Afghanistan – minerad mark för den rödgröna alliansen

Änglavingad fredsinsats

eller imperialistiskt krig?

Afghanistan är minerad mark för den rödgröna alliansen. Blir det regeringsskifte nästa höst är det socialdemokraterna som bestämmer var de svenska soldaternas vapenskåp ska stå. Trots att Barak Obama har beslutat att tagga de amerikanska krigsinsatserna med långt fler stridande soldater än tidigare har Mona Sahlin berömt Barack Obamas ”nya” strategi. Hon ser inte den svenska militären som en del av en ockupationsmakt utan som en del av en änglavingad FN-insats.

Vänsterpartiets retoriska utgångspunkt är i stället att de svenska trupperna ska lämna Afghanistan och ersättas med mer civila biståndsinsatser. Mycket kan förvisso hända under det år som är kvar till ett eventuellt regeringsskifte. Fronterna i Afghanistan/Pakistan kan komma att dras i både ny geografisk och i ny politisk terräng. Om de svenska trupperna på plats uppe i den Norra alliansen Mazar Al Sharif drabbas av större förluster i människoliv kan motståndet mot den svenska krigsinsatsen snabbt få märg även i det socialdemokratiska partiet. Kriget får dessutom mer och mer karaktären av ett nationellt befrielsekrig. Ett nationellt motstånd i form av ett uppror av pashtunerna mot presidenten, Hamid Karzai (själv etnisk pashtun från klanen Durrani, från vars sköte den tidigare monarkin föddes). Både för hans samarbete med de 42 ockupationsstaterna och regimens korruption, men också för dennes många pragmatiska uppgörelser med uzbeker och turkmener i den Norra alliansen. Pashtunerna kan i sig ses som en nation och av Afghanistans etniskt splittrade befolkning utgör de mer än fyrtio procent. En nation som också utgör mer än tjugo procent av Pakistans befolkning.

Med denna bakgrund. Med detta vilda politiska och miltära landskap, där allianserna mellan klaner, krigsherrar och Afghanistans många nationer kan skifta från en dag till en annan, kan det självklart när som helt bli för politiskt smärtsamt även för Mona Sahlin att hålla fast vid synsättet att Sveriges militär är en del av en fredsinsats. Det kan bli en vändning av kriget där det inte ens räcker med att svepa döda svenska soldater i FN-flagg i syfte att dölja att vi är en del av en NATO- ledd ockupationsmakt…

Men med oförändrade förutsättningar talar det mesta för att Vänsterpartiet måste hissa kapitulationsflagg i frågan – om partiet vill vara del av en eventuell regering ledd av Mona Sahlin.

I förra veckan menade jag att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt skissat på en möjlig politisk reträtt i ett inlägg på sin blogg. Men han svarade att jag gjort en orimlig tolkning av hans synpunkter och underströk i ett meningsutbyte att med hans synsätt vore det ”ett misslyckande” om vi inte får ”ett bindande beslut av en rödgrön majoritet om att dra tillbaka den svenska militären”.

Så långt allt väl. Men Ekots lördagsintervju med Vänsterpartiets ordförande Lars Ohly fick nog många gamla antiimperialister att känna av kalla kårar ända in i sina hjärttrakter:

”Ett tillbakadragande av de svenska trupperna kanske inte kan ske från en dag till en annan utan det bör ske efter en plan…”

”I dag har vi ungefär en tredjedel som går till biståndsinsatser av de kostnader som Sverige levererat till Afghanistan och två tredjedelar går till militära insatser…Vi måste öka de civila och minska de militära insatserna och det här innebär att dra tillbaka svenska trupper…Det ska ske efter en plan som vi har kommit överens om…”

Ohly travar efter bästa förmåga runt frågorna från Ekots Thomas Rahmberg. Han vill inte bli infångad och bunden vid ett principiellt vallöfte:

”Vi ska inte låsa fast oss vid positioner som gör att vi inte kan hitta en väg ut.”

Men medger att det kan bli svårt att jämka ihop de tre ståndpunkterna. ”Socialdemokratin ville ha utökade truppinsatser. Miljöpartiet ville ha kvar de som redan var på plats. Vänsterpartiet ville dra hem trupperna”. På Rahmbergs raka fråga om valplattformen svarar Ohly sedan:

”Det är inte helt nödvändigt att komma överens före valet.”

För mig en helt absurd slutsats. Vad väljarna och då i synnerhet de trettiotre procent av dem som är motståndare till den svenska krigsinsatsen, vad de vill veta är naturligtvis om de ska rösta fram en regering som lovar att ta hem de svenska soldaterna från NATO:s krig i Afghanistan! Ingenting annat. Inget svammel om en oklar gemensam plan i fjärran. Ska frågan om svensk delaktighet eller inte i ett imperialistiskt krig, för Vänsterpartiet bli kvarglömd på en långbänk på samma sätt som avvecklingen av kärnkraften har gjort för Centerpartiet? Centerpartiets ”avveckling” började en gång med att Torbjörn Fälldin laddade en av Barsebäcks kärnreaktorer 1976 och den har fortsatt ända fram till i dag när Maud Olofsson är med om att fatta beslut om en utbyggnad av kärnkraftsproduktionen…

I lördagsintervjun menade Ohly också att han lyssnat till dem som i stället för militär trupp vill ”öka biståndsinsatserna och polisens utbildning.” ”Polisutbildning”? Kabulregimens poliser? Skulle det då, en gång i tiden, på samma sätt, ha varit en bra sak, för den svenska solidaritetsrörelsen med FNL i Vietnam, att av regeringen Palme ha krävt att Sverige skulle hjälpa till med Saigonregimens polisutbildning?

Frågorna hopar sig när det gäller den rödgröna alliansens syn på kriget i Afghanistan. Vi får se om några rätar ut sig under socialdemokraternas kongress i höst. När det gäller Vänsterpartiet lär vi få vänta ett bra tag till. Men tvålbitar som bara slinter runt i tvättstället brukar försvinna av sig själv om de lämnas kvar för länge!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I pressen:

Bloggare:Motbilder,JonasSjöstedt,

Lämna ett svar