Nej från Fords arbetare – Historiskt nederlag för USA:s fackbyråkrati

-Nu är det nog!

I går det blev klart. Ett förslag till ett nytt sexårigt lönesänkningsavtal – utan strejkrätt -kvaddades fullständigt i en omröstning bland Fords 41 000 arbetare i USA. Trots en oerhört intensiv Ja-kampanj, både från företagets ledning och bilarbetarfackets högsta toppar, röstade en förkrossande majoritet nej till förslaget.

Här röstar arbetare vid Dearborn Truck Plant.

”Vi har helt enkelt fått nog. Vi har gjort tillräckligt med eftergifter”, menade Gary Walkowicz, ordförande för den viktiga avdelningen,”Local 600” Dearborn Truck Plant, och en av de främsta kritikerna av sin fackliga ledning. När UAW:s vicepresident Bob King, tillika ordförande för det mäktiga förbundets alla Ford-anställda, besökte den klassiska marken i Rouge, Michigan, blev han på ett stort möte utbuad av sina medlemmar, som hela tiden avbröt honom med att gemensamt sjunga ”No!No!”, när han tragglande försökte reda ut alla ”missförstånd” om den föreslagna uppgörelsen. I omröstningen vid just Dearborn visade det sig senare att 92 procent av arbetarna protesterade mot avtalet genom att rösta nej. När alla röster i landet räknats in stod det klart att hela 70 procent av arbetare i produktionen hade sagt nej. I gruppen ”yrkesarbetare” var motståndet ännu större. Där sa 75 procent nej.

Att Fordchefen Alan Mullaly hade blå skjorta och UAW:s Bob King flaggade med en röd slips spelade ingen roll. De skakade hand för att markera samsynen när det gällde det lönesäkningsavtal som arbetarna sedan avvisade…

Både för Fords anställda världen över /också för arbetarna vid Volvo Personvagnar/, liksom för alla andra arbetare måste detta rungande Nej ses som en viktig signal om ett begynnande fackligt motstånd mot alla försök att vältra över kostnaderna för kapitalisternas kris på oss arbetare. Det är en signal som kan tillföra ”lite nytt blod”, lite mer energi till lokalt fackligt aktiva här hemma i Sverige och en varningsflagga till våra förhandlare i den avtalsrörelse som så smått har börjat.

I USA är förbundet för bland annat arbetarna i fordons- och flygplansindustrin, UAW, en gigant med en halv miljon medlemmar. Men dessvärre är det också ur facklig synpunkt en pervers organisation. Det är en facklig massrörelse, vars ledning är i färd med att förvandla den egna organisationen till vad som brukar kallas ”en gul fackförening”. Amerikanarna säger ”corporate union”. Alltså en fackförening som inte längre är oberoende av det egna företaget och därför inte kan stå på medlemmarnas sida. I USA har UAW varit en viktig del av Barak Obamas krispaket för bilindustrin. En plog som skyfflat undan varje försök till fackliga protester. I ersättning för väldiga eftergifter när det gällt löner, sjukförsäkringar och pensionsavtal för de förstatligade kolosserna Chrysler/GM har UAW fått krediter/aktier som gör att man under en ”övergångstid” är huvudägare för dessa stora koncerner. Alltså arbetsgivare till sina egna medlemmar!

Men inte nog med detta. Det är dessa ”konkursavtal” som UAW:s ledning, hand i hand med Fords direktörer, nu rakt av bara ville översätta till Ford Motor Companys alla avtalsområden för metallarbetare. Samtidigt visar de fackliga upproren inom UAW/Ford, med möten och organiserade flygbladsutdelningar, att det lokalt fortfarande är möjligt med ett relativt självständigt fackligt arbete inom organisationens ramar. Fortsättningen blir spännande och viktig även för oss. De amerikanska bilarbetarnas protest var en historisk milstolpe. Det var första gången sedan 1982 som UAW:s byråkratiska ledning åkte på ett nederlag i en nationell omröstning. Under de år som gått sedan dess har en väldig industriell infrastruktur och hundratusentals arbetsmöjligheter omintetgjorts. I de diskussioner som nu kommer efter protesten blir det självklart nödvändigt att inte bara säga nej utan att också nå fram till förslag om vad en verklig socialisering av kreditväsende och storindustrin skulle kunna innebära.

I USA, såväl som i de flesta andra länder, får arbetarna rösta om föreslagna avtal? Varför inte i Sverige?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

I pressen: SDV1,DN1,AB1,

2 reaktion på “Nej från Fords arbetare – Historiskt nederlag för USA:s fackbyråkrati

  1. Hejsan Frej!

    Jag kan inte ge dig exakta uppgifter. Men några viktiga element. Det viktigaste är att UAW för första gången på sextio år försökte ”vända på tunnan” och införa en omvänd ”solidarisk lönepolitik”. Alltså: I stället för att kämpa för att få upp låglönegrupper till de högsta inkomstnivåerna gjorde man här tvärtom. Avtalet var ett försök att pressa ner lönevillkor, arbetsregler, turordningsregler mm till samma golv där arbetarna vid GM/Chrysler trampats ner.
    Skulle avtalet gått igenom skulle nyanställda Fordarbetare hamna på 14 dollar i timmen. Även äldre anställda skulle drabbats och tappat i inkomster genom omfattande förändringar av omflyttningsregler, befattningsbeskrivningar mm.

    Avtalet skulle också ha inneburit en sexårig pakt med arbetsfred och i stort sett lönestopp.

    Det gamla avtalet löper inte ut förrän 2011. Skälet till att Fords ledning och UAW-byråkratin redan nu ville sjösätta ett nytt handlade om att man var rädda för ”bättre tider”. Alltså ökad orderingång, ökade vinster mm. Bättre att stämma i bäcken än i en flod…

Kommentera