En historisk fest för miljoner.
.
-Jag avgår i september som Barack Obama vill.
-Avgå nu, du och dina ministrar, vi skiter i Obama.
.
Så lät svaret på Mubaraks inspelade tal till nationen sent i onsdagskväll. I Washington slog alla rådgivare sina kloka hjärnor samman för att till slut komma upp med en plan för en ”stabil” övergång till en tid efter Mubarak, garanten för USAs och Israels strategiska intressen.
Timmarna innan talet visade redan det egyptiska folket hur totalt tondöva både husbonden och hans röst är. Varje ord som kom över den politiska mumiens läppar häcklades av de hundratusentals demonstranter som ännu var kvar på Befrielsetorget närmare midnatt.
.
Ännu sent på kvällen var det folkfest på Befrielsetorget.
.
Innan upplevde vi live hur ett hav av människor som ropar på Mubaraks avgång, sjunger, skrattar, ber, kramas, jublar i euforisk glädje och firar en ny upptäckt, att miljoner skuldra vid skuldra känner att de kan fälla härskarna i de luftiga palatsen utan att det krävs en militärkupp.
Befrielsetorget Tahrir är inte längre bara ett torg och en rondell för bilar, det är också en gigantisk skola i politiska realiteter. På några dagar har hundratusentals ungdomar lärt sig mer om sociala krafter än under hela deras liv. Skräcken för polisen, tortyren och repressionen bar bytts till stolt självförtroende över den egna styrkan.
Scenerna på Tahrir påminner mig om scenerna i Teheran 1979. Men det finns en enorm skillnad. I Teheran dominerade svart – män i svart och kvinnor i svart, miljoner av dem. På Befrielsetorget dominerar ingen färg. Den miljonhövdade folkmassan liknar ett färggrant lapptäcke i Al Jazeeras direktsändning. I Teheran dominerade Khomeinis svartklädda anhängare i folkmassorna. På Tahrirtorget dominerar ungdomens friska färger.
Är det slutet för slutet för Mubarak och hans militärstyre? När det här skrivs sitter han fortfarande i sitt palats, hälarna nedkörda i de mjuka mattorna som om han skulle kunna bromsa historien. Det är nästan säkert att det är hans sista timmar eller dagar vid makten, men bara nästan. En plötslig omkastning av situationen är inte omöjlig även om det känns otänkbart.
.
Mer än en diktator har slutat i en lycktstolpe. Än finns det tid för Mubarak att hoppa av.
.
Nyckeln till den fortsatta utvecklingen består av två delar som måste passas ihop för att steg framåt ska kunna tas. Den ena biten håller militären i sin hand. Den andra finns i oppositionens ägo.
Hur militären till sist kommer att agera är inte uppenbart. Just nu säger arméledningen att våld mot folket är uteslutet, men situationen kan ändras. Det psykologiska kriget om soldaternas och de yngre officerarnas lojalitet är inte vunnet ännu för demonstranterna. För samtidigt har Mubarak utsett en militär hök, general Omar Suleiman, till vicepresident och flygvapenchefen till premiärminister. Det kan ses som förberedelser till en sorts militärjunta att ersätta Mubarak med. Ju fler timmar och dagar som soldaterna och officerarna frotterar sig med demonstranterna desto större chans att generalerna kommer att ge order i det tomma.
.
En skräckscen för generalerna i Mubaraks kabinett.
.
Den organiserade plundringen och stöddemonstrationer till Mubarak kan vara ett led i en gradvis militär repression av demonstrationerna under förvändning att folkets säkerhet kräver det. Men det är bara en tänkbar utveckling där vi inte befinner oss än.
Den andra nyckelhalvan håller oppositionen i sin hand. I går tisdag bildades en lös kommitté som i ett gemensamt uttalande avfärdade alla förhandlingar med Mubarak och hans regering. Det är ett viktigt beslut om det hålls av alla inblandade organisationer och individer som exempelvis El Baradei. Utöver denna vägran finns det ingen gemensam plattform eller handlingslinje. Det kommer uppenbarligen att bli ett handikapp inom kort. För inför Mubaraks vägran att avgå kommer det att krävas en taktik från oppositionen. Miljoner demonstranter kan inte mobiliseras ur många gånger som helst utan ett alternativ till maktens planering av övergången.
.
Miljoner demonstranter behöver en konkret handlingslinje för de kommande veckorna.
.
Att El Baradei är en verklig representant för den civila egyptiska borgerligheten visade han tydligt då närmare två miljoner samlades till en folkfest utan like. Han stannade hemma i sin trädgård med hänvisning till hans personliga säkerhet. Vi kan gissa vad de som riskerat sina liv under åtta dagars protester tycker om det.
Den starkaste och bäst organiserade kraften i oppositionen är utan tvekan det Muslimska broderskapet. De har inget gemensamt med den skräckbild av extrem fundamentalism som media i väst försöker sprida. Broderskapets sociala program är till hundra procent liberalt, ja till och med nyliberalt. Det förordar privatisering av hälsovård, undervisning och andra statliga funktioner. Ledarskapet är till stor del rika affärsmän. De anser strejkvapnet ”ogudaktigt” och förordar att fackföreningarna ska främja klassamarbetet.
.
Att bäras fram på lyckliga föräldrars axlar blir ett minne för livet.
.
Deras religiösa agenda syns främst i idén att rika människor ska vara givmilda och skänka pengar till välgörande ändamål bland de fattiga som i sin tur inte ska strida för sina egna klassintressen utan ingå i den andliga gemenskapen där de sociala frågorna evakuerats, ungefär samma hållning som många rika borgare i USA förespråkar.
Den radikala sekulära vänster som finns både bland unga studerande och i de fackliga organisationerna är numerärt svag men kan komma att spela en viktig roll eftersom de är de enda som kan resa krav som svarar mot den fattiga majoritetens krav på inte bara frihet utan också på bröd och arbete.
.
En revolution är alltid en folkfest.
.
I tio dagar har vi kunnat följa en levande revolution. Det ger vingar som kan bära långt bortom dagens snäva horisonter. Den arabiska revolutionen är det här århundradets första segerrika politiskt demokratiska resning. Ska den gå vidare och ta på sig uppgiften att revolutionera de sociala relationerna och bryta de bojor som fattigdomen bjuder den stora majoriteten av de arabiska folken att bära? Vår uppgift är att med all kraft bygga solidaritet med den totala frigörelsen från materiellt och andligt förtryck i en region som alltid styrts av envåldshärskare och militärjuntor.
.
Vintermodet 2011
Stick älskling
-Det ligger i tiden just nu.
.
Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,SVD5,SVD6,GP1,GP2,AB1,DN6,SVD7,SVD8,DN6,
DN7,
Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Från Kairo till Världen,Röda Berget,Sjöstedt,Röda Lund,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Egypten, Mubarak, Obama, Clinton, ElBaradei, Revolution,
Pingback: Allt stöd till den egyptiska revolutionen! « Röda Lund
From organised youth in Gaza – as the tension spreads from Egypt: http://www.sharek.ps/
——– Original Message ——–
Fuck Israel. Fuck Hamas. Fuck Fatah. Fuck UN. Fuck UNRWA. Fuck
USA! We, the youth in Gaza, are so fed up with Israel, Hamas, Fatah,
the occupation, the violations of human rights and the indifference of
the international community! We want to scream and break this wall of
silence, injustice and indifference like the Israeli F16s breaking
the wall of sound; scream with all the power in our souls in order to
release this immense frustration that consumes us because of this
fucking situation we live in; we are like lice between two nails
living a nightmare inside a nightmare, no room for hope, no space for
freedom. We are sick of being caught in this political struggle; sick
of coal dark nights with airplanes circling above our homes; sick of
innocent farmers getting shot in the buffer zone because they are
taking care of their lands; sick of bearded guys walking around with
their guns abusing their power, beating up or incarcerating young
people demonstrating for what they believe in; sick of the wall of
shame that separates us from the rest of our country and keeps us
imprisoned in a stamp-sized piece of land; sick of being portrayed as
terrorists, homemade fanatics with explosives in our pockets and evil
in our eyes; sick of the indifference we meet from the international
community, the so-called experts in expressing concerns and drafting
resolutions but cowards in enforcing anything they agree on; we are
sick and tired of living a shitty life, being kept in jail by Israel,
beaten up by Hamas and completely ignored by the rest of the world.
There is a revolution growing inside of us, an immense
dissatisfaction and frustration that will destroy us unless we find a
way of canalizing this energy into something that can challenge the
status quo and give us some kind of hope. The final drop that made our
hearts tremble with frustration and hopelessness happened 30th
November, when Hamas’ officers came to Sharek Youth Forum, a leading
youth organization (www.sharek.ps) with their guns, lies and
aggressiveness, throwing everybody outside, incarcerating some and
prohibiting Sharek from working. A few days later, demonstrators in
front of Sharek were beaten and some incarcerated. We are really
living a nightmare inside a nightmare. It is difficult to find words
for the pressure we are under. We barely survived the Operation Cast
Lead, where Israel very effectively bombed the shit out of us,
destroying thousands of homes and even more lives and dreams. They did
not get rid of Hamas, as they intended, but they sure scared us
forever and distributed post traumatic stress syndrome to everybody,
as there was nowhere to run.
Hej anon. Det första en ny revolutionär egyptisk regering måste göra är givetvis att öppna landets gräns till Gaza.
Pingback: Lasses blogg » Varför händer inget?
Pingback: Mubarakmobben | Svensson