Göteborgsposten har i dag en härlig bildsvit om hur det var förr när vi hade kyla och snöoväder. De gamla fotografierna finns här:
Tidiga isvintrar i Göteborg
.
Själv började jag fundera över detta med snöskottning och gubbar som hackar bort isen från tågrälsen när jag såg två av bilderna. Varför kommer inte barnvagnar, rullatorer och rullstolar fram på våra trottoarer i dag? Min bror ringde och berättade om en man i Malmköping som försökte ta sig fram med en rullstol till en brevlåda. Han välte med sin stol och föll svårt med pannan rakt ner i isen. Bloden rann och det blev ambulanstransport till sjukhuset.
.
.
.
Snöskottning i Göteborg under krigsvintern 1940
.
.
Här ska tågen fram!
Rälsen görs ren januari 1951
.
Jag har också en minnesbild från mina ungdomsår på Hisingen. Det var under sextiotalets kyliga år när snön vräkte ner över spårvagnsräls, gator och trottoarer i Lundbyområdet. Som vanligt kom bönderna in med sina traktorplogar och kommunens resurser rullade i gång. Men snösvängen fick också fart. Med skyfflar och borstar. Här kom arbetslösa och dagjobbare, även ”ölgubbarna”, för de visste att de kunde tjäna en bra hacka. Men vi pojkar – och en del tjejer – fick också vara med. Lagbasen gav oss en skyffel eller hacka och vi slet vi så att svetten rann i kylan. Allt efter förmåga. Här kunde vi tjäna massor. Långt, långt mer än veckopengen!
I dag är framförallt den nödvändiga manuella snöskottningen en katastrof. Mängder med människor kommer inte fram i våra samhällen och städer. Samtidigt räknar vi in nära nog en halv miljon arbetslösa. Massor med ungdomar och friska medelålders människor sitter hemma eller går och driver. Det självklara vore naturligtvis att erbjuda alla en skyffel, ett spett eller en borste. Med löftet om att tjäna bra. ”Till alla efter behov. Från alla efter förmåga”, brukar det heta på I:a maj och vid partikongresser. Snöskottning borde vara ett bra sätt att börja med dessa vettiga ord…
Samtidigt läser jag ett debattinlägg i GP av Al Gore och David Blood om att det är nödvändigt med ”en hållbar kapitalism”. Artikeln är stort uppslagen med en fet rubrik och en ingress också på tidningens förstasida och där sägs att ”Al Gore förklarar vidare hur hållbar kapitalism ska genomföras i praktiken”.
Dessvärre gör han inte det. I inläggen finns en del insikter och en del förslag. Författarna menar att vi måste ha nya ”investeringsstrukturer på kapitalmarknaden”. ”Vi måste tänka i nya banor”. De understryker att ”externa faktorer som till exempel föroreningar som orsakar global uppvärmning” måste ses som en kostnad. Kvartalskapitalismens fungerar inte utan ” incitamentsstrukturerna måste rättas efter långsiktiga mål … och vara rättvisa”.
.
.
Al Gores privata jetplan. Han släpper säkert ut tusen gånger mer koldioxid än låt säg en vanlig indier…
.
Bortser vi från Gores dubbelmoral. Han skriver att vi sluta med en ”otyglad konsumtion” men lever samtidigt på en stor ranch med gigantiska elräkningar och flyger i ett privat jetplan. Bortser vi från detta finns det ändå få andra aktieägare eller få enskilda människor som överhuvudtaget skulle kunna övertalas till att satsa sina egna pengar på något som gynnar planeten och samhället om tjugo eller femtio år. Den väldiga omläggning som krävs av världens produktion, dess transportsystem och vårt boende kommer aldrig frivilligt att betalas av privata investerare. Det är därför exempelvis Ingvar Kamprad har valt att inte introducera IKEA på börsen. ”Gör vi det kommer vi aldrig själva kunna fatta långsiktiga beslut”, är hans besked till marknaden. I stället är det så att vi med en svindlande hastighet rör oss i en motsatt riktning. Den berömda ”marknaden” söker sig i stället likt ett höghastighetståg bort från vettiga investeringar. Bort från vettig produktion. Tidningen Wall Street Journal anklagar exempelvis Kina för att ”dumpa marknaden” genom att staten satsar stora pengar på forskning och produktion av solceller. Gores eget parti, Barak Obamas demokrater, försöker få den egna ekonomin att överleva genom att till oerhörda kostnader subventionera och marknadsföra mer och mer vapenproduktion.
Vare sig snöskottning, våra tåg eller en omfattande satsning på exempelvis nya transportsystem kommer att fungera om börsen i Stockholm ska fortsätta att bestämma över våra liv. Vi kan inte fatta vettiga demokratiska beslut om hur vårt samhälle ska se ut så länge som kapitalmarknaden härskar.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, snökaos, Al Gore, kapitalism, demokratisk planekonomi,
I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,SVD3,GP2,GP3,GP4,GP4,
Bloggare: Jinge,Röda Malmö,Svensson,
Till viss del kan man förstå att snöberedskapen i södra delarna av landet är dålig efter en längre tid av milda vintrar. Klimatprognoser/modeller har också hävdat att just nordliga delar av Europa skulle få ännu mildare vintrar. Jag har för mig att före de två senaste vintrarna har det förekommit någon kritik av att det avsatts för mycket för snöberedskap.
I Malmö har snöröjningen varit rent bedrövlig och då inte minst de privata fastighetsvärdarna. Kommunen äger marken trottoarerna finns på men det är fastigheterna som ska sköta dem. Ett ineffektivt system som förstås hade skötts långt effektivare om kommunen skött detta både med ev snöröjningen och sopning andra tider på året, att köra rent med en av alla de minmaskiner som nu finns fixar ett kvarter på ”nolltid”.
Sådana maskiner som små Bobcats etc finns till uthyrning och kan köras av vem som helst egter man ögnat igenom manualen. Nu blir det istället att en gubbe (förmodligen en fas 3) fjattar lite här och lite där vid de olika fastigheterna och ingen reda med nånting blir det.
Sekundär lösning är att införa något i lokala ordningsstadgan att snöns ska vara röjd inom 4 timmar efter snöfallet upphört, om inte är det vite om 10 tusen, är den inte borta efter 5 timmar 20 tusen osv det skulle nog få fart på snåla fastighetsägare som inte velat köpa beredskap för snöröjning. Men det är väl inte företagsvänligt och lismande nog av kommunen gentemot fastighetsägarna.
Pingback: Jinge.se » Hellre en bäck utanför torpet
Var det verkligen bättre förr?
Köpare och säljare på snöskottningsmarknaden har antagligen rätt olika åsikter om rimlig ersättning. De som klättrar på taken, inhyrda av bostadsrättsföreningar, vill sannolikt ha ett antal hundralappar i timmen för besväret. De som köper tänker sig en femtiolapp.
Återstår arbetslösa gubbar, tonåringar som vill dryga ut veckopengen. Nu som då. Med den skillnaden att numera får barnen kontanter av sina egna föräldrar för att de fått höga betyg, konfirmerat sig, eller hjälper till med disken och dammsugaren. Privat betalt för att erhålla den skattefinansierade förmånen att gå i skolan. Snöskottning är för jobbigt.
Nyss läst bok; ”svensk maffia”. Rekommenderas för studier i bl.a. attityd-analys.