Vad stöder vi i Syrien?

Den här bloggen riktar sig främst till alla som intensivt följer vad som sker i Syrien och hur olika organisationer förhåller sig till kampen. För er som inte bryr er om polemik inom vänstern kring principfrågor och taktiska finesser är det bara hoppa över till något annat.

**************

I det senaste numret av veckotidningen Offensiv ger Rättvisepartiet Socialisterna sin syn på kampen i Syrien. Det är Arne Johansson som skriver ett sorts manifest med en utgångspunkt som naturligtvis ligger milsvitt ifrån KP:s och andra självutnämnda ”anti-imperialisters” knäfall för diktaturen. Jag ser RS och Arne Johansson som mina politiska kusiner. Vi har en gemensam ideologisk grund och oftast enbart taktiska skillnader i olika frågor.

Arne Johansson är en kämpe som i årtionden funnits med på alla fronter.

Så är det också med hållningen till kampen i Syrien. För även om Arne Johansson liksom vår blogg slår fast att kampen i Syrien är en folklig resning mot en diktatur för frihet och värdighet ser jag viktiga skillnader i värderingen av vad som hänt och händer och ”vad bör göras”?

Redan rubriken till AJ:s artikel antyder ett tvivel över vart kampen är på väg. ”Slaget om Aleppo –Syrien sjunker ner i tilltagande kaos” lyder den. Självfallet kan man tvista om vad ”kaos” betyder men texten skingrar funderingarna om vad AJ menar med ”kaos”.  AJ skriver att en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär” dominerar konflikten. För att underbygga det påståendet hänvisar han till att ”dussintals utländska jihadister” anslutit till kampen i Aleppo.  Vi kan också läsa:

”Nästan varje rebellbrigad har antagit ett sunnimuslimskt namn med en retorik som förhärligar martyrskap och frälsning” rapporterar Gaith Abdul-Ahad från Deir el-Zour i östra Syrien.”

Den mening AJ citerar avslutas inte med punkt efter ordet ”frälsning” (det står Jihad i originalet, inte frälsning) utan fortsätter med ”även när brigaderna leds av sekulära officerare och består av kämpar som ber sparsamt”. (Almost every rebel brigade has adopted a Sunni religious name with rhetoric exalting jihad and martyrdom, even when the brigades are run by secular commanders and manned by fighters who barely pray.) Jag tror inte att AJ medvetet kapade meningen mitt itu men bilden blir en annan.

Det är en ojämn militär strid som pågår. Ändå kan slaget om Aleppo komma att avgöras av de kämpandes stridsmoral och inte av eldkraften.

AJ påpekar något som jag redan tagit upp på bloggen K&Å. Det är ett absurt resultat att de små islamistiska grupperna får bättre vapen och utrustning än majoriteten av FSA:s soldater bara för att Qatar och Saudiarabien dirigerar hjälpen dit de vill medan andra som säger sig stödja oppositionen knappast ger någon hjälp alls, minst av allt de vapen som skulle behövas för att försvara Aleppo mot flygangrepp.

Dessutom talar Gaith Abdul-Ahad bara om situationen i den isolerade staden Deir el-Zour på östra gränsen till Irak, flera hundra kilometer från Aleppo. Där har uppenbarligen jihadister från Irak skaffat sig ett inflytande de inte har i resten av landet. För ”dussintals” jihadister i Aleppo ska jämföras med de 6-7 000 soldater som FSA har i staden. I nationell skala säger alla källor att FSA mobiliserar mellan 40- 50 000 i sina led. Ett tusental jihadister med en egen agenda för efter-Assad är inget bevis för att kampen tar en ”alltmer religiöst sekteristisk karaktär”.

Det är regimens tilltagande våld mot befolkningen som dominerar bilden. Här flyr folk undan en helikopter i Aleppo.

Egentligen finns det mycket få exempel på ”sekteristiskt våld” mot de minoriteter, kristna, druser, alawiter och kurder, som enligt AJ ”har goda skäl att frukta de sunnimuslimska stridsrop som allt mer dominerar i upproret”. Ordet ”dominerar” betyder vad det betyder, inte lite grann eller marginellt utan just dominerar. Det håller jag inte med om och seriösa reportage från journalister inne i Syrien bekräftar inte den bilden. Tvärtom.

Det har varit Assads käpphäst under hela upproret att försöka stimulera den religiösa sekterismen och sedan framställa sig som garanten för minoriteternas säkerhet. Mobiliseringen av slöddret i Shabiha för massakrer i arméns släptåg har mycket allvarligare följder än de enstaka religiöst motiverade hämndaktioner som rapporterats. Utvecklingen de senaste månaderna visar också att det är bara den alawitiska minoriteten som verkligen sluter upp bakom regimen. Kurderna har tagit över sin region i nordost och tar avstånd från regimen samtidigt som de med rätta intar en avvaktande attityd till SNC i Ankara som inte vill medge kurdernas nationella rättigheter. De kristna hittas både i oppositionens led och bakom Assads rygg.

För att sammanfatta anser jag att AJ ger en alltför negativ bild av hur det väpnade motståndet mot regimen ser ut, vilka kämparna är och hur stort inflytande jihadisterna har. Till och med Assads utrikesminister citeras som ”bevis” för det tilltagande ”kaoset”: ”Om regimen faller kommer hela regionen att störtas i fördärvet”.

Det finns också en märklig argumentering kring det ”tilltagande våldet”. ”Den senaste och hittills våldsammaste fasen i den syriska krisen inleddes den 18 juli med ett spektakulärt bombattentat i regimens militära högkvarter, som dödade fyra militära chefer,” skriver AJ. Visserligen var det spektakulärt och skakade regimen in i dess inre krets. Men ”hittills våldsammaste fasen” antyder nästan att det är oppositionen som står för det eskalerande våldet.

Jag skulle säga att den ”hittills väldsammaste fasen”, innan Aleppo, inleddes i februari 2012 med två veckors artilleribeskjutning av stadsdelen Baba Amr i Homs. Hela stadsdelen ligger i ruiner och påminner om Hafez Assads raserande av Hama 1982 då minst 20 000 dödades under en två månader lång artilleribeskjutning.

Att koncentrera sig på det ”tilltagande våldet” missar också att kampen långt ifrån är en ren ”militär” konfrontation mellan två arméer. FSA har ingen nationell struktur att tala om och samordningen mellan enheterna anses ske på frivillig basis. Samtidigt fortsätter de civila fredliga aktionerna över hela landet och har trots regimens förtryck ökat i antal det senaste året, inte tvärtom som man kan få ett intryck av vid läsning av media. Fredagen den 17 juni 2011 rapporterades 51 demonstrationer i landet. Fredagen den 6 januari 2012 var antalet 493 och fredag den 1 juni inte färre än 939. Även i områden med tung närvaro från arméns sida fortsätter den revolutionära dynamiken. I Homsdistriktet rapporterades 30 demonstrationer den 1 juni.

Kurderna har tagit över kontrollen i sin region. Bilden är från staden Jinderes.

En mörk bild leder också AJ till att ge märkliga ”råd” till upproret även om han garderar sig med att säga sig sakna ”närmare kännedom om förhållandena”. Rådet som socialister enligt AJ ska ge till de som kämpar i Syrien är att bilda ”oberoende och demokratiskt valda försvarskommittéer till försvar för demonstrationer, stadsdelar och arbetsplatser”. I bästa rådsanda menar AJ att de demokratiskt valda råden ska, när det är möjligt, ”bindas ihop lokalt, regionalt och nationellt som bas för en oberoende arbetarrörelse”.  Det låter bra och ligger inom ramen för alla ”klassiker” vi båda brukar hänvisa till.

Det finns bara ett ”litet” problem med AJ:s råd till upproret. Det finns inte ett ord i hans artikel om de organisationer och kampformer som uppstått över hela landet under upprorets sexton månader. En god procedur för att veta hur man ska gå vidare i kampen brukar vara att ta sin utgångspunkt i de organisationsformer som spontant bildats under ett upprors gång.

Vad ska de kämpande göra med de hundratals civila ”lokala samordningskommittéer” som redan existerar och som tar hand om de flesta uppgifter det dagliga livet kräver, som underjordiska vårdcentraler, brödutdelning och andra civila uppgifter som regimen tappat kontrollen över i de ”befriade” stadsdelarna och på landsbygden? De har kanske inte valts i vallokaler med tryckta valsedlar men det kan vi kanske ha förståelse för under de villkor som råder.

Samma sak gäller den militära struktur och samordning som FSA upprättat. Ska det ersättas av lokala försvarskommittéer”?

Lokala samordningskommittéer tar hand vardagliga problem så gott det går.

AJ slår helt riktigt fast att vi inte ska ha ”förtroende för vare sig regimen, Syriens nationella råd, utländsk imperialism eller sekteristiska och religiöst baserade miliser”. Klart som korvspad. Men vilka ska vi då stödja? Faller de tiotusentals civila och avhoppade soldater som strider i FSA in i kategorin ”sekteristiska och religiöst baserade miliser”? Finns det inga som förtjänar vårt stöd så länge de inte byggt lokala råd för en kommande arbetarrörelse?

Kusin Arne, har du verkligen tänkt igenom din beskrivning av vad som sker och vad som bör göras?

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,DN6,DN7,DN8,DN9,DN10,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

46 reaktion på “Vad stöder vi i Syrien?

  1. Precis. Det är som ”mina” brittiska syrier skriver: ”Syrians have co-existed for hundreds of years… It is the Assad regime that incites sectarian strife,
    not those who are sacrificing their lives for freedom for all Syrians.”

    Och Leïla Vignals analys (europe-solidaire), som du länkade till, var verkligen bra. Där nämns också en vanlig skandering från gatorna i Syrien: /wahed wahed wahed, ech-chaab es-suri wahed / « un, un, un, le peuple syrien est un/

    http://fbcdn-sphotos-h-a.akamaihd.net/hphotos-ak-ash3/530197_389395474453470_1292096304_n.jpg

  2. Hej Paul,

    Hälsa ”dina” brittiska syrier att vi står på deras sida. Och tack för fotot.

    mvh
    Benny

  3. Enligt dig så är FSA de ”goda” och de onda är islamister som får stöd från Saudi/Qatar…Kan du förklara varför FSA soldater vill veta sekten av de syriska soldater de fångar eller varför de kallar för Adonis död?
    eller varför det verkar som om aljazeera och aljazeera english är två helt olika kanaler? Den arabiska versionen kritiserar sällan FSA medan Aljjazeera english verkar vara mer inriktad på en västerländsk publik…..
    Du måste kunna arabiska för att inse hela bilden. Bashar är inte god men det är inte de beväpnade rebellerna heller.

  4. Amin , jag har aldrig talat i termer av ”goda” och ”onda”. Det är en religiös utgångspunkt. Jag talar utifrån en sekulär och revolutionärt socialistisk utgångspunkt. Det innebär att jag tar ställning för de förtryckta som gör uppror mot en blodig diktatur som inte drar sig för några metoder för att behålla makten. Det innebär inte att alla som gör uppror är ”goda”. Men de gör uppror. Det räcker för mig.

  5. Hej Sven, tack för komplimangen. Det värmer.
    mvh
    Benny

  6. Jag undrar om du hade varit lika ivrig ett stödja ett ”uppror” i Sverige om Saudi Arabien hade bistått rebellerna med vapen.
    Den här förälskelsen för syrier, påminner mig om Västs kärlek för irakier(som ironiskt nog förföljs nu av FSA enligt BBC, BBC som i början skyllde alla självmordsdåd på den syriska regimens försök att smutskasta FSA).
    Det syriska upproret har tagits över av FSA, SNC. Där båda vill att deras land(i för sig det finns flera icke syrier i FSA) ska bombas av Väst påminner mig om irakien Ahmed Chalabi och den libyska defektorn Abdul Mustafa Jalil som insåg att Gaddafi dagar är räknade och valde att byta sida.

    Du får gärna stödja ett sekulärt Syrien men hur gör man det när de mest inflytelserika oppositionsledare är korrupta eller långt ifrån sekulära. Dessutom vem är mer sekulär än Adonis och egyptiens feminist Nawal Al-Saadawi men ändå får de inget att säga till i det ”nya landet”(de intellektuella håller på att fly deras länder precis som i Iran).
    Jag vill även påminna dig om att Gaddafi fick många fatwan emot sig, se Qaradawis fatwa(en mycket inflytelserik religiös ledare som får betalat av Qatar och fungerar de facto som Qatars utrikesminister). Det kan förklara varför Gaddafi inte fick en påhittad rättegång som Saddam.

    Som arab och muslim kan jag säga till dig utan tvekan eller tvivel att den arabiska våren är ett fiasko.

  7. Som människa kan man nog säga att den arabiska våren är nödvändig och oundviklig, och att den inte kan undvika bakslag. Med europa som en skimrande julgran, medeltida imamer, korrumperade generaler och permanent majoritet i arbetslöshet är det upplagt för problem. Det enda man kan säga är att ”ingen förändring” är ingen option.

  8. sl, men det räcker ju till 100%. ”Som människa….”. 100% överens.
    Benny

  9. Enligt min mening är det ett politiskt haveri att se ledande nationer stödja väpnade uppror i andra länder. Hur skulle USA, Sverige eller något annat land bemöta ett väpnat uppror, om inte med militära medel.

  10. Cippan, ja tänk OM? Man kan spekulera i mycket. Men nu lever vi i ett samhälle med relativt stora demokratiska fri- och rättigheter. Men OM Kungen vore en blodig envåldshärskare och de arbetande i Sveige gjorde uppror mot diktatorn, bemöttes med brutalt våld, började försvara sig med vapen i hand och då fick vapen och annat stöd från Danmark skulle vi nog bara bocka, tacka snällt och ta emot den hjälp våra bröder gav oss.

  11. Jag håller med Amin mycket i det han skriver. Pratar vi om vad som är (eller anses) rätt och fel så är det en självklarhet att man ska försöka få undan en diktatur och att ett uppror (fredligt eller väpnat) bör stödjas. Men i denna relativt komplexa land/område måste man ta med fler dimentioner. Man kan spekulera i ödet för minoriteter efter ett potentiellt maktskifte. Även om jag själv är med den synen att åtminstone de kristna och en stor del av Alawiterna kommer att råka illa ut, så försöker jag se mer positivt på det och tro att det syriska folket kommer att värna om det etniska och religiösa mix som finns. Däremot är jag väldigt säker på att ett slag mot minoriteterna kommer att vara irreversibelt, speciellt för de kristna. Ett enkelt exempel är Irak där nästan alla kristna har flytt landet efter USA invationen, ingen återvänder (förutom kurderna).

    Jag är själv mycket kritisk till regimen i Syrien och anser mig själv som en oppositionell. Men det som händer nu är bortom det som bör kallas uppror för frihet. Den fighten är redan begraven. ”Oppositionen” som vi nu ser och lyssnar till i media (och som förrästen är enda källa till informatioen nu för tiden) är inte på något vis representativ för det syriska folket. Personen som åkallar utländsk militär inblandning och mera vapen till FSA (och varför inte också passa på och ge de många terroristorganisationer som nu finns i Syrien, när målet är ändå densamma, för tillfället). Den oppositionen syftar inte till det bättre för Syrien. Västländerna tillsammans med saudi-qatar bär på det största ansvaret till det krig och död som pågår i Syrien. Media har använts för att uppmuntra väpnat uppror som enbart leder till död och förstörelse och till slut utnyttjande av syrien.

    En liten kommentar till Benny Åsmans senaste: skulle du bocka, tacka snällt och ta emot om vapen till det spekulerade svenska upproret kommer från Nord Korea? och om du vet att NK kommer att spela en stor roll i framtida svenska poliska styre, religion, ekonomi osv?? Jag är till bakgrund Syrier och jag kan säga att för en stor del av befolkningen i Syrien så är kÄnSlaN av skillnaden mellan Syriskt och saudiskt samhälle och värderingar mycket nära kÄnSlaN en svensk skulle känna inför skillnaden mellan svensk och Nord Koreanskt samhälle! Vi vill inte ha deras minsta inblandning!
    INGEN kommer låta syrien vara i fred! Om syrien faller så kommer det att locka till sig allt skit och alla intelektuella människor kommer att försvinna ur landet tillsammans med de förnuftiga människor som har minsta demokratiska och goda värderingar.

    Det är för den anledningen det finns många Syrier som inte stödjer den väpnade konflikt som pågår i Syrien. Chansen för något gott utav det finns men otroligt minimal. Hellre vänta och jobba med en politisk process i 10 år än att ta Syrien 20 år tillbaka i tiden och hundratusentals döda för en ”frihet” som inte är garanterad.

  12. Basse, tack för ditt långa inlägg. Som du kanske förstår är jag inte överens med dig i bedömningen av vad som skett och vad som kan ske.
    Men jag vill koncentrera mig på en sak. Du skriver att det är oppositionen som bär ansvaret för allt lidande och förstörelse därför att de inte ”väntat i tio år” på fredliga förändringar. För mig ligger hela ansvaret på regimen. I mars 2011 och under flera månader möttes varje fredlig demonstration, speciellt fredagsprotesterna, av naken brutalitet och skarp eldgivning. Hundratals människor dödades och besköts till och med under begravningståg. Är det vettigt att i en sådan sitiuation anklaga oppositionen för att börja försvara sig med vapen i hand? Varje eskalering av våldet står regimen för. Den börjar använda stridsvagnar mot hela stadsdelar. Sedan sätts helikoptrar och stridsflyg in.

  13. Många saker kan existera samtidigt.

    Alawiterna kan vara rädda på goda grunder, och därför vilja se upproret som en importprodukt. Saudi vill förstås att övriga arabländer ska foga sig i deras variant, utan att (alla) sunni i Syrien vill det. Ju mer det krigas, desto extremare lösningar kommer på kartan. Vissa andas redan om att Assad decimerar sunni med kemvapen hellre än att förlora, dvs ”rättar till” balansen så att den motsvarar styrets etnicitet.

    Det är de regerande som har ansvaret. Ingen är väl glad åt religiösa soldater i främmande land, men den syriska regimens grad av korruption parat med minoritetsbas är upprorets orsak. Den är oförmögen att lösa problemen, eftersom den själv är själva problemet. Saudikrigarna bara exploaterar problemet för egen räkning. Regimen fördjupar sina egna problem med krig mot befolkningen.

    Att lösa arabvärldens inbyggda konflikter är uppgift man inte kan axla. Ataturks modell, att sära på islam och staten, är den mest framgångsrika hittills. Turkar och perser är inte araber, folkgrupperna tillhör olika stammar och olika islamtolkningar kors och tvärs.

    Uppgörelser mellan saudi och perserna ligger i korten. Fronten går genom Irak och Syrien. Ingen av de regimerna förtjänar överlevnad, de skadar sina folk rent moraliskt och fysiskt, men de mobiliserar med stridsrop många följer. Assad är en liten spelare på planen.

  14. hej sl,
    Jag tycker du trycker alldeles för mycket på de etniskt/religiösa aspeketerna av upproret. Med det som utgångspunkt försvinner de demokratiskt/politiskt revolutionära aspekterna och kravet på frihet och dignitet som dominerat kampen hittills. Det är regimen som gjort allt för att leda in kampen i religiöst/sekteristiska banor. Den här artikeln visar hur brokigt upproret är.
    http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2012/aug/13/freedom-fighting-pharmacist-syria-sectarian-conflict

  15. Nedan finns en artikel (som jag skrivit) med ytterligare intryck från en syrisk flykting i Sverige. Han har några intressanta kommentarer kring den syriska oppositionen. Hoppas att artikeln kan bidra till diskussionen om Syrien.

    http://arbetartidningen.se/2012/08/syrisk-regimmotstandare-assad-familjen-en-maffia/

    När det gäller ”kusinen” Johansson tror jag att hans (och RS) märkliga vacklande i frågan om Syrien är ett resultat av att RS brände fingrarna i Libyen. De använde ord som ”kontrarevolution” om det folkliga upproret (något som ledde till viss debatt – till och med inom CWI!) Nu försöker de hitta en linje i Syrien där de, å ena sidan, inte avskärmar sig från alla de unga och invandrare som solidariserar sig med revolutionerna i mellanöstern. Men å andra sidan vill RS inte gå till botten med (och ännu mindre erkänna) de misstag de gjorde i analysen av Libyen.

    Till sist: Hittade något mycket intressant – Al-Jazeerajournalisten Nir Rosens rapporter från Syrien – (från februari 2012)

    Syria’s protest movement:
    http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/02/20122157654659323.html

    Nir Rosen on Syrian sectarianism:
    http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/02/2012218165546393720.html

    Nir Rosen on Syria’s armed opposition:
    http://www.aljazeera.com/indepth/features/2012/02/201221315020166516.html

  16. Hej Patrik,

    Tack för länkarna. Jag hör av mig med eventuella kommentarer. Men nu sticker jag på landet i fem dagar. När man är en ”glad pensionär” gör man vad man vill.

    mvh
    Bneny

  17. Bra artikel. Inne i Syrien är detta säkert sant, på var sin sida om Syrien ligger Iran och Saudi med helt andra agendor. Den intervjuades förband har inte fått några vapen utifrån, eftersom de inte springer någons ärenden. De som gör det kanske får? Påminner lite grann om spanska inbördeskriget.

    Syrien ligger i arabvärldens korsväg, i teorin kan Syrien dominera åt alla håll, så kan ryssarna ha tänkt när de ritade upp allianser på den tiden de dominerade och expanderade. Men Syrien kan också rasa ihop som Somalia och delas upp mellan sina mycket större randstater. Det ser troligare ut.

    Det är vanligt att revolutioner enar olika grupper inför uppgiften. Så fort uppgiften utförts visar det sig att blod är tjockare än vatten, de nyss förbundna har olika uppfattningar om vem som ska styra vad i vilket syfte. Den ryska revolutionen var internationell men blev storrysk med tiden, den största gruppen tog över.

    Om vi följer Lenins gamla karta ska här till en borgerligt demokratisk och sen en socialistisk revolution, möjligen i ett slag. Finns här massor av småborgare uppfyllda av liberala visioner de hellre dör för än återgår till presidenten som i praktiken är enväldig kung? Kanske. Finns här massor av proletärer som tror att avskaffad äganderätt frälser dem från utsugning. Det tror inte jag. Liberala visioner verkar ha litet underlag i islam, det kallas genast USA-imperialism och korsfararpolitik. Jag är fullständigt inläst på er plan om självorganisering på arbetsplatser och bostadsområden, och inser att ni hoppas att inbördeskriget driver på en sån utveckling. Det kan inträffa, men under omständigheter som gör det till en andraplansfråga. Första frågan alla väntar på svar på är om det i arabvärlden alls finns ett filosofiskt stöd för principen en man en röst, och har individen ens rätt att sträva efter personlig lycka, eller är det viktigast att sprida Muhammeds lära på alla andras bekostnad? Om de flesta tycker som Muhammed spelar självorganiseringen liten roll, Muhammeds präster har bara fått en nya plattformar i respektive folkgrupp. Basen för er sorts socialism är faktiskt individens rätt till frihet, trots att alla experimenten med planekonomi sen resulterar i motsatsen. I en kultur där de flesta ”vet” att lyckan är att lyda Muhammed och tvinga andra till samma sak, är frihet en dålig sak. Svensk demokrati handlade mycket om rätten att tolka Jesus när man läste själv; av det kom till slut rätten att slippa religion.

    Det blir ett experiment Syrien måste göra. Syriens stora grannar kommer att vilja styra upp åt olika håll. Iran har goda möjligheter att göra en brakförlust som ingen annan sörjer.

  18. Tack för alla länkarna. Det är egentligen otroligt hur fort utvecklingen har gått. Man sitter i en norditaliensk by med bästa kaffet vid ett litet runt bord i solen och läser detaljerade intervjuer från al Jazeera levererade från svenska västkusten.

    Den arabiska al Jazeera, levererar den samma analyser som den engelska ? Eller får man en kulturellt betingad originalversion där, som ropar hurra inför helt andra sidor av inbördrskriget ?

  19. Hej sl,
    Ja, kaffet i det landet kan man bli lyrisk över. När jag för några år sedan åkte runt i Toscaregionen med en husbil stannade vi snart överallt för att njuta av en liten espresso.
    Njut av semestern, det är snart vardag igen.
    Vilken tänker du på när du tackar för länkar från västkusten? Jag bor i Belgien.
    mvh
    Benny

  20. ok, jag såg bloggen som lite lätt göteborgsk-belgisk. Internationalismens tidsålder 🙂

  21. Hej Benny och Göte. Jag tycker det är ganska slående hur ni på ett sätt raljerar gång på gång över AJ i denna artikel utan att utgå från ett större perspektiv. Och hur rätt hade ni i frågan om Libyen? Det vår sektion CWI Comitee for a workers international till skillnad från FI menar på är att det är det är det syriska folket Arbetarklassen, som måste ta makten och inte syriska rebeller som FSA som tränas av USA och får stöd av imperialistiska intressen. Vad har ni för belägg för att motståndet i Syrien inte tagit en sekteristisk vändning. Kanske var det fel att citera en f.d minister men det vi lutar oss på är ju vår international och våra kamrater i kring liggande länder så som Libanon där vi har en sektion. Det ni har tappat och framför allt FI är ert marxistiska perspektiv i dessa frågor. Frågan om internationell solidaritet handlar om att stödja de arbetarorganisationer i dessa diktatoriska länder inte att stödja vilken grupp vapenviftande ”frihetskämpar” som helst som är emot regeringen. Vad har ni för belägg för att det inte stämmer att FSA till stor del består av beväpnade ex anhängare av Azad och religiösa fascister? Borgerlig media? Ta Libyen exempel varför väst ingrep mot Gaddafi var för att man ville rädda sitt anseende i och med att många länder bara månader innan Libyen ”befriats” slutit oljeavtal samt slutit avtal för att skicka tillbaka så många flyktingar som möjligt från bl.a Sverige. Att FN gav grönt ljus för att avsätta Gadaffi var att kväsa det folkliga inslaget i revolutionerna samt förminska sin dåliga hållning i dessa regioner. Och vad sa FJärde internationalen här? Jo tro det eller ej? Allt stöd åt rebellerna. Nu i efterhand har det ju kommit fram att rebellerna begick etnisk resning på flera håll i Libyen, och vi har fortf inte sett skymten av demokrati i de landet. Vi sa hela tiden att det måste vara den libyska arbetarklassen som avsätter Gadaffi med strejker och folkliga uppror. Och där anser jag att det är rätt att hjälpa till och stödja, men INTE vilka liberala rövarband som helst. Det är synd ni inte drar större lärdomar av historien.

  22. Ruben,
    Jag har sällan sett något så fyrkantigt som din kommentar. Du går ju på värre än alla kp-are och fibbare tillsammans. Jag vet inte vilka dina källor är, men om de ”bevisat” för dig att det väpnade motståndet mot diktaturen bara är ”relgiösa fascister” och ”liberala rövaraband” tycker jag du ska ta och läsa lite ”borgerlig press” som exempelvis The Independent, The Guardian, Le Monde och Die Welt. De har samtliga haft journalister på plats i Aleppo och andra platser. Det finns en grupp verkligt ”religösa fascister” vilket är Shabiha som mördar i regimens sold. Men det är ju inte de du tänker på.

  23. Jag vet inte hur det är i SP men vi har både syriska kamrater i rs som stödjer revolutionen men är emot en utländsk intervention. Alltså det enda du gör är att kasta massa skit på alla som inte stödjer en intervention vilket blir löjligt och utan att lyssna på vad jag har att säga förkastar mig som stalinist. Vi har människor som flytt från Syrien i vårt parti som kan bekräfta att FSA inte har något som helst stöd bland det syriska folket. Självklart tycker vi att det är rätt att arbetare som strejkar och arbetarkomiteer och fattiga försvarar sig mot azad. Problemet är bara att alla vänsterkrafter i Syrien antingen varit stalinister som under tiden suttit i regering med Azads mördarregim och de flesta som utgjort ett motstånd mot regimen mördats eller flytt.

  24. Ruben, om det ska bli en debatt i frågan så är det med RS och inte som svar till bikommentarer från dig. Vad representerar du? RS officiella linje?

  25. Vad har det för betydelse. Vi kan väl diskutera det här oavsett huruvida det är exakt som mitt partis linje eller inte.

  26. Ruben. Jag vet inte nån i SP som talar för ”utländsk intervention” i Syrien. Vilken total missuppfattning. KP-snack. Vad gäller den dåligt beväpnade fattigarme’n FSA är det alldeles uppenbart att den inte skulle klara sej en dag mot Assads militärmaskin (understödd av Iranska elitsoldater och med nya ryska tanks och sannolikt ryska experter) om den inte hade ett stort folkligt stöd. Det finns massor uppgifter från journalister inne i Syrien och från exilsyrier i Sverige som styrker bilden av en heterogen, dåligt beväpnad Fri Syrisk Arme’ uppbyggd av vanligt folk från gatan (som i Libyen) i samarbete med massor av desertörer från Assads styrkor. När FSA segrat (kanske snart) kommer de att minnas vem som stödde dem i deras svåra tid och vem som svek. Det kan påverka en idag osäker framtid.

  27. Jo Ruben, det skulle vi kunna göra. Men jag prioriterer min tid efter hur många människor jag kan diskutera med. Jag tror att kommentarer till en två veckor gammal blogg inte når många av de läsare vår blogg har även nu under sommaren. Dina påståenden om motståndets karaktär i Syrien är alltför extrema för att jag ska ägna dem omfattande tid.

  28. Alltså jag förstår fortfarande inte varför ni inte vill diskutera. Jag stödjer inte Azad på något sätt, det har ni inga belägg för. Så du kommer inte ta debatten med folk som är för inte är för FSA eller för Azad? Frågan är varför vi ska stödja en grupp som är lika krigslystna som Azad och inte har folket med sig och inte representerar en resning av den syriska arbetarklassen? Har du läst ayischas artikel från Libanon? Det borde vara en självklarhet att stödja det folkliga upproret och dess demonstrationer och inte decsekteristiska grupperna som fria syriska armen. Min syn skiljer sig avsevärt från stalinisterna som tycker att Syrien är ett bra land med Azad vid makten och att bara FSA är de som stått för våldet och situationen vilket är rent vansinne.

  29. Ruben, du har inte förstått mina motiv. Du har dina idéer om vad som sker i Syrien. Jag har mina och kan argumentera för dem. Men jag har inte tid och lust att att föra en debatt med en enda person. Jag väntar till Arne J eller RS svarar och då kan det bli en debatt mellan två revolutionära organisationer. Det handlar om att prioritera sin tid inte att på förhand förkasta vissa idéer.
    Det enda jag vill säga är att dina åsikter om ”religiösa fascister” som leder kampen mot Assad inte ens är värda ett bemötande. Du är ung men har tydligen redan tappat den revolutionära kompassen. Unge man , det handlar inte om en socialistisk revolution utan ett politiskt uppror mot en diktatur. I den kampen enas många olika krafter. När väl diktaturen är störtad kan de olika sociala krafter som finns i samhället börja att konfronteras. I den processen, som kan bli lång, står du där som ett fyrbåk och ropar efter väpnade arbetarråd. Annars tar du avstånd från upproret, vilket visar sig i din kommentar att FSA är inte bättre än Assad.

  30. Ett gott råd till dig, Ruben, är att du väntar en stund efter du skrivit din kommentar och sedan läser igenom vad du skrivit innan du klickar på ”skicka kommentaren”. På det viset kan du i alla fall rensa bort och ändra de fyrkantigheter som gör ditt resonemang svårt att förstå.
    För övrigt så skadar det inte att läsa olika källor och väga dessa mot varandra. Det finns ett antal tidningar från ”väst” som har reportrar på plats. Läs och jämför!
    Är du åtminstone bevandrad i det engelska språket så har du stora möjligheter att tillgodogöra dig denna information.

  31. Ruben,
    om du kollar in Arne Johanssons FB-sida ska du se att han och jag har ett utbyte. Han kommer att att skriva ett svar på min artikel som då publiceras på vår blogg. Kanske debatten också kan föras i våra respektive tidningar om det inte kolliderar med platsutrymme.
    mvh
    Benny

  32. Det finns inget där, Benny. Har han någon blogg som du kanske menade? Inget på hans FB i alla fall…

  33. Nej, jag kan inte se något där, som du skrivit. Däremot ser jag annat som Arne skrivit, den senaste 15 aug om affischen för kampanjen om välfärd. Men det kanske beror på att jag inte är FB-vän med Arne?

  34. Janne, då vet jag inte vad som sker. Kanske det är bara hans direkta vänner som kan se min text. Det ligger kanske inte ute på hans ”tidslinje”

    Benny

  35. Pingback: Den existerande kampen och Rättvisepartiets önskningar. Ett svar till Rättvisepartiet Socialisterna. | Kildén & Åsman

  36. Benny, du verkar ha koll på det som händer i Syrien och tydligen är du väldigt påläst och har säkert många år på nacken för att kunna se saker på ett brett och balanserat sätt. Men du har ingen känsla för det som händer i Syrien, inget alls. Det ni jobbar med och argumenterar för ser ut som en matematisk algoritm a la principer utan att ha en känsla för parametrarna.

    Vi vet att Syrien inte är en demokratisk land, vi vet att Syriska regimen är korrupt, och att de är redo att gå långt för att inte förlora makten. Vi vet att det finns en stor opposition i Syrien som har tröttnat på det obefintligt politiska eller ekonomiska friheten i Syrien. Inget av ovan behöver vi upprepa igen och vi måste använda det som utgångsläget. Utifrån det bör en väpnad konflikt i Syrien vara det sista vi ska stödja. För det leder bara till förstörelse, död och mer extremism. I ett sådant läge skulle influensen från de smutsiga gulf-staterna vara förödandet för det syriska folket.

    Jag tror att det bästa som kan hända just nu i Syrien är att Bashar Al Asad stannar som president, att stödet styps till den falska och korrupta oppositionen (den som vi mest för tiden ser i västerländsk media), att de väpnade och till stor del utlandsstödda rebellterna elimineras medan stödet för den ärliga syriska oppositionen ökar och att man ser till att driva fram politisk och fredlig övergång såsmåningom i Syrien. Första steget är att få stopp på konflikten! och ingen kan vänta sig att regimen kommer att stanna först (tänk utgångsläget ovan). Att ha presidentens avgång som krav för att starta förhandligar är ett löjligt och oseriöt förslag då det inte kommer att accepteras utan enbart syftar till att stödja de väpnade rebellerna att fortsätta sin ”kamp” (vilket syfte den än må ha), med mer död som resultat.

  37. Basse,
    Folket ”valde” inte en väpand kamp. Den tvingades på dem från första dagen. De fredliga demonstrationerna i mars 2011, med början i Deraa, möttes omedelbart med skarpa skott och tortyr av fångar. I din värld vra det först massor av folk som protesterade. Sedan helt plötsligt var det utländska terrorister som ledde dansen. Din kommentar är inte ny, du bara upprepar vad Assadanhängare som KP sagt vecka efter vecka. Dy säger att den ”verkliga” oppositionen måste förhandla. Inbillar du dig verkligen att familjen Assad är beredd att förhandla om makten? Den har bara en politik- löpa hela linan ut om det så ska rasera halva landet.

  38. Pingback: ”Ska vi sjunga Mozart och Beethoven – när vi begraver våra döda?” | Kildén & Åsman

Kommentera