En avgörande slutstrid om Syriens största stad Aleppo kan komma när som helst. Regimen har sagt att det man serverat ännu så länge bara har varit ”en förrätt”. Utan livligare fantasi kan man föreställa sig först den fasansfulla ”huvudrätt” och sedan den vidriga ”efterrätt” som man vill bjuda sitt eget folk. I detta sammanhang där ett i huvudsak folkligt uppror mot en av världens mest förhärdade diktaturer är inne i ett så svårt skede är det häpnadsväckande att stalinister, som exempelvis Kommunistiska partiets företrädare, kan fortsätta med att i Sverige vara en ideologisk förtrupp för regimen Assad. Men också alla producenter av olika ”kålsuparteorier” borde fundera över om de inte i praktiken blir ideologiska medlöpare till regimen. ”Vi visste ingenting”, är ett dåligt sätt att försöka två sina smutsiga händer. I gårdagens huvudledare slog som ett praktexempel Göteborgs-Posten fast att ”Alla sidor, internationella och inhemska, är medskyldiga till att Syrien närmar sig ett inbördeskrig”. Vidare påstods att ”Få journalister är på plats. Vad som är sant, utöver att avskyvärda brott begås av båda sidor, är i princip omöjligt att fastställa med säkerhet i strömmen av motstridiga uppgifter”.
Verkligen? Visst är antalet oberoende journalister inne i Syrien begränsade. GP:s eget nyanlända team skriver exempelvis hem från en gränsstad i Turkiet. Men det har funnits och det finns andra tidningar än GP. Bland andra har Le Monde haft mängder med reportage. Den brittiska tidningen The Guardian rapporterar i dag direkt från Aleppo. Deras utsände berättade följande via telefon i dag förmiddag. Kanske något för GP:s ledarredaktion att ta sig igenom. Här en snabböversättning:
.
.
Vi förväntar oss en nära förestående kraftmätning” berättar tidningen Guardian`s Martin Chulov i en telefonrapport inifrån Aleppo. ”Under natten har vi bombats av ett cirklande jetplan mellan halv två och halv fem. Även stridsvagnseld har dundrat in över staden.”
Chulov säger vidare att hans uppskattning är att rebellerna kontrollerar omkring 60 procent av staden och att de nu kämpar för att hålla fast vid de områden som vunnits. De trycker på in mot centrum från de östra stadsdelarna och det har nyligen varit sammandrabbningar runt det historiska citadellet och kring regeringsbyggnaderna.
.
En färsk video som visar hur rebellerna i stadsdelen Hanano har attackerat och förstört en av arméns positioner.
.
Upproret försöker också att vinna civilbefolkningens ”hjärtan och hjärnor” i denna situation där vanlig lag och ordning brutit samman.
Till Guardian säger Chulov att hans bedömning är att rebellerna kommer att kämpa in i döden hellre än att överge Aleppo på samma sätt som de har gjort på andra håll.
”Rebellerna har säkrat ett tjugotal primitiva luftvärnsrobotar och de har erövrat nio stridsvagnar. Deras vapenarsenal har utökats med hjälp av vapen de erövrat, snarare än med vapen som smugglats in”, tillägger han.
”Rebellernas motstånd och omfattningen av deras kontroll har förvånat Guardians utsände ända sedan han anlände förra fredagen. Det står klart att rebellstyrkorna lägger ner mycket mer ansträngningar på att här konsolidera sina framgångar än vad de gjorde i Damaskus. På plats finns omkring 6 000 motståndsmän och antalet fortsätter att öka under förberedelserna för att kunna möta regimens angrepp. De tänker kämpa in i döden eftersom de inser att detta är en extremt avgörande strid för hela det syriska upproret. Insatserna är högre och om de flyr denna gång blir det svårare för dem att hitta en väg tillbaka. Det handlar om att bära eller brista.
Chulov berättar vidare i sin telefonrapport att det inte finns några tecken på utländska krigare vilket regeringen hävdar. Men, säger han, rebellerna berättar att de har kontaktats av utlänningar som har erbjudit dem sin hjälp.
”I stadens östra del har civilbefolkningen till största delen flytt”, avslutar Martin Chulov. I stadsdelen Salahiddine`s sydvästra del fanns det inga civila när han var där lördag natt.
.
.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Aleppo, Damaskus, Syrien, Göteborgs-Posten,
Det närmar sig slutet för regimen. Idag hoppade också 5 ministrar av i Syrien inklusive premiärministern. Bashar spelar på sin sista sträng. Svensk media har varit pinsam i deras rapportering i denna konflikt och när de försöker vara ”nyanserade” blir det bara ännu värre.
/ Mahmoud
Mahmoud, i engelsk press och Al Jazeera finns motstridiga uppgifter om två eller tre ministrar som hoppade av tillsammans med Premiärministern. Ju fler desto bättre. Men jag har inte sett uppgiften om fem ministrar. Var fann du det?
Ja du har rätt det är inte 5 men kanske 4.
Jag fick min information via facebook där de sades att premiärministern och hans två bröder som också är ministrar har flytt landet men också att en annan minister (finansministern?) flydde men blev tagen och ingen kan bekräfta vad som har hänt med honom. ska försöka ta reda på mer. Dessutom ska tre generaler flytt med premiärministern enligt källor ifrån Syrien.
Vi lär få mer information snart.
Några frågor :
Vad sägs om att Blackwater har haft träningsläger med rebellerna? Varför skulle den brittiska pressen vara mer sanningsenlig nu, än i Irak-kriget?
Gäller inte längre det beprövade talesättet att i krig blir sanningen alltid det första offret?
Finns det inte ett historiskt sammanhang som visar att Väst, dvs ”vi själva” gång på gång intervenerat, utfört false flag operationer och skapat skeva handelsavtal med nyupprättade klientstater i Mellanöstern?
Traditionen är ju att ”Väst” i stort sett varit de enda angriparna sen Wiens belägring 1529.
Är inte just kritiken av den egna kollektiva identiteten det mest fruktbara, och förstås alltid det minst opportuna?
”Inom 24 timmar och udda split Syriens premiärminister Riad hiyab, och 3 ministrar från den syriska regeringen och arresteringen av finansministern Mohamed Jalilati som bultar delad överste Wael al-Balkhi en”
Översatt med google translate :). Jag hoppas att det stämmer.
/ Mahmoud
Gunnar, vad menar du med den ”egna kollektiva identiteten”? Att vi alla i väst ska stå till svars för kapitalismens kolonialpolitik och senare imperialism? Att vi därför inte har någon rätt att yttra oss och ta ställning i kampen mot en blodig diktatur? Om du inte själv kan bedöma de direktreportage som journalister som Laurençe Aubenas (Le Monde) och Kim Senguptas (The Independent) och Martin Chulovs (The Guardian) publicerat de senaste veckorna då tror jag att du saknar alla känselspröt för att upptäcka vad som är äkta och vad som är makthavares mediaspinn.
Redan din mening: ”Blackwater har haft träningsläger med rebellerna” visar att du saknar proportioner. Det finns enligt de flestas beräkningar cirka 40 000 aktiva i FSA. Har de alla gått på ”gerillakurs” hos Blackwater. Du anger ett faktum som kanske ägt rum och i vilka högst några hundratal deltagit som ett bevis för att ”rebellerna” inget är att hänga i granen.
Och sanningen är inte det första offret i krig. Det är offren som är först, det vill säga de hundratals människor som sköts till döds av regimens soldater under flera månader av fredliga protester. Först därefter började ett väpnat motstånd att växa fram.
Hej Gunnar. När jag skriver ”ett i huvudsak folkligt uppror mot en av världens mest förhärdade diktaturer” är det ett medvetet ordval. Visst Blackwater lär ha tränat en handfull rebeller. Vi vet att Ouatar och Saudiarabien arbetar för sina intressen. ”Väst” har förmedlat skyddsvästar, kommunikationsutrustning mm. Israel finns säkert på plats mm. Det är självklart så att ”Väst” blandar sig i efter förmåga för att försöka tillgodose sina intressen. Det gör man alltid. Men detta förändrar inte den syriska revolutionens karaktär av att vara en folkresning mot en diktatur. Den bedömningen gör inte jag – och min bloggkompis Benny som skrivit mest om Syrien – efter att ha läst brittisk press i allmänhet eller en enda journalist nu om morgonen. Det är en slutsats vi drar efter att ha vaskat bland allt för oss tillgängligt material under ett och ett halvt år. Det har i grunden handlat om fredliga massrörelser som rest krav på sociala förändringar. I den breda rörelsen har man hela tiden rest krav på att regimen Assad ska bort och krävt demokratiska rättigheter. En fredlig massrörelse som tvingats till en väpnad resning. Månad efter månad, i nästan i ett år gick människor ut på gatorna – och sköts till döds. Jag var nog inte ensam om att undra hur länge detta skulle kunna vara möjligt…
Jag tror alltså inte på regimens amsagor om att detta är ett angreppskrig utifrån. Däremot är det självfallet att krafter utifrån, som Ryssland, USA, Iran, Ouatar, Frankrike m fl. gör allt för att påverka det som sker.
Sedan håller jag inte med dig om din syn på ”en kollektiv identitet” och därmed ”ett kollektivt ansvar”. Vi lever i ett klassamhälle och har skilda intressen.
Undrar vad som kommer efter Assad-klanens välde? En väldig massa bråte måste ut i friska luften, massor av konstig ideologisk stank vädras ut, trots att många kanske inte vill se det hända. Eftersom Syrien består av ett antal folkgrupper behövs en balans upprättas som alla kan leva med. Sen gäller det att sunnimajoriteten inte är alltför hämndlysten eller styrs av någon slags religiösa extremister. I ett land så splittrat som Syrien kan man få permanent inbördeskrig som inte kan avslutas av någondera parten.
Sen finns ju också en risk att Ryssland vägrar låta sin allierade falla, givet Syriens centrala placering. Frågan är om Ryssland har ambition, ekonomi och kapacitet att projicera militär makt så långt från landets gränser. Det får vi snart se.
Med ”den egna kollektiva identiteten” menar jag att medierna lyckas framställa oss i Västvärlden som en godartad entitet, ett sorts ”vi” (som antas vara demokratiskt, fredligt o har rätt att använda våld mot andra).
Det är en stor triumf för modern propaganda, att USA o Väst har kunnat iscensätta så många krig sen WW2, och att de f.n. nästan inte har någon fredsrörelse emot sig, och ingen kritik av de oerhörda risker som ligger i de nya krigen (konfrontation med Sovjet, upptrappning i nästa krig mot Iran, kärnvapenhot).
Det vill säga, det verkar som om Göte och Benny lite grann ”svepts med” av den här välorkestrerade vågen av krigspropaganda (som rekryterat ”oss” = De Godas Klubb, för Afghanistan, Irak, Libyen (länder som nu har befriats o ”demokratiserats” genom bomber, rensningar, systematiskt massdödande).
Jag vet inte om den här länken funkar – men de är en lista över de angrepp o subversioner USA utfört sen WW2. Rätt imponerande.
http://www.facebook.com/photo.php?fbid=403590673023984&set=a.304799816236404.63367.200068713376182&type=1&theater
De senaste släppet av information från Wikileaks visar att ”Syrien” har varit under förberedelse och ”in the making” i flera år. Sen Iran.
Och självklart har ett folkligt uppror också sin rätt – visst! men ni uttrycker er som att Västsidans militära infiltration och sätt att operera inom landet är försumbart eller problemfritt, något som kommer att gynna revolutionen? Kan det verkligen stämma?
Är det inte snarare troligt (med tanke på den långa listan av USAs klientstater) att ”vi” får en till odemokratisk marionettregering, som via skeva handelsavtal förser ”oss” med billig olja?
Jag menar att det i ert sätt att resonera inte finns utrymme för kritik av angreppskrigen, dvs kritik av USA – och därmed grund för en fredsrörelse.
Att man får intrycket att ni i viss mån närläst o ryckts med i den militära operationen, och inte tänker efter hur hela denna rad av krig har kunnat genomföras, utan någon opposition i Västländerna.
Uppgiften för intellektuella till vänster måste vara att urskilja ”vilka vi är” / se och hålla i minnet de 500 åren av kolonialkrig som malt sönder inte bara Mellanöstern och varit förutsättning för de nuvarande, korrupta diktaturerna.
Det är Västsidan, ”vårt verk” – dvs en entitet som (via massmedierna) framställs sig som Godartad, demokratisk, fredlig – med rätt att angripa.
Att inte se de här proportionerna, och kunna vidmakthålla en kritik av Västvärldens anspråk, blir inte retoriskt trovärdigt, med tanke på den historiska inramningen. Det är Västvärlden som uppfunnit vapnen, som genomfört krigen i världsskala.
Och givetvis är det mycket svårt att hävda detta och göra det tydligt i en offentlighet. Men det är likväl just här bondfångeriet för krig kommer till uttryck: ”Vi” befriar och gör något gott genom angreppskrigen. Och det är då en småsak (eller hur) att Blackwater är inblandat, att vapen tillförts, och att rebeller tränats o förberetts för ”regimförändring” i många år. Det sker ju för ett gott syfte osv.
Men jag är inte heller säker på hur en bra retorik skulle vara balanserad. Att både uttrycka ett hopp o ett stöd för den folkliga oppositionen, och en kritik av främmande makts intervention.
Vi får kämpa på med den här frågan.
Hej igen. Nej Gunnar, jag tror inte att vi svepts med in i ”De godas klubb”. Benny och jag har varit politiskt aktiva i antikrigsrörelser från 1966-67. Vi har tagit ställning mot alla de ”goda krig” som varit. Inte minst Irak och Afghanistan. För oss var Libyen ett undantag och även där fanns det grundbultar som vi inte ruckade på (framförallt invasion av marktrupper). När det gäller Syrien förespråkar vi inte heller en militär intervention från Väst (däremot förespråkar vi att Ryssland slutar med att mångla vapen till diktaturen). Men vad vi båda försöker att göra är konkreta analyser av konkreta förhållanden för att därefter ta ställning. Därför ser våra slutsatser ut som de gör. Du har rätt i dina generella svep men hamnar faktiskt i en position där du ställer dig med händerna bakom ryggen när miljoner människor i arabvärlden försöker att, som i Libyen och Syrien, störta förhatliga regimer.
Vet inte om jag i någon starkare mening är passiv o står vid sidan om skeendena än de som (också på åskådarplats) beskriver dem på ett något annat sätt.
Själv har jag ”varit med” sen 1965.
Kanske skulle jag vara nöjd om krigsreferatet o den givna demoniseringen av Assad laddades med mer av självkritik över ”vilka vi är” / dvs hur dikaturerna blivit möjliga. Hur relationerna till den anglosachsiska världen utvecklades. Historiska vinjetter.
Ett sorts ständigt inskjutet ”givetvis”.
Det är lögn genom väsentliga utlämnanden, o förlitande till allmänt utbredd glömska som karaktäriserar mainstream medias konststycke. Detta som möjliggör att folk i gemen faktiskt kan uppleva Saddam, Ghadaffi, Assad etc som hotfulla, som potentiella angripare mot ”västvärldens fina demokrati”.
Det tar udden av all opposition och gör ständigt nya krig möjliga.
Folk i min närhet tror fortfarande kanske motvilligt och under ”om och men”, att USAs (och vår egen) ockupation av Afghanistan var ”för kvinnofrigörelse” (i motsats till den sovjetiska ockupationen, förstås).
Hur kommer ni att ställa er om det blir ett till ”Libyen” (30.000 sägs ha dödats av de massiva bombningarna).
Och Iran där ”all options are on the table” (dvs även kärnvapen)…?
blir det Irak-metoden (dvs ett framställt ”hot”) – eller blir tonvikten på det humanitära / införande av demokrati?
Kanske borde retoriken också innehålla inte bara den historiska resumén (kolonialperioden) utan också en vinjett angående vad som håller på att hända med ”får fina demokrati”? Spioneriet, polisvåldet, terrorismen från höger (som uppmuntrats av krigen)?
Gunnar,
Jag tycker att det är du som delvis ”rykts” med i ”västmedias” beskrivningar av vad som sker. Du skriver på flera ställen om ”nya marionettregeringar” och ”fina handelsavtal”. Jag förmodar att du syftar på Libyen där det enligt dig också skett ett ”massmördande”.
(PS; Jag ser du lagt ut en kommentar medan jag skrev den här. ”30 000 sägs ha dödats i bombningarna”!! Det är verkligen ”mediaspinn”. FNs undersökning talar om några dussin civila som dödades av Natos bomber. Resten av dödandet skedde på marken mellan militär och rebeller.)
Jag anser att bilden är betydligt ljusare i Libyen än vad du gör den till. Först har det hållits demokratiska val, enligt alla observatörer. Självklart förekommer det både övergrepp från löst kontrollerade milisgrupper och också från kvarvarande Khaddafilojalister. Men det är ändå inte det som dominerar bilden på plats utan bara i vissa ”västmedia”. Kolla den här rapporten från en libysk-amerikansk kvinna;
http://www.aljazeera.com/indepth/opinion/2012/07/2012731132420473906.html
Det finns heller inga ”nya skeva handelsavtal som förser oss med billig olja”. Inget av det nya avtal om prospektering som skrivits under har gjorts på sämre villkor för Libyen än under Khaddafis tid. Tripoli ställer hårda villkor, så hårda att Shell beslutat dra sig ur Libyen tills vidare. Inte heller har de amerikanska oljebolagen ”smorts” av den nya regeringen. Bilden är helt enkelt inte lika mörk som du tror.
En stapplande väg har beträtts av libyerna. Det finns många fallgropar på vägen men den blockeras inte längre av en enväldig diktator med minst sagt ”underliga” metoder. Det anser jag vara ett fantastiskt resultat av upproret mot galningen Khaddafi. Ska vi vända den processen ryggen därför att upproret accepterade militär hjälp i ett nödläge där vinna eller dödas var alternativen? Samma moraliska problem ställs i dag i vårt förhållande till det syriska upproret mot en extremt brutal diktatur? FSA begär ingen hjälp av utländsk militär. De begär vapen som kan skydda dem mot regimens stridsvagnar och helikoptrar. Jag är 100% för att vem som helst kan ge sådan hjälp, USA, Schweiz, Sverige eller vem som helst. Att säga nej till sådan hjälp innebär att ”vi” tar på oss rätten att moraliskt och politiskt stödja de som kämpar men tar avstånd från deras rätt att försvara sig med militära medel.
mvh
Benny
En detalj som jag vill sätta fingret på men som ingen tar upp, utan sidsteppar, är att detta inte är ett västligt interventionskrig, detta är ett arabiskt stamkrig, med Ryssland som enda utomarabiska intressent. Varför fokusera på dem som inte är inblandade och ingenting gör? Ett antal folkslag med värdemässig grund i islams olika tolkningar, med korrumperade överhuvuden med kolliderande affärsintressen som kontrollerar väpnade styrkor utrustade med sovjetiska vapen sliter en postkolonial statsbildning i stycken; ändå ska ”USA-imperialismen” ha skulden. Trots att alla ser att de inget gör, och alla vet att de inte kommer att göra något, eftersom det saknas oljefyndigheter att finansiera krig med.
Detta är ett arabiskt krig, ett ryskt krig, ett iranskt krig, utkämpat med deras vapen. Detta är inte ett krig fört av väst. Däremot försöker flera av de inblandade skylla på väst, anklaga väst och demonisera väst. Endast i väst finns fria medier där saken alls får diskuteras; redan det räcker till att vara skyldig i vissa krigförandes perspektiv. De tycker till och med att kriget beror på att man alls pratar om det; gjorde man inte det skulle inbördeskriget inte finnas.
Vad tror ni kommer att hända när rebellerna vinner?
OK, Göte! Jag får överväga det här!
Min inställning principiellt är att vapenmakt måste göras obsolet, eftersom ”kriget mot terrorn” verkar vara ett schema för ständigt fortsatta krig och därmed överhängande riskför kärnvapenkrig. Att ”vi” av självbevarelsedrift måste hitta sätt att bemöta de nya ”humanitära” krigen.
Att sen samtidigt ge stöd för folkliga uppror mot diktatur… utan att missa den större bilden av vad Västvärlden gjort, och hur våra stater förvandlas av krigen.
Jag ser på krig i vår tid som a priori = drift mot fascism, eftersom kärnvapen är inbegripna.
Hej sl,
Det handlar inte om att ”sidsteppa” de etniskt/religiösa dragen i revolutionen. De finns där men jag håller inte med om att det hela handlar om ett ”arabiskt stamkrig”. Och inte heller är det så att ”väst” gör ingenting. Men innan jag skriver mer undrar jag om du läser franska? I så fall tycker jag du ska läsa den här analysen som är den bästa jag hittills sett.
http://www.europe-solidaire.org/spip.php?article26002
mvh
Benny
hej Benny
tyvärr, noll franska, valde tyska en gång i tiden. Finns översättning?
Väst gör givetvis inte ingenting, men jämfört med de egentliga kombattanterna kan det beskrivas så. Alla gör något hela tiden, men denna konflikt är uråldrig, och har bara fått ny näring av demografiska förändringar, potentiell profit och den ryskstödda minoritetsdiktaturens arrogans. Varje intervention från väst faller på att de som redan bor där kontrollerar marken, detta är redan en konflikt mellan shia och sunni, med kurder ock kristna som rädda åskådare. Ryssland och Iran på Assads sida, Saudi och Quatar på oppositionens. Därför undrar jag vad ni tror kommer att hända efter att majoriteten vinner med våld? Vad som händer om Assad vinner vet vi, det pågår nu. Kofi Annans försök till förhandlingslösning verkar ogenomförbar, den hade väst föredragit.
Det är naturligtvis lätt att ”halka av vägen” om man vill ge stöd för folkliga uppror i den värld vi lever. Men ändå nödvändigt att försöka. Jag är helt överens med din utgångspunkt.
Varför inte läsa och begrunda exempelvis detta:
http://www.nytimes.com/2012/08/05/world/middleeast/state-dept-and-pentagon-planning-for-post-assad-syria.html?_r=1
Om du läser sista meningen i texten i NYT kanske även du kan förstå skillnaden mellan att ”planera” i staberna och genomföra något på ”marken”. USA ”planerade” knappast för att inrätta en shiaregim i Bagdad med intima band till Teheran. Vad USA ”planerar” för Syrien efter Assad är intressant att veta men det bevisar inget annat än att de just planerar.
Men varför hänvisar du till ”gammelmedia” som alltid och systematiskt ljuger. Håll dig du till dina favoriter Russia Today, den f.d. kristna extremisten Thierry Meyssan och virrpannan Susan Lindaur.
Läser man och begrundar artikeln bekräftar den mening efter mening,i stycke efter stycke, att det som sker i Syrien inte är ett angreppskrig från USA/NATO. I stort gör USA ingenting och på längre sikt vet man ingenting. De attackhelikoptrar, det artilleri och det stridsflyg som i dag dödar det upproriska folket kommer från Rysslands vapenmånglare. ”On the ground”, inne i Syrien finns också tusentals ryska medhjälpare, som instruktörer och tekniker, på plats för att hjälpa blodsregimen Assad med att likvidera sina undersåtar.
Det är intressant att både Ryssland och Iran har propagandakanaler som på bredast tänkbara amerikanska dialekt framför sina herrars uppfattning. Det ser ut
som att de tror att framförandets språk ska öka trovärdigheten. Lord Haw-Haw går igen, låt vara att iranskornas hucklen effektivt motsäger dialekten.
Upproret inträffar vad vi än gör, det känns inte rimligt att stödja dem som likviderar obeväpnade demonstranter. Jag gick in på Proletären via en android-app, de har intervjuat tre lydiga syrier. Ni skulle bygga en app för både tidningen och hemsidan
sl , det har du rätt i men vi vet inte hur man gör. Jag vet knappt vad en android är. Du gör ett roligt påpekande jag inte tänkt på. De talar verkligen på bredaste yankeedialekt. Man skulle gissa på en utsändning från Houston.
Jag läser er blogg i en galaxy s2 från Gardasjön. Proletären kan läsas i en app som heter World Newspapers i sällskap med 30 svenska dagstidningar som motsvarar riksdagens sammansättning. Det förenklar läsningen, man slipper googla fram er. Bara en ide.
sl,
ha det så bra vid Gardasjön. Jag var också där för några år sedan.
Vi ska se till att vår blogg kan läsas på det sätt du anger.
Så – ”vi” står alltså inför ett tredje världskrig? ( Lord Haw Haw). Dvs att varje motsägelse av Västsidans outgrundliga godhet likställs då med nazism? Är inte det en aning för grovt?
Eller om man så vill – lydaktigt…?
Finns det ingen som helst utmaning längre i att begrunda den egna sidans (dvs Västs, USAs ) lista av aggressionshandlingar? vad de har för innebörd (speciellt om vi nu står inför ett WW3)..?
Jag kan inte se någon motsvarande risk, eller hot med Ryssland, Iran, Syrien.
Vid en väpnad konflikt (om de gäller en konflikt/ Västalliansen – mot Ryssland, Iran, Syrien, Kina etc ) måste man urskilja båda sidors relativa legitimitet. Vad talar för och emot den en och den andra sidan?
Hur ser historierna ut.
Hur klokt är det att bara rekrytera sig för den ena sidan och inte ta in något av den andra?
Gunnar, vem har pratat om ett tredje världskrig? De enda jag känner till som gör det är ”konspirationsgänget” kring SKP och Motvallsbloggen.
Det finns inga tecken till uppbygge till angreppskrig, sovjets militärapparat ligger i ruiner, dess allierade diktaturer faller ifrån. Då blir vissa oroliga i själen, och tror att något är fel, bl.a. att USA anfaller. Frånfället är oundvikligt, och USA maktlöst på marken i många länder, tex i Syrien.
Lord Haw Haw spred desinformation på native english, det var hela parallellen. RT är inte alls lögnaktiga på samma sätt, men avsedda för västlig publik på samma sätt, med ett ämnesval som faller sina herrar i smaken. Språket är så bra att det måste vara native american.
USA har en plan PNAC, för ”full spectrum dominance” – vilket i praktiken betyder militariserat världsherravälde. Samtidigt förbereder den amerikanska regeringen i tysthet att införa krigslagar, i händelse av att statsfinanserna bryter samman.
Att starta och planera för krig i vår era av kärnvapen (= angripa genom infiltration, false flag, ockupation, beväpning genom allierade, beväpnade ”proxies” som ni kallar stamkrig) …är detsamma som att bjuda in kaos, därmed riskera att hamna i ett världskrig med kärnvapen.
Vad som menas med att ”sanningen är krigets första offer”? – Under krigets kaos och desperation, blir själva idén om sanning något försumbart. Efter det militära angreppet handlar det efter en tid om lojalitet: which side are you on? Liv eller död. Ingen talar sanning eftersom flertalet är rädda eller vill hämnas. Krig ligger nära psykos eftersom det implicerar något artfrämmande: massdödande av det egna släktet. Massmord.
Propagandalögnen är krigets livsluft.
Man glömmer själva grundtanken: ”fred” eller att undvika upptrappat krig, kan bara åstadkommas genom förhandling, förståelse mellan två parter.
Att upprepa demoniserande beteckningar (”den blodbesudlade”.. etc om den ena sidan) uttrycker en brist på objektivitet. Fred måste bygga på att se skeendet i ett större sammanhang, att man tar in båda de stridande parternas uppfattningar om händelserna. Alltså är RT av viss betydelse, som motvikt till ”vår egen” propaganda, som lägger allt till rätta.
Tidigare stod vänstern för en omfattande fred och anti-krigsrörelse. Vad hände med det projektet?
USA har ”destabiliserat” och angripit Afghanistan, Irak, Pakistan, Libyen och har loiknande, pågående planer för Syrien och Iran. Sedan Sovjet och Kina (läs PNAC). Det enda skälet till att de inte gått in i Syrien än är väl ryskt veto i FN.
Varför skulle man inte se en risk för världskrig?
Därför att ingen önskar ömsesidig utplåning.
afghanistan invaderades av sovjet, som föll ihop av sig självt av ansträngningen. I Kalifatets hemländer råder permanent kaos, oberoende av USA, undantaget Irak, där man placerade armekängorna mitt i oljan, av självklara skäl.
”vänstern” är ingen enhet, stora delar av den har sprungit sovjets eller Kinas ärenden i decennier, och förblöttt på kuppen. ”Freden” vänstern erbjöd var en fred på antingen sovjets eller Kinas villkor. 1939-1941 innebar det allians med Hitler mot de ”krigshetsande” britterna.
kriget i Syrien är ett postsovjetiskt inomarabiskt krig där saudi har en agenda.Syrien saknar olja och ligger i den ryska sfären, men har en sunnimajoritet utan inflytande. USA önskar stabila regimer, inga flyktingar och inga kostnader för egen del. Sammansvärjningsteoretiker hamnar lätt fel.
RT är en intressant kanal att följa, om man vill veta vad Putins gäng vill att vi ska fokusera på. RT iscensätter omedvetet den amerikanska mediala dominansen genom att imitera den. Avsikten är att verka trovärdig, och att därmed få någon hävstångseffekt. Jämför med effekten av nordkoreas innantill-läsande tanter utan varje uns av trovärdighet.
Nej, Sovjet ”föll inte ihop av sig självt av ansträngningen”.
De besegrades, well and truly, av USA, CIA, med amerikanska vapen – som en hämnd för Vietnam.
Läs ”Charlie Wilsons War” (om CIA:s hemliga operation för att besegra Sovjet via proxies, mujdahedin-Alkeida). Detaljerad, saklig – skrivet av en insider.
Er nuvarande retorik verkar opåkallat förvissad om det ”i stort sett rationella” i USAs mjilitära offensiv, som pågår över flera frontlinjer, o med olika inslag.
Är då inte USAs ansträngning generellt att betrakta som en fortsättning av det anglosachsiska imperiet?
Var det verkligen så att vänstern inte hade någon egentlig fredsrörelse? Vad var den folkliga mobiliseringen mot Vietnamkriget? Deltog inte alla vänstergrupper i det arbetet?
Vad har hänt med folkresningarna i Baharin, Saudiarabien – orter där USA dominerat? ”Blodbesudlade diktatorer”? gäller den termen bara då USA-Israel vill regimförändra = omintetgöra Rysslands inflytande).
Spelar folkrätten överhuvudtaget någon roll längre? (Den ligger ju trots allt till grund för det som kallas Förenta Nationerna).
Är det fritt fram för andra stormakter att angripa andra stater, stödja ena sidan i ett pågående uppror, med vapen eller genom ombud?
Som jag ser det har socialism – dvs kampen för social rättvisa alltid åtföljts av fredsrörelse. De har visserligen havererat tidvis, men återupprättats igen och igen.
Varför? därför att FRED är den främsta frågan, när det gäller mänskliga rättigheter, trygghet och fortlevnad.
”Krig” är mer eller mindre synonymt med imperier och angrepp – med eller utan ombud.
När det gäller vår kärnvapenrustade tid måste socialism – starkare än någonsin – bäras upp av en fredsrörelse. Vi har unika förutsättningar för det – genom den avgrund som ett världskrig utgörs av. (det känner alla som har barn och barnbarn).
Det måste finnas något sätt att tala om det reella hotet från de nya krigen och inbördeskrigen, så att man själv inte framstår som partisk för den ena stormakten.
Enligt medierna är ju detta bara ”piece of cake”, ett glatt äventyr för allas bästa – i imperiets anda.
Jodå, sovjet orkade inte besegra Afghanistan på 80-talet, vanlig gerilla med kortdistans värmesökande luftvärnsmissiler besegrade röda armens invaderande divisioner med flygunderstöd. Är det någon som förstått varför centralkomitten så gärna ville äga Afghanistan? Och till ett så högt pris? Din världsbild är ett selektivt skämt, Gunnar. Kriget sovjet förlorade startades av sovjet.
Frågan gäller vems fred man vill ha. Den fredsrörelse du nämner ville ha pax sovjetica. När sen sovjet bara upphör utan spår av ”kapitalistisk aggression”, utan istället spontanimploderar av sina krigsansträngningar, då letar du jorden runt efter ”imperiets” offensiv överallt. Det finns en värld före och en annan efter Lucas-trilogin om Luke Skywalker, men imperiet den skojar med är det romerska.
USA dominerar inte Saudi alls, Saudi levererar olja och köper vapen. Saudi har egen agenda, och delar en politisk åsikt med USA, nämligen begränsandet av de iranska mullornas inflytande. Övriga åsiktskillnader sopas under mattan.
Det finns ett enkelt sätt att tala om upproret i Syrien. Sunni är i majoritet men saknar inflytande. Alawiternas militärpolitiska överklass bär sig illa åt. Ryssland och Iran stöder dem. Saudi är släkt med de upproriska. Turkiet är släkt med offren, får ta emot flyktingarna och oroar sig för kurdiskt självstyre på andra sidan gränsen. USA ligger på andra sidan jorden, men är släkt med Israel och oroar sig för krigets eventuella spridning. EU vill inte ha flyktingströmmar. Ingen önskar oljeoro och fallande konjunktur. Det är bilden. Det finns inga planer på väst-trupper, bara ännu en gammal soviet-allied med vapen, utan moral, med växande fiendeskaror och krympande stöd på en markbit utan enda amerikan. Av detta kreerar du en USA-komplott.
Ja, värmesökande robotar från USA som slog ut mängder av helikoptrar. 60.000 ryssar dog.
Varför de ville ha kriget? Av samma skäl som USA o tidigare England / dvs de förvaltade ett imperium, o det lever genom krig.
Jag tycker du tar för lätt på USAs krigiska agenda. Visserligen verkar du kunna mycket, säkert mer än mig, men jag förstår inte hur du kan bortse från det stora sammanhanget: USAs enorma beväpning, dess samtidigt havererande ekonomi.
Du använder analogin om ”släkt”, ”släktingar” och det är på visst sätt meningsfullt. Men det fångar inte upp draget av sjukligt vansinne i krigets massdödande. Släkt som ”oroar sig” för annan släkt drar inte ut och massdödar annan, något mer perifer släkt. Det blir en eufemism, o kanske bör du fundera på varför du finner det lämpligt att bruka något sådant inför den avgrund som mycket väl är tänkbar, möjligt.
I SVT sändes ett Dokument Utifrån om SU: s kollaps. Afghanistan sågs som strategiskt närområde av vikt för SU. Att det splittrade och svaga Afghanska kommunistpartiet kuppade sig till makten låg nog inte i SU.s intresse men inför valet att gå in och stötta de splittrade afghanska kommunisterna valde SU julen 1979 att invadera. Anledningen till invasionen av Afghanistan sades i SVT dokumentären vara rädsla för att militant islamism skulle få spridning in över gränsen till de sojvetrepubliker som gränsade till Afghanistan. USA backade upp mujaheddin, kallades freedom fighters av USA, och som sedan blev fröet till de alla de jihadiströrelser, bl.a Al quaida, Al Shabab m.fl som ser USA som satan. Otack är världens lön. Vad jag vill säga med detta är att varken SU/Rysslands eller USAs kontroll över de processer de initierar eller backar upp är särskilt stor. USAs intresse av att stötta sunnistaterna mot Iran kan leda till ett större blodbad mellan sunni- och shiagrupper i MÖ. USAs intresse är inte upphängt på ”mullorna i Iran” som du skriver si on utan på geopolitiska överväganden. USA kan stötta (eller störta) Saddam, Mubarak eller Pol Pot när det passar. För Ryssland gäller detsamma. Vad vi kan vara säkra på är att Saudiarabien (se Bahrein) eller emiraten inte vill att demokrati från Syrien sprider sig över till Arabiska halvön, dvs de satsar inte på ett demokratiskt Syrien.
Japp, Gunnar, blod är tjockare än vatten, någon tyngre politisk princip får du leta efter. Du är hopplöst fast i dina snäva politiska cirklar; det är Assads regim som dödar 150 om dagen, USA har ingen trupp på plats.
Du har missuppfattat begreppen ”analogi” och ”eufemism”. Jag har inte använt några, det är du som hittar på.
Att man har ett imperium innebär inte att man måste kriga, utan att man gjort det förr. Britterna övergav imperiets kronjuvel, de hade inte råd att kriga.
Jag håller med dig, Roland, att USA åtskilliga gånger fått annat resultat än de hoppats på. Det medgav Albright i fallet Iran. Däremot är konflikten shia-sunni uråldrig, och väst har inget inflytande alls. Med en engångs jätteinsats och budgerunderskott i samma skala störtade USA Saddam, med resultatet att en Iranvänlig shia-baserad regim huserar i Bahgdad. Egypten störtade Mubarak och Vietnam störtade PolPot. Saudi önskar inte demokrati, utan begränsning av iranskt inflytande.
Det finns gränser för vad USA kan uppnå med teknisk överlägsenhet. Vad är vitsen med att ge dem skulden för sånt de inte ens gjort, tex att starta inbördeskrig i Syrien? Jo, vitsen med det är att blanda bort korten. Eventuellt har man fått korten bortblandade för sig själv redan i unga år, och har sen lite svårt att ”komma igen”.
Hej Gunnar. Ber om ursäkt men en för grov tumme i kombination med I-pad gjorde att din senaste kommentar ”försvann”. Har du möjlighet att återkomma?
Ps. Min nya stationära dator är under installation. Ds.
Ja, jag hoppas ni har rätt när det gäller USA, Ryssland – dvs att imperierna inte har kontroll och att det finns andra krafter som är i rörelse o att det finns någon sorts rim och reson som gör att krigen inte trappas upp till världskrig.
Samtidigt tycks det mig som att ni inte tillräckligt värderar USAs enorma, militära uppladdning i området. Inringningen av Iran. Den krisande ekonomin. De tydligt uttalade planerna på världsdominans i kombination med Israels högerregering o dess ambition (även för USAs räkning).
Det vill säga – jag ser stora risker med USAs agerande och KRIG per se är ingenting ”rationellt”. Tvärtom vill jag hävda att krig (speciellt efter Hiroshima-Nagasaki) är ett uttryck för det mest dekadenta och urartade i människan / synonymt med överklassens strävan. Ett artfrämmande beteende – ingen annan art massdödar sina egna. Det åstadkomms genom massiv propaganda – dvs lögn.
Ur evolutionens synpunkt har ”vi” endast gjort detta i 6000 år. (Lasse Berg, Gryning över Kala Hari).
Jag kan inte med tillförsikt som ni se på rebellgrupper som beväpnas o tränas av Blackwater i en regimförändring som förberetts i fler år av CIA.
Alltså – i er blogg deklararerar ni att ni vill stå för en socialistisk utopi – och det är kanske det som saknas i er framställning av de nya krigen och upproren.
Det blir en aning käckt, var finns visionen Mot krigen och för Fred i vår tid?
Visserligen önskar ni det inte – men ni hamnar nära mainstreams eufemistiska tolkningar av händelserna. Allt kommer att gå bra – bara ett till litet krig. Afghanistan, Irak, Libyen. Syrien? Iran? Ryssland?
Krigen som livsfrom för Väst och den växande arbetslösheten har gjort att högerextremismen har vaknat till liv. Och vänstern verkar sakna fredsrörelse.
Finns det inte en berättigad oro för var detta kommer att sluta. Stormakterna har kärnvapen nog för att förstöra jordens yta tio gånger om. Och krig är (har alltid varit) överklassens perverterade vansinne. Frambringat genom systematisk lögn.
Hej Gunnar,
Jag vill bara ta upp två saker ur de inlägg du gjort.
1) Jag hatar krig lika mycket som du. USA är världens mäktigaste militärmakt genom tiderna och har startat krig på alla kontinenter och dödat ett oräkneligt antal oskyldiga människor. USA gör också allt det kan göra för att behålla sin globala dominans. Som socialister måste vi självfallet arbeta för att stormakterna avrustas och att deras kapacitet att starta krig stoppas av miljoner på gatorna som kräver fred och hjälp till de fattiga i världen.
2) Men det finns ögonblick i historien då man måste ta ställning. Ditt recept att ”lyssna till motsidan” och att man ska försöka komma överens faller platt till marken i vissa lägen där de ”båda sidorna” som man ska försöka ”förstå” står för helt oförenliga intressen och värden. Det finns ingen grund för att ”förstå” den syriska regimen. Den kan bara överleva genom att bruka totalt våld mot en majoritet av sin egen befolkning. Den kommer att störtas eller att segra.
Lika lite fanns det någon grund till att ”förstå” USAs krig i Vietnam och att be FNL vara ”resonabla”.
Hur skulle arbetarrörelsen i Tyskland göra för att ”lyssna och förstå” Hitlers uppmarsch mot makten? Det var att segra eller dö, inte prata och komma överens.
Det är i sådan ögonblick av historien som det gäller att ta ställning och vara beredd att använda alla medel för att segra, inklusive stöd till väpnat uppror. Det innebär inte att man ”gillar” krig. Det innebär att man inser kalla fakta och tar ställning.
USAs militära resurser i MÖ förstås enklast som ett försök att garantera oljeflödet därifrån. Om någon försöker hindra det kommer vi att få skåda potentialen hos en hangarfartygsstyrka, om inget händer ligger de bara kvar som bundna vakthundar. Om någon skaffar sig förmåga
att på allvar hota en carrier group kan de se fram mot att USA tar sig rätten att slå till i förväg. Allt handlar om oljan, styrkorna till
sjöss är bara medel. Funnes ingen olja i MÖ vore huset Saud lika intressanta som en stam på Nya Guinea. Dem hör vi inget från.
Den som hindrar oljeflödet från MÖ startar ett regionalt storkrig, men inte ett världskrig. Asiater, europeer och amerikaner förlitar sig på att USA garanterar att egenintresset hos de arabiska diktatorerna alternativt demokratierna tillåts segra över eventuella handelshindrande ideologier, och oljan flödar. Varje oroande utveckling ökar storleken på amerikansk arsenal i området. Inte för att USA önskar krig, det gör de inte alls. De önskar ohotade oljeleveranser.
Ryssland är självförsörjande på olja. 90% av ryska flottan är skrotad. Ryssland har en enda allierad i MÖ; Syrien. Om Ryssland
ska överge Syrien ska det ske med en stil ryska ledare är helt obekanta med; glada hurrarop över demokratins utbredning. Det kommer inte att ske. Regimen får kriga på själv, med nya vapen vid behov.
Vi får hoppas de reder ut situationen utan regionalt storkrig. Ingen vill ha ett, men situationen kan eskalera av sig själv, om någon hamnar med ryggen mot väggen. Hittills är bara Assad och syriska sunniklaner i den positionen, så vi har ett syriskt inbördeskrig med Iran lätt indraget och Israel på åskådarplats. USA vill inte ha det eskalerat, och det vill inte vi heller.
Om kriget ska upphöra måste sunni ha självbestämmande. De har all anledning att inte lita på överenskommelser med Assad, de bryter han även om de inte ens sänker garden. Kriget varar så länge han har makten. Det kan fortsätta även om han drivs bort, styrkeförhållanden på marken och nedärvt hat kan göra det permanent. Sitter Assad kvar bara fortsätter det, de potentiella flyktingströmmarna gör grannarna nervösa.