Vi har fått lära oss att leva med de snuttifierade nyheter som TV bjuder oss. Prinsessbröllop liksom schlager- eller idrottstävlingar kan sändas i timmar och sedan analyseras i dagar medan händelser som berör oss djupare ofta serveras på några sekunder eller minuter och därför blir helt obegripliga. Man skakar på huvudet åt allt hemskt och väntar på att åtminstone SMHI ska kunna förklara väderutsikterna för de närmaste dagarna…

Men i går satte jag en cynisk snutt i halsen. Det storknade, jag kväljdes och mådde illa. Ilskan flammade upp.

Bakgrunden var en presskonferens med USA:s utrikesminister John Kerry och Fredrik Reinfeldt. De kom från ett möte där vår statsminister enligt besked till media ska ha klargjort ”Sveriges syn på Syrien och Afghanistan”.  I SVT Rapport fick Kerry sedan kort berätta om den konferens han och Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov planerar när det gäller Syrien. Statsministern lyssnade andäktigt på Kerry och sedan var det hans tur att ta till orda med en enda, om än lång mening i ett mycket högstämt och allvarligt tonfall:

”Ja, problemet är att det är två parter som tror att man fortsatt kan segra och den drivkraften håller tillbaka en del av diplomatins och politikens möjligheter, men det han redogjorde för var en rätt betydande diplomatisk påverkandeprocess för att få Assad och parterna till förhandlinsbordet.”

I mer än två år har vi i Syrien sett ett genuint folkligt uppror mot en av Mellanösterns värsta tyrannier.  Ett land där diktaturen dessutom med en helt hämningslös nyliberalism har skapat regionens värsta massarbetslöshet. Mer än åttiotusen människor har dött inte så många mil från ”svenska” badorter i Turkiet och på Cypern. Mer än fyra miljoner andra jagade människor är på flykt. En del har fått sin tillflykt i Sverige och kan berätta om helvetet. Dagligen sker bombningar av civila mål med stridsflyg och tungt artilleri. Etniska rensningar sker öppet med barbariska massakrer som är så vidriga att vi har svårt att ta in dem med våra sinnen. Från regimens sida en besinningslös orgie i våld som dessutom, inte minst på grund av utebliven solidaritet från omvärlden kan få avspjälkade och sekteriska delar av motståndet att i blind hämndlystnad förfalla till samma vansinne.

Ändå vill vare sig Kerry eller Reinfeldt att regimen ska störtas av det folkliga upproret. Visst, bägge vill de ha en regimförändring. Men bara en förändring, Den gamla statsapparaten med dess mördare, de som Olof Palme skulle kallat för ”Diktaturens kreatur”, ska i stort bevaras intakt och slå vakt om den nyliberala ekonomin. Gärna mindre vänlig mot Iran och Hezbollah men framförallt ska det finnas garantier för att den gamla regimens passivitet gentemot Israels ockupation av de syriska Golanhöjderna ska vara kvar.

Det är därför Reinfeldt avskyvärt nog pratar om ”två parter” som ska fås till förhandlingsbordet. Han är tillbaka på ruta ett när det gäller moderaternas syn på de arabiska upproren. Vi som var intresserade minns alla att Carl Bildt liksom Italiens Silvio Berlusconi och Frankrikes Nicolas Sarkozy in i det sista försvarade Tunisiens störtade president Ben Ali i namn av stabilitet och en önskan om att olika ”parter” som skulle prata med varandra. Så gör man naturligtvis inte med våra ministrar men i det Bohuslän där jag till en del vuxit upp förtjänade den som kom med slikt skitprat bara att få en tunna med härsket sillspad rakt i syna…

I Syrien gäller inte den närmaste dagordningen en socialistisk revolution. Men upproret mot diktaturen skapar möjligheter för en borgerligt demokratisk demokrati vilket naturligtvis är ett stort fall framåt. Men detta är ointressant för Kerry och därmed Reinfeldt.  De betraktar passivt Rysslands och Irans flöde av vapen till diktaturen samtidigt som de förvägrar den sekulära och demokratiska rebellrörelsen de vapen som gör att denna kan besegra sina förtryckare. Sedan konstaterar Reinfeldt kallsinnigt att ett av problemen är att rebellerna tror att de kan segra.  Han bluddrar också om ”en rätt betydande diplomatisk påverkandeprocess” för att få Assad och parterna till förhandlingsbordet.

Nu vill rebellsidan självklart inte förhandla med sina bödlar. Den mödosamma ”påverkandeprocess” som Reinfeldt berättar om är därför till en del ett försök att hugga rebellerna i ryggen.  Ett oerhört historiskt svek mot alla som vill se ett socialt rättvist och demokratiskt Syrien. Riktigt tragiskt blir det hela eftersom nära nog allt av parlamentarisk opposition tiger och därmed tycks samtycka till regeringspolitiken…

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, John Kerry, Syrien, Lavrov, Reinfeldt, Schalgerfestivalen,

Bloggare: RödaMalmö,