Industriavtalet – När skenheligheten lyser…

.

”NO PAY BACK TIME

 – HAPPY DAYS ARE GONE AGAIN…

.

– Trean har varit helig för oss och nu har vi fått tre procent från den 1 februari. Det är ganska bra.

Kommentaren undslapp Unionens förbundsordförande Cecilia Fahlgren när hon för Ekot ombads värdera det avtal hon sagt ja till.

Enligt Nationalencyklopedins ordbok är något heligt det som står i nära förbindelse med det gudomliga och detta ska därför behandlas med religiös vördnad. I mer vardagliga sammanhang, som i en avtalsrörelse, är det något vi håller mycket kärt eller dyrbart. Ofta ett högtidligt, bindande löfte med ett högt mål i sikte. Även inom IF Metall har det från ledande fackligt håll understrukits att vid tre procent, där går minsann smärtgränsen!

.

.

Men skulle Fahlgrens skapare och hennes medlemmar verkligen granska vad hon lovat och vad hon sedan levererat, som det heter numer, då bländas de snabbt av skenheligheten.

Det gemensamma fackliga lönekravet var 3.7 procent på årsbasis. Samtidigt har Näringslivets förhandlare i år först haft tur med kalendern och nu fått konjunkturen på sin sida. I maj var på en söndag, julafton hamnar på en lördag och nyårsafton firar vi när det är dags för ännu en söndag.  I avtalsrörelsens sista stund har vi så gått in i den vinter som hotar med en samtidig och mycket frostig europeisk recession med tjälbildning för många ekonomiska aktiviteter. ”Avtalet är för högt med tanke på att Sveriges ekonomi tvärbromsar”, blev därför den förväntade kommentaren från Christer Ågren, förhandlingschef på Svenskt Näringsliv.

Under krisåren 2008/2009 accepterade IF Metall flera hundra krisavtal inom industrin. Avtal som bara gällde för arbetare samtidigt som chefer och direktörer fortsatte att susa fram i sina gräddfiler. Enligt LO:s utredare har direktörslönerna i Sverige ökat med 85 procent de senaste åtta åren. Industriarbetarens lön har under samma tid bara stigit med 30 procent. I backspegeln kan vi se att företagen 2010/2011 håvat hem nya rekordvinster tack vare denna fackliga återhållsamhet. Alla produktivitetsförbättringar har dessutom gått till bonusar och aktieutdelningar.

Självklart har detta skapat ett rejält missnöje ute på arbetsplatserna. Både bland arbetare och stora tjänstemannagrupper. IF Metalls ordförande Stefan Löfven har dessutom coachat sina egna om att det är ”pay back time”. Därför var det ingen större överraskning att Industriavtalets fackliga förhandlare tvingades att säga nej till medlarnas slutbud på 2.6 procent på 13 (!) månader den sista november.

Men samtidigt var det inte precis ett drömläge för en facklig storstrejk när både tomten och lågkonjunkturen snart klappar på porten och i går kom därför förhandlarna överens om ett avtal, som de dessutom diktatoriskt nog anser ska vara norm för hela arbetsmarknaden.

Ibland brukar vi prata om att det finns tre sorters lögner: lögn; förbannad lögn och statistik. För att sälja in avtalet hos fackens medlemmar ljög förhandlarna i det här fallet med statistiken. En förmildrande omskrivning hittar vi i dagens Aftonbladet där det sägs att ”löneförhandlarna trixade lite med avtalsperioden”…

Den heliga trean kunde infrias! Smärtgränsen passerades aldrig! Förhandlarna kunde leverera de tre utlovade procenten!

 Så ser budskapet ut. Men inte på årsbasis utan på 14 månader, visar det sig om man läser detaljerna. Vilket på årsbasis bara innebär 2.6 procents påslag.

Så var det med den heligheten och den smärtgränsen.  Sannerligen inte ”pay back time” för alla som ska arbeta under Industriavtalet. De kan bara konstatera att ”For us, the happy days are gone again”…

”Åt helvete för lågt. Besvikna reaktioner ute i landet”, skriver också Dagens Arbete när tidningen ska tolka reaktionerna ute i landet.

Däremot var det knappast ett ”Svältavtal”. Med en svår och kanske längre svacka för den europeiska ekonomin runt hörnet kanske vi ska snarare ska tala om ett ”Stilleståndsavtal”. En skrivning som väl täcker inte minst de andra områden som varit uppe i förhandlingen, dvs  I F Metalls krav på utbildning i stället för uppsägning samt kravet på större facklig makt över företagens bemanning. På dessa områden hände ingenting utan det hela fortsätter med ”samtal” och ”utredningar”.

Fackförbundens många medlemmar hade näppeligen varit särskilt förtjusta i en strejk till jul för några decimaler i mer lönepåslag. Utgångsbudet på 3.7 procent på årsbasis tillsammans med mer makt över företagens bemanningspolitik hade däremot säkert fått även många ”på bänken” att resa sig upp.

.
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,GP1,SVT1,SVD4,SVD5,SVD6,

2 reaktion på “Industriavtalet – När skenheligheten lyser…

  1. Tja, så länge inflationen på årsbasis ligger under 2,6% så innebär avtalet mer pengar i plånboken. Detta till skillnad från 70 och 80-talet då inflationen åt upp hela löneökningen och lite till. Då fick man ofta nominellt 6-7%, men inflationen var högre än så. Då tar jag hellre låga nominella löneökningar som ligger 0,5-1% över inflationen.

    Tiden efter industriavtalets tillkomst på 90-talet har varit bra med årliga reallöneökningar för mig och de flesta andra. Om det sedan är så att någon annan (som t ex en direktör) fått någon krona mer så må det vara – det viktiga för mig är att min levnadsstandard har en positiv utveckling över tid.

  2. Mer pengar i plånboken? Javisst. Men de kanske inte räcker till mer att handla för. I oktober 2011 var inflationstakten 2. 9 procent och skulle det tempot stå sig blir det mindre kvar. Mer troligt är att den bromsar in. Det är därför jag inte kallar det för ett ”Svältavtal” utan ser uppgörelsen som ett ”Stilleståndsavtal”.

    Men någon ”Pay back time” är det sannerligen inte fråga om.

Kommentera