Per Ahlmark har alltid varit väldigt vig med att vränga munlädret efter behov.

I sin självbiografi ”Ordets makt och vanmakt” berättar Jan Guillou exempelvis hur lång tid det tog innan han genomskådade den ordrike ungliberalens sätt att debattera.

.

Ett klipp från Dagens Nyheters hemsida

Nu när Ahlmark åldrats och blivit gammelliberal är han som en gång var vice statsminister inte precis statsmannamässig i sina utfall mot folk och fä. Den glada debattlystnaden har gått över i förgrämd grinighet. Med en lätt ”understatement” rapporterar TT/DN att han på partiets riksmöte till delegaternas förtjusning och applåder hade ”markerat” mot Carl Bildt, en gång motståndare i gymnasietidens och studentlivets politiska pugilism. I sin ”markering” som snarast var ett verbalt överfall, en brutal slashing allianspolitiker emellan, kallades Bildt för ”en avskyvärd person, en ytterst okänslig, reaktionär och obildad politiker… undfallen mot den högerorienterade ungerska regeringen”.

I sak, när det gäller Bildts och moderaternas politik i förhållande till den reaktionära högern i Ungern har Ahlmark rätt. Även om inte ens jag, som gärna använder starka ord när det gäller vår utrikesminister, skulle välja denna lite vulgära och opolitiska valör på attributen.  Men nu är grundproblemet både för nyliberalen Ahlmark samt nyliberalen Bildt, att både den ungerska regeringens nationella högerpolitik och de mer eller mindre fascistiska, antiromska och antisemitiska krafterna i det extrema partiet Jobbik, är en logisk reaktion på den sociala kris och otrygghet som detta omaka tandempar själva varit med om att skapa: EU:s nyliberala politik!

Allt eftersom åren gått och Israels koloniala annekteringar och ockupationer har blivit fler och mer våldsamma har Ahlmark dessutom i samma takt mer och mer blivit en manisk sionist. Vilket är ett sällsynt uselt sätt att bekämpa antisemitismen.

En bild från fredagens massdemonstration i Bahrein. Den samlade tjugo procent av landet lilla men utsatta befolkning, men uppmärksammades på sin höjd med notiser i svensk press. Trots att de svenska politikerna samtidigt var i full färd med att tvätta sina vapenbyk i regionen.

När oppositionen mot Putin  i Moskva i lördags samlade 15 000 människor av storstadens 15 miljoner innevånare var det däremot en stor sak i media. Som socialist är jag givetvis ingen kramare av Putin. Men den skeva bevakningen smakar mycket dåligt.

När Folkpartiet inledde sitt riksmöte rullade Sveriges smutsiga vapenbyk  samtidigt runt på högsta varv i centrifugen. Major Jan Björklund, som först förnekat allting lät sedan smyga in att han var väl införstådd med det hela. Däremot var både han och munvigan Ahlmark, liksom nära nog all media, tysta om den väldiga massdemonstration i Bahrein som samtidigt ägde rum. Upp till 100 000 människor visade att oppositionen inte på något sätt har gett upp, trots våldet, iscensatt bland annat med hjälp av den svenska vapenteknik som de saudiska säkerhetsstyrkorna använder sig av…

Det finns givetvis politiska skillnader mellan både Ahlmark och Bildt, liksom mellan Björklund och Bildt. Men de är inte på något sätt så stora som Ahlmark vill ha dem till.

Det som förenar är en arbetarfientlig, nyliberal högerpolitik. Det är därför deras bägge partier trots Ahlmarks råskäll ingår i samma regering.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Per Halmark, Jan Björklund, vapenbyk, Bahrein, Putin, sionism, Jobbik, Ungern,

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,SVT1,AB1,DN6,SVD2,DN7,GP1,SR1,DN8,DN9,DN10,SVD3,