Gevär och rosor – Misrata belägrad stad

https://i0.wp.com/lh6.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZnarZLPnlI/AAAAAAAAGzs/ARcBezA6yNw/Turkish%20Ship%20Guns.JPG?resize=584%2C390&ssl=1

.

”Vi har aldrig någonsin angripit civila”, sa den libyska diktaturens väldresserade fähund, Musa Ibrahim, sent i går kväll.
I morse dementerades detta direkt när det turkiska kryssningsfartyget ”Ankara” anlöpte hamnen i Cesme.  För tillfället använt som ett provisoriskt sjukhus med sina hytter och salonger helt ”fullbokade”. Inte med glada semesterfirare. För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal från Brega och Bengazir. Bardisken ombord hade snabbt förvandlats till apotek. I receptionen var det en sjuksköterska som tog emot. I dag, väl framme,  får alla passagerarna vård på turkiska sjukhus.

.

https://i0.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZnb6p-PjqI/AAAAAAAAGz4/mWM-ZtYkc3U/Turkish%20Ship.JPG?resize=584%2C389&ssl=1

.

”Ankara” kunde anlöpa och lämna kaj i den belägrade staden Misrata under skydd av den turkiska NATO-insatsen, två fregatter och tio stridsflygplan. Vid avseglingen hyllades alla de människor som skadats av Khaddafis granater och raketer av sina familjer, vänner och grannar nere på kajen.  Symboliskt sträckte man upp både rosor och gevär i luften till avsked. Rosorna av omtanke. Gevären och alla V-tecken för att visa att de själva inte gett upp. ”Martyrerna har inte dött förgäves”, sjöng man gemensamt.

https://i2.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZnYk25uwDI/AAAAAAAAGzI/Mr6UOe6IwC4/InsideShip2.JPG?resize=584%2C389&ssl=1

.

”För i kabin efter kabin. Överallt, tätt intill varandra, fanns där 240 svårt sårade civila från Misrata, samt ett hundratal skadade från Brega och Bengazir. I dag får de vård på turkiska sjukhus.”

.

.

Det är bara knappt två månader sedan den arabiska revolutionsvågen nådde fram till Libyen. I stad efter stad gjorde befolkningen uppror mot fyra decennier av diktatur. Det började i östra Libyen i Bengazir den 17 februari. Sedan tog befolkningen över i Tobruk, gränsstaden mot Egypten. Men bara någon vecka senare reste sig innevånarna också i den västra delen av landet. I Misrata, i Zawiya och Tripoli…
I dag har en del vänner till revolutionen hoppat över eller glömt det som skedde. Peter Widén, en gammal facklig och politisk färdkamrat, menar exempelvis i Internationalen 13/11 att verkligheten dessvärre visat att:
”Det är uppenbarligen så att stamlojalitet med mera innebär att det finns en massuppslutning i västra Libyen bakom Gaddafi”.
För mig är det uppenbart att verkligheten har visat motsatsen!
Huvudstaden Tripoli innefattar med ytterområden nära 2 miljoner människor. Miljonstaden Bengazir är sedan Libyens näst största stad. Misrata som ligger bara 20 mil från Tripoli kommer därefter på tur med omkring 550 000 innevånare. I ett ursinnigt uppror drev innevånarna där ut Khaddafis säkerhetsstyrkor och milismän redan den 24 februari. I en verklig massuppslutning bakom revolutionen har de alltsedan dess själva lyckats behålla kontrollen över sin stad. Sedan tre veckor tillbaka har man belägrats av diktaturens militära hårdvara. Elitförband beväpnade med tunga vapen. Dess granater och raketer har vräkts in över staden. Riktade mot bostadsområden, sjukhus och universitet. I sina hem, på gator och torg har vanliga människor dödats. El och vatten har skurits av. Ändå har man inte gett upp för diktaturens kreatur. Bagare, arbetslösa, stålverksarbetare och studenter. Människor som aldrig rört ett vapen har nu, tillsammans med en del desertörer från polisen och militären, fått försvara sig med allt de har kommit över. Stridsvagnar har slagits ut med hjälp av molotovcocktails och hemmagjorda bomber. Krypskyttar har ibland dödats med bara händerna. Den civila administrationen och alla hjälpinsatser har letts av stadens juristförening.
Zawiya ligger också i västra Libyen och är med sina 250 000 innevånare landets fjärde största tätortsområde. Efter sitt uppror lyckades befolkningen där behålla makten över sina egna liv i nära tre veckor. Men på grund av närheten till Tripoli och då också närheten till diktaturens tunga vapen och dess köpta hantlangare föll staden efter ett ursinnigt motstånd. Många människor dog eller sårades svårt. Inte minst när regimen till sist satte in 50 moderna stridsvagnar och 100 pickup-lastbilar fullastade med milismän och kulsprutor. Zawiya är i dag en våldtagen stad. Men för Libyens revolutionärer är det också hjältarnas och martyrernas stad.

.

https://i1.wp.com/lh5.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZr01vKgP9I/AAAAAAAAG0Y/r4WbSYsydnE/guidedtour2.jpg?resize=584%2C366&ssl=1

.

Det finns ingen ”massuppslutning bakom Khaddafi”.
Han har däremot massor med stridsvagnar…

.

Revolutionens vågor nådde dessutom även fram till Tripoli. Under någon vecka, tio dagar, vågade sig många tusentals människor ut i olika fredliga protester mot Khaddafi och hans regim. Men varje försök till motstånd möttes med den blodiga brutalitet som varit diktaturens kännetecken under drygt fyra långa decennier. Hur många människor i Tripoli som älskar överste Khaddafi eller som han själv säger ”Konungarnas kung över Afrika” vet vi inte. Vi vet inte heller hur många i huvudstaden som vill ha en regimförändring. De bilder och väl valda sekvenser från olika ”massmöten” till stöd för diktatorn, som regimen släpper ut, visar bara högst några tusen väl regisserade anhängare. Kamerorna kunde lika gärna ha rullat i Nordkorea. Men självklart finns det här, i denna stad med två miljoner människor, säkert tiotusentals lojala skyddslingar som sätter sin tillit till regimen.  Varje diktatur har sina kreatur, sina fän och sina fähundar. Flera skikt av människor som alla har det gemensamt att de har sin näring genom makten. Men den dag, när den faktiska militära belägringen av Tripoli bryts, den dag när rädslan släpper, då är jag övertygad om att också en stor del av huvudstadens befolkning vill bli av med diktaturen.
Upproret i de flesta delar av västra Libyen har haft samma karaktär och samma förankring i folkdjupet som i landets östra delar. Den enda skillnaden har varit att där har stridsvagnarna – ännu så länge varit fler. I Zawiya var de för många. Peter Widén skriver att man måste kunna ha två bollar i luften samtidigt. Jo, det håller jag med om Peter. Här har du missat en!

.

https://i1.wp.com/lh3.googleusercontent.com/_hFyIVHLPW40/TZne0ID1VAI/AAAAAAAAG0E/X9fbSTt5swY/Training1.jpg?resize=584%2C401&ssl=1

.

Revolutionärerna i Libyen behöver vapen till sitt försvar

.

Därför handlar revolutionens framtid till en stor del om att rebellerna måste få tillgång till egna vapen. Både till sitt eget försvar och till att bryta belägringen av flera viktiga städer.
En beväpning som de förvägras av FN:s och NATO:s dagordning. De stater, även Sverige, som följer FN:s resolution 1973, har olika tolkningar och olika bakomliggande intressen när det gäller hur denna ska uppfattas. Men de är i huvudsak överens om det vapenembargo som främst drabbar oppositionen. De vill på så sätt vingklippa möjligheterna till en framtida utmaning av den kontroll över oljan som de haft under Khaddafis tio senaste år. Det finns uppgifter om att oppositionen skulle ha fått en del vapen via Egypten. Britterna har lovat att hjälpa till med radiokommunikation. Men allt detta är bara små gester av välvilja.  Stormakterna vill inte ockupera och de vill inte heller att oppositionen ska utplånas. De vill ha en regimförändring. Men på sina egna villkor.
Den libyska revolutionen har givetvis inga som helst intressen av flygbombningar över Tripoli eller Sirte eller överhuvudtaget av mål där det finns risk för många civila offer.
Däremot behöver revolutionen eget pansar och egna moderna raketvapen!
Sveriges stridsflyg har ingenting i Libyen att göra. Vad den svenska regeringen skulle göra är att skeppa modernt artilleri från Bofors till befolkningen i Misrata och Bengazir!
Regeringen Reinfeldt och dess utrikesminister Carl Bildt måste också ge fullständigt stöd till Det tillfälliga revolutionsrådet i Bengazir genom att på varje sätt verka för dess syn på en verklig vapenvila och verkliga fredsinitiativ. Gång på gång har man accepterat tanken på en vapenvila. Men inte efter FN:s mall om ”eld-upphör” som låter Khaddafis milis och militär behålla sin väpnade kontroll, eller försök till kontroll, över miljoner människor.
Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…
Detta borde också vara den svenska regeringens inställning. Alla glamourreportage kring Jas-Gripen och Tolgfors hyllning av den svenska flygindustrin har ingenting med revolutionens behov att göra. Skicka i stället Boforskanoner till Bengazir och kräv verklig vapenvila och verkliga fredsförhandlingar av Khaddafi.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

I pressen: SVD1,DN1,DN2,DN3,GP1,DN4,DN5,GP2,SVD2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,ErikSvensson,ErikSvensson2,RödaLund,

18 reaktion på “Gevär och rosor – Misrata belägrad stad

  1. Revolter är svåra ting att handskas med – följer de inte ett prydligt schema börjar en del snabbt tvivla och letar brister. Debattörer som helt riktigt godtog det hotade Bengazis rop på bombhjälp från till och med fan själv, anklagas nu för ”revolutionsromantik och skönmålning av rebellrörelsen”. Biology & Politics, som snabbt blivit skeptisk till revoltörerna i Libyen skriver ”Nog för att Libyen behöver en revolution, för att bli av med Khadaffi’s styre och diktaturen. Men frågan är om det är den här revolutionen man behöver?”
    För att travestera ett talesätt ”Om inte revolutionen passar, välj en annan!”.
    Det är möjligt att den libyiska revolten krossas – orsakerna får isåfall historikerna pussla samman efteråt – nu är det politiska och miltära segrar som gäller. Nu gäller det människor av kött och blod och inte schematism.
    I drömmarna är möjligen de libyiska rebellerna stridsdugliga, har ett helt korrekt program och dessutom finns det inga CIA-agenter i landet som solkar ned. I efterhand borde nog även den ryska revolutionen segrat på ett trevligare sätt och inte med en fasansfullt världskrig som en avgörande beståndsdel och med en taktiskt intrigerande tysk krigsmakt som en annan. Inte så vackert men revolutionen segrade. Med ett starkare stöd, kan fortfarande rebellerna segra och den arabiska våren blomma vidare.

  2. Fähundar kan Ni vara själva…
    Nu när Italiens oljebolag knutit kontakt med opositionen och leveranserna av olja kommit igång…,så börja Jänkarna bomba åter…
    Betalningen är säkrad…
    Fähundarna är åter igång,Libyerna skall slaktas på deras eget bekostnad !

  3. Särskilt vis är du inte. Men tvätta gärna du Khaddafi under armarna, Glöm inte blodet på händerna,

    Italien har fått all den olja man begärt av Khaddafi. Det finns dessutom redan i dag en ledning för gas på Medelhavets botten. Vad man nu gör är att vända kappan efter vinden för att inte bli av med allt det man redan fått.

    Men, borsta du och tvätta-Det lär ta tid…

  4. Först tyckte ni att NATO skulle upprätta en flygförbudszon. Men svenskt militärflyg har inget där att göra. Hur konsekvent är det?

    Nu vill ni beväpna rebellerna med moderna vapen. Hur mycket tror ni att det är kvar av den folkliga revolutionen när USA, Frankrike och England har beväpnat dem och med sina ”militära rådgivare” på plats har fört rebellerna till seger?

    Och sist men inte minst: Kan man vara säker på att blodbadet blir mindre därför att det ”internationella samfundet” blandar sig i?

  5. Vi är för en flygförbudszon. Hade revolutionärerna bett Sverige om en stridsinsats den 19 mars med Jas-Gripen mot Khaddafis stridsvagnar utanför Bengazi hade vi varit för denna.

    Nu ligger ansvaret för ett komplex av militära operationer på ett NATO-kommando där vi inte har och inte heller tycker att Sverige ska ha ett inflytande.

    Sveriges deltagande med JAS-Gripen är uppenbart en politisk symbolhandling. En hälsning till NATO-länderna med budskap om lojalitet.

    Vi har också gått emot FN:s resolution 1973 eftersom denna bl a kräver ett vapenembargo.

    Sist men inte minst. Nej, det kan man verkligen inte vara säker på. Men det vi vet är att revolutionen fortfarande lever.

    Här än en gång vår ”plattform” i den förra bloggen:

    * Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.
    * Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.
    * Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.
    * Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.
    * Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.
    * Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

  6. Alexander bra frågor!
    Det verkar inte finnas någon hejd på dessa bloggares ”strutsmentalitet”, alla kan göra felaktiga analyser. Men att driva dessa teser in absurdum gör att det mesta av den trovärdighet jag tidigare tyckt denna blogg haft är borta. Tänk en gång till, och sluta att raljera mot era opponenter!!

  7. Vi raljerar inte över våra opponenter. Däremot gör vi det över en kritiker som ”den vise”, vilken kallar oss ”fähundar”.

  8. Göte!
    När jag skriver raljera menar jag inte ert bemötande av skitsnack som att ni skulle vara fähundar, de e givetvis rätt att raljera mot sånna påståenden!
    Jag tycker artikeln ”Revolutioner styrs inte med en joystick” är ett exempel på det jag menar med ert raljerande mot relevant kritik av er hållning, i både innehåll och rubrik//Palma

  9. Det är naturligtvis fruktansvärt att Khadaffi har dödat hundratals, kanske tusentals, kanske fler, i inbördeskriget. Avrättningen av 1 300 fångar i Benghazi 1996 skrev ni om i ett annat inlägg som bevis på hans grymhet och det är helt riktigt.

    Men hur mångas död har inte Natoländerna orsakat sedan 1996? Ta bara Irak, där uppgår de mest blygsamma uppskattningarna av offren till hundratusentals. Lancet-studierna av Les Roberts forskargrupp uppskattade 655 000 offer redan 2006 efter tre års krig.

    Allt fler argumenterar nu för att Nato bör fortsätta flygbomba och rentav sätta in marktrupper.

    Ovanpå det består rebellerna till en liten andel al Qaida-krigare och folk ur liknande grupperingar (se min blogg för länkar till tidningen Fokus och annan västerländsk press om detta).

    Så vad kommer Nato och Sverige att göra om Khadaffi slutligen störtas av rebellerna, däribland segerrusiga al Qaida-krigare? Jo, antagligen fortsätta krig och eventuell ockupation i Libyen med syftet att jaga ”terrorister”. Libyen ligger trots allt mindre än 40 mil från Lampedusa som tillhör Italien och EU.

    Jag var liksom Biology&Politics inledningsvis väldigt entusiastisk inför upproret mot Khadaffi. Men inte till Natos och Sveriges inblandning. Parallellerna med Irak och Afghanistan är alltför uppenbara.

    Tack annars för en bra blogg rent allmänt.

  10. Trist med radikaler som önskat ett egyptiskt eller tunisiskt förlopp och nu liksom oss andra tvingas se ett inbördeskrig med inblandning av mängder med krafter med motstridiga agendor; NATO, EU, USA, Khadaffi, svensk försvarsindustri … och i centrum hundratusentals drabbade libyer och deras dåligt utrustade försvarare.
    Då kan man göra det enkelt för sig. Några ord från en amerikansk kommendör om att en del av de libyska rebellerna kan ha kopplingar till al-Qaida eller Hizbollah, en kommentar från Natos överbefälhavare i Europa, James Stavridis samt några uttalanden från ex-jihadisten Noman Benotman … och plötsligt så ser kommentatorer som ”Ekonomikommentarer” framför sig segerrusiga al Qaida-krigare som störtar Khadaffi.
    Ifrågasättandet av flygförbudszonen, ledde onekligen på flera håll snabbt till ett förkastande av rebellerna som begärt hjälp. På 1930-talet förkastades stora delar av spanska republikens styrkor av dåtidens stalinister. de spanska rebellerna anklagades för att vara anarkister, trotskister, oavhängiga … ja, till och med rena agenter för Hitler.
    Nu misstänkliggörs de stridande rebellerna från Brega och Bengazir – och med ett eko från Khadaffi; de är förmodligen al Qaidakrigare!
    Den folkliga revolten sviker sina kommentatorer som är på väg att vända upproret ryggen och leta en bättre och mer korrekt revolt.

  11. Alltså, när jag läser följande blir jag något undrande:

    ”Revolutionsrådet accepterar bara en vapenvila där människor, fritt och under fredliga former, får uttrycka sina åsikter. När det gäller fredsförhandlingar kräver man som villkor att familjen Khaddafi ska bort. ”Den hittar själv till flygplatsen”, sa en av Bengazis innevånare till Aljazeera i morse…”

    Om det ska vara någon som helst mening med vapenvila och fredsförhandlingar, så är det ett givande och ett tagande som gäller. Revolutionsrådet kan knappast räkna med att Khadaffi går med på sådana här ultimativa krav, och att kräva att han ska avgå är ett säkert recept för att han kommer att slåss till sista blodsdroppen. Det är uppenbart för mig att ni kraftigt har överskattat den libyiska revoltens styrka och folkliga stöd. Varför reser sig inte folk i Tripoli och Västra Libyen? Det förefaller mig allt mindre som en folklig massbaserad revolution, och alltmer som ett inbördeskrig med en stark regional aspekt som delar landet.

    När nu rebellerna efterlyser ”hjälp” i form av tränade soldater (utöver vapen och flygbombningar från NATO!) så ska man kalla saker och ting vid deras rätta namn: de vill ha legosoldater utifrån till hjälp. Och det var ju exakt sådana här legosoldater som Khadaffi-sidan anklagades för att utnyttja. Den här revolutionen övertygar inte mig längre. Vad som började som en genuin folklig revolt har utvecklats till någonting annat, som i bästa fall kan störta Khadaffi men som mer sannolikt kommer att leda till ett ”stale mate” och ett blodigt inbördeskrig som kommer att vara i många år. Jag tror inte rebellerna har det stora stöd i Libyen som krävs för att genomföra den revolution landet behöver, och ni har också underskattat Khadaffis folkliga stöd. Oppositionen i Libyen framstår inte som lika stark som i Tunisien och Egypten. Trots att oppositionen i Egypten och Tunisien endast använde fredliga medel (eller tack vare?) så framstod den som starkare, bättre organiserad och med ett större folkligt stöd. Personligen börjar jag undra om inte Khadaffi medvetet valde att lura in oppositionen i fällan att göra väpnat uppror, snarare än använda icke-våldsreceptet från Tunisien och Egypten, för han visste att han hade allt att tjäna på en väpnad konfrontation, både i termer av sin egen militära styrka och också genom att han kunde vända opionsläget i Libyen och få över flera i Västra Libyen på sin sida.

  12. Erik Svenson tar ytterligare ett steg och fortsätter med att ifrågasätta rebellerna: ”Den här revolutionen övertygar inte mig längre. Vad som började som en genuin folklig revolt har utvecklats till någonting annat” . Man kan undra hur Svenson definierar ”genuin” – jag tror snarare att han söker renhet i revolt (därför drömmer han sig redan tillbaka till Egypten och Tunisien där folket ”endast använde fredliga medel”).
    OK, som jag förutspådde går flykten från den existerande revolten snabbt. Svensson påstår – ”Personligen börjar jag undra om inte Khadaffi medvetet valde att lura in oppositionen i fällan att göra väpnat uppror” – Med andra ord från ”genuin folklig revolt” till – grundlurade av Khadaffi!
    Över hela Nordafrika revolterar människor och en del uppror kommer att slås ned. Men smäda inte de människor som beskrivits i artikeln här ovan för att vara både jihadister och lurade av Khadaffi!

  13. Erik, Khadaffi har ingen som helst legitimitet att vare sig leda landet eller förhandla om någonting. Om de skulle få fri lejd ut ur landet skulle det vara ett mycket generöst erbjudande.

    Varför reser sig inte folket i västra Libyen? De lever under starkt dödshot och har inga vapen. Att begära en vapenfri march i det här läget är som att be Tripolis invånare att frivilligt masslaktas på öppen gata.

    De fredliga demonstrationerna bemöttes hårdare och helt urskiljningslöst i Libyen jämfört med Tunisien och Egypten. Det är en avsevärd skillnad på diktatorskap länderna emellan också. Khadaffi har i egenskap av en helt privat skyddsarmé ett vapen som Ben Ali och Mubarak inte var i närheten av.

    Det skjuts rakt mot sjukhus. Vanliga människor skjuts ihjäl av prickskyttar från taken. Vad är det för folk som stöder dessa aktioner? Jag tror inte att de finns. Det här är inte ett inbördeskrig. Det är ett krig mot Khadaffi och hans söners privatarmé.

  14. zhenotdel:

    Jag misstänkliggör inte rebellerna. De drivs garanterat av en genuin övertygelse om att livet kommer att bli bättre om Khadaffi störtas.

    Vad jag skriver och som du förvränger är att det normalt sett terrorist-besatta Nato riskerar att fortsätta kriga i Libyen om Khadaffi störtas av rebellerna, däribland en ”en liten andel al Qaida-krigare och folk ur liknande grupperingar” som jag skrev här ovanför.

    Vilka är då bevisen för att det finns en liten, märk väl liten, andel sådant folk bland rebellerna?

    1. Natos överbefälhavare i Europa, James Stavridis, säger att säkerhetstjänsterna har sett ett ”flimmer” av dem (källa: Wall Street Journal, länk på min blogg).

    2. Ex-jihadisten Noman Benotman som tillhör den libyska rebellsidan bedömer att det finns ca 1000 jihadister i rebellarmen (källa: Washington Times, länk på min blogg).

    3. Rebelledaren Abdel-Hakim al-Hasidi säger att han själv har krigat mot västsoldater i Afghanistan i början av förra årtiondet, samt att han har al Qaidakrigare i fronten (källa: The Telegraph, länk på min blogg).

    4. Sufyan Ben Qumu som tidigare har arbetat för al Qaida i Afghanistan, tränar nu rekryter i Benghazi (källa: Wall Street Journal, länk på min blogg).

    5. I de s k Sinjar-dokumenten som USA-militär beslagtagit av al Qaida i Irak framgår att sett till befolkningsstorleken har Libyen bidragit med mer än dubbelt så många al Qaida-krigare till Irak som något annat arabland. Dessa krigare har främst kommit från Benghazi och Derna i östra Libyen (källor: Fokus, Huffington Post, länkar i min blogg).

    Varför samarbetar övriga rebeller med dem då? Enligt Wall Street Journal eftersom jihadisternas ”disciplin och stridserfarenhet är starkt efterfrågad av rebellernas luggslitna armé”.

    Vad jag är rädd för är att det kan komma att stå dem och övriga libyer väldigt dyrt.

  15. Alla de sårade som fastnade på bild var vapenföra män.

  16. Jag förstår att du var där och lyfte på filtarna…
    Enligt Reuters som var ombord var de flesta människor svårt skadade i benen, En del var amputerade under svåra förhållanden.

    I förra veckan hade läkarna vid Misratas sjukhus räknat till 200 dödade. De kom inte med alls…

  17. Var de 200 också bara män i vapenför ålder?

    De civila kanske borde beväpna sig så att de inte riskerar att dödas eller skadas, för tydligen finns det inga skadade eller dödade rebellsoldater utan bara civila.

    Fast du verkar inte så insatt i situationen i Libyen. Libyen har ju värnplikt så att hitta unga män som aldrig rört ett vapen är nog ganska svårt. Östra Libyen är dessutom världens Jihadisttätaste område så det finns nog en hel del vapen, militärt kunniga och krigsprövade människor att tillgå där.
    Men 75% av de värnpliktiga valde ju att slåss för nationalkongressen före islamisterna.

  18. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera