Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

*******

Vad hände i det fredliga Daraya? I söndags meddelade OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rätigheter) att minst 320 döda kroppar hittats i staden. Den lokala samordningskommittén räknade å sin sida in nära 440 offer. I onsdag 29 augusti hade antalet hittade offer stigit till 675.

Vi kan kalla honom C.A. (se ruta underst). Han är medlem i och grundare av den pacifistiska rörelsen i Daraya, hans födelsestad, och har en ansvarpost i den revolutionära rörelsen i denna förort till Damaskus.

Baserat på vittnesmål, insamlade från utlandet, av aktivister och bekanta på plats berättar han om regimens offensiv mot FSA (den fria syriska armén) och hur den inringade civilbefolkningen utsattes för regimmilisens och dess kollaboratörers terror. Han fördömer slutligen de dramatiska följderna av magert stöd utifrån och dålig kommunikationsutrustning.

Kan du beskriva vad som hände i Daraya? När startade offensiven?

För att förstå måste vi påminna om Darayas speciella roll. Det är en av de fredligaste städerna i Syrien. Här föddes den syriska pacifistiska rörelsen som redan från 2002 blev känd för sina icke-våldsprotester.

Under revolutionen spelade Deraya en nyckelroll i den fredliga mobiliseringen men stadsborna accepterade efter hand FSA:s närvaro som en försvarsstyrka. FSA angrep inte regimens styrkor, dess roll i Deraya var att skydda medborgarna och hindrade bland annat Shabiha (fruktad civil milis i Assads sold. m.anm) från att ta sig in i staden.

Även efter att striderna startat i Damaskus var FSA:s roll i Deraya att skydda befolkningen och kvällsdemonstrationerna som ägde rum genom att övervaka infarterna till staden. Under två månader dödades ingen som demonstrerade. De enda dödsoffren skördades vid vägspärrarna in till staden under strider mellan FSA och regimens miliser. Det kom demonstranter från närliggande orter som Qataniyé, Moadamiyé…

Daraya blev en samlingspunkt för hela regionen.

Det var framför allt en modell för en ”befriad” stad där folket och revolutionärerna i synnerhet, skötte säkerheten och den dagliga förvaltningen i full harmoni. Detta förklarar regimens beslutsamma angrepp på Deraya, ett straff för dess uppstudsighet.

Förra söndagen (den 20 augusti) samlade regimen sina trupper kring staden –speciellt den 4e brigaden ledd av Maher al-Assad, enheter från flygets underrättelsetjänst och Shabiha. De posterade sig vid alla infarter som blockerades och på de mindre infarterna placerade sig Shabiha. Ingen kunde längre ta sig ut ur staden. Två dagar senare, den 22 augusti, började de bombardera staden med tungt artilleri och helikoptrar. Bombardemanget varade i tre dagar fram till fredag.

Vi –aktivister i de lokala samordningskommittéerna, revolutionärer och FSA:s kontaktpersoner –bad FSA att lämna staden eftersom regimens strategi var tydlig. De bombarderade och gick till reträtt beroende på det motstånd de mötte, och bombarderade på nytt för att tvinga FSA till reträtt.

Det var onödigt att FSA tömde sitt knappa lager av ammunition och vi ville undvika arméns repressalier och regimens hämnd. De förhandlingar vi förde i staden och på annat håll slutade i en överenskommelse om en nödvändig reträtt. Fredag klockan 17 informerade FSA:s två brigader oss att de tänkte lämna Daraya under natten. När de lämnade staden natten mellan fredag till lördag upphörde bombningarna vid tvåtiden på morgonen. Tre dagars bombningar hade redan skördat närmare hundra döda.

Vad hände sedan? Vad har ni för informationskällor?

Alla kommunikationer bröts från lördag morgon till lördag eftermiddag. När vi återfick kontakt vid femtiden var alla vi pratade med i chocktillstånd. Det är då som 128 döda hade upptäckts i moskén Abou Souleimanne. Vi samlade in information från befolkningen och våra nära och kunde rekonstruera händelserna.

Det fanns prickskyttar i hela staden. Shabihas öppnade eld på alla som rörde sig på gatorna. De började med östra delen av staden och vidare steg för steg till den västra delen. Kvarter efter kvarter, gata efter gata ”rensades”. Innan de gick in i ett kvarter bröts alla kommunikationer. Sedan gick de fram på måfå. De bröt sig in i hus där de ibland mördade de boende ibland inte. De hus som var obebodda vandaliserades och möbler och annat stals. Alla ägodelar lastades upp på lastbilar och fördes bort, troligen för att säljas.

De tog sig också in i mitt hus, i min fars hus och i hans laboratorium. De brände lagret av läkemedel och stal hans mikroskop. På den inre gården i min farbrors hus hittades trettio kroppar, innevånare i Daraya som förts dit för att avrättas. Familjer ropades ut ur sina hem och dödades. Från lördag till söndag, på 24 timmar, dödades mellan 300 och 350 personer på det sättet. Offren som begravdes i den massgrav som journalister nu i måndag förmedlade bilder från var de som hittades i moskén Abou Souleimane. I måndags var ännu stadens gator full av döda kroppar. I dag onsdag 29 augusti har 675 offer hittills begravts och vi har kunna identifiera 520 av dem.

Hur många milismän var det? Varifrån kom de och hur kunde ni känna igen dem?

De var fler än 5 000 mot 75 000 stadsbor eftersom redan hälften av Darayas innevånare har lämnat staden för att söka skydd i familjernas jordbruk. Hälften av Darays medborgare är nämligen bönder. Med något undantag var alla Shabiha alawiter från Sumariyeha, ett alawitkvarter i Damaskus. Det är de boende i Moademiyé, en grannkvarter till Sumariyeh, som kände igen dem. De var mål för samma milis angrepp innan Daraya. Attacken mot Moadamiyé gjordes under de tre första dagarna av Aïd (slutet på ramadan m.anm) med 80-85 döda bland en befolkning på 50 000 personer. Sedan fortsatte Shabiha till Daraya.

I ett ovanligt rått reportage på den regimtrogna tv-kanalen Al-Dunya visas gator fulla med kadaver, offer för väpnade band enligt journalisten som understryker regeringens deklaration att armén ”rensat upp” Daraya från ”lejda terrorister som terroriserar innevånarna och angriper offentlig och privat egendom”.

Det rör sig om en grotesk iscensättning som djupt chockade befolkningen, kanske mer än själva massakern. Den gamla skadade damen på begravningsplatsen som säger till tevereportern att hon inte vet vad som händer är kusin med en aktivist i den pacifistiska rörelsen. Hon hade just förlorat sin dotter som först våldtagits och sedan dödats och också sin man och två söner. Hon intervjuas i själva verket av en medbrottsling till hennes familjs mördare. Journalisten i reportaget är för övrigt gift med en underrättelseofficer. Mannen som gråtande intervjuas i reportagets inledning hade just sett sin bror skjutas till döds inför sina ögon. De medborgare och soldater som vittnar om ”återgång till lugn och ordning” är helt enkelt inte från Daraya.

Robert Fisk, journalist på den brittiska dagstidningen The Independent, (1) som besökte Daraya tillsammans med den reguljära armén, skriver att enligt civila vittnen påbörjade regimen operationen sedan förhandlingar om ett utbyte av fångar som hölls av FSA misslyckats. Hur är det med det?

Jag kan bekräfta att FSA i Daraya hade inga fångar eller gisslan, vare sig civila eller militära. Jag har personligen talat med ansvariga i FSA, som ska ge ut en kommuniké(läs här) för att dementera uppgifterna. Dessutom, som jag sagt, var FSA:s närvaro i Daraya accepterad av de boende.

Vad gäller de vittnen som citeras i artikeln kunde de inte uttrycka sig fritt, de var terroriserade eftersom Daraya nu är under arméns och Shabihas kontroll, även om Robert Fisk skriver att han talade ensam med dem utan närvaro av säkerhetsmän. Den lokala samordningskommittén beskrev i onsdag under vilka villkor reportaget gjordes. Det stöder regimens och tv-kanalen Al-Dunyas version som gör FSA ansvarigt för dessa brott i syfte att diskreditera FSA i befolkningens ögon.

På vilket sätt skiljer massakern i Daraya från tidigare som i byn Houla där över hundra personer mördades den 25 maj av milismän?

Den systematiska karaktären och angreppets längd i tiden är skillnaden. I Houla exempelvis ingrep Shabiha två dagar efter arméns bombningar, men det var ett relativt snabbt anfall och milisen härjade bara i några hus. Det som hänt i Daraya var grundligt organiserat med samma logik som under massakern i Hama 1982. Det var en systematisk finkamning, kvarter efter kvarter, gata efter gata. Det var en väl genomtänkt och välplanerad hämnd från regimens sida mot Daraya som till slut hade slutit upp bakom FSA.

Målet för operationen var att skilja befolkningen från FSA, som regimen lätt kan göra slut på om FSA förlorar det folkliga stödet. Särskilt som de inte deltog i de andra brigadernas strider. De visste att de saknade utrustning för det och därför ägnade de sig åt försvar av och skydd åt befolkningen även under motståndets offensiv i Damaskus i juli. Ändå förlorade folket i Daraya 500 av de sina under dessa tre dagars offensiv mot FSA.

Regimen går fram på samma sätt som på 80-talet och speciellt som i Hama. Den vill undandra upproret det folkliga stödet för att krossa motståndet. Befolkningen isoleras i sina bostadsområden, men eftersom det inte fungerar bombas städerna och angrips kvarter efter kvarter för att statuera exempel och återupprätta muren av rädsla. Men det fungerar inte för muren av rädsla revs med revolutionen. Vi är inte rädda för att dö, vi är inte längre rädda för regimen.

Omar al-Qabouni, en talesman för FSA-brigaden Katiba Badr säger att angreppet på en helikopter i östra förorten Jobar i Damaskus var en hämnd för massakern i Daraya. Har FSA fått tillgång till luftvärnsrobotar?

Visst kommer det vapen från Qatar och Turkiet men det rör sig om vapen av mindre kaliber. Det verkar finnas ett veto mot leveranser av luftvärn som missiler av typ Sam-7.

Är det inte möjligt att vapen levereras inofficiellt utan att ni vet om det?

Om vi inte känner till vissa vapenleveranser har vi ändå möjlighet att se om sådana vapen brukas i Syrien. De vapen och ammunitionen som vi får tillåter oss enbart att göra motstånd och hålla revolutionen vid liv. Men vi ges inte möjligheten att vända på styrkeförhållandet. Det verkar som att utländska makter inte vill att vi ska segra just nu. Vi har en känsla av att utnyttjas av dem som påtryckningsmedel mot regimen så att de, inklusive Ryssland och Iran, kan förhandla om en politisk övergång.

Utländska makter säger att de vill ge ett mer effektivt stöd till den fria armén, speciellt hjälp med logistiken för att förbättra samordningen. Under sitt besök i Turkiet i början av mars gjorde Hillary Clinton ett uppmärksammat besök hos FSA:s ledning.

Tills i dag är det som gjorts, trots alla löften, ynkligt för att inte säga att inget har gjorts. Om olika stater hade hållit sina löften vore vi inte där vi står nu. I Aleppo hade de 2 000 kämparna i brigaden al-Liwa al-Tawahid (FSA:s främsta brigad i Aleppo m.anm.) bara ett trettiotal walkie-talkies för kommunikation mellan sig och dem hade de skaffat sig på egen hand.

Revolutionärerna och aktivisterna ansvariga inom SNC för logistiken som jag varit i kontakt med har begärt kommunikationsutrustning med en för regimen oläslig kryptering. I månader har vi diskuterat våra behov med regeringarna i Syriens vänner, som Frankrike och USA.

Vi har gett dem alla garantier de begärt om ur hjälpen fördelas, vilka som ska få den, vilka som ska använda den, i vilka regioner –förutom på vilka vägar de levereras vilket vi av uppenbara säkerhetsskäl inte kan uppge. Som en av de ansvariga för det logistiska stödet kan jag bekräfta att enligt min kännedom har vi inte fått någonting från de franska myndigheterna.

Samma sak bekräftas av andra aktivister i den revolutionära rörelsen, som de i ”Syrian Revolution General Commission”, de lokala samordningskommittéerna och ”Högsta revolutionsrådet” (de främsta organisationerna i det revolutionära blocket. m.anm.). I relation till USA var det samma sak tills vi informerade pressen (2). De ansvariga tvingades backa och erkänna det begränsade stödet som ursäktas med byråkratiska problem.

Det snåla stödet till FSA från utländska makter förklaras med fruktan att vapnen ska hamna i fel händer och avsaknaden av ett centralt kommando över FSA.

Jag kan förstå den typen av argument vad gäller vapen men däremot för att det ska kunna finnas ett stabilt centralt kommando i FSA måste vi ha tillgång till kommunikationsutrustning. Hur ska ett centralt kommando kunna byggas om det saknar möjligheter att kommunicera med enheterna på lokalplanet? Det råder kanske skillnader, framför allt mellan personligheter, men en fusionsprocess förhindras i själva verket av bristen på kommunikationsutrustning. För att de ska arbeta tillsammans och enas måste brigaderna vara i stånd till att motta order från ett centralkommando.

I Daraya kunde exempelvis brigaderna inte kommunicera mellan sig för att organisera reträtten. Det tog hela tre dagar. Den typen av problem under så dramatiska förhållanden kan inte annat än föda misstro och rivalitet som de som fanns i Bab al-Amr i Homs.

Vad gäller frågan att veta vilka som ska få den materiella hjälpen har vi redan identifierat vilka som är pålitliga brigader. Processen av strukturering av FSA är framskriden och förhandlingar pågår mellan cheferna för de viktigaste brigaderna om interna regler för FSA, val av talespersoner och så vidare. Men utan kommunikationsutrustning kan det inte genomföras.


Av säkerhetsskäl föredrar vår intervjuperson att bevara sin anonymitet. Han står i ständig kontakt med revolutionärerna, aktivisterna i de lokala samordningskommittéerna och FSA i Daraya såväl som dess befolkning.

Intervju gjord av DONATI Caroline

Noter

[1] Läs Robert Fisks reportage här : http://www.independent.co.uk/opinio…

[2] Se artikeln i Washington Post : http://www.washingtonpost.com/world…

* Intervju gjord av Caroline Donati publicerad av Mediapart 30 augusti 2012 (http://www.mediapart.fr/journal/int…). Också publicerad av A l’encontre (http://alencontre.org/).

Översättning till svenska : Benny Åsman

Media: DN1,DN2,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

7 reaktion på “Assads blodiga hämnd i fredliga Daraya.

  1. Tack för den här! Ja, jag fattar inte vad som har hänt med Robert Fisk. Jag läste ett par av hans senaste artiklar och det kändes som om det var någon annan som narrativt plöjer genom Damaskus och Daraya på ett vis som man inte brukar förknippa med Fisk. Men det förklarar ju en del att han varit inbäddad med Syriska armén, vilket ju iofs. som du skriver är obegripligt.

  2. Ja Paul, jag förstår inte heller. Han måste ju begripa att han spelar med i en iscensättning. Han är tillräckligt gammal i gemet. Varje person han kan tala med står under säkerhetstjänstens övervakning. I dagens artikel berättar han att han kunnat prata med fångar i enrum. Som om han aldrig hört talas om mikrofoner.
    Jag tror faktiskt att han har en liten svaghet för Assad och Baathtraditionen.
    Benny

  3. Det här börjar bli patetiskt,Benny…Så när Robert Fisk skrev emot Bashar var han ”pålitlig” men när han talar sanningen om FSA är han plötsligt ”pennans shabiha/gamling”…..

  4. Amin, det enda som är patetiskt är din tro på att Fisk talar ”sanning” om FSA som inbäddad journalist hos Assads armé. Du tillhör kanske de som med rätta ropade i högan sky över de inbäddade journalisternas jobb under USAs angrepp på Irak. Är det skillnad när Fisk av okänd anledning låter sig bäddas ner på samma sätt. Fisk är inte naiv. Han vet under vilka villkor hans reportage görs. Han ser och hör vad säkerehetstjänsten vill att han ska se och höra. Varför Fisk skrivit sina tre senaste reportage är svårt att förstå. Men han är ingen revolutionär eller ens en radikal. Hans politiska horisont har alltid varit liberalt borgerlig. Samtidigt är det en person som innerligt hatar krig trots(eller kanske däför) att han är den främste krigsreportern i MÖ sedan decennier tillbaka. Här ligger kanske förklaringen. Han har under lång tid sett Syrien som en stabil regim i ett härjat MÖ, som ett mindre ont jämfört med Israels ockupationspolitik och olika sekters inbördeskrig i Libanon. Liberal som han är väger därför ett folkligt uppror mot en diktatur inte tungt i hans ögon. Tyvärr.
    Om du verkligen är intresserad av annat än billiga poäng kan du läsa den här länken som bland annat tar upp Fisks reportage i Daraya.
    http://syriafreedomforever.wordpress.com/2012/08/31/an-unambiguous-position-support-the-syrian-people-in-their-courageous-and-popular-struggle-against-the-dictatorship-of-the-assad-regime/

  5. Jag tror att du försöker övertala dig själv om varför Fisk inte längre delar dina åsikter(om FSA). När du påstår att Fisk är liberal, påminner det mig om när högern kallar socialister och vänstern för att vara kommunister när de inser att de har slut på argument. Och om man går efter din logik så är du p.g.a. ditt stöd till ”frihetskämparna” mer av en moderat, republikan, konservativ liberal än en socialist, detta är p.g.a. du inte vet vad FSA står för egentligen och de kan lika gärna vara som talibanerna,al-qaeda, de libyska frihetskämparna som visade sig vara långt ifrån sekulära demokrater men så länge de kämpar på ”vår sida” är de bra.
    Jag menar U.S.A, Israel, Saudi Arabien, Al-qaeda och Turkiet(de gillar rebeller så länge de inte är kurdiska rebeller) har allihopa upptäckt deras förälskelse för Syrier. T.o.m Al-qaedas Zawahiri har börjat tro på demokrati i Syrien därför kallade han Bashar för ”son of a butcher”…. och du tror verkligen att en sekulär socialist kommer ta makten? jag antar att du kommer säga det är upp till folket men ett val i Syrien precis som i Egypten(men också den syriska regimens val) kommer vara ett förbestämt val, hur kan du annars förklara varför en före detta Mubarak minister fick 49%betyder det att halva Egypten ville ha Mubarak? Ja, Brödraskapet vann för att det är säsong för omväxlingen från sekulära U.S.A vänliga diktatorer till islamistiska U.S.A. vänliga dikatorer, hur förklarar du annars flygräden på ”extremisterna” i Sinai?

    Dessutom vet jag inte varifrån du har fått för dig att Fisk ser Syrien som en stabil regim(Jordanien är isåfall ännu stabilare!), tvärtom om du läser hans artiklar speciellt de om Libanon så inser du p.g.a. hans vänskap med pappan Hariri, så lutar han mer åt hariri hållet och därför är han emot Syrien.

    Jag har hört Fisk med mina egna öron säga ”I’m a leftist” och han skrev en artikel om hans vänskap med Rafiq Hariri.

    Fisk är en pacifist, jag hoppas att du tänker på det när du propagera för FSA och som en syrier sa ”Free Army — but what is that supposed to mean, ‘free’? Free to do whatever they like?” http://www.spiegel.de/international/world/spiegel-reporter-describes-increasing-brutality-in-syria-a-839503.html

  6. Denna blogg verkar vara den enda som fortfarande tror att OSDH (Syriska observatoriet för mänskliga rättigheter) är en organisation. Det är EN man som sitter i en lägenhet i en London-förort som förmedlar sina siffror till MSM

  7. MES52, tack för upplysningen, men det visste vi redan för 18 månader sedan och vi har aldrig kallat OSDH för annat än vad det är.
    mvh

Kommentera