IF Metalls Stefan Löfven in i tornerspelet

.

I dag går Christer Gustavsson in på rännarbanan i tornerspelet om vem som ska bli socialdemokratins näste partiordförande. Han drar en lans för IF Metall:s Stefan Löfven och skriver i SvD att han ser denne som en vinnare med  ”det urstarka mandat” som krävs för att leda ”med stark inriktning på tillväxt, utveckling och en betydande insikt om behov och möjligheter i en ny internationell värld med globalt tänkande”.

.

.

Men redan senare i dag bryts denna från början så trubbiga lans av på mitten, när Löfvens fackförbund, utan ens motstötar och strid skriver under ett avtal om regelrätt lönedumpning med Teknikföretagen, Stål och Metall, SVEMEK, Gruvornas arbetsgivarförbund samt med Industri- och Kemigruppen.
Löfvens enda ”insikt” är att utan knot acceptera vad arbetsgivarna begär. ”Säg vad ni vill ha. Så får ni vad ni begär”. I går skrev jag att lägsta månadslön inom IF Metalls avtalsområde är 16 641 kronor. Det nya avtalet innebär att lönen lokalt kan dumpas för alla nyanställda som ännu inte fyllt 25 år. Avtalet ska gälla i ”högst ett år”. Men går att förlänga! I värsta fall får man bara ut 75 procent av lägstalönen, eller 12 481 kronor i månaden.
Det nya ”ungdomsavtalet” pressar naturligtvis ner lönerna på hela den svenska arbetsmarknaden. En bättre julklapp än vad arbetsgivarna ens vågat drömma om.
Stefan Löfven och hans IF Metall har dessutom satt sig väl tillrätta i  Maud Olofssons knä.
– Det är samma syn på företrädesrätten som Maud Olofsson har, säger en kritisk Jan-Olov Carlsson  från Volvo Lastvagnar i Umeå till LO-tidningen. Detta därför att de som jobbar med ”ungdomsavtalet” som grund ses som en egen turordningskrets. De kan vara kvar under hela kontraktstiden även om andra med längre anställningstid sägs upp. I en situation när avtalet är på väg att löpa ut samtidigt som företaget nyligen sagt upp folk och är på väg att återanställa ska de betraktas särskilt positivt och kan därför komma att gå före äldre anställda som annars skulle ha återanställts.

.

.

Stefan Löfvens ”mandat” är det dessutom inte mer ”urstarkt” än att han var på vippen att förlora den viktiga omröstningen när avtalet skulle säkras i den närmaste kretsen. När IF Metalls avtalsråd röstade i frågan blev det öppen strid. Ledningen kunde bara bärga en historiskt knapp seger med siffrorna 76 mot 71. Vad jag vet var det också första gången i modern tid som avtalsrådets många göteborgare reste ragg mot sin ledning och röstade nej…
Knappast det mest ”urstarka mandat” man kan ha. Hade IF Metalls många medlemmar fått diskutera förslaget ( som de inte fått se ) för att sedan rösta om det i god demokratisk ordning då hade Löfven ursäkert förlorat alla mandat som går att förlora…

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,AB1,

7 svar på ”IF Metalls Stefan Löfven in i tornerspelet

  1. Mer av detta väntar om inte (s) tar sig i kragen och skaffar sig en industripolitik igen. Staten ska hjälpa företagen med billig energi och infrastruktur, inte stjälpa dom med konstlad energibrist och bilhatarteorier. Skälet till att (s) åtnjöt stort förtroende hos befolkningen var att de hade en vision som folket delade. Genom att gå i säng med rent destruktiva grupperingar har de dels plågat befolkningen med absurda elpriser, dels skilt sig från folkets grundvision, att det ska bli bättre. (S) bör ställa sig upp och meddela att de uppfattat meddelandet de fick från röstbåsen, ärligt deklarera villkoren för välstånd, utan krumbukter och ursäkter till SSU och kvinnoförbundet. Så många väljare har fattat valsen att det inte går att backa in i framtiden längre. Begrav sol-och-vind-smörjan, detta är polcirkeln!

    Det finns kanske hopp om ett friskare (s), det kräver nog att IF Metall tar tag i partiet och meddelar var skåpet ska stå.

  2. Den sista perioden som (s) gick i bräschen för reformer som delvis gav uttryck för svenska arbetares intressen, var under sista tre regeringsåren och sedan sex åren av oppositionsparti 1973-1982. Det som ena sidan av reformerna; den andra var att löda arbetarklassens bojor ännu hårdare till den svenska korporativism, som hade klassamarbetet som sin grund.

    I korthet var det lagförslag och/eller betänkanden om Förtroendemäns ställning och rättigheter (FL), om fackliga organisationers rätt insyn och information (MBL), om anställningstrygghet (LAS), om löntagarfonder och om skatt på produktionen (”proms”). Vart och ett av dem innehöll motstående regler, som tvärtom hämmade och t o m bestraffade arbetaraktivitet.

    Frågan är, tycker jag: Vilka missförhållanden i det svenska ”folkhemsuppbygget” ville socialdemokraterna komma åt med reformerna? Några av de viktigaste svaren är var förtroendevalda måste skyddas från övergrepp, facken måste få insyn för att själva kunna förhålla sig hastiga omställningar eller missöktsel, de anställdes egen investering om att jobba på platsen (inte en annan) är att tiden ger en förskansning, att de stora vinsterna behövdes plöjas ned i produktiva investeringar samt att då inkomst- och konsumtionsskatten börjat slå i taket behövdes produktionen komplettera.

    Sett så, dvs utan de tillägg som påförde arbetarklassens nya bojor, var dessa reformer klassmässiga. I de pågående utvärderings- och förnyelsesträvandena inom svensk socialdemokrati, har inte VINKELN, än mindre någon bit från dessa reformförslag, kommit upp från facken, de mer högljudda rösterna i SSU och vänsterakademiska opponenter inom S.

    Varför? Är inte dessa områden urakuta för att just starta upp motorerna, som även drar med sig fack- och intresseorganisationerna? Arbetsköparna är vildare än någonsin och ALLA regeringar sedan 1982 – (s) likaväl som borgerliga samlingar – har haft åtgärder för konstlad kapitalbildning som sin ledfyr: ENSIDIGT! Folkhemmet ligger i spillror, och välfärden har allt hastigare koncentrerats till en växande elit (kapitalägare, mäklare, byråkrater, uppdragsexpertis o dyl)

    Med en appell som kräver kvoterad oppositionsnärvaro på (s-)-kongressen och där ovannämnde VINKEL bildade profilen i reformförslagen (programmet), SKULLE DET SÄTTAS FART PÅ ARBETARRÖRELSEN. Pampbyråkratin skulle inte ostört kunna avliva resterna av Arbetarpartiet Socialdemokraterna, vilket alla falanger siktar på. Själv skulle jag inte tveka en sekund att hjälpa till bygga motvärn till pamparna slutattack i mars 2011. Men en sådan rörelse måste i sådana fall börja byggas nu! Pamparna har pengarna och högerkrafternas stöd; fotfolket kan göra sig stark genom oberoende aktivitet och engagemanget av de många. IN MED KLASSKRAVEN OCH IN MED DIREKTAVALDA DELEGATER PÅ (s)-KONGRESSEN!

  3. De borgerliga ledar och tyckarsidorna där Isaksson är ett permanent inslag är uppenbarligen oroliga för att S ska få ”fel” personer i den nya ledningen. Man kan nog anta att det inte är av omsorg om S som man är det. De skulle nog inte direkt gråta blod om S blir ett 15-20% parti.

    Själv skulle jag gärna se en ny S-ledare som har förmåga att se till hela folkhushållets intresse och inte bara exportkapitalisterna väl och ve.

  4. Håller med om det mesta, Bosse. Men appellen som du avslutar med bottnar inte i den verklighet som jag känner. Självklart vill även jag se klasskrav på (s)-kongressen. Men vad tanken på ”direktvalda delegater” betyder i den tid och i de rum där vi är begriper jag helt enkelt inte.

  5. Att fackföreningar och andra näranslutna intresseorganisationer KRÄVER en kvot på kongressen ( t ex 50% – jmfr TUC Labour innan Blair), och så får medlemsaktiviteten där sedan kämpa för urvalet av representanter. Alternativet är mindre realistiskt framkomligt än så, nämligen en WASG-avknoppning a la SPD och/eller vänsterflankens samgående med V: MINDRE, sett från synvinkeln av behövlig fotfolksmobilisering. – För att inte nämna de krafter (som KP, RS t ex) som inte får ur sig mer än ”det var ju det vi sa”!. Det är nöjsamt för dem som anser att arbetarpartiet avlivades för 30-60 år sedan. Men inte för dem som anser att pampbyråkratin NU smular sönder de sista resterna. Det angår, särskilt de tiotusentals som företräder någon ute i fack och intresseorganisationerna, ser jag.
    Men så måste det finnas proportioner i karakteristiken, också. Socialdemokratin som borgerligt arbetarparti föddes, som riktning och rörelse betraktat, genom besluten att driva världskrig, genom handlingar som mördade arbetarledare och knäckte revolutioner samt drev kampanj på temat om att understödja den vita fronten mot sovjetmakten.
    Den sista versen på denna historia ska arbetare skriva: byråkratins refränger pekar in mot det som händer i Berslusconiland, där inte ens något högervridet, förborgerligat och totalbåkratiserat arbetarparti finns i leden. Fram för ett ingripande mot SAP-kongressen.

  6. Pingback: Det gamla gardet kallas in till valberedning – Andnor trolig ordförande « Röda Berget

  7. Pingback: HEMIMAMMAS KAMP – Är hastverk kastverk? Vad ska vi ACTA oss inför framtiden? Löfvéns kärnkraft eller EU-Pakten? « HEMIMAMMA – Brinner för en grön värld med ett rött hjärta och lever livet i närhet med döden!

Lämna ett svar