Ny tid i Iran?

Början till slutet för Irans präster

Slut på semestern och ännu ett besök i mina hemtrakter vid Indalsälvens delta. Skitväder och inte en fiskpinne i vattnen. Jag som trodde att de skulle stå i kö i väntan på mina lurigt uppklädda beten.

Inte heller omvärlden väntade på min semesters slut utan tutade på i respektlös full fart framåt. I Iran drog miljoner fram på gatorna i protest mot prästregimens manipulering av valresultatet under slagordet – Ned med diktaturen. Minnena från revolutionen mot shahen 1979 flöt upp i mitt och mångas medvetande och hopp föddes att det äntligen är slut på prästerskapets förlamande grepp om landet.

För prick trettio år sedan var jag utrikesjournalist på tidningen Internationalen och följde som första uppgift vad som skedde i Iran. Varje morgon vid åttatiden passerade jag tidningskiosken på Centralen för att köpa franska Le Monde, som var den suveränt bästa tidningen i väst vad gällde ayatolla Khomeinis återvändande till Iran och shahens fall. Då fanns inte Internet och det var ett helvete att skaffa sig färsk information. I varje nummer av Internationalen fyllde jag många spalter om den senaste veckans mobiliseringar mot shahens envåldsdiktatur. Jag insåg att det var en revolution som ägde rum men i vissa vänsterkretsar kallades jag för ayatolla Åsman, på skämt av vissa på allvar av andra. De förstod inte att det var en verklig revolution som ägde rum eftersom de bara såg till de religiösa förtecknen.

Sett utifrån kan skeendet i dagens Iran synas enkelt-det är demokrati som står mot prästerskapets förtryck. Men skenet, speciellt som det presenteras i vissa media, bedrar säkert. Revolutionen i Iran 1979 och utvecklingen de gångna trettio åren fram till dagens massmobilisering och revolt mot systemet är en mycket komplicerad process, som jag långt ifrån gör anspråk på att förstå i sin helhet. Vissa ideer och slutledningar ger jag mig ändå på.

Miljoner och åter miljoner marscherade 1979 mot shahen

– Av de kandidater som Väktarrådet tillät ställa upp i valet var ingen emot den islamska republikens grundbult, att makten ligger i prästerskapets händer och den absoluta makten i « guds ställföreträdare » ayatolla Ali Khameneis händer. Ändå ligger uppenbarligen högt uppsatta religiösa ledare i luven på varandra. Det verkar som att den stenrike Rafsanjini och de besegrade presidentkandidaterna anser att den nuvarande presidenten Ahmadinejad och « revolutionsguiden » Khamenei leder republiken in i en ekonomisk och politisk återvändsgränd som sätter republikens framtid på spel. Därför har oppositionskandidaten Moussavi med Rafsanjanis stöd ställt sig själv i spetsen för de massiva protesterna och till och med manat till fortsatt mobilisering efter att ayatolla Khamenei brännmärkt demonstranterna som imperialismens verktyg och förbjudit alla demonstrationer. Det är naturligtvis ett högt spel som kan spräcka regimen uppifrån och ner.

-Slagordet « Ned med diktataturen» fanns överallt i de enorma demonstrationer som följde på valet. Det kan bara tolkas som att miljontals medborgare i landet inte längre accepterar det islamska ledarskapets legitimitet. De har helt enkelt fått nog av åsiktsförtryck, bigotteri, godtycklig rättvisa, ideologisk likriktning, utbredd korruption och ekonomiskt förfall. Men efter 30 år av religiöst styre, utan sekulära politiska alternativ, ser den majoritet av befolkningen som är född efter 1979 års revolution, inga klara alternativ till den islamska republiken. Därför kunde Moussavi, trots sin roll i den religiösa hierarkin, bli en symbol för krav på demokratiska fri- och rättigheter, en symbol för den ungdom som lider under det religiösa bigotteriet och en symbol för kvinnors krav på jämlikhet i samhället.Den kanske viktigaste konsekvensen av valet och de efterföljande protesterna är att ayatolla Khamenei spelat bort sin roll som en över alla stående, allsmäktig domare i religiösa, militära och politiska spörsmål. Genom att totalt sluta upp bakom Ahmadinejad kan ingen längre se honom som en opartisk ledare med bara den islamska republikens bästa för ögonen. I stället fyller han nu till fullo rollen som förtryckets främsta representant och ropen om « död åt diktatorn » riktas inte längre bara mot Ahmadinejad utan lika mycket mot honom själv. Enligt rykten försöker redan Rafsanjani som är ordförande i Expertrådet (som tillsatt ayatolla Khamenei) att mobilisera de två tredjedelar av rådets medlemmar som behövs för att tillsätta en ny « revolutionsguide ». I Rafsanjanis ögon riskeras hela regimens existens om Khamenei tillåts sitta kvar och härska som vilken ordinär diktator som helst. När mystiken kring revolutionsguidens gudomliga roll skingras kan hela prästerskapets politiska roll i samhället sättas ifråga. Det finns inte med på Rafsanjanis och Moussavis önskelista.

Ahmadinejad beskyddas av regimens milis.

-Ahmadinejads och ayatolla Khameneis fanatiska falang inom prästerskapet har sitt främsta stöd bland djupt religiösa människor i städernas fattigkvarter och på landsbygden. Ahmadinejad kom till makten med löftet att slå ned korruptionen och att lägga oljepengarna på de fattigas köksbord. I västliga media framställs det ofta som mutor och röstköp. Men det går inte att förneka de sociala program som han infört har förbättrat de materiella villkoren för de fattigaste. Protesterna mot valfusket och kraven på frihet bärs i första hand upp av universitetsstudenter, välutbildad och relativt välbärgad stadsbefolkning samt arbetare i större industrier som bilfabriken Khodro med 60 000 anställda.Men att det är de fattigaste i samhället som stöder Ahmadinejad är absolut inget argument för att tveka i stödet till oppositionens krav på rättvisa och frihet. Tvärtom, endast en seger för de demokratiska krafterna kan befria det iranska samhället från prästerskapets politiska diktatur.

-I väst ställs krav på att USA, EU och FN ska agera med hårda tag mot ledarna i Teheran. Men vi ska ha klart för oss att allt som kan uppfattas som en sanktion eller bestraffning av Iran bara blir en snara om halsen på den demokratiska oppositionen. Varken USA eller EU har den historiska relation med Iran som krävs för att ge effektiv hjälp till de demokratiska krafterna. Alla i Iran vet vilken roll CIA spelade när Mossadeq störtades 1953. Alla vet också att USA stödde Sadam Husseins blodiga angrepp på Iran 1980. Bara du och jag kan med vår solidaritet stödja alla progressiva krafter i Iran. Barack Obama, Javier Solana eller vår egen Carl Bildt kan bara bidra till att isolera dessa krafter.

I Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SSD1,ETC,SVD3,SVD4,SSD2,DN3,

Bra bloggar: Svensson,Röda Malmö,Esbati,Motvallsbloggen,Dagens Internationalen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

4 svar på ”Ny tid i Iran?

  1. Varför har diktaturen bara stöd av fattiga/outbildade ?
    Jo dom förstår inte bättre, och kan inte tillgodogöra sig korrekt och fri information.

    Internet är värdens största spridare av demokrati, inte ens Irans j-a präster kan göra något åt det. Snart kommer prästerna halshyggas/skjutas pga sin vanvård avv ett rikt land.

    Ahmadinejad är en Israelisk agent för MOSAD.
    Bevis: Ingen annan kan så effektivt och snabbt svärta ner Irans internationella rykte och köra ekonomin i botten.

  2. Jag kan verkligen inte påstå att jag förstår vad som pågår i Iran just nu, så därför, hur kan det komma sig att Mousavie kan antas vara en sann demokrat, eller menar du att de som demonstrerar och anser att valet vanns av Ahmadenijad pga valfusk, inte alls anser att Moussavi är alternativet, utan att de demonstrerar för något helt annat, och hur anser de demonstrerande att detta något annat ska genomföras? Har de en plan, har de utarbetade förslag, en idé om hur en ny författning ska se ut?

  3. Nej Kerstin, jag gör inte heller anspråk på att förstå hela processen i Iran. Det var därför som jag ställde upp ett antal punkter som jag tycker verkar klar utan att göra anspråk på att presentera en helhetsanalys.
    -Moussavi är naturligtvis ingen sann demokrat. Han var en av bödlarna i revolutionsgardet i början av 80-talet och inför det just hållna valet agarade han inom den islamska republikens ram, dvs han infrågasätter inte statens islmaska karaktär och därmed förespråkar han inte heller en verklig demokratisk sekularisering av landet. Samtidigt är det uppenbart att han och Rafsanjani hamnat i direkt konfrontation med Ahmadinejads och ayatolla Khameneis extrema fundamentalism som de antagligen anser leder Iran mot en politisk och ekonomisk katastrof.
    -Jag tror att det är förklaringen till att Moussavi(oberoende av hans ideologiska hemvist) blev en symbol för upproret mot det rigida samhälle som prästerskapet tvingar på ungdomen(65-70% av befolkningen är under 30 år). Det är ju inte första gången i historien som folkmassor går till storms mot en regim bakom ”ledare” som inte leder. Det finns inget i den information som slipper ut ur Iran som antyder att det skulle finnas en bra organisering och ett klart projekt för ett annat samhälle. Det är i mycket en spontan rörelse som ännu styrs av ”att nu får det vara nog-ned med diktaturen”.

  4. Pingback: Tveksamheter från latinamerikanska vänsterledare | Svensson

Lämna ett svar