I Sarkoland

Slaget om Frankrike.

.

Frankrike är inget undantag. Den nyliberala ”revolutionen” som startade med Thatcher och Reagan har också ägt rum i Sarkoland. Ändå finns det många skillnader som gör den franska ”revolutionen” säregen. Redan tidsschemat skiftar. När Thatcher redan var i färd med att krossa de engelska arbetarnas motstånd hade just den franska Vänsterunionen kommit till makten och François Mitterrand installerat sig som president i Elyséepalatset.

.

Mitterrands ljusröda budskap bleknade snabbt.

.

Inför presidentvalet 10 maj 1981 drev Mitterrand och Vänsterunionen en hård kampanj mot de borgerliga partiernas krav på sänkta löner, minskade sociala bidrag och åtstramning i största allmänhet.
-Vi måste bryta med kapitalismen och världsimperialismen, sa Mitterrand utan att bita sig i tungan. Hans kommande premiärminister, Lionel Jospin anklagade högern inom Socialistpartiet för att bara vilja ”plåstra om kapitalismen” i stället för att bryta upp dess strukturer.
Banker och stora industrier nationaliserades, dödsstraffet avskaffades, 39 timmars arbetsvecka med bibehållen lön infördes och pensionsåldern sänktes från 65 till 60 år.
Entusiasmen bland de arbetande var stor för den nya regeringens politik. Men glädjen skulle bli kortvarig. De franska kapitalisterna satte kniven på Mitterrands strupe, organiserade en omfattande kapitalflykt och en spekulation mot den franska francen.
Redan året efter valsegern tvingade högern i socialistpartiet, under ledning av Rocard och Delors, Mitterrand att göra helt om. De arbetande som röstat fram en ”vänsterregering”, som lovat högre löner och bättre sociala villkor, fick nu se sina löner och arbetsvillkor attackerade under förevändning att ”realismen” krävde det. ”Realismen” var naturligtvis ett svar på kapitalägarnas politiska utpressning och ekonomiska sabotage. Lionel Jospin sa 1983 att ”realismen” bara var en ”nyliberal parentes”. En parentes som dock aldrig stängdes.

.

Jospin glömde att stänga den ”liberala parentesen”

.

Den ”parentes” som däremot definitivt stängdes var Vänsterunionens korta och euforiska ”vänsterperiod”. Nyliberalernas idéer tog över under verklighetens tryck. Ett tryck som Mitterrand vare sig kunde eller riktigt ville utmana.
I de tidigare artiklarna om nyliberalismens framfart använde jag ett diagram som visar att lönernas andel av BNP minskade efter 1980-82 i alla EU-länder samtidigt som reallönerna inte längre följde produktivitetens utveckling. Tillsammans med att en allt större del av de ökade vinsterna gick till aktiägarna i form av  utdelning och därmed allt mindre till investeringar i maskiner och byggnader är det ett gemensamt drag i den nyliberala ”revolutionen”.
I diagram 1 härunder ser vi att det också gäller utvecklingen i Frankrike, med en egenhet. I Frankrike var lönernas andel 1980 större än i jämförbara länder i EU. Det måste ses som en eftersläpande effekt av Maj-68 då borgarna i skräck gav med sig ekonomiskt för att säkra den övergripande makten i samhället. Det tog dem 12 år att vinna tillbaka den terräng som förlorats.

.

Diagram 1
Reallöner, produktivitet och löneandel i % av BNP

(Löner och Produkt, skala till vänster, Löneandel till höger)
Källa:  Michel Husson, Petit arithmétique des retraites, 2010

.

Liksom i alla andra industriländer användes de ökade vinsterna i Frankrike till att fylla aktieägarnas fickor i stället för att investeras i infrastruktur och produktionskapacitet.  Diagram 2 visar tydligt vart de ökade vinsterna tog vägen.
Diagram 2
Vinster och investeringar i % av BNP

Källa; Eu-kommissionens databas Ameco 2010

.

Frihet, Jämlikhet och Broderskap var den franska borgarklassens budskap till världen då den 1789 störtade det tredje ståndet. Det har runnit mycket vatten i floden Seine tills i dag. Det är sedan länge både si och så med hur de tre löftena till mänskligheten efterlevs.
Luis Buñuels filmklassiker ”Borgarklassens diskreta charm” prickade mitt i. Den franska borgerligheten har ett mycket kluvet uppträdande. Snobbigare och mer uppnäst än alla sina klassfränder i Europa är den ändå vulgär. Förnämheten bland de egna förbyts i vulgärt översitteri mot alla udda i samhället, invandrare från de förra kolonierna, hemlösa och borttappade ungdomar i förortsgettona. Samtidigt som den tassar fram i ullstrumporna när den ställs inför massiva protester från ”vanliga” medborgare.

.

.

Den franska revolutionen födde hopp oim en ljusare friare värld.

Samtliga regeringar i eurozonen har antagit sparpaket och kallar dem vid sitt rätta namn – åtstramningspaket. I Frankrike har ordet ”rigueur” (hårdhet, stränghet) tabuförklarats av Nicolas Sarkozy som vill fortsätta att vara presidenten som lovade att den som ”jobbar mer tjänar mer”. Men semantik kan inte skyla över verkligheten i längden. Till och med premiärministern Fillon försa sig under ett besök i Tokyo där han försäkrade värdarna över sin regerings ”åtstramningspaket”.
Begreppscensuren beror på att Sarkozy&Co mer än andra regeringar i EU måste se upp med folkliga reaktioner som ofta visat sig mycket effektiva. Redan 1995 försökte regeringen under ledning av Alain Juppé driva igenom en nyliberal motreform av pensionssystemet. Efter flera dygn av enorma protester med flera miljoner deltagare drog president Chirac undan mattan för Juppé som tvingades dra tillbaka sin ”reform”. Samma sak hände 2006 när närmare tre miljoner arbetare och studerande sa nej till regeringens försök att göra det lättare för företagen att avskeda personal under 26 år. Även den motreformen hamnade i skräpkorgen.

.

1995 var hela landet ute i strejk.

Nästa drastiska test av motståndets kapacitet att sätta stopp för en nyliberal reform av pensionssystemet kommer den 7 september då alla fackliga, sociala och politiska organisationer till vänster mobiliserar. Redan nu spekulerar Sarkozy över vad som kan göras om tre miljoner visar vad de tycker.
Trots motståndet från de arbetande har ändå det franska samhället, med vissa egenheter, följt den allmänna utvecklingen under nyliberalismen. Vi har sett att det allmänna mönstret för reallönernas utveckling jämfört med produktiviteten också gäller Frankrike likaväl som den ökade aktieutdelningen på bekostnad av investeringarna.
Ökad ojämlikhet och fattigdom är ett annat gemensamt tecken för nyliberalismens epok. Trots Reinfeldts försök att fiffla med metoden för att mäta fattigdom används ännu måttet, mindre än 60 procent av medianlönen, som regel för var fattigdomsstrecket går. Sedan 2004 ökar antalet personer i Frankrike som faller under strecket. Senaste uppgiften gäller 2007 då 13,4 procent räknades som fattiga. Det kan jämföras med 10 procent i Holland och något över 11 procent i Sverige.
Men bakom statistiken finns en annan mindre synlig fattigdom. I Paris är exempelvis hyrorna så hutlösa att ett stort antal arbetande måste välja mellan att äta eller ha ett tak över huvudet. Det beräknas att inte mindre än en tredjedel av alla bostadslösa i huvudstaden har ett fast arbete.
Ännu mörkare blir bilden när vi ser hur situationen utvecklats för de yngre i fattigare familjer. Arbetslösheten bland män under 25 år utan högre utbildning har stigit till 29 procent 2009 från 15,3 procent 1982. I de getton som vissa förorter utvecklats till är ofta mer än hälften av de unga utan arbete trots att de går i någon form av skola.

.

I Paris förorter lär sig redan de minsta hur makten ser ut.

.

I andra änden av samhällstegen får möjligen de bäst lottade svindel, för Frankrike är det land i EU som ligger närmast USA vad gäller de rikas inkomster. Frankrike är visserligen en av de få länder som fortfarande har en förmögenhetsskatt. Men Sarkozy har gjort sitt bästa för att mildra dess effekt. Saken blev inte sämre av att han först införde ett högsta skattetak på 60 procent som han sedan sänkte till 50 procent. I praktiken gäller detta tak bara en handfull personer. Ty den rikaste tiondelen av hushållen betalar inte mer är 20 procent i skatt på sina samlade inkomster av arbete och kapital.
Löneutvecklingen under Chiracs och Sarkozys högerregeringar har gett jackpot till den rikaste tiondelen av hushållen. Under perioden 1996 till 2006 ökade reallönen per månad med 6 procent för nio tiondelar av alla arbetande medan den sista hundradelen kunde glädja sig åt 28 procent under samma period.
Skandalen kring arbetsminister Woerth och sminkmiljardärskan Bettancourt och det folkliga ursinnet över det franska fotbollslandslagets minst sagt mediokra insats i Sydafrika speglar stämningen i Frankrike av ”vi och de som lever på en annan planet”. Lyxmärkesfabrikanten LVHMs direktör Bernard Arnault tjänade 2009 hela 9,1 miljoner euro och fotbollsstjärnan Thierry Henry inte mindre än 18,8 miljoner euro, nästan 200 miljoner kronor för att springa efter en boll. Henrys inkomst motsvarar 999 årsinkomster för en person med minilönen Smic. När fru Bettancourt, trots sina skattefuskaffärer, helt nyligen fick 30 miljoner euro i retur av skattemyndigheten svartnade mer än en fransman av ilska och totalt oförstående.

.

Thierry Henry är en fantastisk spelare. Men 180 miljoner kronor i lön på ett år???

Argumentet från ”experter” om att det är ”marknaden” som sätter lönen sticker herr Dupont upp fingret för. På 60-talet tjänade en VD i reala pengar bara en sjundedel av vad dagens finanskungar tar hem. Är de verkligen sju gånger effektivare än sina föregångare frågar sig den som på sin höjd får ett per procent i reallöneökning. Allt fler inser att det är inte VD eller fotbollsidolen som förvandlats. Det är kapitalismen som förändrats.
Ägare av banker och storföretag jämför sina inkomster och rikedomar med förebilderna i USA och jämför sina anställdas löner med lönerna i Kina. Känslan av att leva i samma samhälle, det oskrivna samhällskontraktet, är borta med den nyliberala kulingen.
–Vi lever inte längre i samma värld och har inga gemensamma måttstockar, är en stämning som griper kring sig i den franska republiken. Är det uppmarschen till en stormning av finansens nya bastiljer eller bara den sista striden i motvind. Ska finansmannen Warren Buffets ord besannas , eller…?
-Det är ett klasskrig och det är vi som vinner.

.

Tidigare artiklar i serien: Det trettioåriga kriget,Slaget om Sverige,Slaget om Tyskland,Slaget om England,

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,GP1,GP2,AB1,DN4,SVD2,

Bloggare: Motvallsbloggen,Röda Ma,lmö,Svensson,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , ,

6 svar på ”I Sarkoland

  1. Pingback: Jinge.se » Sanningen om Afghanistan?

  2. Pingback: Nyliberalismens förlovade land.

  3. Självklart så ska en VD har en bra lön… Eller sportstjärnor ha stora ”fantasilöner” då de vanligtvis är den primära orsaken till att pengarna kommer in… Det vill säga, det är ju tusentals av människor som betalar pengar för att få se dessa spelare… Men 180 miljoner kronor på 1 år är ju bokstavligen patetiskt när det finns så många orättvisor i den här världen.

  4. Magnus,
    Det beror ju på vad man menar med ”bra lön”. En amerikansk VD tjänar i dag (i fasta pengar) upp till tio ggr mer än en VD under 60-talet. Tror någon att dagens VD är 10 ggr mer produktiv?
    Goldman Sachs VD tjänade 1,4 miljoner dollar i veckan 2008 , mitt under värsta krisen.

Lämna ett svar