Ett skepp kommer lastat.

Nytt Ship to Gaza.

Varför inte till Misrata?

.

En ny konvoj Ship to Gaza planeras till årsdagen av Israels blodiga attack mot Mavi Marmara den 22 maj 2010. Israels ockupation av Västbanken och totala blockad av Gaza är illegal enligt internationell lag och flera resolutioner antagna av FN.
När Ship to Gaza angreps av Israeliska flottan och nio personer mördades ljöd ett rättmätigt ramaskri världen över. Gazas befolkning var och är i behov av förnödenheter. Bland annat byggnadsmaterial eftersom de flesta hus som bombades sönder av israeliskt flyg och artilleri fortfarande ligger i ruiner.

.

Nio personer dödades av Israel när Mavi Mamara bordades på internationellt vatten.

.

Inför konvojens avfart i maj 2010 höjdes röster från olika håll på att Ship to Gaza skulle eskorteras av marina enheter under FN-mandat. Det var ett helt korrekt krav. Belägringen av Gaza är illegal. Därför är det också riktigt att kräva en flotteskort av den nu planerade nya konvojen Ship to Gaza II.
Ship to Gaza ställer ett annat problem i belysning. Misrata är belägrat av Khaddafis styrkor som beskjuter staden i syfte att krossa folkresningen i staden och därmed kanske slå ut det sista motståndet i västra Libyen. FNs resolution 1973 tillåter att befolkningen i Misrata undsätts. Problemet är att hamnen i Misrata inte kan anlöpas i säkerhet utan marin eskort.
För vår blogg är detta inte ett stort problem. Vi anser att i båda fallen, Gaza och Misrata, kan krigsfartyg eskortera transporterna utan att det öppnar vägen för en utländsk invasion eller imperialismens kontroll över den politiska framtiden för ett fritt Libyen eller en självständig palestinsk stat.

.

I går bombade Khaddafis styrkor hamnen i Misrata.

.

Man ska vara försiktig med jämförelser och politiska paralleller. Men i det här fallet tycker jag att det är försvarbart och klargörande. I båda fallen handlar det om ett folks rätt att göra uppror mot förtryck och tyranni. I båda fallen har folket valt en politisk ledning som man som socialist kan säga mycket om.
Hamas har en djupt reaktionär politisk och social agenda för att inte tala om rörelsens moralkoder. Men det får inte hindra oss att stödja palestiniernas och Hamas rätt att göra motstånd mot den israeliska ockupationsmakten oavsett att en majoritet valt att ledas av en organisation som vi som socialister inte har något gemensamt med.
I Libyen har det folkliga upproret kastat upp en politisk ledning med ett begränsat socialt program. Men ska man ta det som ursäkt för att inte stödja den folkliga revolten mot Khaddafis tyranni?
I den internationella vänstern finns det en flygel som säger helt nej till militär hjälp till den libyska oppositionen. Den säger också nej till vapenleveranser till Benghazi och Misrata, liksom den säger nej till humanitär hjälp om det kräver flotteskort för att den ska nå fram. Man kan eventuellt säga att det är en hedersfull pacifistisk ståndpunkt.

.

Kinas Hu Jintau föredrar stabila diktaturer och oljekontrakt framför oreda och uppror.

.

Det är här den politiska parallellen med Gaza kommer in. För samma grupper som säger nej till den libyska oppositionens begäran om hjälp var inte alls emot Turkiets hot om att militärt eskortera Ship to Gaza för att bryta den israeliska blockaden. Inte ett finger höjdes för att varna för en imperialistisk inblandning som riskerade att ta kontrollen över det palestinska folkets kamp.
Vad ligger under de skilda ställningstagandena? Själv tror jag att allt faller samman till en viss syn på Khaddafis regim som en ”anti-imperialistisk” kraft i världen. Israel bedöms helt riktigt som en aggressiv ockupationsmakt och all hjälp till Gaza som legitim.

.

Chavez kramar om sin anti-imperialistiska kollega Loukachenko.


Däremot ses Khaddafis regim som en del av det anti-imperialistiska block som Chavez och Castro upptäckt. Chavez säger öppet att folkresningen i Libyen är inget annat än en manipulation av CIA och Pentagon. Gott. Med den synen blir det logiskt att säga nej till all form av hjälp till Benghazi och Misrata. Bara de folkliga resningar och politiska rörelser som är anti-USA förtjänar enligt denna syn ett stöd. Därför har Chavez exempelvis inget annat att säga om resningen i Syrien än lovord till regimen.
Om man däremot har som första prioritet att till hundra procent stödja de arabiska folkens revolt mot diktatur, förtryck och ofrihet då blir det naturligt att säga ja till all hjälp oavsett varifrån den kommer, och oavsett om det är militär eller humanitär hjälp. Befolkningen i Benghazi och Misrata begär vapenhjälp för att de själva ska kunna störta Khaddafi.  Ska inte vi stödja deras begäran?

.
Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN4,DN5,SVD4,DN6,SVD5,

Bloggare:Röda Malmö,Röda Lund,Jinge,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

4 reaktion på “Ett skepp kommer lastat.

  1. Så är det nog, ja. Chavez, Castro m fl ser i första hand på vilka allierade man kan få i antiimperialistiskt avseende. Om det sen är enväldiga despoter eller mer demokratiska företrädare som ingår i fronten verkar spela mindre roll.

    Att diplomatiskt få stöd mot kapitalets internationella strypgrep genom olika allianser, är inget att säga om, men att sälja ut revolutioner – om än ”bara” demokratiska – för att behålla en antiimperialistisk despot i sin allians är en helt annan sak.

  2. Hej Janne,
    Jag ser vad du menar. Det har skrivits en del om hans ”progressiva” sociala agenda för det egna folket. Jämfört med hur medborgarna levde på 60-talet är det klart att mycket gjorts. Med oljepengar som flödar fanns det ju pengar att tillgå. Även om de tydligen användes mycket ojämnt, dvs mer pengar strömmade till städer där han hade mer anhängare som exempelvis Sirte. I Benghazi och hela östra Libyen var det däremot alltid svångremspolitik kopplat till politiskt förtryck.
    Att folket gör revolt tror jag inte har så mycket att göra med materiella frågor även om de finns där, speciellt sedan 2003, öppningen mot IMF och världsmarknaden. Men mest handlar det om behover av frihet. Det fanns ingen som helst politisk, facklig eller social organisering. Inte ens en statsapparat i dess rätta mening, bara Khaddafis s.k. ”revolutionära folkliga kommittéer” vilka helt var under hans kontroll.
    Om jag får tid kanske jag kollar upp hans politik innan, bland annat ”guldfoten” och andra initativ som han tog i sin självutnämnda roll som ”Afrikas Kung”. Jag vet inte tillräckligt om de aspekterna av hans historia för att ge dig ett vettigt svar. Det kanske kommer om tiden räcker till. Just nu händer ju så mycket varje dag att man inte vartåt man ska vända sig.
    mvh
    Benny

  3. Tack för svaret, Benny!
    Jag förstår att det är mycket att skriva om nu, och jag förstår inte hur ni hinner med allt. Men ni gör ett fantastiskt jobb, det inser jag ju, men man glömmer lätt bort hur mycket jobb det innebär när man kommer med en önskan om en artikel i ett visst ämne. Så när du har tid räcker gott och väl.
    mvh
    Janne

  4. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera