Klimatet inför Köpenhamn

Klimat och kris inför Köpenhamn

För att granska den ekonomiska krisen och klimatkrisen höll Fjärde Internationalens internationella skola i Amsterdam ett mycket ambitiöst seminarium första helgen i oktober. Här på bloggen kommer jag att i tre artiklar framöver redogöra för hur de båda sammanbundna kriserna diskuterades och vad den antikapitalistiska rörelsen bör mena när den säger att lösningen finns i vad vi kan kalla ekosocialism. Det material som presenteras i min artikelserie är baserad på en inledning av miljöaktivisten Daniel Tanuro från Belgien.

Del III av III

Ekologisk socialism är svaret.

I två artiklar har jag nu diskuterat vilken miljöpolitik EU/USA för och hur den står i skarp motsättning till de proklamerade målen inför Köpenhamn och därefter. Jag har också beskrivit hur diskussionerna förs kring ett ”grönt” alternativ i kapitalistisk regi och hur det bara kan leda till irrationella och i slutänden farliga alternativ, både ekologiskt och socialt.

I denna tredje och sista artikel i serien ska jag försöka skissera en politik som den anti-kapitalistiska rörelsen bör göra till sin och propagera för och ställa emot maktelitens planer för framtiden.

Radikala anti-kapitalistiska lösningar.

Av de två föregående artiklarna hoppas jag att följande slutsats framstår som helt logisk och nödvändig.

Utan omfattande anti-kapitalistiska åtgärder finns det ingen chans att de mål som FNs klimatpanel ställt upp kan realiseras. Vrid på det hur du vill, men så länge marknaden och vinstjakt ska bestämma vilka åtgärder som prioriteras och anses som ”möjliga” är det bara miljökatastrofer som väntar vid horisonten.

Det krävs radikala förändringar för att miljöhotet ska kunna bemötas – kort sagt det behövs en övergång till ett ekosocialistiskt samhälle.

Lenin skrev strax efter ryska revolutionen att socialismen är lika med sovjeter plus elektricitet. Redan då var det en för enkel bild även om den kunde rättfärdigas med att en enorm majoritet av befolkningen saknade elström. I dag är naturligtvis hans formel helt överspelad, eftersom vi står inför frågan hur elen produceras, av fossila bränslen eller inte.

Hos Marx hittar vi en formel som mer pekar mot vad som ska styra våra ekologiska val. I tredje delen av Kapitalet skriver Marx att det måste ske ett rationellt utbyte mellan människan och naturen. En fin utgångspunkt. Enda problemet blir att svara på frågan – vilken rationalitet?

Det finns minst två svar på frågan. För det första gäller det att bryta med kapitalismens köp- och slängideologi. Vi måste vårda naturen och de varor vi skapar när vi exploaterar naturens tillgångar. Mer är inte alltid bättre. För det andra bör den så kallade försiktighetsprincipen bli styrande i alla val av industriella processer och teknologiska landvinningar. Det innebär också att inta en ödmjuk inställning till vetenskapen och inte tro att vi vet allt, att vetenskapen alltid hittar lösningar.

Allt kan inte prissättas.

Det finns en rad av radikala och nödvändiga åtgärder som bör sättas upp på våra baner.

Den materiella produktionen av varor måste minskas. Det finns massor av helt onödiga och skadliga produkter som det inte finns sociala behov av. Vem behöver vapen och bomber? Varför produceras det lyxyachter när människor svälter? Var och en kan göra sin egen lista och svaret blir alltid detsamma. Det produceras skräp och lyx därför att de som äger kapital kan tjäna pengar på det.

När hela branscher, som krigsindustrin, läggs ned måste anställda som drabbas garanteras arbeten i och utbildning för verksamhet i sektorer med en samhällsnyttig produktion.

Det finns ingen ekosocialism utan en total revolution av transportsystemen. Kollektiva transportmedel och närtransporter måste bli de förhärskande färdmedlen. Turistindustrins allt tätare skytteltrafik jorden över är inte ekologiskt hållbar så länge flygmotorerna använder fossila bränslen. Samma sak gäller forslandet jorden över av jordbruksprodukter som inkräktar på fattiga länders möjlighet att föda sin befolkning. Komplementet till revolutionen i transportsystemen är en, åtminstone delvis, omläggning till närproduktion av matvaror.

Foto Benny Åsman

Alla beräkningar visar att isolering av alla existerande bostäder kan spara upp till hälften av den energi som i dag används för uppvärmning av våra hem. Här kan inga argument om att det är för dyrt accepteras. Oavsett kostnaderna är detta en långsiktig investering som måste göras. Vinstprincipen står i vägen för en sådan åtgärd. Ställ den åt sidan. Ställ samhällets och miljöns intressen i centrum.

Socialisera energi- och kreditsektorn.

Samma argument gäller för de förnyelsebara energikällorna. Det är inte kostnaden som ska bestämma vad som produceras och hur det produceras. I dag styr den kapitalistiska vinstprincipen i sökandet efter nya energikällor. Därför prioriteras produktionen av biobränslen trots att den kräver odlingsbar mark samtidigt som forskningen i solenergi släpar efter. Det får kosta vad det kosta vill, men solenergin ska prioriteras eftersom det är den verkliga lösningen. Forskare har visat att om alla tak i söderläge inom EU betäcks med solpaneler räcker det för att täcka hela Europas elbehov. Det ska jämföras med det tyska monsterprojektet Desertec(solfångare i Sahara) som kommer att kosta många miljarder euros och bara svara för 15% av EUs elbehov. Men Desertec är intressant för storkapitalet eftersom det är stordrift och ger kontroll över marknader vilket inte behöver bli fallet om alla hus förses med små produktionsenheter för solenergi.

Det måste skapas en internationell fond för att täcka de kostnader som krävs för en anpassning av ”utvecklingsländernas” utsläpp av växthusgaser. Det kräver bland annat en massiv överföring av teknologi till den offentliga sektorn i fattiga länder och ett brott med de multinationella bolagens patenträtter. Det kan komma att kosta cirka hundra miljarder euro per år. Men so what? Kapitalismen spenderar mer än tusen miljarder euro per år i militära utgifter. Varför har vi råd med det men inte en fond för de fattiga länderna?

För att åtgärderna ovan ska bli verklighet tränger sig en oundviklig slutsats på. Energisektorn och kreditväsendet måste socialiseras och ställas i samhällets tjänst. Det privata profitintresset framstår som alltmer oförenligt med en socialt rättvis övergång till en ekologiskt hållbar framtid. Därför måste energisektorn och kreditväsendet liksom troligen andra stora samhälleligt viktiga industrier tas över i samhällets tjänst.

Bryt med klassamarbetet.

För att kunna tillfredställa människans grundläggande behov och samtidigt minska den materiella produktionen krävs det ett brott med idén att i en ständigt ökad produktion finns människans frigörelse från nöden. Ett brott med ”allt för produktionen” innebär ett brott med klassamarbetet som det hittills sett ut. Ökad produktivitet har gett högre inkomster. Sedan några decennier vill inte Kapitalet längre dela med sig av produktivitetsökningens frukter. Det är dags att säga adjö till den formen av klassamarbete från arbetarrörelsens sida också. Samhället ska producera vad som är nödvändigt och nyttigt med ett minimalt bruk av energi. I den ekvationen finns det ingen plats för profitjakt.

I Saltsjöbaden signerades efterkrigstidens arbetsfred i utbyte mot löneökningar knytna till produktivitetsökningen i industrin. Det avtalet bröt kapitalägarna för länge sedan. Det är dags för arbetarrörelsen att göra detsamma.

Det är dags att inta en offensiv hållning i klimatkampen. Vi ska inte längre säga att det kanske går att undvika en sämre levnadsnivå i och med övergången till ett hållbart samhälle. Övergången till ett nytt energisnålt och klimatvänligt system är en nödvändighet för att vi ska kunna leva bättre.

För att skapa ett samhälle som kan kallas ekosocialistiskt måste arbetstiden minskas kraftigt med bibehållen lön och sociala skydd bevaras och byggas ut. Då kan alla få en sysselsättning. Inte för att producera mer utan för att minska dagens stress och press på arbetsplatserna. Det förutsätter också en kraftig förändring i inkomstfördelningen. Ingen ska tjäna 100 gånger mer än andra, inte ens 10 gånger mer.

Extremism är inte radikalt.

Inför ansamlingen av tusentals människor i Köpenhamn kommer mer än en domedagsprofet sticka upp huvudet. Sedan redan en avsevärd tid tillbaka är det vissa som gjort till sitt levebröd att måla upp katastrofen med stort K på väggen. Mer än en bok har tagit sin utgångspunkt i något av de värstascenarier som vetenskapen säger inte kan uteslutas.

Bakom finns kanske en idé att de apokalyptiska förutsägelserna ska skrämma människan till att aktivera sig i miljökampen. Men den som säger att allt redan är för sent och att katastrofen är oundviklig inspirerar bara till resignation eller eventuellt det motsatta – låt oss elda på av bara fan, det är ändå kört.

Oavsett om klimatforskarna eventuellt har helt fel eller om katastrofprofeterna har rätt är det ett faktum att de fossila bränslena kommer att ta slut inom en nära framtid. Lika bra att redan nu förbereda en övergång till ett rent, energisnålt produktionssystem. Det är anti-kapitalism. Det är verklig radikalism.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

I pressen:SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,AB1,AB2,SDS1,SDS2,

Bloggare:Rödamalmö,AlliansfrittSverige,Proletärbella,JonasSjöstedt,

2 svar på ”Klimatet inför Köpenhamn

  1. Pingback: Sätt miljön och människan före den fria marknaden « Ett hjärta RÖTT

  2. Fosslen tillgodoser nu 80 % av global TPES, Total Primary Energy Supply. Det förorsakar inte bara obalans i atmosfärens CO2halt, särskilt sten- och brunkol förorenar miljön med S och tungmetaller som Hg, As, Pb, U, …

    För 3½ miljard år sen löste naturen problemet med det livsnödvändiga kolet genom fotosyntesen.

    På ett sätt kan vi sägas stå inför samma problem idag. Med fotosyntesen som förebild kan en industriell kolcykel vara lösningen. Med dagens $75/fat och alla tecken på högre fossilpriser är det faktiskt redan lönsamt att recirkulera CO2 kemiskt till metanol/DME och deras derivat. På så sätt kan kem industri framställa alla de drivmedel och kolväten vi idag får från kol, olja och gas. Förutsättning för detta är fossilfri el för produktion av erforderligt väte till CO2s reducering/hydrering.
    Det är solen som genom PV-, vatten- vind-, våg-, osv-kraft ger den outsinliga energi som krävs.

    Bygg metanol/DMEfabriker som i Kina, fast inte baserade på smutsigt kol som där, utan baserade på CCR, Carbon Capture and Recycling. Island visar vägen, CRI (Carbon Recycling International) bygger nu världens första kommersiella metanolfabrik baserad på geoterm-el, CO2 och vatten.

    Jag menar att CRI snabbt får efterföljare och denna utveckling blir självgående utan behov av kommunistisk tvångströja

Lämna ett svar