Steg för steg närmar sig en humanitär katastrof i Syrien. Med omvärldens passiva medgivande bombar regimen i Damaskus sönder hela städer, stadsdelar och byar. Flygvapnet sätter in jaktflyg och helikoptrar. Armén använder artilleri, granatkastare och stridsvagnar för att jämna hus efter hus med marken. Vi upplever ett modernt Guernica i stad efter stad.

Den spanska byn Guerncia kommer för alltid att symbolisera militärt övervåld. På uppdrag av Franco förintade tyska Luftwaffe byn och dess befolkning medan omvärlden passivt åsog den spanska fascismens frammarch. Endast den internationella arbetarrörelsen solidariserade sig med revolutionen.

Bachar Assads far Hafez visade 1982, när 20-30 000 medborgare bombades till döds i staden Homa, att den härskande familjen var och är kapabel att använda alla tillgängliga militära medel för att skoningslöst krossa allt motstånd. Barn och kvinnor, gamlingar och civila. Ingen hänsyn. Bara brutalt, blint våld. Allt för att till varje pris behålla makten.

Det sägs pågå ett inbördeskrig. Media vrider sina händer och ursäktar omvärldens knapra stöd till upproret med hänvisning till regionalt-strategiska hänsyn och rädsla för islamsk extremism.

Vadå inbördeskrig? En till tänderna beväpnad armé står mot lokala milisgrupper med handeldvapen, Molotov cocktails, hemgjorda vägbomber och annat hantverk. Det är inte ett inbördeskrig. Det är ett öppet krig mot ett folk i uppror, ett försök att slakta de som tvingades ta till vapen för att försvara dagliga demonstrationer och protester. De som kallar detta ett inbördeskrig är samma personer och grupper som gav upp stödet till upproret när människor i olika städer, i Deraa och Homs till att börja med, tog till vapen för att försvara sina demonstrationer och begravningståg.

Begravningstågen har blivit en fruktansvärd del av vardagen för revolutionen.

För varje Mig-21 som släpper bomber mot bostadskvarter i Aleppo, Damaskus, Deraa, Homs, Idlib och andra tätorter vinner de islamska extremisterna nya anhängare inom upprorets led eftersom de är de bäst beväpnade av alla miliser. De får pengar och vapen från Qatar och Saudiarabien medan de fria miliserna får nöja sig med vackra ord och lite pengar att köpa vapen med från månglare i Syrien och Turkiet.

I Ankara sitter självutnämnda ledare i SNC och uppmanar USA och EU att ingripa militärt i form av en no-fly zoon. I Aleppo, Idlib, Homs och andra städer kräver de som strider mot regimens armé att få tillgång till vapen som kan försvara dem mot flyg och stridsvagnar samtidigt som de avvisar direkt militär inblandning från de som kallar sig Syriens vänner.

Det är uppenbart att en parallell med Libyen inte går att göra. En militär inmarsch i Syrien av turkiska eller andra Natotrupper öppnar dörren till ett storkrig i hela regionen med miljoner människor som potentiella offer och med en säker död för den syriska revolutionens mål –befrielse från regimens förtryck och ett värdigt liv. Därför har vi här på K&Å ständigt tagit avstånd från SNC:s krav på militärt ingripande från Nato. Vi säger i stället och upprepar –ge oppositionen de vapen de behöver för att skydda sig mot den militära övermakten och det innan det är för sent.

Det är inte vapnens kvalitet som ger stridsmoralen. 

Ja, men hur kan vi veta att det inte bara leder till kaos och Syriens sönderfall? Det kan vi inte veta. Det kan bara avgöras i kampen på plats, där olika krafter och ideologier konfronteras och existerar parallellt. Krav på garantier att en revolt ska lyckas är detsamma som att vända den ryggen. Just nu stärks de salafistiska miliserna tack vare den riktade hjälpen från Qatar och Saudiarabien. Ett absurt resultat av en absurd politik som vägrar att ge upproret de vapen det behöver.

De som i dag i ”fredens namn” tar avstånd från upproret, vänder det ryggen och manar till ”försoning” med regimen är hycklare. Den stalinistiska pensionärsklubben i Degerfors pratar käkarna ur led till ”fredens” ära och ”icke- inblandningsprincipen”. Men de har inte ett ord att säga om Rysslands beväpning av Assads regim. Inte mindre än åttio procent av Syriens vapenimport kommer från ”fredsälskaren” Vladimir Putin. De har inte ett ord att säga om de iranska legoknektar som strider på Assads sida men ylar som vargar i skyn över ”utländska terrorister”. De står helt enkelt på diktaturens sida.

Att jihadistiska äventyrare dras till striderna i Syrien är inte märkligt. De har en egen agenda som inte passar ihop med upprorets krav på regimens fall, frihet, rättvisa och värdighet. Men deras antal är enligt alla seriösa reportage litet framför allt i jämförelse med de tiotusentals personer, civila och avhoppade soldater, som utgör miliserna i landet. Journalister på plats i Aleppo och andra städer har vittnat om oroade ledare i den Fria syriska armén, FSA, som säger att de utländska jihadisterna skapar problem. Att de kommer att tvingas ta itu med dem en dag men att just nu är det försöket att överleva arméns angrepp som gäller.

Flyg och artilleri raserar städer och byar.

Vår uppgift är att med alla medel stödja uppror mot diktatur, förtryck och exploatering. I Syrien solidarierar vi oss med alla som i över ett och ett halvt år protesterat, demonstrerat och med vapen i hand försvarat sig mot en despotisk regim som inte drar sig för att med flyg, artilleri och stridsvagnar angripa alla som vågar kräva frihet och värdighet. Det innebär självfallet inte att vi som socialister okritiskt sluter upp bakom olika borgerliga och religiösa agendor för kampen. Det är en hållning som vi haft allt sedan Vietnamkrigets dagar.

Vi kommer aldrig att låta oss i tystnad, i neutralitet eller i förment ”fredsälskande” bli medansvariga till ett modernt Guernica.

Media: DN1,DN2,DN3,DN4,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Aleppo, Revolution, USA, SNC, FSA