga sociala skyddsnäten och de osäkra anställninhsvillkoren.

Sedan följde den period då Thatchers/Reagans sociala « kontrarevolution » avskaffade eller försämrade många landvinningar som arbetarklassen lyckats kämpa till sig. I USA och Storbritannien lyckades  « kontrarevolutionen » bättre än i EU-15. Den snabba ekonomiska tillväxt som följde togs som bevis för att det nyliberala receptet verkade mirakulöst väl. Nu vet vi att gunden till det luftslott  som byggdes bestod av skuldsättning upp över öronen, konsumtion på kredit. Alltså en kortvarig och konjunkturell företeelse, inte en fundamental skillnad mellan det ”dynamiska” USA och det ”tröga” Europa.

I diagramet här nedan ser vi hur arbetslösheten i USA låg under EU-15 för perioden 1993 till 2007. Men med bolånekrisens start hösten 2007 rusar den officiella arbetslösheten i USA i höjden och är nu på väg att passera genomsnittet i EU-15. Tabellen därunder visar hur arbetslösheten utvecklats i de flesta industrinationerna sedan mars 2006 fram till i dag. Officiell arbetslöshet innebär automatisk underskattning av det verkliga läget. Undersysselsättning bland annat i form av påtvingad deltid finns inte med statistiken, inte heller de som i hopplöshet slutat söka jobb. De siffrorna är speciellt höga för USAs del.(Se:Arbetslösheten är ett gissel ) Inte mindre än fyra miljoner anställda har tvingats till en arbetsvecka med färre än 35 timmars arbetstid och sänkt lön.  Den verkliga arbetslösheten i USA för arbetare i aktiv ålder ligger d rför nu närmare 15 procent än 10 procent.

Så visar det sig då äntligen att det nyliberala mantrat om liberaliseringar, avregleringar, anpassbarhet, individualismen och det privata kapitalets frihet att göra vad det behagar bara var en tunn förnissa av respektabilitet och att det under fernissan ligger ett tjockt lager av ren grov girighet, det privata kapitalets jakt på största möjliga vinst oavsett konsekvenserna för de gemensamma samhällsbehoven.

Fem miljoner amerikanska hushåll har förlorat sina hus

Ännu viktigare! Det visar sig att gamla bespottade metoder för att bevara jobben och ett värdigt liv spirar på nytt. I gruvorna, i bilindustrin och i andra branscher börjar arbetare fråga sig vilka kampmetoder som kan leda framåt. Alla följer inte resignerat budskapet från de valda ledarna.  LOs och det socialdemokratiska partiets recept att sitta still i båten i hopp om att det värsta ovädret ska dra över håller inte vad det lovar. Avskeden haglar och Wanja och Mona vare sig vill eller kan ta strid med de privata ägarna av vår industri, handel och service. Inte ens till de företagare som nu öppet erkänner att de använder krisen som ursäkt för att göra sig av med ”improduktiva” arbetare är de beredda att säga stopp till alla avsked.

Rösta 100% till vänster 7 juni

-Arbetarinitiativet-

Det är dags att drömma(rêve) om en ny tid

I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,SDS1,ETC1,ETC2,DA,

Sympatiska Bloggare: Arbetarinitiativet,Svensson,Röda Malmö,Spånbingen,Motvallsbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Nyliberalism, USA, LO, SAP, Strejker, Arbetslöshet, Arbetarinitiativet,