Hos svenska banker, hos olika former av finansiella institut, fonder och stiftelser och hos karriärsugna chefer med energi och driv i blicken, överallt i dessa miljöer hittar vi ofta en lätt synlig, rosa Dagens Industri på skrivborden eller i tidningsställen. En ideologisk och social markör lika viktig som slipsarna och lackskorna. Även ekonomistudenter och borgerlighetens småchefer och knapadel vill gärna att DI syns i rockfickan eller bredvid laptopen…

På samma sätt är det med det brittiska veckomagasinet The Economist. Baserad i London, med en upplaga på 1.5 miljoner i veckan, varav största delen går ut i USA, är den både husorgan och ideologisk markör för en stor del av västvärldens kapitalister. Ägd av Financial Times, Rotschilds bankfamilj i Storbritannien och till en del av redaktionsmedlemmarna själva. Tidningsredaktionen innefattar ett sjuttiotal medarbetare. Men alla artiklar, likt konst på medeltiden, läggs ut anonymt, kollektivt, utan signatur. Inga selfies här.

I veckans nummer hittar jag en smått sensationell artikel där krönikören bekymrar sig över att allt färre människor – i framförallt västvärlden – uppfattar ordet ”kapitalism” som något positivt och därför börjat att rösta på nationella partier, till höger och vänster, vilka sätter sig på tvären mot en liberal, global frihandelsekonomi. Detta trots att människor gillar fri konkurrens, vill kunna välja mellan olika restauranger eller mobiltelefoner och uppskattar företagsamhet som skapar något de vill ha, suckar skribenten och konstaterar också att den kristna etik som impregnerar våra samhällen fortfarande bär med sig minnen och värderingar om hur Jesus kastade ut penningväxlare och månglare ur templet och sa till den rika mannen ”Du ska ge bort allt du äger till de fattiga”. Enligt opinionsundersökningarna i de rika länderna ser 56 procent av befolkningen ojämlikhet som ett huvudproblem.

Vad som har hänt de sista tre decennierna, menar skribenten, är att ordet kapitalism mindre har setts som framgångsrika företag vilka drivs på en konkurrensutsatt marknad utan mer som en benämning för banksektorn:

”De bästa och mest begåvade som våra samhällen utbildar har flockats till investeringsindustrin och finanskapitalismen vilka i sig uppfattas som mindre attraktiva. Den producerar inte mobiltelefoni utan komplext strukturerade produkter i namn av obskyrt sammansatta begynnelsebokstäver. När sedan regeringar och centralbanker tvingas gå in och rädda finansens titaner, då försvinner också idén om en fri marknad ut genom fönstret. Ett system som privatiserar profiter och nationaliserar förluster är omöjligt att försvara /…/ risken är nu att väljarna stödjer partier med en politik som skadar handel och investeringar och gör den utvecklade världens problem värre. Den finansiella krisens återverkningar gör det svårt för de etablerade partierna att gå till motangrepp. På något sätt, i avsaknad av ett bättre ord, måste kapitalismen befrias från finanskapitalet (bankers).”

Låt vara att krönikan hoppar över alla skandaler med de konkurrensutsatta storföretagens obscena skattesmitning. Senast meddelas från G20-mötet i Brisbane att ledarna för världens största kapitalistiska ekonomier undgick att göra något åt skatteparadis och mellanstatlig skattedumpning. Låt vara att den inte heller vet hur den kapitalistiska hydran ska kunna hugga av sig ett av sina egna huvuden men ändå överleva. För naturligtvis är det inte tal om att socialisera våra stora kreditflöden för gott. Men den är ändå smått sensationell och att den släppts igenom av redaktionskollektivet vittnar om inte annat om att nyliberalismens egna ideologer anfräts av andlig tvinsot och är mer medvetna om vad som håller på att ske med våra ekonomier och politiska system än exempelvis Magdalena Andersson, Stefan Löfvén och de andra ledarna för den svenska socialdemokratin.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, finanskrisen, G20, Magalena Andersson, Stefan Löfvén