Tomtens mjuka klappar.
Det nya seklets andra decennium närmar sig. Århundradets första var inte vilket decennium som helst. För första gången sedan den stora depressionen på 30-talet radade djupa ekonomiska kriser upp sig? Knappt hade den ”nya ekonomin” kraschat år 2001 innan spekulationsbubblor blåstes upp lite här och var för att sedan följas av den djupaste ekonomiska krisen på 70 år.
Finanskrisen 2008 blommade ut i en djup global ekonomisk kris under 2009. Den virtuella ekonomin slog hål på den verkliga ekonomin. Hur ska det bli under 2010? När ett nytt år närmar sig har det blivit en vana att gissa vad som väntar de närmaste tolv månaderna. Hur går det för jobben? Vad väntar på börsen? Blir det ett nytt djupdyk eller är krisen äntligen över? Händelserna i Dubai och Grekland visar vilka faror som fortfarande lurar.
Julen närmar sig och för många blir den mörkare än på länge. Även de som inte tror på Tomten drabbades hårt under det gångna året. Efter många decennier av global kommersiell propaganda för Tomten besöker han numera alla hörn av världen. Men i år är det kris i tomteverkstan. En fjärdedel av nissarna är avskedade. Resten går på kortare arbetsvecka med mindre gröt i faten.
Tomtens problem är att han inte kan tillfredställa de behövandes behov av paket och att de som inget behöver inte är nöjda med hans mjuka paket. Här i Sverige får Bertil Jonsson en svår Julafton. Det finns mer att göra än någonsin och färre klappar än på länge. De fattigas behov blir omöjliga att möta därför att de som har det mycket bra blivit mindre givmilda, ja helt enkelt giriga marknadsaktörer.
Hur gick det 2009?
Inför årsslutet 2008 skrev jag också en krönika som bland annat innehöll de här raderna om vad som väntade 2009. Vi stod då mitt uppe i finanskrisen så det krävdes ingen märkvärdig kristallkula för att gissa sig fram.
–Det blir som Sven Otto Littorin säger, ett skitår. När den borgerliga regeringen för en gångs skulle gör en bra prognos ska den ha heder för det. Kapitalismen är sjuk ropar rubrikerna från Svenska Dagbladets spalter. Man tror knappt sina ögon. « Experter », som förr hyllade det nyliberala triumftåget, säger nu lika tvärsäkert att en ny tid med en mer etisk kapitalism är på väg. Tro dem inte. Om vi ska förlita oss på kapitalisternas nyfunna idealism blir det kommande året inte den vändpunkt för arbetarkollektivet vad gäller levnadsstandard och social säkerhet som är nödvändig. I stället kommer vi att få se allt mer aggressiva företagsägare som kommer att göra allt för att lasta över kostnaderna för krisen på de anställdas axlar. Hårdare samhällsklimat och skärpta klassmotsättningar väntar.
Ja, ett skitår blev det. Men ändå inte riktigt för alla. Världens kapitalistiska regeringar fick skräckhicka när banken Lehman Brothers föll. Georg W. Bushs ekonomiska team hade inte väntat sig den panik som följde i bankruttens spår. Plötsligt stod det klart att ingen global bank kan gå omkull utan att hela det finansiella systemet drabbas.
För att hindra krisen från att dra med sig hela världsekonomin i en verklig depression pumpades därför tusentals miljarder dollar ut i det ena stödpaketet efter det andra.
Men till skillnad från de jobbskapande stödpaketen under 30-talskrisen syftade de till att rädda alla banker och finansinstitut, inte att stimulera industrin och servicenäringen att behålla sina anställda. Tyskland är det enda landet där stora insatser gjordes för att hindra arbetslösheten att explodera. Visserligen genom sänkt arbetstid med minskad lön men det hindrade ändå kanske en miljon från att förlora sina jobb. Den arbetare som ställs inför valet av att behålla jobbet med kortare arbetsvecka och sämre lön eller att kastas ut i arbetslöshet tvekar inte länge. Att tvingas acceptera sådana villkor är naturligtvis ett fackligt nederlag men det är ändå inte ett val mellan pest och kolera.
Därför var 2009 det år då arbetslösheten i världen rusade i höjden medan börserna steg med 25-75 procent. Under året fick vi se hur nyliberala axiom smulades sönder av den ekonomiska krisen.
En helt avreglerad arbetsmarknad sades skapa mer jobb och bättre tillväxt. I stället har krisen avslöjat att där de nyliberala avregleringsrecepten kom till mest användning där ökade arbetslösheten mest och likaså den sociala utslagningen. Det handlar naturligtvis om USA och Storbritannien. Till och med hunger och svält breder ut sig i krisens spår och i den industrialiserade världen är det duon ovan som toppar misärlistan.
Tältstäder är numera en vanlig syn i USA
– Att Barak Obama blir ny hyresgäst i Vita Huset kommer inte heller att ändra den internationella ekonomiska situationen. Hans jobb är att rädda det amerikanska banksystemet från kollaps och att via en sänkning av dollarns värde skjuta över krisens kostnader på utlandet, skrev jag i fjolårets krönika inför årsslutet.
Facit visar att så blev det. När väl bankernas värsta kreditproblem klarats av började den amerikanska regeringen att släppa intresset för arbetsmarknaden. Likaså började dollarn falla i värde vilket minskar USAs underskott med utlandet och underlättar export av i USA producerade varor. Det främsta offret för den fallande dollarn är eurozonen och Japan , vars valutor stigit kraftigt under året.
Det nya seklets andra årtionde blir det årtionde då det definitivt kommer att stå klart för var och en att det på klassamarbete grundade samhällskontraktet som ingicks mellan kapitalägare och arbetarrörelsen är över och aldrig kommer tillbaka. Det är bara ledningen för den grovt haltande men ännu existerande arbetarrörelsen som inbillar sig och andra att det finns en väg tillbaka till vad som var.
Kapitalet använde sig av två murbräckor för att skjuta efterkrigstidens samhällskontrakt i sank. Först skapades en ny massarbetslöshet efter oljekrisen 1974 som gjorde det möjligt för kapitalägarna att sätta press på lönerna och börja bryta sambandet mellan produktivitetsökningen och lönernas utveckling. Samtidigt gav den tilltagande globaliseringen kapitalet möjligheten att i allt större omfattning spela ut arbetare i olika delar av världen mot varandra med en ständig press på lönekostnaderna.
Fjolårets djupa finansiella kris har definitivt satt punkt för allt klassamarbete. Nu återstår bara underkastelse för arbetarrörelsens reformistiska ledning. Kapitalägarna visar på alla områden, ekonomiskt, socialt och i alla stora miljöfrågor, att de utesluter allt som kompromissar med deras vinstintressen. Hela frukten av produktivitetens utveckling ska oavkortat gå till att berika ägarna av banker och industrier.
Fjolårets djupa finansiella kris la också grunden för den kommande haltande och stapplande ekonomiska återhämtning utan jobbskapande som nu är på väg. En ny nivå har nåtts. Tiotals miljoner arbetare har förlorat sina jobb sedan hösten 2007. De flesta kommer inte att hitta ett nytt likvärdigt arbete. Utslagningen och den snabba tillväxten av skitjobb borgar för att industri och finans under det kommande året kan tvinga hela arbetarklassen till reträtt. Deltid, korttid, övertid och alla andra former av osäkra arbetsformer används nu till att anklaga de med fasta heltidsarbeten för att vara privilegierade som måste ge efter på sina privilegier så att de sämre lottade kan få en bit av kakan. Det är en outhärdlig ideologisk utpressning.
Rikemansklubben OECD bekräftar mitt perspektiv i sin senaste månadsrapport från november 2009. Rapporten fasar över medlemsstaternas statsskuld som inte längre ligger i linje med Maastrichts 3 procent av BNP utan flörtar med 10 procent. Nu ska vi komma ihåg att statsskulden är en skuld till de rika som köpt statens obligationer. Nu vill OECD att samma medlemsstater fixar så att de som redan betalat krisen en gång också betalar den en andra gång. Bakom till synes neutrala fraser kräver OECD av sina medlemmar att de ska attackera de sociala utgifterna för att sanera statsskulden. Att exempelvis attackera de militära utgifterna eller livlinorna för bankerna ligger inte inom OECDs horisont. I stället uppmanar organisationen regeringarna att ”koncentrera sina sparåtgärder till områden som minst riskerar att minst sätta tillväxten i fara”. Det låter väl resonabelt? Men om du tänker över citatet några sekunder fattar du att det är i offentliga verksamheter som utbildning, hälsovård, pensioner och andra viktiga sociala skydd som det ska sparas eftersom det inte ”sätter tillväxten i fara”. Jakten på cancersjuka är ingen tillfällighet. Det är kanske svårt att acceptera som idé men Tomten finns inte längre.
Till sist vill jag ändå, efter att ha målat upp en så pass mörk bild, avsluta min lilla ”julkrönika” med att önska alla läsare en lugn och trevlig helg. Tomten kanske ändå kommer med några mjuka paket. Men vänta dig inga gåvor under resten av året. Den tiden är över. Från och med nu är det tyvärr bara hård bitter klasskamp som det kapitalistiska samhället erbjuder.
I media:DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SSD1,DN4,
Bloggare:Jinge,Röda Malmö,Motvallsbloggen,Sjöstedt,Björnbrum,Ekonomikommentarer,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Jul, Tomen, Profiter, Arbetslöshet, Klasskamp