Arabförbundets roll i Syrien

Bachar Assad saknar ersättare

.
Det är uppenbart att regimen i Damaskus satsar allt på att hålla sig kvar vid makten med alla medel, oavsett hur många oppositionella som får sätta livet till. Inget tyder på att uppskattningen på 5 000 döda sedan upprorets start skulle vara en grov felbedömning.

.

I Bachar Assads inre cirkel finns ingen ersättare till diktatorn.

.

I går, måndag 23 januari, uppmanade Arabförbundet Bachar Assad att avgå till förmån för en av landets vice-presidenter och inleda förhandlingar med oppositionen i syfte att bilda en nationell samlingsregering inom två månader.
Förslaget förkastades omedelbart av alla i Syrien. En talesman för regimen kallade det hela en ”konspiration” mot landet. På vilket sätt det skulle vara en konspiration förklarades inte. Förslaget verkar för mig vara mycket öppet, utan minsta konspiration, om än oantagbart för regimen.
För oppositionens olika falanger är Arabförbundets förslag också oacceptabelt. De ser det mer som ett sätt att rädda regimen för att hindra ännu ett segrande uppror mot en despot. Hela Arabförbundets mission sedan den 18 december har enligt oppositionen tjänat till att ge Assad tid och skylt över den blodiga repressionen i många städer.

.

Övervakare från Arabförbundet i staden Deraa, eskorterad av statstelevisionen och säkerhetsmän.

.

De senaste dagarnas utveckling sätter nog punkt för Arabförbundets initiativ i Syrien, och kan till och med leda till förbundets sammanbrott. Saudiarabien meddelade i går att landet drar tillbaka sina övervakare på plats i Syrien med motiveringen att Bachar Assad visat att han inte respekterar det avtal han skrev under i december. Redan innan dess hade Algeriet dragit tillbaka sin övervakare från Syrien sedan denne förklarat att hela operationen bara tjänade till att ge Assad tid och spelutrymme.
Det finns bara en möjlig slutsats att dra i dagsläget. Regimen i Damaskus är en familjediktatur och likt i Libyen finns det ingen säkerhetsventil som kan öppnas. Assad kan inte sparkas som Mubarak eller Ben Ali. De övre skikten i militären, speciellt elitstyrkorna under Assads brors ledning visar sig vara lojala. De är främst rekryterade bland den alawitiska minoriteten som också är Bachar Assads klan.

.

Trots den stenhårda repressionen med tusentals döda håller oppositionen modet uppe.

.

Vad Arabförbundet söker uppnå med sitt förslag är en lösning liknande den i Jemen. Ge Assad fri lejd med garanti om straffrihet och jämka samman regimen med den ”lagliga” oppositionen så att ”de upproriska elementen” isoleras och neutraliseras. Men den planen verkar redan vara begravd, av Assad, av Saudiarabien och begravd under ännu hundratals oppositionella som under Arabförbundets närvaro dödats av regimens milis och gangstergäng.
Många säger att det redan råder inbördeskrig i landet. Jag tror att det är lite förhastat och egentligen tjänar regimens syften. För en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder. Visserligen förekommer det militära incidenter mellan arméns enheter och de som kallar sig Syriens Fria Armé. Men hittills är det bara smärre militära aktioner av typ urban gerillakrigföring i syfte att hindra arméns attacker på befolkningen. Antalet avhoppare från armén är ännu litet och det handlar hittills bara om spridda avhopp av individer och mindre grupper av soldater. Inga militära enheter har bytt sida och officerskåren verkar ganska intakt.
Hittills har Assads försök att driva fram ett inbördeskrig inte lyckats. De lokala samordningskommittéerna som organiserar kampen på plats i ett femtiotal städer verkar göra allt för att undvika en sådan utveckling eftersom det militärt skulle gynna regimen. Det är bara i staden Homs som det rapporteras om sekteristiska angrepp mellan olika samfund. Staden är enligt uppgifter något speciell med ett lapptäcke av kvarter som bebos av olika religiösa grupper.
Vilka alternativa möjliga vägar kan den syriska revolutionen ta?

.

Arabförbundets mål är att bromsa upprorets kraft och skapa en ”ordnad” övergång till en ny regim.

.

Av tre alternativ är ett att regimen gör sig av med Assad och hans familjeklan för att bygga en ny bas på Baathpartiets grunder. Det verkar i det närmaste uteslutet att detta skulle kunna ske just nu.
En andra väg, en katastrofal väg, är om det folkliga upproret går över i ett inbördeskrig där gränserna dras av den religiösa och etniska tillhörigheten. Hittills har oppositionen visat att den kunnat avstyra regimens försök att driva utvecklingen dithän.

.

Bara en allt bredare mobilisering kan sätta punkt för diktaturen i Syrien.

En tredje och lika katastrofal möjlighet är en militär intervention från andra arabstater under Natos glada tillrop. Syrien är inte Libyen och ett förödande storkrig i hela regionen skulle antagligen bli följden av en utländsk militär inblandning. Det skulle på inget vis tjäna det revolutionära uppror som startade för snart ett år sedan, vilket för socialister måste vara det enda kriteriet vid en bedömning av följderna.
Det finns en fjärde väg, den enda som befolkningen verkligen är förtjänt av. Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran. Regimen faller samman och dörren till frihet och värdighet öppnas på vid gavel.
Det är också den utväg som den internationella solidariteten ska stödja och kämpa för. De som gör uppror mot diktatur och despoti har alltid rätt. Glöm inte det.

.

Media: DN1,SVD1,SVD2,SVD3,DN2,SVD4,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , ,

2 reaktion på “Arabförbundets roll i Syrien

  1. ”en av Assads mål har sedan länge varit att provocera fram sekteristiska strider mellan shiamuslimer, alawiter, kristna och kurder”

    Här tycker jag man kan invända; hur kan det vara Assads mål? Han vill sitta kvar, han vill ha status quo, det kan han inte få därför att sunni är så många fler, och alawiterna är en liten minoritet. Assad kan omöjligen ha som taktik att så split mellan alla dem som inte är sunniter, vad skulle han tjäna på det?

    Regimen är klanens makt, regimen och klanen störtas samtidigt, baath-partiet kan inte skiljas från klan och religion. Det är redan ett inbördeskrig med sunni som nedtryckt majoritet på offfensiv, av shia-anhängare beskrivet som wahabist-offensiv. Nato kommer inte att lägga sig i, ingen olja, inte ett enda alternativ att stödja, bara risker för grannarnas oljeleveranser och inga vinster. Det står ”containment” på receptet. Alla tvår sina händer, och det är redan inbördeskrig.

    ”Upproret sprider sig, fördjupas och kraven på demokratiska fri- och rättigheter vinner gehör bland allt fler. Militären förlorar sin kapacitet att ingripa på grund av allt större utbredd ordervägran”

    Jag håller helt med, denna kartan ser bäst ut. Nu vet inte jag, men det kan vara så att terrängen inte alls följer denna kartan. Eftersom jag inte känner terrängen stödjer jag kartan. Det förekommer dock redan uppgifter, inte från regimen, men från shia-sympatisörer och Iran-kompisar, att de som gör uppror är wahabister.

  2. Hej sl,
    Meningen med den formuleringen är att det är vad Assad försökt provocera fram allt sedan de stora fredliga protesterna startade. Det kan hjälpa till att stärka stödet från landets minoriteter om de tror att det inte är ett folkligt uppror utan en religiös resning som hotar alla andra.
    mvh
    Benny

Kommentera