.

I Sergio Leones mästerliga film “Den gode, den onde, den fule” pratas det inte mycket. Här är det i stället revolvrar från väloljade hölster som talar. Under filmens första tio minuter förekommer faktiskt inte en enda dialog. Clint Eastwood som har rollen som ”den gode” rullar mest en cigarettfimp mellan läpparna och kostar på sin höjd på sig ett stramt leende över ”komiken” när någon får en våldsam död. ”Clintan” inkarnerade våra (och inte minst USA:s) pojkdrömmar om att både vara ”god” och att samtidigt kunna ”dra först”

När den åldriga och politiskt reaktionära Eastwood i går var på plats i Tampa för att välsigna Den rika Mitt Romney och Den skamlöse Paul Ryan skötte han dessvärre regi och manus på egen hand. I en krånglig dialog med Barack Obama där denne gestaltades fysiskt genom en tom stol levererade han mest obegripligheter och en del osmakligheter. Bland annat sa han att ”Obama must go” och drog handflatan över sin hals i en gest som till publikens jubel förde tankarna till en avrättning. Parodiskt nog sa den bedagade Eastwood också att Romney kräver att alla soldater i Afghanistan ska ”hem nu”. Den dåligt insatta skaran av festande republikaner applåderade och skränade sedan Dirty Harris` gamla ”Make my day”. I yran och med dåligt amerikanskt öl i magen helt okunnig om att Romney har samma tidtabell för USA:s trupper i Afghanistan som Obama…

.

.

Måhända ”Clintan” gav sin vulgära publik ”en bra dag”. Men hans lika enfaldiga som kryckiga dialog med Obama, som sändes direkt i de stora amerikanska TV-kanalerna, var nog inte särskilt lycklig för Romneys valkampanj. ”Det konstigaste som visats i TV”, hette det från många håll. Komikern Chris Rock menade att talet var en hemlig plan som skulle ge Obama en favör. I efterhand kan Eastwood berätta för presidenten ”att allt gick enligt plan”…

Nej, Barack Obamas svåraste motståndare i valet är inte Den rika Romney eller Den skamlöse Paul Ryan (som hänsynslöst vill skala bort skattefinansierad social välfärd). Maran över Obamas återvalskampanj är verkligheten. Massarbetslösheten i USA och med den utbredd fattigdom. Detta samtidigt som det rika USA under hans styre kapar åt sig allt mer av landets tillgångar.

Mitt Romney i sig är lätt att punktera. Han är född med guldsked i mun och har skapat sig en egen förmögenhet på tio miljarder genom spekulation, ”kreativ skatteplanering” och att jobba i rikskapitalbolag som slaktat amerikanska företag, avskedat anställa och ”skickat jobben till Kina”. Han skryter med att ge media möjlighet att ta tjusiga semesterbilder på sig själv i en dyrbar vattenskoter framför sitt sommarresidens värderat till 70 miljoner kronor, vilket självklart sticker i människors ögon när de för sig själva kontrasterar detta mot Obamas mer modesta bakgrund. Inte minst som han samtidigt yrar om att det varit ”nice” att göra sig av med anställda…

Nu har de amerikanska väljarna i sig ingenting emot att välja förmögna män till sina presidenter. Som Gregor Peter Schmitz konstaterar i en kommentar för tyska Der Spiegel har de röstat fram både en Kennedy och en Bush till att få landets viktigaste ämbete. I New York valde de mångmiljardären Michael Bloomberg till sin borgmästare. Romneys problem är bristen på öppenhet, transparens som det heter numer, menar han. Amerikaner vill veta allt om sin president. Hans blodtryck, trohet i äktenskapet likaväl som hur han deklarerar. Till skillnad från tidigare presidentkandidater vägrar Romney att redovisa sina skatteavdrag genom åren. Människor vet att han utlokaliserat jobb till Asien och att han spekulerat i ”gamfonder” (aktier i det smutsiga Elliot Associate) som först köpt statsobligationer av fattiga afrikanska länder och sedan hotat att gå till domstol om de inte får tillbaka pengarna med hög ränta. Men de vet inte så mycket om hans skattemoral. Demokraternas majoritetsledare i senaten hävdar exempelvis att han inte betalt någon skatt alls på tio år. Så här långt har han bara offentliggjort sin deklaration för taxeringen år 2010. I denna framgår det att han bara betalade 13.9 procents skatt av en inkomst på 21.6 miljoner dollar. Vilket är mindre än vad en genomsnittlig sekreterare lämnar ifrån sig i USA…

Lee Sheppard, en krönikör i affärstidningen Tax Notes, har gjort sig mödan att följa ett spår. Ett spår av klövar ska det visa sig. Han har följt hur den mörkbruna rasmärren Rafalca, värderad till 4 miljoner kronor, fått elegant dressyr i deklarationen. Romneys hustru Ann är en av ägarna till stoet, som nu senast tävlade i London OS för USA. Den granna märren tog sig för övrigt till London på det sätt hon är van vid, i ett eget chartrat jetplan. I deklarationen för 2010 har makarna Romney tagit upp otroliga 700 000 kronor som kostnader för Rafalcas uppehälle och resor. När de sedan får inkomster genom priser och avel kan de på så sätt minimera skatten. Ända fram till 2010 hade Romney 20 miljoner nergrävda i en schweizisk bank och investeringsexperter på Bermuda hjälpte honom flitigt att undkomma skäliga skatter. Tidningen Vanity Fair menar att hans tidigare företag, riskkapitalbolaget Bain Capital, har 138 investeringsfonder med säte på Caymanöarna. I 12 av dem sägs Romney ha kapital placerat till ett värde av nästan en kvarts miljard kronor…

Det lär säkert fungera. För när republikanernas presidentkandidat nu säger att han likt Jönssonligan har en plan, en plan för 12 miljoner nya jobb, är det säkert många amerikaner som frågar sig om dessa kommer att skapas i Shanghai eller i Detroit…

.

I International Viewpoint finns en färsk analys av Dianne Feeley om hur den amerikanska demokratin skrumpnar ihop:

The Shriveling of Democracy

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Mitt Romney, Paul Ryan, Clint Eastwood, Den gode, den onde, den fule

I media: DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,DN5,SVD4,