Sommaren regnar över i höst

Det otänkbara är fullt möjligt…

Dagen före midsommar tog jag i en blogg med denna bild från min sommarhage. En åldrig liten betesmark som sträcker ut sig på kullen utanför min vindskammare. Då hade vi hört ”vårens första gök” och sett ”blommorna, de blommarna som redan hade slagit ut på ängen”. Olika gräs, örter och växter av alla de slag spirade i kapp, på denna lilla eländiga teg, tack vare att den aldrig varit vare sig plöjd eller konstgödslad.

Nu är marken avbetad ner till sista grässtråt. Sommaren regnar över i höst och kakelugnen knäpper och sussar i vardagsrummet . Ur min garderob har jag redan plockat fram både tröjor och långkalsonger. Under en tegelpanna ovan trappbron fladdrar vingarna på den sista kullen av tornsvalor. Snart är de flygga och kastar sig ut från taket i väg på sin långa färd mot Afrika. Det sägs att det då dröjer tre år innan de åter tar fast mark. Tornsvalorna har inga ben och kan inte flyga upp från marken. Men de är ändå värre än Christer Fuglesang. Utan farkost av något slag kan de svinga sig ända upp till 3000 meters höjd och där leva på luftalger, alltså spindlar och småkryp. I ett svindlande, fantastiskt ögonblick parar de  sig däruppe i skyn.  Något som vi människor bara kan drömma om. Efter åren uppe bland vindar och moln återvänder de sedan till våra tegelpannor. De hittar direkt utan GPS. När de viner in under pannan till sitt bo ska det motsvara en fickparkering i 300 kilometer i timmen.

En av grannens ungdjur mumsar i sig av de drösar av rönnbär som blåst ner under trädet. ”Surt sa räven”, men kvigan idisslar förnöjt den röda grannlåten. Ska jag själv spå i rönnbär lär det bli en smällkall vinter med knarr i snödrivorna. Överallt flammar det rött och en del trädgrenar till och med bryts av när de inte orkar bära alla bär. Koltrastar och sidensvansarna har här sitt paradis på jorden.

I lördags trotsade jag alla tunga regnskyar som drog förbi och strövade in i skogsmarkerna tillsammans med vår labrador Freja. Efter många timmars stigar i en otillgänglig gammalskog, med täta busksnår och nerfallna, ruttnande träd,  kramade av lummerslingor, kom jag hem med tre kilo kantareller som jag lite stolt dukade upp på en bricka…

Dagen efter drog min fru, Karin, ut över bergknallar och bäckar, norrut mot marker där skogarna är förlöpare till Risveden. Hennes ”byte” blev fem kilo kantareller samt en hop av höstens första ljuvliga taggsvampar. Mer i vikt. Men mina smörgula telningar var ändå lite torrare och lättare att rensa…

Efter några veckors semester kommer jag hem till gården och skummar igenom högarna med tidningar. Det som känns nära och berör mest är oroligheterna i flera av Göteborgs socialt så utarmade förorter. ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna där barn jag lekt”, diktade en gång Verner von Heidenstam. Men mina stenar, där jag en gång lekte, de finns på Hisingen i Backa, Lundby och Biskopsgården. Vi lät stenarna plumsa i älven. Vi skapade en liten idrottsplats i skogen genom att släpa undan alla stenar. Vi kunde också stapla dem till värn i ett av alla våra låtsaskrig mellan cowboys och indianer.

Här leker och drömmer Albert Engström, Verner von Heidenstam och Gustav Fröding. De kanske illustrerar dikten ”En morgondröm”?

I dag är lekarna bokstavligen blodigt allvar. En bumling på sex kilo har vräkts ner från en gångbro nära Kortedala torg rakt in i framrutan på en brandbil och förarna fick mindre blessyrer. Men kunde ha blivit allvarligt skadade. Deras fackförbund menade att det var ett mordförsök.

I en av Göteborgs-Postens ledare säger man sig ha lösningarna på hur våldet ska stoppas. ”Dags att återta Backa” utropar man:

”I dagsläget finns det bara två saker att göra. Det första är att polisen tar i med hårdhandskarna. Att de söker upp de skyldiga ungdomarna och ser till att de får ta ansvar för det de ställt till med…Det andra som måste till är att föräldrarna till slagskämparna tar tag i sina ungdomar. Omyndiga kan inte springa ute vind för våg och begå brott om inte föräldrarna avsagt sig sitt föräldraansvar..”

Vår integrationsminister Nyamko Sabuni upprepade i går samma enkla svar på hur buset ska stoppas. ”Det är ungdomsgäng som listat ut ett enkelt sätt att få uppmärksamhet”, menade hon. För henne handlar det inte om integrationsproblem utan om blott och bart kriminalitet…

Men GP och Sabuni ser bara till stunden. Visst, i en gammal bygemenskap skulle problemen varit lättlösta. Ris på ryggen och så ut några år i skogen och röja sly. Äldre bönder har berättat för mig, att när ungdomen på deras tid blev för rastlösa och otyglade, skickade föräldrarna ut dom att rensa åkrarna från sten. De fick också resa nya stengärdsgårdar bara för att ”det där vilda” skulle gå ur kroppen.

Nu lever vi inte i gamla bygemenskaper. Stenarna får ligga där de ligger eller vräks i väg i ett meningslöst våld. I Reinfeldts Sverige, i hans ”föregångsland”, lever vi i stället med en arbetslöshet bland ungdom som i genomsnitt ligger på snart 30 procent. I många regioner, städer eller förortsområden är siffran betydligt högre. Med Reinfeldts ”arbetslinje” går vi mot en massarbetslöshet där om ett år upp emot en halv miljon svenskar kommer att vara utan jobb och framtid. Ungdomsarbetslösheten kommer att rusa än mer i höjden.

Visst. För stunden är det naturligtvis nödvändigt att få slut på buset. Människor måste skyddas. Även om sannolikheten är stor att det fängslade buset, där bakom gallren går med i Orginal Gangsters och byter ut stenen mot ett automatvapen. Men vad som sker i Reinfeldts Sverige är att stora delar av ungdomen lämnas i utanförskap. Drömmarna om ett jobb, ett eget hem, en bil, en resa, kanske en familj kommer aldrig att förverkligas. Om några år kommer vi att ha tiotusentals ungdomar som förbannar det här samhället. Tiotusentals ungdomar, som nu skaffar sig högre utbildning, kanske också hamnar på arbetsmarknadens sophög. Trots alla sina betyg. Ungdomar som skiter i vanligt vett och vanlig moral. Varför ska de bry sig? De ser hur rikedomarna hopar sig i Limhamn, Onsala eller Djursholm. Men själva lämnas de helt utanför. Vi får en generation unga arbetare utan arbete. Utan möjligheter och framtid. Kan vi inte ta fram politiska lösningar. Kan vi inte återskapa en demokratisk och kämpande arbetarrörelse. Med fanor och banderoller som manar till ett slut på det vedervärdiga kapitalistiska samhälle där makthavarna medvetet lämnar en halv miljon människor i utanförskap.Kan vi inte detta, då är Rosengård och Backa bara stormsvalor för det ungdomsvåld och den kriminalitet som kommer.

Den tunga stenen slog sönder brandbilens framruta. Brandmännens fackförbund kallar det för mordförsök.

Men det otänkbara är helt realistiskt. Efter höst och vinter kommer våren. Det går inte för oss människor att ”para oss uppe i skyn”. Men självklart är det fullt möjligt att sätta alla människor i arbete. Det ”otänkbara” kräver helt enkelt ett nytt stort, brett, folkligt, kämpande arbetarparti för att bli realistiskt.

Det får vi skapa. Inte med floskler utan med att fortsätta ett segt och långt, ihärdigt och tålmodigt politiskt arbete.

För den som vill bekanta sig med poesi och inte läst Fröding hänger jag som bonusläsning på hela Frödings underbara ”En morgondröm”. Den publicerades redan 1896 i samlingen ”Stänk och flikar” och fick det konservativa Sverige att rasa. Morgondrömmen var för naken. I kulturdebattens drev mot Fröding lämnades han ensam. Det gick så långt att hans vän, Heidenstam, fegt bröt med sin kamrat, bara för att klara sitt eget skinn. Bara för att kunna fortsätta med att besjungas i salongerna. Här är härligheten:

Jag sov och jag drömde

om Ariens land,

där solguden tömde

med givmild hand

kring allt överallt i en lycklig ängd,

som sedan vulkaniskt vart bränd och sprängd,

sitt liv, sina håvors mängd.

Jag drömde om aplar i mäktiga hag

kring urskogens väldiga vattendrag,

om körsbärsdungar och vinbärssnår

kring floden, som enslig i dälden går,

om vete, som självsått ur jorden stiger

i ödemarksdalen, där allting tiger,

om humle, som klänger och slingrar sig fram

i skogens tystnad från stam till stam.

Och ängar sig breda

kring bäckars fall,

där herdarna leda

sin hjord i vall,

när kvällen sin dagg över landet strör,

vid lidren med byttor till mjölk och smör

står väntande hustrur och mör.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Men skymtar det stundom bland flickornas flockar

ett mångfärgat kläde om höfter och lockar,

det är för att göra sig särskilt grann

och vacker och kär för en älskad man.

Vid viken, vid kröken,

som älven slår,

den stigande röken

ur tjällen går,

där syssla i ro med de yngsta små,

som lipa och le, där de tulta och gå,

de gamle, de silvergrå.

Men högt på en klippa i frihet och ljus

och högt över töcknen är konungens hus,

på vidden och branterna runtomkring

vid midsommartid hålles folkets ting,

och konungen dömer från domarestolen

och tänker för folket och talar med solen,

och solen sår ned sina gudomssvar

om allt, som skall bliva och är och var.

II

Där strövar i skogen en fri ung man

och ingen är fri ung man som han,

hans blod är en störtsjö i vårstormsdagar,

hans trots bryter lagar

och allt vill han fresta och allt han kan.

Den säkraste brottarn och måttarn

han prövar med näven och lansen

och kysser, när rast är i dansen,

de vackraste flickorna fritt

i vredgade friares mitt.

Jag såg i min dröm, hur hans gång var glad,

hur allt, när han strövade muntert åstad,

bar skick av en fri ung man,

hur hemlighetsfullt det om läpparne log

som visste han nog

att gudarnas ättling

och älskling och like var han.

Han strövar med glättiga fjät framåt

på skogens vilda stråt,

han stannar och ler åt små kryp,

som måtta åt tån med ett nyp,

han gäckas med gökar, han retas med trastar,

han följer för roskull ett spår,

på hällen han vilar, vid tjärnet han rastar

att se på en fisk som slår,

han faller på knä invid randen

och ligger och dricker ur handen.

Jag såg i min dröm, hur hans blick blev klar

av glädje åt bilden, som vattnet bar,

den visade gudarnas ättling,

hur manvuxet vacker han var.

III

Fina fötter, nätta små,

kliva långt och slugt på tå,

än de skynda, än de väja,

knätt och kny, för ljud och speja,

om ej någon hörde små

fina, nätta fötter gå.

Kny och knätt, nu le och lura

glada ögon bak en stam,

och en flickas axlar kura

sig ihop som rädda lamm

och försiktigt förtänksam

smyger hon sig fram.

IV

Och med ett som en vind

stryker flickans arm över jägarens kind

och har täckt honom ögonen till,

och hon ler åt sin fånge, haha och hihi,

han kan inte bli fri,

han må sträva så mycket han vill.

”Stackars Dum och Egenkär

där,

kan du gissa vem det här

är?”

Och hon kniper och drar

och hon rycker och slår för att frampressa svar

och att skrämma den älskade rädd,

och hon plågar och pinar hans rygg med sitt ben,

men den pinan är len

som ett smek på en kärleksbädd.

Blint han kämpar att bli lös,

trevar, gissar: ”Nyp och Klös

är ditt namn och Udd och Sticka,

Riv och Ryck och – släpp mig flicka!”

Och med ett med ett skratt

blev han fri, sprang han upp, fick han flickan fatt,

och han drog henne tätt

mot sin mun för att kyssa sig munnen mätt,

och hon snyftade till och i gråt hon brast,

och hon sökte hans blick,

och en glimt av hans innersta själ hon fick.

Och som knoppen av Ariens ros en vår

sina skylande blad från pistillerna slår

inför sol, inför vindar och frön

låg hon naket och utslaget skön

och med vittskilda knän och med skälvande sköte

var den älskades åtrå i möte.

V

Själ i flamma, blod i dans,

han var hennes, hon var hans,

han blev hon, hon blev han,

ett och allt och tvenne,

när hans unga makt av man

trängde in i henne.

Och med huvudet bakåt i kyssande böjt

och med skötet mot famnaren höjt

drack hon livets och kärlekens yppersta drick

i var störtvåg, hon fick

av hans livseldsaft,

i var gnista, som gick

av hans kraft.

Och som samma andedrag,

samma puls och hjärteslag

själ vid själ i samma kropp

sammanhöll,

steg och föll

rytmens ned och opp,

mot och in och från,

tills med ens en stråle sköt

ur hans liv och livsvarmt göt

faderkraft i moderfröt

och som två förenat floder

ström av fader, ström av moder

blevo ett i son.

VI

Och som hjärteblad i en blomsterskida,

heltförenta nyss, när skidan brast,

än vid sömmen hålla troget fast,

höft vid höft och sida invid sida,

syskonkärligt lågo hon och han

ännu flämtande och ännu röda

av sin kärleks första bråda möda

tätt med armen knuten om varann.

Men med ljuset, som i rymden flammar

av den evigtklara lyckans rike,

kom lycksalighet som sändebud

milt välsignande från ljusets gud

likt en solglimt mellan skogens stammar

över gudens sons och dotters like,

mänskosonen och hans brud.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Och mannen är stark och kvinnan vek

och ungdomen yster och vig i lek,

ett naket folk, för stolt för ok,

för rent för dräkternas skökodok.

Jag längtar hem sen åtta långa år.

I själva sömnen har jag längtan känt.

Jag längtar hem. Jag längtar var jag går

– men ej till människor!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , ,

I pressen: DN1,SVD1,SVD2,

SDS1,GP1,GP2,ETC,AB1,

Kommentera