Folkpartiet nafsar moderaterna i bakhasorna

Kannibalerna börjar bli hungriga

På moderaternas partistämma flaggade Fredrik Reinfeldt för att han vill bli gråsosse. Han vill bli landsfader. Likt socialdemokraternas partiledare Tage Erlander som i hela 23 år kunde sitta som statsminister. Moderaterna ska likt de gamla socialdemokraterna bli det nya seklets statsbärande parti. Inte bara spela högerytter utan se till hela Sverige. Flyta med mittströms och inte oroa den stora väljarkåren. Reinfeldt vill inte ha ett ”kosackval” nästa år utan vill göra verklighet av namnbytet för fyrtio år sedan. Från Högerpartiet till Moderata Samlingspartiet. Carl Bildts skarpa ideologiska tunga ska vara tyst och Bo Lundgrens entoniga skattegnäll bara vara ett dåligt minne. Nu ska partiet vara ett välfärdsparti.

I valen nästa år vill Reinfeldt inte ha ett polariserat kosackval som 1928…

Många kritiker på vänsterkanten ville vifta bort hans skarpa markering som tom retorik. ”Se bara på skattesänkningarna för de rika”, sa man. ”Fastighetsskatten har dessutom minskat framförallt för dyra, lyxiga villor och socialförsäkringssystemen urholkas mer och mer för varje dag”…

Men det handlar definitivt inte om retorik. Vad kritikerna inte ser är att den nyliberala våg som störtade fram vid 1980-talets början har skapat en helt ny flodfåra. I ett helt nytt politiskt landskap. Vi lever i en tid där en helt ny generation exempelvis aldrig deltagit i en strejk. Än mindre en vild strejk.

Det är med dessa radikalt förändrade förutsättningar som Reinfeldt på stämman, försöker peka med hela handen – mot huvudströmmen. Moderaterna ska inte finnas i några osäkra virvlar och strömmar ute på flodbrinkernas högersida. I valet ska inte socialdemokraterna kunna skrämma upp sitt väljarunderlag med ett gammalt högerspöke.

Partiets politik ska kunna förverkligas. Den ska vara realistisk.

Huvudströmmen har hittat en ny flodfåra. Den gamla bädden är uttorkad…

Tydligast märktes detta på stämman under de häftiga debatterna om LAS. Lagen om anställningsskydd har alltsedan den stiftades 1982 (i kölvattnet på sjuttiotalets strejker) varit en spottkopp för borgerligheten i Sverige. De inskränkningar som där slås fast, när det gäller arbetsgivarnas rätt att själv helt på egen hand vraka och välja mellan sina anställda, har i decennier retat gallfeber på en hel generation moderater.

Men på moderatstämman gick arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin ut i ett begåvat försvar av LAS. Han läxade upp de arga och upphetsade MUF:are som menade att LAS var skulden till att så många unga människor i Sverige hamnar utanför arbetsmarknaden. Tar vi bort LAS skapar detta inte ett enda nytt jobb, slog han fast. Vad som händer då är i stället att grupper som är ännu svagare, äldre och sjuka, slås ut. Bättre och mer ömsint än så kan det inte sägas!

Men Littorin, med stöd av Reinfeldt och finansminister Anders Borg, vänder samtidigt ryggen åt företagens ägare. För självklart minskar vinsten eller profiten om ett företag tvingas att härbärga arbetskraft vars bäst före datum har gått ut. Kapitalistiska företag drivs inte med medkänsla och ömsinthet som ledstjärnor. Bättre med en ung, stark man som kan slita skiten ur sig dag efter dag än en äldre kvinna med diskbråck och trasiga knän…

Folkpartiet såg omedelbart att moderaterna vänt ryggen till och det var därför som Folkpartiets partisekreterare Erik Ullenhag i går gick ut och nafsade moderaterna i bakhasorna. Han hotade med lagstiftning om inte parterna på arbetsmarknaden själva kunde komma överens. Nuvarande två undantag som får göras vid avsked måste då utökas till fyra och fackföreningsrörelsens möjligheter till sympatiblockader och strejker ska omöjliggöras. Helst ville han helt avskaffa LAS. Ullenhag vill ha frihet för företagens ägare – men spänna fast fackföreningsrörelsen med ett statligt tvångsbälte. Gärna kombinerat med ett kraftigt strypkoppel.


LO lämnade dörren på glänt. Men näringslivets förhandlare ville komma ända in.

Han hänvisar till kollapsen i förhandlingarna om ett nytt huvudavtal mellan näringslivet och fackföreningsrörelsen. Då hade LO forslat in och pallat upp två ideologiskt huvudlösa pensionärer vid förhandlingsbordet. Erland Olausson och Lars-Bonny Ramstedt. De var beredda att släppa stora delar av strejkrätten. Men 11 mars i år föll hela förhandlingen ihop som en misslyckad sufflé. Näringslivet var hungrigare än så. De ville ha bort just LAS. Dessutom var Olaussons och Ramstedts mandat urgröpta så fort deras avsikter blev kända.

Centerpartiet är naturligtvis med på noterna. Megafonen Maud Olofsson missar aldrig ett tillfälle att skrika om att LAS måste bort. Kristdemokraterna kommer säkert att ställa sig i kön för att få vara med. Många av ledarskribenterna i borgerlighetens tidningar häpnade också över Reinfeldts lovord över epoken Tage Erlander. De vill inte ha gråsossar vid makten utan ett pålitligt högerparti. Innan de fyra borgerliga partierna lyckades skuffa ihop sig till en allians talades det ofta om kannibalism i det borgerliga lägret. Det suckades över att de borgerliga i valen åt upp varandra. Under de tre första regeringsåren har de fyra partiernas samsats någorlunda väl. När det gäller dryckenskap pratar man ofta om nyktra alkoholister. När det gäller dessa tre år kan vi nog tala om mätta kannibaler. Men nu närmar sig valåret 2010 och då ökar hungern dag för dag för Jan Björklund, Maud Olofsson och Göran Hägglund. De är små partier med instabila väljargrupper bakom sig och vill naturligtvis inte bli utplånade. Därför kommer de inte bara att nafsa Reinfeldt i bakhasorna. De kommer att hugga varhelst de kommer åt. Bara de kan bärga hem nödvändiga mandat i valen. Vem minns inte Göran Hägglunds falska vallöfte om sänkt bensinskatt. Ett löfte som han inte precis gav med handen på sin bibel…

Kommer då Reinfeldt att lyckas? Blir han det nya seklets Tage Erlander? Nej, definitivt inte. Den mest grundläggande orsaken till detta är att den ekonomiska huvudådran under 1900-talets långa efterkrigstid är tömd. Det mesta talar för att vi framför oss har en lång period med en trögare, mer nerkörd och ofta stillastående ekonomi än under de decennier vi har bakom oss. Kanske kopierar världsekonomin Japan som i dag har samma BNP-siffror som 1996. Alltsedan en recession i början på 1990-talet, med en klassisk ”övermognad” i sina industrier, har den japanska ekonomin stagnerat. Det som väntar Reinfeldt de kommande åren är säkert ett helt annat ekonomiskt och politiskt scenario än det där Erlander kunde styra under så många år. Hans långa regeringsinnehav var bara möjligt i kraft av en forcerad, nästan oavbruten ekonomisk tillväxt. Dessutom ska Reinfeldt hantera kannibalismen hos sina regeringskollegor. I och med moderaterna nya kurs hamnar både folkpartister, centerpartister och kristdemokrater till höger om vårt klassiska högerparti moderaterna. Reinfeldt har dessutom säkert vett att själv offra sig och kasta åt Göran Hägglund och hans kristdemokrater några köttben. Utan KDS i riksdagen lär han inte kunna regera. Dessutom får han säkert svårt med Sverigedemokraterna långt ut i en grumligt ljusbrun underström på flodens högersida. Men viktigast av allt är att han och moderaterna har svårt att komma åt Miljöpartiets väljare. För Miljöpartiet är ingen egen liten grönblå biflod som har ett eget lopp utanför ekonomi och klassamhälle. Både han och i stort sett alla som försöker att greppa den politiska utvecklingen har skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen, när de gör sina bedömningar av Miljöpartiet. Detta därför att partiet sannerligen inte svävar ”ovan där” när det gäller ekonomi och politik. Miljöpartiet finns mitt i den borgerliga huvudströmmen. Det är kort och gott ett modernt liberalt borgerligt vänsterparti. Symboliskt nog var det också Miljöpartiet som stöttade de övriga borgerliga partierna när riksdagen klubbade beslutet om att företagen får göra två undantag när det gäller LAS.

Skygglappar. Ja, nästan burkor över ögonen…

Däremot kan Reinfeldt lyckas med att både behålla och vinna väljare som tidigare röstat socialdemokratiskt. Elegant tar han vinden ur seglen för Mona Sahlins rödgröna projekt. Kanske var det detta som var meningen med alltihop. Liksom ikoniseringen av Erlander. Sahlins debattartikel i dagens Aftonbladet. ”Så vinner vi valet” närmar sig walkover. Inte ens en skiss till det ljungande program som behövs. Bara välmenande ord. För när det gäller politiken har både socialdemokrater och vänsterpartister – med sina fossilerade ideologier och med sin valallians med det borgerliga Miljöpartiet – valt att också försöka finnas mitt i den borgerliga huvudströmmen. Den rödgröna alliansen är ingen opposition. Den är en katastrof.

Den katastrofen ska jag återkomma till i mer detalj när deras gemensamma valprogram blir klart.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen:AB1,AB2,SVD1,SVD2,SDS1,

Lämna ett svar