.
”Britterna står inför ett stålbad. Oavsett vem som vinner valet på torsdag kommer de närmaste åren att innebära enorma besparingar och svidande skattehöjningar. Trots att alla vet att detta måste komma, mörkar de tre stora partierna omfatt-ningen av de åtgärder de måste ta till…”
.
.
Denna mustiga ingress är hämtad från en artikel i Dagens Nyheter inför det brittiska valet. När en regeringsbildning nu är klar ska det alltså sättas i gång med detta förfärande dopp. Samma eller ett liknande ordval kunde hämtas från vilken tidning eller vilken TV-kanal som helst. Framförallt våra ekonomijournalister älskar att tala om ”stålbad”. Ett uttryck som har sina anor från den tyska överklassens kurorter på 1800-talet. Eller den svenska kopian i Ronneby Brunn. Man tog ett renande bad genom att låta kroppen lite lojt ligga och guppa i ett kar där badvattnet berikats med hälsosamma järnsalter. Inom metallurgin brann samtidigt masugnarna för fullt när råjärnet i ett bad, som en flytande, glödgad massa förvandlades till stål, ”Stahlbad”. Begreppen blandades ihop och som metafor, en bild, hade ”stålbadet” dessutom släktskap med den kristna renande skärselden. Vår mer fridfulle Esaias Tegnér talade om något ”stärkande, som ett stålbad, på det unga sinnet”. Adolf Hitler och hans nazister älskade att tala om kriget som ett härdande ”Stahlbad”.
.
.
När journalister och ekonomer propagerar för ett ”stålbad”
menar de definitivt inte att vanliga människor
ska få sig en skön stund på ett tjusigt spa…
.
När våra ekonomer och journalister i dag talar om ett ”stålbad” menar de definitivt inte att vanliga människor ska få sig en skön stund på ett tjusig spa. De menar att marknadsekonomin ska renas med liberaliseringar och nerskärningar i all offentlig verksamhet. Vare sig de pratar om Litauen, Grekland – eller just nu Storbritannien. Ur detta ”reningsbad” med utslagning och massarbetslöshet ska sedan en vältvagad och fräsch företagsamhet resa sig upp. Liberalismens Fågel Fenix ska återfödas.
För det nerslitna och avruggade gamla imperiets miljoner vanliga löntagare var det klart på förhand att de skulle förlora vem som än segrade i valet. Alla var väl medvetna om vad som var att vänta. Deras eget parti, det traditionstyngda Labour, är lika nerkört och luggslitet som imperiet.
Den mörka bakgrunden är ”Globaliseringen”, eller kapitalismens senaste omstrukturering med en ny arbetsfördelning som helt har skiftat tyngdpunkterna och sammansättningen för arbetskraften i Väst-Europas gamla industriländer. Vi har en avindustrialisering där länder som Kina och Indien har blivit ”våra verkstäder”. I och med Labours storsatsning på det egna finanskapitalet har detta inneburit särskilt dramatiska förändringar för Storbritannien:
.
Fördelning av den brittiska arbetskraften
.
Industri 14%
Bygge 9%
Offentlig verksamhet, utbildning och hälsa 27%
Jordbruk 2%
Banker, finansrörelser, försäkringar mm 15%
Distribution, hotell och restauranger 21%
Energi och vatten 1.5%
Transporter och kommunikation 7%
Andra servicenäringar 7%
,
Omkring 15 % av denna arbetskraft har sedan ledande eller övervakande uppgifter. Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan. På ett ”call-center” eller en hamburgerrestaurang där de anställda bokstavligen kommer och går nästan timme för timme är det svårt att organisera människor fackligt. 1979 fanns det 11 miljoner medlemmar i de brittiska fackföreningarna. I dag återstår bara drygt fem miljoner. Labour har sedan 1997 tappat hälften av sitt partifolk och kan i dag bara räkna in 160 000 medlemmar.
Den våldsamma omstruktureringen av ekonomin har också skapat en helt ny demografisk bild. Vi har fått ett förhållandevis välmående södra England samtidigt som gamla industrilandskap avfolkats och ödelagts. Stora delar av norra England, Wales och Skottland har blivit utmarker med en enorm social utslagning av människor. Under 2010 försvann 1 600 jobb i veckan. Över 2.5 miljoner människor är nu arbetslösa med mycket torftiga understöd av olika former. Under Labours 13 år vid makten har klasskillnaderna ökat. I början av 1990-talet ägde en procent av landets befolkning 17 procent av dess tillgångar. I dag äger denna elit hela 21 procent av alla värden. När det gäller den offentliga sektorn har den fått mer pengar, något som Labour pekat på i valrörelsen, men när det gäller dess del av landets BNP har den sjunkit till den lägsta siffran under hela efterkrigstiden. Viktiga nav i den offentliga sektorn har rullat i väg till nya lystna privata ägare. Som energisektorn och Londons väldiga tunnelbanesystem. Annan offentlig verksamhet har fragmentiserats och villigt greppats av improduktiva mellanhänder
Mot denna bakgrund var Labours röstras och det regeringsskifte vi ser nu inget märkligt. Dessutom hade man suttit vid makten i långa tretton år. Det mest uppseväckande var att man klarade sig bättre än vad alla väntat. I fjolårets EU-vall fick man bara 15 procent av rösterna. Nu blev det trots allt 29 procent. En viktig orsak är att socialdemokraternas ansvar för åratal av vidriga nykoloniala krig egentligen inte var närvarande i debatterna. Alla opinionsundersökningar visar att en förkrossande majoritet av britterna i dag vill ta hem landets trupper från Afghanistan. Men frågans betydelse bleknade bort under valrörelsen. Det som hamnade i fokus blev i stället ”det väntande stålbadet”. Visst alla väljare visste att alla de tre stora partierna tänkte komma med hårda åtstramningar. Tories och liberalerna på fläcken. George Brown och Labour däremot, lovade att vänta ett år. Som sedan skulle följas av ”fyra svåra år”. Inte för att partiet övergett New Labours nyliberalism utan för att hotande recessioner eller rentav en depression av nöden kräver nya stora, om än tillfälliga keynesianska åtaganden. Den som går ut på en grisgård och berättar att han vill skjuta upp julafton ett år får naturligtvis trots allt många glada knorrar att vifta.
.
.
Nick Clegg blev valets stora förlorare.
Men segrare och kungamakare genom
alliansen med den konservativa högern
.
Dessutom var det uppenbart att valet – främst i slutskedet lämnade medias egen dagordning. Med en allt fulare personkampanj mot Brown – samtidigt som man haussade upp liberalernas Nick Clegg. Om än mest som ett blekt minne av gamla tider och förbittringen över Margret Thatchers år vid makten, blev det i stället ett ”klassval”. Framförallt i norra England, i Wales och Skottland. Både David Cameron och Nick Clegg kommer från mycket rika överklassfamiljer. ”Snobbar från privatskolan Eton”. George Brown däremot är skotte och uppvuxen under enkla förhållanden i ett industridistrikt, där pappan var en strävsam presbyteriansk präst…
Regeringsskiftet är klart. Det reaktionärt inskränkta EU-motståndet besätter med William Hague respektive George Osborne både utrikes- och finansministerposterna och det första som meddelas är att liberalerna ställt sig bakom Tories krav på omedelbara och drakoniska nedskärningar av den offentliga sektorn. ”Badmästare” blir David Cameron. Nick Clegg blir hans vice. Stålbadet är här…
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, David Cameron, Nick Clegg, Storbritannien, New Labour
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,AB1,Expressen1,Expressen2,GP1,AB2,GP2,DN2,E24,SVD3,SVD4,
Det som bedrivits hittills är inte nyliberalism utan snarare någon sorts korporativism. I ett nyliberalt samhälle skulle INTE förlusterna socialiseras.
Pingback: Känns som att liberaldemokraterna sålt sin själ | Kulturbloggen
Kalla ”socialiseringen” för en påtvingad åtgärd som man gjort för att på sikt försvara nyliberalismen, så tror jag att du träffar mer rätt
Jag tycker nog att nyliberalism är en bra benämning, allmänt accepterad och förstådd vilka och vems intressen som avses. ”Renläriga” av någon ideologi lär nog oftast inte gå med på det som allmänt betecknas som ”deras” ideologi, i utopin är alla ”problem” eliminerade och allt funkar enligt plan.
Men trots förändringen är ändå den stora massan av arbetskraften lönearbetare med i grunden gemensamma intressen – i motsättning till kapitalägarna. Men det finns inte längre några ”proletära bastioner”. Stora kollektiv där tusentals människor jobbar sida vid sida. Den tryckvåg av liberaliseringar som trasat sönder arbetsmarknaden innebär att begrepp som fasta anställningar och fasta tider sopats undan.
I Sverige har ju exportsektorn fått en stor övervikt för sina krav, företag som verkar på den inhemska marknaden har mer gemensamt med de svenska löntagarna än de har med exportindustrin. De är ju helt beroende av att de svenska löntagarna har köpkraft och de är även den del som har allt större betydelse för att det finns arbetstillfällen. De verkligt mäktiga kapitalägarna i dag är långt ovan de små och medelstora företag. En medveten politik har satt vår hemmamarknad på undantag för att gynna de mäktiga i exportsektorn, sen slutet av 70-talet har tillväxten i den inhemska ekonomin varit en av de magraste i OECD. Sen har vi ju även fått en situation där den reala produktionen satts på undantag relativt det finansiella. Banker finns det hur mycket pengar som helst till men Volvo och Saab närmast hånas av näringsministern.
Den dåliga graden av organisation förklaras nog av det som nämnts men det var inte bara på de stora industrierna som folk organiserades. Man kan se till begynnelsen när de som ville få folk att organisera sig hade en betydligt sämre och långsammare infrastruktur att brottas med för att sprida budskapet. Cyklar, tåg eller att gå till fots för att föra ut budskapet och detta inte sällan under olika former av hot. Lönearbetarna är mer splittrade idag men hur ser det ut med möjligheterna att få ut ett budskap? Infrastrukturen för sådant är i dag ljusår från vad den var bara i mitten av förra århundradet. Försörjningsföretagare och de flesta småföretagare är i princip lika drabbade av nyliberalismens härjningar i de ekonomiskt mäktigas intresse.
Saker och ting behöver alltid utvecklas, ingen som skulle ha debatt om gravitation i dag skulle få för sig att börja citera ut Newtons skrifter, kunskapen har utvecklats och gått vidare. Ibland känns en del vänster som religiösa, typ citerar ständigt ur samma gamla bok som kunskapskälla.