.

.

Mellan regnen läppjar vi sol och njuter av vår spröda bordssallad. Härligheten frodas i ett gammalt enormt bykkärl i koppar. Flyttbart och lättåtkomligt genom att det egentliga rymdmåttet fyllts med tomma förpackningar från köket. Överst bark från vedbacken. Det räcker med en decimeter jord.

Sedan är det bara att vid behov lyfta upp kalaset på bordet tillsammans med några andra tillbehör och sommarsalladen är dukad…

När ”salladsskålen” väl är uppäten är det bara att förnya jorden och så i nya frön. Gör du något liknande tänka på att det ska vara dränerat i botten.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, sommarsallad, regn

I media: SVD1,GP1,

Bloggar: Jinge,

.

Den arabiska våren

går över i sommar

.

.

I dagens Independent målar den brittiska journalisten Robert Fisk

med breda stilsäkra penseldrag upp en bild

av både bakgrund och nutid till Bennys blogg nedan.

Fotot från 1941 visar motoriserade franska trupper i Syrien juni 1941.

.

I Aftonbladet har Andreas Malm och Joakim Bröms diskuterat Libyen. Här återger vi Malms senaste replik som i vart fall inte kommer att återges i sin helhet eftersom AB:s kulturredaktion avslutat/håller på att avsluta den diskussionen. Troligtvis publiceras där en kortare variant i morgon. Om du, Joakim, läser vår blogg och vill få utrymme för ännu ett inlägg är du givetvis välkommen. Bildtexterna är våra.

.

.

Minst 13 000 människor har hittills dödats i Libyen. Den överväldigande merparten är civila och rebeller; mördarna är trogna Gaddafi. Offren för hans regim är således minst tio gånger fler än i Gaza 2009: ändå insisterar vissa vänsterdebattörer på att nära sitt narrativ om två symmetriska sidor i ett inbördeskrig, två kålsupare som måste bringas att förhandla, två parter som båda gör sig skyldiga till krigsbrott och propaganda…har vi hört det förr? Nej, den ena sidan är förvisso värre än den andra i dessa debattörers ögon, EN av aktörerna har gjort sig skyldig till det Stora Oförlåtligt Brottet: rebellerna har tagit hjälp av NATO.

Joakim Bröms upprepar (AB 4/7) att det inte finns något stöd för påståenden om folkmord eller våldtäktskampanjer i Gaddafis regi. Sådana anklagelser, hävdar han, ligger till grund för FN:s resolution 1973 och NATO:s intervention; eftersom de saknar belägg finns det inga skäl för insatsen. I verkligheten motiverade dock varken säkerhetsrådet eller Sarkozy sina beslut med tal om folkmord eller våldtäkt. Inget av orden förekommer i resolutionstexten. I stället baserade FN beslutet om ingripande i Libyen på ”de omfattande civila dödsoffren”, ”de systematiska brotten mot mänskliga rättigheter, däribland godtyckliga fängslanden, bortföranden, tortyr och summariska avrättningar”, ”attacker som riktar sig mot civilbefolkningar, inklusive från luften och havet”. Allt detta är väldokumenterat. Nya uppgifter om masslakten i februari når hela tiden dagens ljus; den 16 juni rapporterade BBC om ett sjukhus i Tripoli som mottog mellan 500 och 700 döda demonstranter efter massakern på Gröna torget natten den 20 februari.

.

.

I sitt inlägg hävdar Bröms att övergreppet på Misrata,

med över 1000 döda civila och rebeller. Liksom 1000 saknade unga män,

skulle ha kommit efter NATO:s militära hjälp.

Detta är ren nonsens. Belägringen inleddes

flera veckor före flyginsatserna.

.

När den libyska revolutionen – en syster till segrarna i Tunisien och Egypten – inleddes den 17 februari svarade alltså Gaddafi med ett besinningslöst mördande av civila, demonstranter, misstänkt oppositionella, helt vanliga libyer. Revolutionärerna tog till vapen för att försvara sig, varpå Gaddafi trappade upp dödandet och hotade med massmord i Benghazi och andra upprorsfästen. DETTA var grunden för resolution 1973 och NATO:s bomber. Om Bröms vill rycka undan den måste han förneka inte folkmord eller våldtäkter, utan den situation som faktiskt rådde fram till mitten av mars.

Vad gäller folkmord har få seriösa anklagelser framförts om något sådant, i bemärkelsen systematisk utrotning av en viss folkgrupp. Vad gäller massvåldtäkter är bevisen ännu motstridiga; det råder ingen tvekan om att Gaddafi-soldater har begått våldtäkter, men vi vet inte hur omfattande och välorkestrerade de varit. Undersökningarna försvåras både av att kriget väntar på sitt slut och av det sociala stigma som gör det svårt för offren att träda fram (dessvärre inget ovanligt i sammanhanget).

Medan Bröms bestämmer sig för att tvivla på allt som tillskrivs Gaddafi-sidan vet han emellertid med största bestämdhet att rebellerna ägnat sig åt ”horribelt rasistiskt våld, inklusive tortyr och lynchningar, riktat mot svarta libyer och gästarbetare.” Nå, det råder heller ingen tvekan om att rebellsympatisörer gjort sig skyldiga till mord på misstänkta legosoldater från Afrika söder om Sahara, som i efterhand visat sig vara gästarbetare (för övrigt har gästarbetare även attackerats under revolten i Bahrain). Däremot finns det ingenting som tyder på att sådant våld skulle vara sanktionerat av det nationella övergångsrådet i Benghazi. Än mindre pågår några systematiska angrepp på svarta libyer i de befriade områdena: om det vittnar den goda representationen av svarta i såväl rebellernas administration som deras brigader.

Men det genuint absurda i Bröms kalkyl är att de incidenter som kan läggas rebellsidan till last – förkastliga, jämförelsevis försvinnande få – räknas som moralisk symmetri. Med samma logik var Israel och palestinierna jämbördiga mördare 2009, serbnationalisterna och bosnienmuslimerna 1992-1995, republiken och falangisterna i Spanien 1936-1939. Kålsuparteorier har en traditionstyngd funktion.

På ett djupare plan uppvisar Joakim Bröms noll eller mindre förståelse av dynamiken i revolutioner i allmänhet och de arabiska i synnerhet. Att det förekommer ”militanta islamister”, ”monarkister” och ”förespråkare för nyliberala reformer” i rebellernas led skulle, enligt honom, diskvalificera dem från stöd. Nu råkar där även finnas andra politiska strömningar, inklusive en socialdemokratiskt sinnad vänster med en välfärdsstat i sikte; krav på en omfördelning av oljerikedomarna från Gaddafis familj, som vältrat sig i lyx och förbindelser med internationellt kapital, har funnits med från resningens första dagar. (För en representativ bild av nationella övergångsrådets politiska program, se Shora Esmailians intervju – på plats i Benghazi – med dess vice ordförande Abdul Hafiz Ghoga i Sydsvenskan 6/7.)

.

.

I försvaret av Misrata har skaparkraften hos befolkningen

bland annat inneburit att man byggt om

pickupbilar till egna pansarvagnar.

.

Bröms fantiserar dock vilt om att övergångsrådet skulle ha kidnappat den libyska revolutionen, med en helt annan agenda än ”de krafter som kräver frihet och demokrati”. Så vad kräver övergångsrådet? Exakt samma sak som demonstranterna och rebellerna har krävt från dag ett: fullständiga politiska friheter och demokrati i Libyen, efter 42 års envälde. Det är bara att ta del av alla dokument och uttalanden för att inhämta denna självklarhet, som springer ur övergångsrådets organiska framväxt ur den revolutionära rörelsen. Till yttermera visso har Libyens befriade områden kommit längre än såväl Tunisien som Egypten i nedmonteringen av tyranniets statsapparat; där finns ett klarare övergångsprogram till demokrati än i något av grannländerna. Mubaraks djupa stat lever vidare. När Gaddafi faller kommer den, eftersom enväldet varit så mycket mer fulländat i Libyen, att försvinna från jordens yta.

Men förvisso: den libyska revolutionen är en klassallians. Den överskrider alla ideologiska gränser, därför att den förenar den libyska befolkningen i en totalfront mot diktatorn. Samma dynamik utspann sig i Tunisien och Egypten i januari och februari och pågår för fullt i Jemen och Syrien, i Jordanien och Marocko: islamister, kommunister, liberaler, nationalister, avhoppare från de gamla regimerna, arbetare och företagare, bönder och hemmafruar, ingenjörer och gatuförsäljare reser sig i massor. Med Bröms kriterier borde revolutionerna i Tunisien och Egypten inte ha segrat. Vi bör också önska oss att Assad håller sig kvar vid sin blodiga tron och att Saleh vaknar till liv igen.

Det första målet för revolutionen är att störta tyrannen; när det har uppnåtts, som i Tunisien och Egypten, inträder nästa stadium. Då börjar kampen om makten. Det finns inga garantier för att den lyckas; revolutionen är ett äventyr, ett språng ut i det fria, där vänstern och arbetarrörelsen inte har några annan styrka att lita till än sin egen. I såväl Tunisien som Egypten strider de nu för att fördjupa revolutionen – göra den social – mot såväl islamister som resterna av l’ancien régime. Men finns det någon som önskar att det första målet hade missats? Inte ens de svenska liberaler som under Tharir-veckorna ylade över hotet från Muslimska Brödraskapet önskar sig i dag Mubarak tillbaka. Det är rätt att kämpa för frihet; det är ännu mer rätt att fortsätta göra det.

.

.

Men i centrala Libyen regerar alltjämt diktatorn. Bröms tror att lösningen på problemen är att han får fortsätta göra det, genom förhandlingar. Det libyska folket vet att livet i frihet börjar i samma stund som han faller.

Med detta resonemang avslöjar jag mig, enligt Dan Josefsson, som ”revolutionsromantiker”, ”krigsrusig framför datorn”. Jag misstänker att jag uppehållit mig mer på arabvärldens gator denna vår än vad Josefsson gjort, men det hör inte hit. Av större intresse är anklagelsen om revolutionsromantik. Om man fortfarande år 2011 ska bespottas för detta brott för att man uttrycker stöd till den arabiska revolutionen, eller för den delen de revolutionära krafterna i länder som Grekland och Spanien, så visst: jag erkänner. Revolutionen är tillbaka, och vi är några stycken, i Kairo och Benghazi och Aten och Rabat, som älskar det.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Andreas Malm, Joakim Bröms, Aftonbladet, Misrata

I media: DN1,DN2,

.

I morse slog Dagens Nyheter ett rejält klubbslag i skallen på Lars Ohly.

Att vakna på Gotland under ”Vänsterpartiets dag i Almedalen” och till frukostkaffet få serverat feta rubriker om att mer än hälften av partiets distriktsordförande nu vill byta ut honom. Det kan inte vara särskilt kul.

.

.

Självklart handlar resten av dagen bara om detta.  Ska han avgå? Eller ska han försöka hålla sig kvar? Bara som exempel håller sig Sveriges Radio under denna vecka med fyrtio egna journalister på plats…

I eftermiddags kunde media tända på igen. Jonas Sjöstedt har länge lurat i vassen och sagt att ”han ställer upp om inte Lars ställer upp”.  Nu hugger han till och ändrar sig eftersom denna avvaktande inställning har uppfattas som lurpassning eller utpressning.

Eftersom jag inte är medlem i Vänsterpartiet vore det förmätet att välja mellan de två. Detta eftersom ingen av dem vill utveckla en socialistisk politik.  Sjöstedt säger i dag att det bästa med Ohly har varit att han möjliggjorde den rödgröna alliansen.  För min del var den överenskommelsen det sämsta han gjort. Det var hungern efter ministerposter som blev till en politisk katastrof.

Jag vill i stället se en politik som åtminstone börjar med att peka ut en möjlig väg för att Sveriges och Europas befolkning ska kunna bryta upp från den kapitalism, den marknadsdiktatur, som fjättrar oss till det system där vi bara är underordnade lönearbetare.

Vänsterpartiet kan komma med hur många utspel som helst om hur den ena eller andra skattemiljarden kan göra nytta i vården eller i skolan. Men när ekonomin väl krisar. Som när man var stödparti åt Göran Persson.  Då tvingades man av respekt för banker och finansen i stort att skära ner med nära nog samma iver som alla andra.

Detta hindrar naturligtvis inte att man i en hel del frågor har en del bra svar eller att många av partiets medlemmar gör viktiga politiska insatser.

Om vi lämnar frågan om en socialistisk strategi därhän och bara ser till vem av de två som skulle kunna vara en röstmagnet i nästa val. Ja, då blir svaret ett helt annat.

Alla stugor måste målas om ibland. Även så en röd liten stuga.

.

.

Lars Ohly har varit med i flera förlustval. Att han var partisekreterare under framgångsåren med Gudrun Schyman/Johan Lönnroth är glömt. Han är stämplad som en looser. Ett blysänke. I den personfixerade svenska mediabevakningen måste partiledarna förnyas om de inte kan förnya sig själva. Jonas Sjöstedt är dessutom den av de två som kan utmana den yngre Gustav Fridolin när det gäller gröna frågor.

För övrigt läste jag för bara några dagar sedan att Sjöstedt nu menar att ”man ska ha kavaj och slips på när man talar med en minister”.  Var inte detta en klädsam ”hint” om att han redan nu börjat växa in i kostymen och kan tänka sig en ny karriär?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Josefin Brink, Vänsterpartiet

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVT1,SVT2,DN1,DN2,GP1,GP2,Expressen,SVD4,DN3,SVT3,DN3,AB1,

DN5,DN6,

Bloggare: JonasSjöstedt,RödaMalmö,Jinge,Gusart,

.

I dagens Aftonbladet demaskerar Andreas Malm den vänster i Europa som förrått den libyska revolutionen.

Den vänster som inte kan skilja på folk och fä. På ett folkligt uppror och en fähund som Muammar Khaddafi.

.

.

Inlägget kommer passligt. För samtidigt bekräftar Frankrikes regering att den valt att förse rebellerna i den bergiga Nafusregionen med lättare vapen. Ett beslut som går lätt att försvara även för de stormaktsvurmare som ser FN:s resolutioner som enda rättesnören i internationell politik. Resolution 1973 med dess klara skrivning om att Libyens civilbefolkning ska få hjälp ”med alla nödvändiga medel” ger utan vidare klartecken för vapenhjälp till rebellerna. Man kan inte försvara sig mot stridsvagnseld med filtar och barnvälling.

.

.

Bra översiktskartor från BBC:s hemsida. Den ovan visar det bergiga område sydväst om Tripoli som behärskas av rebellerna. Där har den berbiska kulturen redan börjat att blomstra med radiosändningar på sitt eget språk. Den egna musiken kan spelas fritt. Sju små tidningar på berbiska- som görs med fotokopior – vittnar om pressfrihet. De senaste dagarna har rebellsidan vunnit strider om samhällen också ute på slättlandet. I förrgår erövrade man en stor vapendepå som övergetts av Khaddafis flyende soldater…

.

.

Ett av de tydligaste uttrycken för den vänster som Malm generar, vid sidan av Kommunistiska Partiet, är Ung Vänster. I en tidigare blogg skrev jag om den kongresstext Vänsterpartiets ungdomar antog så sent som under Kristi Himmelsfärdshelgen. I dess mest makabra avsnitt hette det att:

.

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”

.

Dessvärre var detta inte sant! Det enda rebellarmén har fått är en del skyddsvästar och en del utrustning för radiokommunikation. Unga människor i gummiskor och jeans har  tvingats att möta en fullt utrustad reguljär armé med endast enkla handeldvapen till buds. Västmakterna, som tidigare tillsammans med Ryssland, har försett Khadaffis bödlar med tunga vapen, har konsekvent vägrat att beväpna revolutionen. Vare sig de kapitalistiska klasserna i Europa, USA, Turkiet, Egypten eller Ryssland, vill se en självsäker segrande revolution. De vill i Libyen, på samma sätt som i Egypten eller Tunisien, ha en övergångsregering  som de själva kan kontrollera. Khaddafis regim följde dirigenterna i IMF och var i full färd med att organisera det libyska samhället i linje med diktaten från nyliberalismen. Liksom politiken för sin egen subimperialism i Afrika. Så sent som i okotober 2010 applåderade IMF i ett uttalande Khaddafis beslut att avskeda 340 000 statsanställda! Självklart vill västmakterna att även en ny, mer demokratisk regim, ska fortsätta på denna väg. Telekommunikation och stålindustrin var på tur att säljas ut under Zaif Khaddafis ledning. För västmakterna var inte familjen  Khaddafi i sig något problem.

.

.

Det var ljuva tider tillsammans. Så länge det begav sig.

Här ”antiimperialisten” Khaddafi

tillsammans med Berlusconis utrikesminister Fratini…

.

Skälet till att man tvingades att ingripa var att det libyska folket gjorde uppror!

Sarkozys Frankrike, Camerons Storbritannien eller Berlusconis Italien /liksom det tveksamma USA/ hade naturligtvis sina egna goda skäl för sin intervention. Det handlade inte om att försvara ett folk i uppror. Revolutionerna i Nordafrika hotade att radera ut deras inflytande. I full  panik efter Ben Alis och Mubaraks fall beslöt man att överge också Khaddafi. Men var samtidigt inte beredda att handgripligen ge den väpnade resningen nödvändig vapenhjälp. En ny libysk regim ska få sin makt till skänks av Västmakternas insatser med flyg. Att många av revolutionens dåligt utrustade  fotsoldater stupar i onödan bryr man sig inte om. Att Frankrike nu till sist försett rebellerna i sydväst med en del  begränsade vapensändningar och en del ammunition beror säkert på att Sarkozy av inrikespolitiska skäl vill forcera tempot i befrielsen. Han vill gärna berätta om segrar framför Bastiljen den 14 juli när den egna nationaldagen och den en gång segerika franska revolutionen ska firas…

Men för Ung Vänster – och för många andra – skapar denna vändning en pinsam situation. Ska ungdomsförbundets nye ordförande Stefan Lindborg nu gå ut i ett kraftigt fördömande av Frankrikes vapenleveranser? Eller ska han bara tiga?

En stor del av Europas vänster har svikit den första väpnade folkliga resningen under den arabiska revolutionen. En diktaturkramare som Sarkozy – helt avklädd under revolutionernas första månader- kan nu komma att pråla i ny kläder som ”Libyens befriare”. Det nya seklets och Nordafrikas nye lille Napoleon.

Libyens revolutionärer kommer säkert – åtminstone tillfälligt – att älska honom. Frågan är hur mycket de älskar den poststalinistiska vänstern…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Khaddafi, Andreas Malm,

I media: AB1,SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,SVD4,

Bloggar: RödaMalmö,Gusart,

.

Året har vänt. Vi lever mitt i högsommaren och det är med ett visst vemod jag ser hur alltfler kullar av våra småfåglar har blivit flygga. I går var det dags för vår egen färskpotatis. En riktig fest eftersom den som är till salu i våra vanliga affärer inte ens med bästa vilja i världen kan kallas för färsk. Först har den misshandlats med massor av konstgödning, bevattning och folie. Sedan har den skördats mekaniskt, tryckts ner i pallar och transporterats långa sträckor.

.

.

Verklig färskpotatis ska bli bli ren och len bara man drar med tummen över skalen i lite rinnande vatten. I väntan på skörd kan man dessutom beundra potatisblomman.

.

.

Vår vinterpotatis, härlig King Edward,

står fortfarande och väntar på att bli kupade.

.

.

Livet spirar överallt där det är möjligt.

Här har rönn hittat rotfäste i en gammal stubbe efter en lönn.

.

.

Samma rönnplantor med granskogen i bakgrunden.

.

.

Nejlikor och törnros dekorerar vår gamla jordkällare.

.

.

På norrsidan ser man att det är dags att lägga om taket.

Björksly hittar fram förbi teglet.

Kanske något för Antikrundan?

.

.

Här är det bättre ordning.

.

.

Två gäster på kvällskvisten.

En pinntjur och en kviga utanför köksfönstret.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, högsommar, färskpotatis,

I media: DN1,AB1,AB2,

.

Augusti kallas ofta för rötmånad. Värme och hög luftfuktighet gör att mögel och alla andra former av svampar frodas både i naturen och i våra kök. Potatisen får bladmögel. Mjölken surnar och limpan blir grön. Apelsinen kan snabbt anta skepnaden av en utomjording.

.

.

I tidningsvärlden brukar man prata om ”sommarröta” när det nalkas semestertider. Allt möjligt kan få spaltutrymme. Mögliga argument liksom nattstånden politik.

I år kom den rötan tidigt, redan till midsommar, när ungmoderaternas ordförande Erik Bengtzboe i en debattartikel på SVD Brännpunkt fick utrymme för att gå till angrepp mot sina  ”fackpampar”.

Bakgrunden är landets massarbetslöshet. Regeringen låter marknaden regera. Som när det gäller SAAB i Trollhättan.

Inte minst drabbar arbetslösheten ungdomen. Som Bengtzboe själv slår fast:

”I januari 2011 var det 24,6 procent som var arbetslösa i åldersgruppen 15-24 år. Nästan var fjärde ungdom var arbetslös under årets första månad. Många ungdomar får se sina framtidsdrömmar grusade på grund av bristen på jobb. Planer på att flytta hemifrån, resa utomlands med kompisarna eller köpa sin första bostad får skjutas till framtiden. Just nu riskerar Sverige att tappa en hel ungdomsgenerations idéer och skapandekraft.

Vad göra? Det är naturligtvis inte lätt för en ungmoderat att försvara den egna överklassregeringens arbete – inte när detta innebär att man gör sig av med ”en hel ungdomsgenerations idéer och skaparkraft”.

.

.

Jo, Bengtzboe väljer helt enkelt att lita till den gamla devisen om att anfall är bästa försvar. I ett löjligt fiktivt brev riktat till sina ”Kära fackpampar” förklarar han för dem att det är turordningen på arbetsmarknaden och de höga lägstalönerna som är skulden till allt ont. Alltså i stort sett snart det enda som är bra med fackföreningsrörelsen. De fackliga ledarna med sina cementarslen är helt visst hårt fastgjutna byråkrater – men av självbevarelsedrift försvarar de ändå delar av det som ger fackföreningsrörelsen sitt existensberättigande. Vem vill vara med i ett fack som tar strid för lägre lägstalöner? Det finns inte heller ett enda vetenskapligt belägg, inte en enda seriös undersökning, som visar att lägre löner skulle ge mera jobb.

När det gäller turordningen är det troligen så att ett fullständigt godtycke på en arbetsplats ibland kan innebära att ett eller annat jobb blir ledigt. En allsmäktig chef sparkar någon som är sjuk för ofta eller som har börjat bli gammal och lite stel i lederna och erbjuder i stället en tillfällig anställning med låg lön till en yngre person. Bra för chefen och företagets ägare. Men fruktansvärt för den som slängs på arbetsmarknadens sophög. Dessutom innebär ett sådant godtycke i sig att arbetsplatsen infekteras av underdånighet och fjäsk för ledningen. Vem ska bli nästa hackkyckling? Vem står i tur att sparkas?

Moderaternas gamle arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin försvann ”backstage” efter medias påståenden om en sexskandal. Oavsett detta och oavsett sin falska examen var han ändå en av arkitekterna bakom ”De nya moderaterna”. En av den intima och täta grupp i partiledningen som skapade varumärket ”Det nya arbetarpartiet”. I den nya ideologin ingick bland annat ett försvar av turordningen på den svenska arbetsmarknaden. Som här när Littorin skrev en uppmärksammad debattartikel i Dagens Industri:

”Att ändra till exempel turordningsreglerna ger inte fler jobb. Det leder i stället till att andra människor blir arbetslösa. Vi har konsekvent arbetat för att underlätta inträde på arbetsmarknaden och göra det möjligt för dem som har varit borta länge att komma tillbaka”

Bengtzboes argument är alltså ideologiska rester från ”De gamla moderaterna”. De var mögliga redan när han dukade fram dem.

Kort och gott ett ruttet försvar av en rutten regering.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Erik Bengtzboe, MUF, Det nya arbétarpartiet, Fredrik Reinfeldt, regeringen

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,E24,AB1,SVD4,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVD5,SVD6,

SVD7,SVD8,DN3,GP4,GP5,SVD9,AB2,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Strejkrörelse i Storbritannien

.

Även i Storbritannien – som har kvar pundet som valuta – vill regeringen Cameron/Clegg att vanliga människor ska betala priset för de svindlande belopp som spenderats på att rädda den egna bank- och finansvärlden undan finanskrisen.

Den första stora motreaktionen kom från studenterna som för ett drygt halvår sedan gick ut i oerhört omfattande protester mot de väldiga höjningarna av avgifterna till universitetet.

Nu ser det ut som om deras demonstrationer och ockupationer var ”stormsvalor” inför de breda fackliga protester som tornar upp sig inför hösten. Det börjar redan torsdag nästa vecka i England/Wales, den 30 juni, när 750 000 lärare och andra offentliganställda, bland andra landets hamnarbetare, under en dag går ut i en varningsstrejk. Många andra fackförbund, även inom den privata sektorn väntas följa efter med rullande strejker under eftersommaren och hösten.

.

.

De redan varslade strejkerna är de mest omfattande på många år. För det mest konservativa lärarfacket, Association of Teachers and Lecturers (ATL), handlar det faktiskt om ett fackligt ”mandomsprov” eftersom det är första gången i förbundets historia som dess medlemmar lämnat sina höga pulpetrar och katedrar för att gå ut i en strejk.

I centrum för den fackliga rörelsen står försvaret av medlemmarnas pensioner. Regeringen vill höja både pensionsåldern och egenavgifterna i systemet. För övrigt i harmoni med det förslag som arbetades fram redan av den förra socialdemokratiska regeringen under ledning av Lord Hutton. Ålderspensionen ska höjas från 60 till 66 år och de egna inbetalningarna med 3.2 procent av lönen. Detta samtidigt med ett lönestopp under minst två år. Pensionerna i England är dessutom orimligt låga. I Frankrike går exempelvis 12 procent av landets BNP in i pensionssystemen, i Tyskland 10 procent. Detta att jämföras med Storbritanniens blygsamma 6 procent.

På samma sätt som i Sverige har man tidigare sagt att ”statens kaka är liten men trygg”. Liten lön och en dålig pension. Men samtidigt en trygg anställning och en tidig pension. Nu ”proletariseras” dessa jobb. Upp emot 450 000 anställningar inom den offentliga sektorn ska dessutom bort under de kommande åren.

Nu på torsdag blir det alltså tyst i klassrummen. Men inte ”tyst i klassen”. Höstens livaktiga och spektakulära studentrörelse är fortfarande högljudd och tänker vara med och se till att den 30 juni också blir en aktionsdag för så många som möjligt av alla de människor som vägrar att betala bankirerna för deras egna fiaskon.

”Det var studentrörelsen veckorna före jul som sparkade i gång många av de stora fackföreningarna”, säger Michael Chessum som då var en av ledarna till tidningen The Guardian. ”Vi kommer att vara på plats med full kraft också den 30 juni”, understryker han. Rörelsens planerar många spektakulära aktiviteter, bland annat att ockupera Trafalgar Square. Ny inspiration hämtar man från proteströrelserna i Grekland och Spanien.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Storbritannien, David Cameron, Nick Clegg, Trafalgar Square,

I media: SVD1,SVD2,DN1,DN2,GP1,GP2,SVD3,DN3,SVD4,DN4,

.

Under Kristi Himmelfärdshelgen höll Ung Vänster sin 45:e kongress i Folkets hus i Sandviken. Trots detta höll sig delegaterna sig mest på jorden.

Fast när det gäller den libyska revolutionen antog man en resolution som vittnar om att Vänsterpartiets ungdomsförbund fortfarande kan famla runt ända nere i stalinismens övergivna mörka källarvalv och där fastna i dess tunga draperier av gammal ideologisk spindelväv.

.

.

Samtidigt som jag skriver detta visar min TV flera långa inslag från BBC:s reportrar som är på plats i revolutionens Misrata. I ett försök till vidare utbrytning österut, från sin långa belägring, har stadens befolkning mött skoningslös eld från kvarvarande artillerinästen av diktaturens soldater. Med sina egna enkla vapen har revolutionärerna svårt att värja sig mot framförallt de rysktillverkade GRAD-raketerna. Ett tjugotal unga män har stupat under dagen. Långt fler är svårt skadade. Unga killar i jeans och gummiskor . Oftast helt utan militär erfarenhet. De har sett ut ungefär som jag föreställer mig killarna på Ung Vänsters kongress. Nyfikna på livet, upproriska och med hopp om en ny värld. Nu ligger de på bårar med uppfläkta blodiga kroppar och förs bort av de fältambulanser som finns tillgängliga…

.

.

Samtidigt läser jag en riktigt rutten resolution från kongressdagarna i Sandviken, ”Nej till krig – NATO ut ur Libyen”. Visserligen talar man där inledningsvis om att det i våras skett ett ”folkligt uppror mot diktaturen i Libyen” och försvarar därmed sin egen och Vänsterpartiets tidigare hållning om att då oreserverat (?) stödja FN:s resolution 1973. Men i textens kärna, i dess bärande delar finns det sedan ingen revolution. Inga revolutionärer. Inga människor som kämpar för frihet och som är beredda att offra sina liv för detta. Upproret har förvandlats till  ”en negativ våldspiral där långt fler civila riskerar att drabbas av diktaturens våldsapparat, av oppositionen och av utländsk militär”. En borgerlig demokratisk revolution, en väpnad resning av det libyska folket har förvandlats till en mer simpel ”opposition”. Till ett banalt inbördeskrig där det i första hand inte krävs seger för revolutionärerna och ett nederlag för Khaddafi – utan att FN/NATO drivs ut samtidigt som det ska råda vapenembargo och vapenvila. Krav som i praktiken innebär att de delar av Khaddafis militära harnesk som finns kvar inte ska slitas bort samtidigt som miljoner libyer ska lämnas nakna och oskyddade för stridsvagnseld och GRAD-raketer.

I resolutionens mest makabra avsnitt heter det att:

”I stället för att upprätta ett vapenembargo och en vapenvila har NATO:s medlemsländer levererat vapenmateriel till den inhemska oppositionen.”

Bortsett från att detta tyvärr inte är sant utan en ren lögn, NATO har bara bistått med lite skyddsvästar samt en del kommunikationsutrustning, så visar denna skrivning att Ung Vänster nu har hamnat i kontrarevolutionens famn. För det är precis dessa vapenleveranser som skulle behövas. Revolutionärerna måste få egna vapen! Då, men först då, behövs det inga militära insatser från FN/NATO.

Västimperialismen är nämligen osäker om hur långt revolutionen kan gå i den politiska turbulens som oundvikligen följer när en diktatur faller och nya nationella politiska institutioner ska skapas. Därför vill den inte ha en väpnad, självsäker och mer självständig nationell och social rörelse, utan bara enkla fotsoldater som gör markjobbet åt det egna flyget.

.

.

På vilket sätt hänger då resolutionens skrivningar och dess politiska blodstörtning ihop med stalinismens gamla källarvalv? Trots allt är Stalin död och begraven sedan mer än femtio år och Sovjetunionen kollapsade och försvann från kartorna ungefär samtidigt som delegaterna vid denna kongress föddes?

Ja, här handlar det säkert om en politisk korsbefruktning mellan Vänsterpartiets gamla politiska arv och dagens kubanska castrism.

I min ungdom bekämpade vi den Svenska Vietnamkommittén och dess paroll, Fred i Vietnam. Organisationen och dess plattform var skapad av den tidens vänsterpartister i harmoni med det som krävdes från stalinisterna i Moskva och sjösattes tillsammans med en del pacifister och liktänkande socialdemokrater. Den framgångsrika svenska Vietnamrörelsen byggdes i stället kring parollen Stöd FNL (eller Seger åt den vietnamesiska revolutionen), som svarade mot vietnamesernas egna behov eftersom dessa i praktiken inte lydde ordergivningen från Kreml, utan kämpade för seger i stället för en vapenvila på stormakternas villkor.

Säkert har en del av detta klassamarbete på internationell nivå överlevt nere i någon källarskrubb för att nu återuppstå under helt nya förhållanden. Vänsterpartiets gamla avläggare, APK, nu med det historiska namnet Sveriges Kommunistiska Parti, kallar fortfarande Libyen för socialistiskt! Så långt går inte Kubas Kommunistiska Parti. Fidel Castro, som tycks ha monopol på alla internationella analyser, väljer att vara mer försiktig och säger sig inte vara överens med allt när det gäller Khaddafis inhemska politik. Men samtidigt har han hela tiden krävt just en vapenvila (på Khaddafis villkor) och ett slut på FN/NATO-insatsen, som han sett och ser som en början på en regelrätt markinvasion och sedan ockupation.

Det är här korsbefruktningen sker. Ung Vänster är helt enkelt starkt influerad av den kubanska revolutionen och den deformerade marxism som Kubas kommunistparti importerade från Sovjet. I praktiken i utbyte mot sockerexport och vapenhjälp.

Gamla lik i källaren parar sig med den kubanska revolutionens senilitet.

Det enda sättet att ta sig loss från dessa sjok av gammal spindelväv är att börja med egna analyser av verkligheten. I detta fall med egna studier av vad som skett i Libyen sedan revolutionsdagen den 17 februari. Gör man inte detta, kvävs man efterhand och blir fast för gott där nere i de unkna källarvalven.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Ung Vänster, Josef Stalin, Fidel Castro, Libyen,

I media: SVD1,DN1,DN2,DN3,AB1,SVT1,SVD2,GP1,SVD3,DN4,SVD4,

Bloggare: Jinge,

.

”Min uppgift som partiledare är att vara tydlig”, menade Håkan Juholt i SVT:s Agenda och gjorde samtidigt allt för att vara så otydlig som möjligt.

.

.

I själva verket har han redan gett det obegripliga ett eget ansikte. Vare sig det gäller sina åsikter om Libyen, monarkin, pensionsfrågan eller kärnkraften.

Dagens Nyheters TV-krönikör Johan Croneman skojade till det och skrev att Juholt ”stekte sig själv” i TV-rutan. ”Likt Bosse Ringholm upprepade han med en åsnas envishet, gång på gång,  ett obegripligt svar”, menade han. Som när det gällde monarkins vara eller inte vara: ”Monarkin ska avskaffas – men kanske helst inte. Och i alla fall inte nu. Och särskilt inte i morgon. Heller.” Aftonbladets Peter Kadhammar jämförde inte med en åsna utan med en papegoja…

.

I ungdomens flydda dagar. Muammar Khaddafi

tillsammans med polaren Abdullah Saleh från Jemen.

.

Inte minst i Libyenfrågan har Juholt också gjort en riktig Tage Danielsson. I bästa revytakter har han här alltsedan sitt I maj-tal försökt leva upp till dennes berömda parodi på socialdemokratins nonsens om kärnkraftens vara eller inte vara efter katastrofen i Harrisburg. En sammanfattning av den nye partiledarens åsikter skulle kunna se ut så här:

”Demokrati är bra. Krig är allvarligt. I krig går det ibland fel. Ibland innebär det att vi också ställer militära medel till förfogande. Det har varit vår tur när det gäller Libyen. Men nu är det någon annan som får ta sitt ansvar. De får dela kakan.  Men om det ändå är vår tur igen ska vi göra något helt annat än att skicka stridsflygplan. Då ska vi skicka krigsfartyg. Om det ändå är flygplan som vi ska skicka. Också. Då ska det inte vara så många. Helst ska de inte heller göra något. Men om de ändå är där ska de göra något annat. Är vi ändå där kan vi bredda verktygslådan genom att hjälpa engelsmännen att bemanna sina krigsfartyg. För våra egna är inte sjödugliga. Dessutom kan vi skicka signalspanare. Fast det viktigaste är att vi ser till civila insatser.”

Nu är inte politiken en revy eller en slapstick med småländska Juholt eller varför inte ”Johan i Hult” som ny estradör tillsammans med Åsa-Nisse från Knohult. Framförallt är politiken inte en revy när det gäller beslut om insatser från den svenska krigsmakten.

När Juholt nu riskerar att spolas bort och drunkna i sina egna strida ordflöden – och blir till  åtlöje i pressen – är det den radikale debattören Göran Greider som mest ihärdigt har försökt att agera som dennes livräddare. När det gäller Libyen kastar Greider ut en livboj i form av en generös omtolkning av sin partiledares budskap till att det egentligen handlar om att denne vill bredda Sveriges insats bortom NATO:s militära intervention till mer av fred och humanitet samt en politisk lösning.

.

.

Men så är det inte.  Redan från början skulle socialdemokratin ha gått ut i en stenhård kritik av Carl Bildt och regeringen och då för utrikesministerns avslöjande ord om att man inte ville ”ta ställning för endera parten”. Ett arbetarrörelsens internationalistiska stöd för demokratikämparna innebär en rakt motsatt uppfattning. Då som nu måste kravet på att Sverige ska erkänna Det Nationella Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant vara centralt. Redan i mars skulle den ledning som revolutionen ser som sin fått möjlighet och hjälp med att öppna åtminstone ett diplomatiskt Informationskontor i Stockholm. Vidare skulle socialdemokratin gått emot de delar av FN:s resolution 1973 som innebär ett embargo också när det gäller vapen till rebellerna. Delar av NATO:s militära intervention – som apachehelikoptrarna – har blivit nödvändiga bara därför att man vägrat att ge upproret egna moderna vapen. Som exempelvis artilleri från Bofors!

En annan viktig uppgift skulle ha varit – och är –  att skicka Wanja Lundby-Wedin (LO-ordförande; ordförande i Europafacket samt medlem i socialdemokratins Verkställande utskott) tillsammans med partiets utrikespolitiske talesman Urban Ahlin till ett möte och en diskussion med Övergångsrådet i dess säte, det libyska Benghazi.  Det är revolutionärerna själva och inte NATO som i första hand ska tillfrågas om revolutionens behov. Lundby-Wedins närvaro skulle inför en hel värld kunna visa på vikten av fackliga rättigheter i det kommande Fria Libyen. Hon kan dessutom stryka under betydelsen av fulla fackliga rättigheter för alla landets hundratusentals immigrantarbetare.

Socialdemokratin ”breddar ingen verktygslåda”. När det obegripliga i dag till sist blev begripligt vid en presskonferens berättade Urban Ahlin med stort eftertryck att han minsann ”varit i ständiga kontakter med NATO” och ville med detta markera sin och partiets egen självständighet.

Men hade det inte varit bättre att åtminstone ägna en del av sin egen tid åt egna kontakter med Övergångsrådet? Att acceptera en del väpnade NATO-insatser till stöd för revolutionärerna  – vilket varit nödvändigt – kan aldrig innebära att man agerar likt en vasall i förhållande till Västimperialismens planer för regionen.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Håkan Juholt, NATO, Benghazi

I media: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,GP2,DN5,DN6,DN7,GP3,SVT1,AB2,

DN8,

Bloggare: Jinge,