Mitt möte med Mona Sahlin…

.

Kontrasterna är tydliga och skärpan är fortfarande bra från mitt första egentliga minne och enda möte med Mona Sahlin. Bakgrunden var att denna unga framgångssaga i politiken, hon som redan som barn lekt kring Ingvar Carlssons ben, blev den som utsågs till offer när hon plockats in i regeringen 1990. Hon hade egentligen ingen som helst erfarenhet av vanliga jobb men utsågs ändå till arbetsmarknadsminister för att ensam försöka hålla emot den fackliga storm som blåst upp mot regeringens strejkförbud och lönestopp.

.

.
Redan 1982 kunde legenden och finansministern Gunnar Sträng
hälsa den unga Mona Sahlin välkommen till riksdagen
.
Vid mötet var vi ett bra gäng med uppretade arbetare från Volvo i Göteborg som rest upp till Stockholm och regeringens överläggningar med borgerligheten på Haga slott. Väl på plats vid uppfarten till salongerna gled det fram en stort svart bil mot infarten där vi parkerat oss. Bilen stannade, vindrutan där bak åkte ner och en blek och lite uppskrämd Mona Sahlin tog emot mitt flygblad samtidigt som vårt gäng bullrade en stund. TV-kamerorna surrade och pressfotograferna flockades. Våra brandgula skyddsjackor gjorde sig tydligen bra i bild. Vi fick kasta lite käft med Mona och hojta några slagord…
Mitt sista minne från Mona Sahlins år i rikspolitiken blev när hon i all hast övergav ”rörelsens” traditionella syn på internationell solidaritet. Hennes sista stora beslut som partiledare blev att fatta Carl Bildts utsträckta hand och den gamla symbolen, där fredsarbetet symboliserats med ett fast handslag över gränserna, skulle vi nu hastigt och lustigt se som en långsiktig uppgörelse med borgerligheten om att de svenska soldaterna i Afghanistan ska fortsätta att strida under NATO:s fanor ända till 2014. Ja, kanske ännu längre. Hon klev ur det trista grådasket efter sitt och partiets historiska valnederlag genom ett fryntligt möte tillsammans med Carl Bildt. Snabbt och behändigt, utan krus, skrev hon under hans förslag till överenskommelse. Ett strategidokument som i efterhand visat sig vara en ren blåkopia till de formuleringar som NATO kommande helg ska anta vid sitt gemensamma möte i Lissabon. Bildt hade fått en förhandstitt på vad som gäller…

.

.

Från FNL:are till krigsaktivist under NATO:s fanor

.

Mellan dessa två minnesbilder finns högvis med andra. Mona Sahlin har haft en lång färdväg i politiken. Som riksdagskvinna, med flera ministeruppdrag, har hon under 28 år hunnit med att fatta många beslut. Till hennes fördel ska sägas att hon varit konsekvent. Vid varje nytt vägskäl har hon resolut svängt åt höger. När Svenska Dagbladet chef, för tidningens sektion om ”Näringsliv”, Olle Zachrison, reflekterar över hennes avgång är det därför ingenting konstigt när han säger sig hoppas att få se henne i den svenska kapitalismens innersta krets. Hon hör helt enkelt hemma i styrelsen för Wallenbergs Investor. Där skulle hon ”också vara i gott sällskap”:
”Det finns rader av före detta socialdemokratiska ministrar som idag jobbbar i näringslivet. Förre näringsministern Björn Rosengren jobbar inom Stenbecksfären. Ex-finansministern Pär Nuder sitter i Fabeges styrelse. Deras gamla kollegor Ulrica Jansson Messing och Erik Åsbrink återfinns i Wallenstams styrelserum. Före detta statsminister Göran Persson är ordförande i Scandinavian Biogas och pr-konsult. Och så vidare.”

.

.
Dammluckorna mot nyliberalismen har öppnats.
I Göteborg sålde socialdemokratin ut hamnen…

I Dagens Nyheter finns en annan lika naturlig reflektion som kommer från Smedjebacken i södra Dalarna där socialdemokraterna vann en jordskredsseger med nästan 60 procent i valet till kommunalfullmäktige. Här på partiets givna hemmaplan, långt borta från många stockholmares bekymmer över RUT-avdrag och bostadsräntor, blev det däremot ändå bara 50 procent i riksdagsvalet. En del av de egna väljarna kunde inte identifiera sig själva med partiledaren, menar Smedjebackens lokala partiförening och dess slutsats är given:
”Socialdemokraternas nästa partiledare ska haft ett jobb, ha varit arbetslös och helst ha slagits mot Försäkringskassan. Vi måste tillbaka till den verklighet som folk faktiskt lever i.”
För mig som socialist låter detta som en önskedröm. Men drömmar ska också förverkligas och då är vi framme vid den oundvikliga politiken. ”Tillbaka till våra rötter” låter bra. ”Vår urkraft”. Men är till en del ofruktbart eftersom dagens ekonomi, dagens jordmån, är en helt annan än den som låg så fast under efterkrigstidens första decennier. Då, när en framgångsrik facklig/politisk byråkrati och nationella kapitalister gemensamt kunde styra över hur jorden skulle brukas. Skördarna räckte både till vinster, en allt vidare välfärd och högre löner. Ser vi bara som exempel till ”svensk” fordonsindustri och dess förr så bördiga jordar är det i dag lätt att förstå vad som hänt i hela det ekonomiska landskapet. En holländare i armkrok med en rysk kapitalist försöker få i gång det kursade SAAB. Scania ägs av tyskar. Volvo personvagnar styrs av ordförande Li uppbackad av det mäktiga Kinesiska kommunistpartiet. AB Volvo, där jag själv jobbade i många år och som har lastvagnar, bussar, flygmotorer och dumpers på sin meny, lever med en oklar maktsfär. Men produktionen är global – och flyttbar.
.

.

Under den senaste finanskrisen försvann tiotusentals jobb?
Hur blir det nästa gång? Vem ska styra landet?
.
Globaliseringen har spolat bort den gamla så fruktbara myllan för klassisk socialdemokrati. Långt, långt över hälften av alla svenskar är samtidigt lika mycket låntagare som löntagare och är beroende av låga räntor. De gör sina val i livet efter förväntad börsutveckling och förväntat ränteläge.
I Europa handlar EU:s våldsamma framfart samtidigt om att sänka lönenivåer och försämra arbetsvillkor, demontera välfärd och privatisera verksamheter.

.

.
Det krävs nya armar och nya fanor!
.

.

Vill socialdemokratins vänster på allvar ta sig an denna nya verklighet. Vare sig det handlar om stora välfärdssatsningar, fler jobb i den offentliga sektorn och förmånliga statliga krediter till vårt boende. Där man bryter ”budgetdisciplinen” och avskaffar Riksbanken. Eller vill man gripa sig an de lika nödvändiga som omfattande investeringarna i en total omvälvning av vår energiförsörjning, våra transporter och vår industriproduktion så att våra liv anpassas till naturens och planetens sinande resurser. Då måste man också gå över det kritstreck som ritats av marknadens, av den ekonomiska maktens diktat. Varje steg över detta streck kommer att mötas av ett furiöst politiskt motstånd från borgerligheten. Vilket naturligtvis kräver en helt ny reorganiserad arbetarrörelse. Med andra handslag över nationsgränserna och med andra ideal hos ledarna än att se steget över till näringslivet som en naturlig fortsättning på sin karriär i partiet.
Det är detta och ingenting annat som borde diskuteras.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD5,SVD6,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,Expr1,Expr2,AB1,SVD7,DN5,DN6,AB2,

SVD8,Expr2,AB3,AB4,SVD9,Expr3,GP1,GP2,SVD10,SVD11,

8 reaktion på “Mitt möte med Mona Sahlin…

  1. Tack för den… Det är precis så här det känns utan att för den skull vara insatt i historien och alla detaljer. Mycket intressant läsning. Det måste finnas någon orsak till att (s) gick framåt i kommunalpolitiken och bakåt rikspolitiken totalt sett.

    Till sign ”sl” vill jag bara säga att det inte handlar om att ”odla myter” utan bara att se till dem som det berör. Och vi är många… och tycks bli ännu fler i dessa (moderna) tider när kapitalismens kriser allt oftare kommer med sitt strypgrepp på dem som inget har och ger till dem som redan har.

    MÅSTE det verkligen vara så här???

  2. Bästa posten hittills. Satte ord på exakt det många av oss grubblar på, socialdemokrati i globaliseringens tidevarv. Globalisering som det ny liberala projektet. VArför har vänstern totalkapitulerat inför detta.

    Såg Slavoj Zizek igår på Södra teatern, han pratar exakt om detta och kommer med en drös förslag om hur vi kan omgruppera vänstern.

    TACK!

  3. Men nu har vi ju prövat den socialdemokrati av ”klassiska” mått som du pratar om. Resultatet var att svenskarna 1989 var ungefär lika fattiga som femton år tidigare – jämlikt fördelat kanske – men ändå ett uselt betyg. Eran avslutades med att staten blev bankrutt. I och med det du föreslår gör sverige till ett sämre land att leva i och du verkar ha varit med på den gamla goda tiden så önskar jag att jag förstod hur du tänker.

  4. Jag sympatiserar med den historiska beskrivningen men inte med slutsatserna. Umgicks under 70-talet flitigt med Gustav Klang (salig i åminnelse) som var förste vice förbundsordförande i Sjöfolksförbundet. Vi löste de flesta världsproblemen men han blev desillusionerad när han gick i pension och blev först centerpartist och sedan moderat. Varför? Han motarbetades av socialdemokratiska kommunfolk i Dalsland när han skulle dryga ut pensionen med en lite rörelse som födde upp ankor. Hans analys skulle kunna användas idag – (S) är förstenad och hänger inte med.

  5. Jag vet inte om jag uttryckt mig tillräckligt klart. Men jag håller helt och hållet med dig. Det behövs ett nytt ungdoms- och löntagarparti!

  6. De svenska reallönerna/köpkraften kom ca 1990 tillbaks på samma nivå som de var 1980. Det efter ett decennium när svenskens politiker massivt flyttade över välstånd från de många till de få i futilt hopp om att detta på något mystiskt sätt skulle återskapa industrisysselsättning som på 50 och 60-talet. I vart fall var det nog så många inom S trodde, de borgerliga ekonomerna förstod nog bättre att det var framgångsrik borgerlig klasskamp.

    Någon folklig ”köpfest” som Sahlin, Carlsson mfl trodde var fanns inte, det är bara titta på konsumtionstillväxten hos SCB. Däremot var det kapitalets stora spekulationsfest. Löntagarna lyckades i slutet av den långa internationella högkonjunkturen återta förlorad mark och ”arbetarregeringen” försöker införa strejkförbud.

    När vi gick in i krisen som den stora spekulationsfesten orsakat hade Sverige OECDs ”starkaste” offentliga balansräkning, ett flitigt ”sparande och åtstramande hade gett detta resultat och förhindrat inhemsk tillväxt som många andra länder ansåg sig ha ”råd” med, få andra ansåg det nödvändigt med så massivt gödslande av sin överklass som här. Men när väl spekulationskrisen brast och den privata efterfrågan föll och konkurser och arbetslöshet exploderade finns det inget annat val än att det offentliga stöttar efterfrågan om läget inte ska bli ännu sämre, ännu mer fallande BNP och mer arbetslöshet.

    Det offentligas försämrade finanser berodde på krisen, krisen berodde inte på de offentliga finanserna. Något som tex Sahlin än i denna dag verkar ha fattat.

  7. Hej Lasse,
    Tack för en lång och bra kommentar.
    En punkt. Japan och Kina hade inte enbart amerikanska statsobligationer som utväg. Men det var det politiskt och ekonomiskt mest stabila och nästan riskfria alternativet. I dag diversifierar KIna (och Japan) sina investeringar av överskottsdollar. Det är en aspekt av hela det ekonomiska ”kriget” som blir till allt större orosmoln vid horisonten. Du har rätt i att det finns trender som pekar mot en global kris som den under Brunning 1931.

  8. Men oavsett hur Kina eller Japan gör så är dollaröverskottet som innehas av andra länder alltid lika med USAs underskott. Om de ska komma undan att ackumulera dollar måste de vägra godta dollar som betalning. Om Kina väljer att växla in till något annat betyder det bara att någon annan sitter med dollarinnehavet. För USAs del spelar det nog inte så stor roll vem som har det. Iofs lämnar aldrig dollarn det amerikanska banksystemet, Kinas dollar är en notering i någon bank i detta system.

    Kina kan förstås göra som de Gaulle hotade med när dollarna ansamlades i de europeiska central bankernas konton, köpa/expropiera amerikanska tillgångar i Frankrike för bokfört värde för de dollar man hade. Med Kina är nog ännu inte riktigt i den positionen att de skulle våga sig på det.

    Situationen är inte heller unik eller ny. Marcus Wallenberg i ett anförande efter 1973 års Asea-stämma (mitt under den stora valutakris som ledde till flytningen av dollarn):

    drivit en kreditpolitik och en budgetpolitik, som har tillåtit amerikanerna att, enkelt uttryckt, trycka sina sedlar i en kvantitet, som sedan – på grund av deras egna åtgöranden – har svämmat över hela världen och blåst upp balansräkningarna i det internationella kreditsystemet, samt överhuvudtaget skapat den marknad, som kallas för euromarknaden och som inte underkastas några regler. Man är helt enkelt beroende av vad dessa innehavare av dollar anser om dollarns öde (…).

    Med dessa dollar har amerikanerna finansierat sina trupper i Europa, vilkas närvaro varit till stor fördel för Nato och de kontinentala länderna ur säkerhetssynpunkt och eliminerat militära utgifter för dessa stater. Också Vietnamkriget har finansierats med dessa tryckta sedlar. Amerikanerna har även -och det kanske ur vår synpunkt, Aseas synpunkt, är det värsta – förvärvat stora industriföretag och handelsföretag framför allt i Europa. Med sina egna underskott i betalningsbalansen har de förvärvat europeiska tillgångar i industri och handel.

    När slutligen dollarn inte kunde göra annat än devalvera, uppkom det läget att folk som hade pengar i dollar började sälja dem. Trycket kom på tyskarna, som ni alla vet, och sedan har det gått vidare. Och så stängdes valutabörserna (…).

    Den amerikanska inställningen har hårdnat så till den grad att amerikanerna helt enkelt har sagt att detta är ett europeiskt problem och överhuvudtaget inte ett amerikanskt. Det kan inte européerna acceptera, ity att problemet framkallats av den amerikanska kredit- och budgetpolitiken.
    Man vill helt enkelt att amerikanerna skall sköta sina finanser så att ekonomin, som i Amerika har alla utsikter att blomstra, skall kunna utvecklas på ett så balanserat sätt att förtroendet för dollarn återvänder. Till den ändan har européerna krävt att amerikanerna skall ändra sin budgetpolitik, sin finanspolitik överhuvudtaget och även kanske sin tullpolitik (…).”

    Vi kommer att få vara mycket vaksamma och vi kommer att ha en spännande och intressant tid framför oss. Vi kommer, om det går illa, att få ett handelskrig på halsen.”

    Det var då det men fram till dess hade det utåt låtit annorlunda. Med SE-bankens valutarådgivare i spetsen – och med deltagande av etablerade ekonomer från hela AB Sverige inkl Sträng – samlades man under baneret ”dollarn är stark” och förde en envis kamp ända fram till den 10 februari 1973, då dollarn helt oförhappandes devalverades med 10% i förhållande till guld.

    Trots att den svenska regeringen mildrade chocken genom att företa en parallell devalvering av kronan med 5%, förorsakade detta svåra valutaförluster för många svenska företag, som fallit offer för ”dollarn är stark”-kampanjen. Särskilt hårt drabbade blev de svenska varven.

    Att Wallenbäret var lite purken kan ha haft att göra med de rykten som då var att ledande kapitalistintressenter i Europa ska ha fått förhandsinformation om dollardevalveringen men att Wallenbären inte tillhört denna innersta krets.

    Det som varit de Gaulles dollarproblem raderades i ett slag ut med chockhöjningen av oljepriset, de europeiska centralbankernas dollarkonton tömdes på nolltid och man fick t.o.m. börja låna för att klara det underskott i handeln som blev med oljeprischocken, men USA visste på råd och Kissinger ”hjälpte” européerna låna från de nya dollarinnehavarna i OPEC och sätta upp en köparkartell under amerikansk lednig.

Kommentera