När Hitler kom till makten

.

.

Adolf Hitler fångad i en bild från jublet i München
vid Första värlskrigets utbrott

.

För den som har tid lägger vi som söndagsläsning ut ett avsnitt från en längre artikel av Kent-Åke Andersson, varvsarbetarson från Göteborg, som här diskuterar fascism/nazism som begrepp i förhållande till trettiotalets Weimarrepublik. Författaren var en av de människor som kom att betyda mest för den svenska marxismens renässans under 196O-talet. Trots sin korta levnadsbana, han rycktes bort 1973 av ett medfött alldeles för högt blodtryck innan han ens hann bli trettio år, lämnade han mer än andra samtida i den tidens nyvakna och nyfikna socialistiska rörelse, många virtuosa texter inom politik och litteratur efter sig. För mig personligen var Kent-Åke inte bara en nära, god vän utan också den människa som, utan pekpinnar, visade på vikten av att studera arbetarrörelsens historia. För att vi bättre skulle kunna förstå den samtid vi levde i. Tillsammans firade vi när vår lilla gruppering, Revolutionära Marxister (RM) erkändes som svensk sektion av Fjärde Internationalen 1969. När hans text publicerades i Mullvaden ( föregångare till Internationalen ) var jag dessutom ansvarig för tidningen.
Det blir mycket nostalgi. I marxistarkiv.se finns hela artikeln. Där kan du också läsa Kenth-Åkes vid det här laget klassiska skrift Lögnens renässans, där han intellektuellt likviderade den stalinism som tragiskt nog satte sin prägel på stora delar av det som kallades den nya vänstern.

.

.

Utdraget nedan handlar om fascismens natur. Ett begrepp som i dag används lika ofta som slarvigt när det gäller att etikettera Sverigedemokraterna. Kenth-Åke skrev sin artikel sex år innan Jimmie Åkesson föddes. Men det viktiga med hans sätt att se på politiska partier och deras rörelser  är hans metod när det gäller analysen. För att begreppet fascism ska vara brukbart annat än som ett känslomässigt utbrott eller ett skällsord måste utgångspunkten vara en klassanalys. Vidare måste vi se till de ekonomiska, sociala och politiska rörelserna i och runt det parti vi ska dissikera.
Vi ska inte surfa på känslosvall eller använda begreppet fascism som ett skällsord. Stämmer inte analysen av dagens Sverigedemokrater med de gemensamma dragen hos den historiska fascismen. Då är partiet inte heller fascistiskt. Förvisso rasistiskt. Trots att Åkesson och hans vapendragare förnekar detta. Men inte fascistiskt. Det handlar inte heller om ”modern” fascism. Inte heller blir man mer ”radikal” eller ”mer revolutionär” bara för att man kallar allting som är vidrigt för fascistiskt.
Kanske krävs ett helt nytt begrepp?
Kenth-Åke till minne. Här kommer utdraget:

.

Den ekonomiska krisen

Nazismens frammarsch måste naturligtvis först och främst ses mot bakgrund av den ekonomiska och politiska konjunkturen.
Tyskland hade förlorat det första imperialistiska kriget (1914-18). Det innebar att landet hade blivit av med sina utomeuropeiska kolonier och andra expansionsområden, och att de segrande länderna lagt på sin konkurrent kraftiga krigsskadestånd.
Tyskland blev därigenom särskilt känsligt för den ekonomiska utvecklingen efter kriget. Det kastades mellan konjunkturernas extremer. Den ekonomiska krisen efter kriget var kraftigare här än i andra länder, och Tyskland återhämtade sig ytterst långsamt.
Den situationen förbättrades inte när Frankrike 1923 ockuperade Ruhr och tog de viktigaste produktionsområdena. Den förlusten täcktes visserligen ytligt sett genom utländska lån, och den tidigare eftersläpningen ersattes i mitten av 20-talet av en våldsam ekonomisk tillväxt. Men i själva verket vilade denna expansion på osäker grund och en stor del av den berodde på ohälsosamma spekulationer. I slutet av återhämtningen utbröt en kraftig inflation, som urholkade penningens värde.
1929 kom den krasch man kunde vänta sig. Den drabbade inte bara Tyskland, utan hela den kapitalistiska världen. I själva verket var världshistoriens svåraste ekonomiska kris nu ett faktum. Fabrikerna tömdes på arbetare, produktionen lades ned, antalet arbetslösa steg våldsamt, medan de som fortfarande stod i produktionen drabbades av svåra lönesänkningar. Miljoner familjer stod plötsligt utan levebröd. Det gyllene 20-talet gick över i det mörka 30-talet.
Tyskland var ett av de länder som drabbades hårdast. Men här var krisen inte bara ekonomisk. På grund av landets speciella situation var den också politisk. Hela, den bräckliga Weimar­demokratin bröt samman. 1930 störtades landets sista parlamentariska regering. Därefter regerades landet av minoritetsregeringar och undantagslagar under de tre åren av väntan på fascismen.
Det fanns inte längre något betydande socialt fäste för den borgerliga demokratin. Arbetar­klassen var splittrad och dessutom desillusionerad genom nederlagen i flera revolutionära kriser (1918, 1921, 1923). En betydande del av borgarskapet var lierat med de gamla feodal­klasserna och betraktade den borgerliga demokratin med skepsis. Socialdemokratin och de liberala grupperingarna smälte samman.

.

https://i1.wp.com/www.katy-teubener.de/joomla/images/stories/photos/ifs2009/MB/john_heartfield.jpg?w=584

Bakom mig finns miljoner…
Under hela den ekonomiska krisen 1929–33 levde Tyskland i en revolutionär kris. Det bestämde inte bara arbetarklassens strävan att finna en lösning genom en proletär revolution; det gjorde också att de viktigaste sektorerna av den tyska borgarklassen stödde de nationa­listiska högerpartierna och slutligen även nazismen för att skapa politiska förhållanden som möjliggjorde en fortsatt utsugning.

Vad är fascismen?

Det var genom denna ekonomiska kris – som alltså i själva verket var en kris för hela det kapitalistiska samhället på alla nivåer – som fascismen växte fram i Tyskland. Den var borgarklassens försök att lösa den kris som skapats av systemet, en lösning som gick ut på att man skulle införa drastiska förändringar i förhållandet mellan samhällets huvudklasser.
Men det räcker inte med att säga att fascismen var en reaktionär rörelse för att definiera den, inte heller med att man förklarar att den var auktoritär och ville avskaffa demokratin och de representativa institutionerna. Det finns många sådana rörelser som vid behov griper in i det kapitalistiska samhället (militärregimer, persondiktaturer, undantagsregimer etc.). Men fascismen hade ett annat drag, som skilde den från andra ”bonapartistiska”[1] regimer: den var en massrörelse.
De massor den satte i rörelse var småborgerligheten, hela den grupp av småföretagare, hant­verkare, bönder och intellektuella, som hade ruinerats genom den ekonomiska krisen. Deras invanda sätt att leva var slut, de drevs nedåt och förbannade vanmäktigt alla de som tycktes bära skulden för deras olycka, antingen det nu var fackföreningarna, de politiska partierna, parlamentarismen, storfinansen eller judarna. De attraherades av Hitlers demagogi och såg i honom den starke mannen som skulle klämma åt de andra klasserna, och återge dem deras förlorade värdighet.

Småborgarna

Småborgarna är en instabil klass som inte kan ha en självständig rörelse. De måste följa någon av samhällets huvudklasser. Genom fascismen tvingades de följa storkapitalet. Men det hade inte varit det enda alternativet. Arbetarklassen kunde ha varit en attraktionspol för små­borgarna – om den genom sitt revolutionära parti fört en fast politik.
Fascismen uppträder oftast i släptåget på en misslyckad revolution, när det revolutionära partiet visat sin oförmåga att lösa den politiska krisen och småborgarna vänder sig åt ett annat håll. Att den tyska fascismen inte bara uppträdde före revolutionen utan dessutom växte i styrka under hela krisens förlopp, visar på kommunistpartiets oförmåga att göra proletariatet till centrum i landets politiska liv.
Men när fascismen kommit till makten är den inte en småborgerlig rörelse. Då uppträder den som storkapitalets agent och lovar den att lösa den ekonomiska krisen. Den kan bara göra det på ett sätt: Genom att krossa varje spår av proletär organisering och införa olika former av tvångsarbete. Krisen vräks över på arbetarklassen och storkapitalet får nytt utrymme för ekonomiska investeringar. (Genom sin aggressiva utrikespolitik säkrar fascismen både rustningsindustrin och nya expansionsområden för imperialismen.)
Hela arbetarrörelsen hotades till sin existens. Detta var den viktigaste lärdomen av fascismens uppträdande. Man ville införa ett nytt förhållande mellan klasserna, där proletariatet skulle brytas ned i enskilda atomer och förlora sin ställning som en politisk klass. Denna förändring i förhållandet mellan klasserna är också en av de avgörande skillnaderna mellan den borgerliga demokratin och fascismen.

[1] Bonapartism: begrepp som utarbetades av Marx i hans studie över ”Louis Bonapartes 18 Brumaire”. Det betecknar en borgerlig undantagsregim, som upprättar en diktatur över hela samhället (även över den härskande klassen) i tillstånd av skärpt klasskamp.
.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: DN1,

Kommentera