.

Jan Guillou är en av våra bästa krönikörer. Kanske den allra bästa.

Därför är det obegripligt varför han i söndagens Aftonbladet skickade en föraktfull spottloska rakt i ansiktet på Julian Assange.

.

Först hävdar Guillou – efter att ha rubricerat WikiLeaks grundare som ett principlöst litet äckel –  att ”det står pinsamt klart” att Assange ”inte är någon manlig förebild” och att detta dessutom är att ”uttrycka saken återhållsamt”. Vad menas? Har Assange för lite hår på bröstet? Saknar han muskler? Är han för feminin och snobbig? Går han utan uppkavlade skjortärmar? Eller behandlar han kvinnor illa?

Guillou kanske vet något som vi inte vet. Då borde han tala om det. Är det skvaller som skvalpat runt i ett vinglas borde han tiga. Med sina försåtliga skrivningar biträder han bara åklagarsidan när det gäller de anklagelser som riktats mot WikiLeaks grundare.

Om exempelvis jag på en debattsida skulle skriva att det är  mer än uppenbart att författaren Jan Guillou är ett stort äckel och inte alls någon manlig förebild, då skulle säkert tidningens läsare fråga efter en grund för denna grava anklagelse.

För det andra låtsas Guillou som att kampanjen till Assanges försvar i huvudsak handlar om den svenska sexlagstiftningen och då blir det ”än mer pinsamt att välkända radikala samhällskritiker som John Pilger, Michael Moore och Tariq Ali tycks backa upp denna”. Vad jag vet tar inte dessa välkända samhällskritiker ställning till om anklagelserna mot Assange är sanna eller inte. De liksom många välkända radikala kvinnor(!) som Bianca Jagger eller Jemima Khan ifrågasätter förvisso den minst sagt märkliga förundersökningen, liksom åklagarsidans turer, men framförallt fruktar de att Assange kan komma att utlämnas till USA om han hamnar i Sverige. En utlämning som för gott skulle kunna tysta Pentagons mest avskydda person. Varför inte Guillou ens nämner denna möjlighet kan bara han själv svara på.

För det tredje är Guillou helt okunnig om den Bradley Manning som i USA anklagas för att ha läckt allt amerikanskt diplomatiskt material till WikiLeaks Julian Assange. I yviga och stora ordalag skriver han om hur Manning ska lägga upp sin rättegång: Denne borde säga att han läckt sitt material därför att han på så sätt ville avslöja amerikanska krigsförbrytelser. Dessa höga demokratiska principer ska sedan ursäkta hans handlande.

.

Bradley Manning

Ja, det kanske vore klokt och är i sig ganska banalt. Om nu det hade varit så att Manning erkänt några läckor och något brott! Men det har han inte! Det är därför han under så lång tid tvingats sitta häktad under förhållanden som bara kan beskrivas som tortyr. Manning har förnekat allt samröre med Assange och hans WikiLeaks…

För det fjärde sätter Guillou mer eller mindre likhetstecken mellan det redaktionella nätverket WikiLeaks och personen Assange samt skriver sedan att denne minsann håller sig själv med tre advokater samtidigt som WikiLeaks trots löften inte ger Manning någon ekonomisk hjälp. Påståendet bygger på grundlösa rykten i januari och dementerades redan då i ett pressmeddelande från Jeff Paterson, talesman för Bradley Manning Support Network! Guillou är säkert också väl medveten om att det mesta av WikiLeaks ekonomiska tillgångar har spärrats. Assange själv har skrivit en bok under sin tid med brittisk elektronisk fotboja för att kunna betala sin juridiska hjälp och lär för övrigt leva ett betydligt mer spartanskt liv än Guillou själv.

Varför Jan Guillou kokat sin soppa utan ens en spik vet vi inte. Det kan väl aldrig vara så att han är avundsjuk på detta ”lilla äckel”? I vår svenska värld är Peter Bratts och Jan Guillous IB-avslöjanden definitivt det största som hänt i denna bransch. Det var en journalistisk bragd. Men i den stora världen, den utanför Sundbyberg som man brukar säga. I den värld där Sveriges befolkning ryms i några förorter till Shanghai eller Mexico City, där var och är IB-affären en notis. WikiLeaks avslöjanden däremot får ständigt feta rubriker världen över. Är det så illa att detta tär på Guillous ego?

.

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Jan Guillou, Julian Assange, Bradley Manning,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN3,GP1,SVD3,DN2,DN3,

Bloggare: Jinge,

.

.

I två månader har Misrata belägrats av Muammar Khaddafis elittrupper. En spärreld från tungt artilleri, raketramper och stridsvagnar har timma för timma, dag efter dag, slitit sönder människor och hus.

Staden, med nära en halv miljon innevånare, har blivit en symbol för det okuvliga motståndet mot den libyska diktaturen. När enskilda människor reste sig upp eller protesterade i små grupper kunde regimen härska med hårda fängelsestraff, misshandel, tortyr och nackskott.

.

.

Men när befolkningen övervann sin rädsla och gemensamt gick ut på gatorna och visade sin avsky för landets styre räckte det inte längre med detta ”vardagliga” förtryck. Det som misslyckats i Bengazi, tack vare flygbombningarna från franskt flyg, blev i stället brutal verklighet i Misrata. En kolonn med fyrtio stridsvagnar flankerade av 700 elitsoldater invaderade den stora affärsgatan. Den breda avenyn Tripoli Street som skär rakt igenom stadskärnan besattes och terrorväldet kunde börja. Prickskyttar sköt urskiljningslöst mot alla människor som vågade visa sig. Mördarband tog över flera stadsdelar och försökte tränga fram mot hamnen.

.

.

I dag ser det ut som om invasionsförsöket har misslyckats. Med sina primitiva vapen och sitt organiserade kollektiva ursinne har befolkningen lyckats att ”befria” stora delar av sin egen huvudgata, Tripoli Street. NATO:s flygattacker mot Khaddafis tunga vapen, mot hans stridsvagnar och raketramper, har lyckats förhindra nya större inbrytningar. Den ”Första linjens” soldater har tappat kontakten med ”Den andra, bakre linjen”. Många av dem har dödats, flytt eller tagits tillfånga.

.

.

Trots att rebellerna glädjer sig åt att delar av huvudgatan Tripoli Street nu är under revolutionsrådet kontroll och att många av Khaddafis soldater dödats eller tillfångatagits, som på bilden nedan, är belägringen inte bruten. Raketbeskjutningen fortsätter dessutom mer intensivt än någonsin.

.

.

Fortfarande härjar spridda mördarband. Överallt finns det försåtsminor. Till och med i döda rebellkroppar! Bakom allt nonsens från Khaddafis papegojor om att ”lokala stammar” ska försöka fullfölja den terror som inte fullbordats, döljer sig säkert en regi där alltfler soldater skickas in som infiltratörer i civila kläder och med order om att skapa så mycket död och sabotage som möjligt. Bland annat har det rapporterats om att soldater i grupper om femton personer har skickats från staden Sirte mot Misrata. De försöker nå sitt mål i mindre båtar för att undgå NATO:s marina blockad.

Bilderna från Libyens tredje stad visar att familjediktaturen Khaddafi är beredd till vad som helst. Regimens propagandapapegojor säger att man aldrig använt eller använder våld mot civila. Var och varannan dag proklamerar den en ny vapenvila samtidigt som man avfyrar nya raketer rakt in i vanliga bostadsområden. Regimens kanariefåglar i Väst, som protesterat mot den franska flyginsatsen utanför Bengazi och kvittrat och twittrat om att man ”aldrig vet hur det skulle gått om bara befolkningen där hade fått klara sig på egen hand”, de borde noga titta på bilderna från Misrata.  Gärna flera gånger. Tids nog kan de ta sig söderut och besöka stadens begravningsplatser. Stanna upp där och stilla skärskåda sina egna samveten. För det är så här ”det skulle gått i Bengazi” och då är det vi ser ändå en militär våldtäkt som inte fullbordats…

.

.

FN och NATO fortsätter samtidigt att leva med dubbelmoralen i den resolution 1973 som innefattar skrivningar om ett vapenembargo. ”Det internationella samfundet” ska bara skydda civilbefolkningen från de vapenarsenaler som Västmakterna och Ryssland sålt till regimen. Frihetskämparna ska däremot inte få egna vapen. En segrande väpnad folklig revolution kan helt enkelt bli för svårhanterlig, för självständig, för den allians av västmakter, vars syfte i sista hand är att till varje pris bevara den egna kontrollen över oljan i Mellanöstern.

Många kommentatorer talar i dag om Misrata som ”Libyens Stalingrad”. En jämförelse som givetvis inte håller om man räknar döda eller ser till politiska sammanhang i stort. Men ser man striderna där som ett vägskäl för framtiden är det en bra beskrivning. Drivs Khaddafis ockupanter bort från staden. Kan revolutionens krafter bryta belägringen, då har det inte bara en oerhörd moralisk och symbolisk betydelse utan innebär ett strategiskt militärt genombrott. Ajdabiya väster om Bengazi har redan återerövrats och till skillnad från tidigare har rebellerna där nu börjat att ”gräva ner sig” i en del riktiga försvarsställningar. NATO:s flygunderstöd, riktat mot stridsvagnar och raketvapen, gör att det samtidigt blir realistiskt att militärt återerövra Brega och hela kustbandet fram till Sirte.

Västerut från Misrata kan flera andra mindre städer och regioner under belägring undsättas. I de bergiga områdena sydväst om Tripoli har, i skugga för alla journalister, samtidigt stora framgångar uppnåtts. Gränsstaden Wazin mot Tunisien har erövrats. Grupper av lojalistiska officerare och soldater har valt att fly över gränsen.

Vi vet inte om och i så fall hur det kommer att se ut när rädslan än en gång släpper i diktaturens Tripoli. Vi vet inte heller hur ”Broder  Ledaren Muammar Khaddafi” kommer att sluta sina dagar. Hängd i en lyktstolpe av rasande stadsbor? Skjuten i nacken av en livvakt eller av någon av sina flyende söner? Kanske lyckas han flykta till välmåga i famnen hos någon broderlig regim? Eller i Haag? Detta får tiden utvisa.

Men i väntan på detta finns det en bra rapport i den brittiska tidningen Independent om situationen i dagens Tripoli: Läs här

I tidningen Guardian berättar en veteran från journalistkåren, Chris McGreal, hur han upplevde revolutionsdagarna i Bengazi: Läs här

Gilber Achcar skriver inträngande i en ny artikel om Libyens uppror: Läs här

.

.

Khaddafi har kallat sin egen befolkning för ”råttor som ska dödas”. Här har befolkningen i Bengazi gjort en målning där råttan blivit en glad mus och diktatorn själv en apa…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Misrata, Bengazi, Libyen, Muammar Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,

.

”Ge oss vapen!”, ropade taktfasta talkörer i den demonstration som en del av Bengazis rebeller organiserade i går.

Vi ser ett drama där Libyens befolkning, nära nog med sina bara händer, desperat försöker  att avväpna Khaddafis våldsmakt. Vanliga människor på ”den arabiska gatan” har gjort uppror mot fyra decenniers förtryck av en lika hänsynslös som brutal diktatur. Hantverkare, arbetare, arbetslös ungdom, studenter, lärare och butiksägare kämpar för sin frihet sida vid sida mot vältränade elitgarden. De västmakter som för god profit utrustat Khaddafis mördarband har tvingats att byta sida och bistår nu revolutionen med flygunderstöd och begränsade humanitära insatser. Den libyska upprorsrörelsen har dessutom fått viss kommunikationsutrustning och en del begränsade sändningar med skyddsvästar.

Men samtidigt förvägras revolutionärerna egna vapen. Den senaste versionen av det svenska granatgeväret Carl Gustav (Charlie Good som amerikanarna säger) borde exempelvis finnas i händerna på varje rebell. Fransmännen borde skicka en skeppslast med sina pansarbrytande Milan missiler…

.

.

I den sedan sju veckor belägrade staden Misrata är befolkningen utsatt för en militär våldtäkt. GRAD-raketer, granateld och klusterbomber sliter sönder hus – och människor. Här en bild av svårt skadade människor i ett av de ”lasarettfartyg” som under NATO:s beskydd brutit Khaddafis marina blockad av Misrata och lyckats få ut en del av alla dem som sårats i striderna.

.

.

Många andra dör. Här begravs en av alla de som stupat i ”slaget om Misrata”. När jag ska redigera detta foto från gårdagens Guardian, tagen av Chris Hondros, ser jag samtidigt att det tragiskt nog blev en av hans sista bilder. Både han och den lika välkända fotografenTim Hetherington blev ihjälskjutna i går, när de vid stadens centrala Tripoli Street, med sina kameror ville visa världen hur Khaddafis mördarmaskin arbetar. I Hetheringtons sista meddelande på Twitter hette det:

”I Libyens belägrade stad Misrata. Urskiljningslös granateld från Khaddafis styrkor. Inte en skymt av NATO”…

.

.

Så här ser Tripoli Street ut i dag. En del annars mycket högljudda och frasradikala vänsterliberaler, som den välkände journalisten Alexander Cockburn, tycker inte att detta är mycket att orda om. I sina skriverier konstaterar han bara att ”det har varit värre på andra platser”. Andra som uppfattar sig själva som vänstermänniskor ordar om ”nationell självständighet” och säger att det här får libyerna ta hand om på egen hand.  Detta samtidigt som de glömmer att diktaturen inte beväpnats av det egna folket utan av främst Västmakterna och Ryssland. Ibland maskeras likgiltigheten och ointresset för den libyska revolutionens behov med pacifism eller förment antimilitarism. Hittar man inga andra svepskäl för sitt svek letar man i stället efter möjliga kollaboratörer i Bengazis övergångsregering…

.

.

En av lojalisternas fruktade stridsvagnar runt Misrata har slagits ut. Rebellerna har själva fått stopp på en del av dessa med molotovcocktails och hemgjorda granater och minor. Andra har bombats sönder av NATO:s flyg.

.

.

Det är nästan overkligt att se de flesta av de vapen som Misratas befolkning har till sitt förfogande. Dessa två rebeller inne i ett av stadens hus skulle självfallet ha granatgeväret Carl Gustav i sina händer.

.

.

En av Bengazis motståndsmän har fått en ny brittisk skyddsväst. Men givetvis skulle han dessutom förfoga över modernt artilleri!

Sverige borde omedelbart dra hem alla trupper och all militär utrustning från krigets Afghanistan. Soldaterna kan sedan stanna hemma. Fordon, vapen och militära persedlar i övrigt kan däremot skickas express i ett Herculusplan med adress till Misrata!

Med vapenhjälp till den libyska revolutionen kan man med en gång avsluta en begynnande diskussion om eventuella insatser med marktrupper från FN/NATO. Vi på vår blogg är för de flyginsatser som gjorts. Vi är för en nödvändig militär eskort av olika humanitära insatser.

Men Bennys och min gemensamma blogg är definitivt emot marktrupper, ”boots on the ground”, under NATO:s ledning. Med regelrätta marktrupper tappar rebellerna befälet över sin egen revolution.  En invasion blir lätt en ockupation. Att den frågan överhuvudtaget behöver diskuteras beror bara på att demokratirörelsen inte får vapenhjälp och det ansvaret ligger inte hos upprorsmännen.

Tveklöst ligger det i stället hos Västmakterna. Inte minst här i Sverige där riksdagsmajoriteten accepterat FN-resolutionen 1973 och dess skrivningar om vapenembargo för bägge parter. Varför Vänsterpartiet bryr sig om denna legalism, som bara hjälper den part som redan fått sina vapen, det får man själv utreda…

”Ge oss vapen!”, krävde än en gång rebellerna i går. För alla som i någon mening säger sig vara solidarisk med den arabiska revolutionen är svaret på deras begäran ett rungande ”Ja!”.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, Khaddafi,

I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,GP2,SVT1,DN2,DN3,SVD2,DN4,SVD3,DN5,

.

I går kom våren för att stanna. Hundra meter från vårt hus ligger den lilla Vipsjön som är ett omtyckt lekvatten för traktens paddor. I år har de klarat vinterdvalan bra under all snö och kommer hit långväga ifrån. Deras vintervisten och sedan deras sommarrevir kan ligga så långt som 2 kilometer från lekplatsen. Nu heter det att man ska inte gå över ån efter vatten. Men ändå är det precis det som våra paddor gör. För mellan oss och sjön rinner en bräddfull å och dess kraftiga ström måste korsas för att de ska kunna leka i samma vatten som det de en gång kom ifrån.

.

.

I den goda värmen tog jag mig över den svajiga spången för att se på detta levande underverk och möttes av hundratals, kanske tusentals, kväkande paddor. I full fart med sina kyliga men kära lekar.

.

.

Hade någon av våra kvällstidningar varit här hade tummelplatsen slagits upp som en orgie eftersom flera hanar samtidigt försöker sig på att erövra samma hona. Men som synes finns det i sista hand bara plats för en av alla ivriga hanar…

.

.

Här är en stackare som blivit över.

.

.

Eller så är den bara slutkörd…

.

.

I åkanten, bara sjuttio meter från vårt hus, härjar en bäver. I år har jag inte sett den. Men dess kraftiga huggspån går inte att ta fel på.

.

.

Ännu har vi inte hört om något dammbygge uppströms där det finns mer sly och unga träd. Förmodligen är det unga bävrar från Göta älv, en mil ner,  som söker sig upp i vattendragen och letar efter partners och nya boplatser. Bara en gång har jag sett en bäver. Då var den på väg in i trädgården. Men valde till sist att vända och skumpa tillbaka ner i ån.

.

.

.

Ett  mer sorgligt vårtecken är saven som rinner ymnigt från stubbarna till några nyss avverkade björkar. Som ett blodflöde från en redan död kropp.

.

.

.

Det går bra att sätta vin på färsk björksav. Men då får man hänga upp holkar och tappa som på gummiplantagen.

.

.

En glad överraskning är att en liten del av vår timjan och oregano har överlevt  den svåra vintern. Krukan var nergrävd i massor med löv.

.

.

Min promenad avslutas med några smörgåsar ute på bänken. Vårens första primör är som vanligt gräslöken som traditionellt får pryda kaviar och ägg. Det blir även en gräslöksrand bredvid en dutt riven pepparrot  och majonäs på den  kallrökta laxen. Till avslutning en brödkant med färskost ,vitlök och tomat.

Kan man ha det bättre?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, vår, kärlekslekar, paddor, björksav, bäver

I pressen: SVT1,DN1,GP1.

Bloggar: RödaMalmö,Jinge,

.

När Fidel Castro meddelar att han även formellt avgår som sekreterare för det Kubanska kommunistpartiet är det mer än god ton att säga att det finns mycket gott att säga om denne åldrige ledare. Han och hans kamrater ledde 1959 ett segerrikt folkligt, väpnat uppror mot USA:s gunstling, Fulgencio Batista. Den militärdiktator som bokstavligen försökte förvandla Kuba till ett spel- och horhus i regi av amerikansk maffia.

.

.

Revolutionen började i det klippiga Sierra Maestro.

Ramiro Valdés, Camilo Cienfuegos, “Che” Guevara och Carlos Franqui

.

När Fidel i dag, efter mer än femtio år, lämnar sina sista politiska uppdrag, skiljer sig Kuba markant från sina grannländer i Karibien eller Latinamerika. Här finns ingen slum. Inga uppsvällda barnmagar och inte heller några extrema inkomstskillnader mellan människor. Här finns större läskunnighet än i USA och medellivslängden är så hög som 77.7 år.

Men samtidigt är revolutionen förkalkad.  För mig är det patetiskt när bröderna Castro nu talar om att ledarskapet ska föryngras. ”Vi kanske måste ha en tidsgräns för politiska uppdrag på tio, kanske fem år, och det gäller även mig”, säger lillebror Raoul nu när han själv har nått den aktningsvärda åldern av 82 år.

.

.

Året är 1956. En av Batistas avrättningsplutoner i arbete…

.

Här är inte plats för en analys av den kubanska revolutionen och dess komplexa förlopp. Jag har inte heller den kunskap som krävs (läser inte ens spanska). Men uppenbart har ekonomin gått i stå samtidigt som den politiska makten blivit alltmer monopoliserad till ledningen för kommunistpartiet. Familjen Castro är inget saudiskt hov som badar i lyx och ett äckligt överflöd. Definitivt inte. Det absoluta politiska monopol som existerar innebär inte att befolkningen lever under en järnhäl av våld och förtryck. Fidel personligen har säkert en stor del av det kubanska folket bakom sig.

Men lika definitivt finns det ingen öppen och fri debatt om framtiden. Vare sig i kommunistpartiet eller i samhället för övrigt. Det har gått lång tid sedan upproret började i det bergiga Sierra Maestro. Revolutionen är sedan länge svårt förkalkad. Hur långt det gått är jag inte förmögen att avgöra. Men det är exempelvis 15 år sedan den förra partikongressen och i avgörande politiska frågor redovisas ingen egentlig diskussion. Beslut fattas i ”enighet”. Men uppenbart först bakom kulisserna.

När förändringarna väl kommer och den gamla generationen med sin legitimitet från revolutionen 1959 definitivt är borta är det uppenbart att det kommer dramatiska politiska förändringar. En politisk revolution är helt nödvändig.  En revolution som frigör en öppen och demokratisk debatt. Om den till en del kommer inifrån det Kubanska kommunistpartiet återstår att se.

.

.

1961 försökte USA:s John Kennedy invadera Kuba.

Men efter tre dagars strid i ”Grisbukten” slogs invasionen tillbaka.

Här är en bild på tillfångatagna soldater.

.

Ett tragiskt uttryck för kommunistpartiets senilitet är det internationella material och därmed Kubas officiella världsbild som produceras i partitidningen Granma. I stort sett okritiskt citeras där exempelvis statliga syriska och libyska nyhetsbyråer om det som sker i dessa länder. Fidel skriver gång på gång om NATO:s ”fascistiska invasion” av Libyen. Han och kommunistpartiet vänder ryggen till den folkliga revolutionen i dessa länder och allierar sig i stället med dess diktaturregimer. Var finns de konkreta analyserna av det som sker? Finns det inga motsatta uppfattningar överhuvudtaget? Här tycks råda förkalkning intill förbannelse.

Den nya generationen måste hålla fast vid ”revolutionens principer” säger den gamle revolutionsledaren till partikongressen och menar med detta att den ska hålla fast vid diktatorn Muammar Khaddafi och hans regim.

Ett tragiskt sista scenframträdande för en av mina ungdomsidoler. Han som en gång var med om att störta militärdiktatorn Batista.

Lika sorgligt är att politiska grupperingar som Kommunistiska Partiet (gamla KPMLr),  som en gång när den kubanska revolutionen var levande, fördömde ”castrismen” som ”trotskistisk”, nu  i dess förfall, i stället ömt  tar dess förkalkade ledarskap  i sin famn…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Kuba, Fidel Castro, Raoul Castro, Che Guevara, Libyen, Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,GP1,SVD4,DN5,

Bloggare: Jinge,Svensson,JonasSjöstedt,

.

.

Detta franska ordspråk kanske ger en förklaring till varför en del vänner till den libyska revolutionen värjer sig mot FN-insatsen i Libyen.

För är inte imperialism alltid imperialism? Se bara till de militära våldtäkterna på Irak och Afghanistan! Dessutom. När det gäller Bahrein eller Ghaza. Då bryr de sig inte. När USA låtsas bekymra sig över Libyen handlar det därför egentligen om någonting annat. FN:s militära flyginsatser är bara den första akten i en imperialistisk teater där det egentligen inte handlar om ”civila offer” utan om olja. Övergångsrådet i Benghazi är bara kollaboratörer och Kubas Fidel Castros säger faktiskt att NATO redan iscensatt en fascistisk ockupation…

.

.

För är det inte så man tänker? Att imperialism alltid är imperialism. På samma sätt som en trasig klocka alltid är en trasig klocka.

Problemet med denna inställning är att även den trasiga klockan – trots allt – visar rätt ibland och att det kan vara på samma sätt med en FN- eller NATO-insats. En regel kan ha sina undantag och en vacker dag kanske en aldrig så välgjort och väl prövad matris kanske inte passar eftersom det finns sprickor i det nya material som ska stansas. Ja, själva matrisen kanske till och med har varit utsatt för en del förslitningar och förändringar.

Sanningen är det inte på förhand går att schemalägga verkligheten. Den måste ständigt analyseras och prövas på nytt och därför är de berömda orden om ”en konkret analys av konkreta förhållanden” också förutsättningen, för att dag för dag, följa och förstå den libyska – och arabiska – revolutionens behov.

I dagarna har vi fått tillgång till de första politiska reportagen inifrån det belägrade Misrata. Det är några radikala journalister som med sina berättelser vill bidra till att öka förståelsen av den revolution som pågår.

Här är ett försök till en sammanfattning av deras rapporter. Det är en mycket fri översättning från franskan. Länkarna till orginaltexterna finns i slutet av texten.

****************

På väg!

Inledningsvis understryker kamraterna att Khaddafis fyrtiotvå år av diktatur har eliminerat all vanlig politisk kultur. Det finns inga politiska partier och inget föreningsliv med sina sociala mötesplatser. Därför finns det inte heller i Misrata några politiska ideologier och det är förmodligen ett av skälen till att vi här – till skillnad från i Tunisien eller Egypten – hör väldigt få som talar om demokrati.

.

.

Eftersom det inte ens funnits någon illegal politisk kraft som nu skulle kunna fått en förankring i denna opposition så finns det inte heller, från revolutionärernas sida, någon större entusiasm för någon speciell ”ledare”.  I och med frånvaron av hierarkier saknas dessutom en formell struktur som kan centralisera de egna insatserna i kriget.

Den enda nationella och patriotiska symbolen är Omar Al-Mokhtar. Alltså den libyske befrielsekämpe som under alla år stred mot Italiens fascistiska ockupanter under mottot ”Seger eller Döden! Aldrig kapitulera!”.

.

.

Här grips den legendariske frihetskämpen Omar Al-Mokhtar

av Italiens fascister 1931. Tre dagar senare avrättas han.

.

När det gäller stamtillhörigheten är denna visserligen en historisk realitet men i de stora moderna städerna är det mer en myt och ingen refererar där till ”sin stam”. I detta krig är Islam det enda gemensamma bandet. Västländernas andliga tomhet atomiserar människor och man kan välja detta eller att ha en tro på något som är större. ”Bara vara med på banan eller att dö för ett mål”, säger alla som korrespondenterna diskuterar med. ”Revolutionen har inte börjat därför att libyerna hungrar”, säger en gammal man. ”Man kan inte bara leva som boskap. Äta och pissa. Det här handlar om heder och värdighet”.

Upproret bryter ut

Misrata ligger i västra Libyen och är med omkring 500 000 innevånare landets tredje stad (stort som Göteborg) efter Tripoli och Benghazi. Området är förhållandevis rikt och välmående. Ett viktigt modernt och kommersiellt nav med ett stort universitet, sjukhus, en livaktig hamn och i anslutning till denna ett industribälte.

.

.

17 februari, den dag när upproret i Benghazi segrade, åkte fortfarande en mindre grupp av Khaddafis anhängare fram och tillbaka på gatorna i Misrata. De var utrustade med megafoner, viftade med gröna fanor och höll upp porträtt på ”Ledaren”. De försökte visa att allt här var som vanligt, detta samtidigt som maktens hållpunkter i de östra delarna redan höll på att raderas ut. Först den 19 februari gick femhundra av stadens studenter ut på gatorna för att protestera mot de beskjutningar av folksamlingar som skett i Bengazi. Under förmiddagen försökte säkerhetspolisen stoppa dem med knytnävar och påkar. Senare, under eftermiddagen hettar det till och armén kallas in. En pojke som stod bredvid studenterna dödades. Nästa dag, vid hans begravning samlades 20 000 människor vid begravningsplatsen. Efter ceremonin gick de samlade ner till den inre stadskärnan och förstörde i vredesmod systematiskt alla regimens symboler. Framförallt alla partikontor. Under dessa händelser anslöt sig en stor del av armén till de upproriska demonstranterna och på så sätt fick de också tillgång till sina första och enda vapen. De människor som korrespondenterna talar med understryker att Misrata var känt som en kommersiell stad. Lugn och fri från politisk oro och därför med en förhållandevis liten närvaro av militärer. Detta till skillnad från Benghazi där Khaddafis folk också beväpnat sig därefter. Folk i allmänhet kände inte ens till var det fanns armébaracker och viktiga förråd.

.

.

En unik bild där revolutionärerna tillverkar egna vapen.

Granater och minor mot stridsvagnarna.

.

Under dessa, upprorets första dagar, lovade chefen för Khaddafis specialstyrkor att han inte skulle skjuta skarpt mot folksamlingar. Men denne blev snabbt arresterad och tagen till Tripoli tillsammans med sju andra personer. ”Katiba”, alltså den stora militärbasen, liksom all ammunition, förblev i maktens händer och därför blev försvaret mot lojalisternas första offensiv för att ta kontrollen över staden helt improviserat och svårbemästrat. Faktiskt värre än den stora asymmetri som fortfarande gäller för de militära styrkeförhållandena. Människor fick vid den första offensiven attackera tunga stridsvagnar beväpnade endast med hemmagjorda molotovcocktails och granater tillverkade av den sprängdeg som fiskarna traditionellt brukar använda. I denna situation var en seger bara möjlig genom beslutsamhet och stor uppfinnesrikedom. Den stora nackdelen för de tungt beväpnade, främmande legoknektar som man mötte var att dessa saknade lokalkännedom…

Under upprorets tredje dag hade de flesta människor lämnat sina ordinarie arbeten. Staten som auktoritet var borta eller erkändes i vart fall av ingen och det fanns en form av demobilisering när det gällde hur det fortsatta styret skulle ske. Men samtidigt samlades innevånarna vid Misratas stora centrala torg i olika diskussionsgrupper. Här restes förslag på hur man skulle organisera sig för att klara behoven av mat, vatten, el, pengar – och det egna försvaret. Många förslag på hur livet skulle gå vidare kom från staden jurister, advokater och domare. Bland annat bestämdes att bankerna skulle hålla öppet några dagar för att ge människor en möjlighet att få tag på kontanter. För övrigt en åtgärd som senare blev mer eller mindre överflödig eftersom den fördelning av de begränsade varor som finns eller de tjänster som görs sker helt utan pengar. Under denna fas bildade man olika lokala råd. Från Mistrata utsåg man också två delegater till Det nationella övergångsrådet i Benghazi.

.

.

Här distribueras en del grönsaker

som egentligen levererats till Khaddafis folk…

.

För att göra den fortsatta motståndskampen och dess organisering begriplig fortsätter rapporten med att göra en grov skiss av krigets strategi, taktik och logistik:

Fienden styrkor är koncentrerade till tre områden som tillsammans innebär en inringning av Misrata. Dessutom har man ockuperat stadens stora centrala stråk, Tripoli Street. Från dessa basområden bryter man sig in i närliggande kvarter och skapar terror genom att plundra, kidnappa och döda dess innevånare. Med sina tunga vapen försöker Khaddafis legionärer dessutom att slå ut centra för livsmedel, el, olja, pengar, medicinsk utrustning och kommunikation med regelrätta bombningar:

Västerut mot Tripoli på vägen till Zlitan, 15 kilometer bort, gömt i ett skogsområde, har fienderna intakt tungt artilleri, stridsvagnar och pansarfordon för truppförflyttningar. När de gör inbrytningsförsök i Misratas förorter gömmer de sig och sina fordon i byggnader för att undvika koalitionens bombningar.

Söderut har Khaddafis trupper koncentrerats till utkanterna av flygplatsen Tamina eftersom denna har bombats två gånger av NATO. Från dessa baser har legionärerna kontroll över riksvägen söderut. De lyckas också ibland att skära av stadens förbindelser med de lokala jordbruk som finns.

Österut har hela området ända ut till hamnen Quasr Hamad kontinuerligt utsatts för tung artilleribeskjutning riktad mot lager och affärer.  Bla annat har en sockerfabrik förstörts. Denna kommersiella hamn, omgiven av sitt stora industriområde är ett strategiskt nav för staden med alla sina förnödenheter. Här finns också den enda elcentral som fortfarande fungerar. Liksom en depå med bränsle. Den andra stora elcentralen i Kars som ligger mer åt nordöst är utslagen och på samma gång de elpumpar som förser staden med vatten.

I själva stadskärnan har lojalisterna gjort en framgångsrik inbrytning med hjälp av sjuhundra man, 40 stridsvagnar och andra pansarfordon. Sedan dess ockuperar man Tripoli Street som är Misratas stora affärsstråk i City (fortsätter man jämförelsen med Göteborg skulle det innebära stridsvagnar utplacerade i en rad från Gustav Adolfs torg via paradgatan Avenyn ända upp till Götaplatsen). I de höga hus som vetter mot denna ”stadens artär” har man dessutom placerat ut inhyrda skarpskyttar. Bland annat den lokala radion och televisionen fick sina kontor förstörda. Men motståndet har lyckats bärga en del utrustning och har därför kunnat fortsätta med en del sändningar från en av lojalisterna ännu så länge oidentifierad plats.

Revolutionens organisering

Media i Väst har ofta valt att kalla rebellerna för shebab som på arabiska betyder ”pojkarna” (på svenska kanske ”killarna” eller ”gänget”). Men här i Misrata kallas alla för shebab. Under mer eller mindre kaotiska former är det många som möter fienden ansikte mot ansikte. Ofta helt utan vapen. Mat, transporter, kommunikation, tillgång till mediciner och rena försvarsuppgifter. Allt detta är en del av en offensiv praktik för att klara kriget.

.

.

En ”shebab” på vakt inne i Misrata.

Men alla arbetsuppgifter är en del av försvaret.

.

I Misrata, mer än på någon annan plats, tar inte kriget en form med en främre motståndslinje mot fienden och en annan bakre försvarslinje som organiserar en effektiv krigsekonomi med hjälp av ett centralt kommando. För ända sedan den 20 februari har alla innevånare övergett sina gamla arbetsuppgifter i arbetet med att fylla upp tomrummet efter Khaddafis lokala  administration. Möten har organiserats och efterhand har man fått nya roller. De spontana uppror som skedde i alla Libyens städer organiserade sig nationellt genom Övergångsrådet i Benghazi som sköter diplomatiska kontakter med Väst och prioriterar nationella resurser. Men i Misrata är det bara det lokala stadsrådet som beslutar om de egna krigsinsatserna. Som att rent fysiskt koordinera distributionen av mjöl, socker, bränsle mm. Detta råd ingriper bara när befolkningen på plats inte själva klarar av att lösa sina behov. Som när det gällt sjukhusen och boende. De flesta familjer har exempelvis lämnat sina bostäder i de kvarter som ligger nära ockuperade Tripoli Street och har fått hjälp att flytta till andra områden. Sönderskjutna delar av sjukhusen har fått fortsätta sin verksamhet i lokala vårdcentraler. Rådets styrelsemedlemmar ser också till att militära posteringar får avlösning och tillgång till mat och ammunition. Dessa uppgifter innebär inte att stadsrådet ger sig ut för att ha auktoritet över andra områden. Det ersätter inte den gamla regimens roll. För det första därför att det inte finns en politisk rörelse som skulle kunna ta plats som revolutionens ledare. För det andra begränsas rådets roll av initiativ och egna handlingar från var och en.

Efter den 21 mars slutade människor att gå till sina jobb och all ekonomisk aktivitet stannade upp. I stället gjorde människor sig tillgängliga för revolutionen och de nya roller som denna krävde. Där är den förre föreläsaren vid universitet som nu sköter stadens centra för internet. Där är den förre soldaten som nu blivit kapten och studenten som gått ut i strid. Liksom kvarterens killgäng som nu nätterna igenom är posterade vid revolutionens checkpoints. Men där finns också ägaren till en grävmaskin som bygger barrikader på gatorna. Organisationen bygger på att alla tar ansvar. Exempelvis genom att samla ihop skräp som går att bränna vid ett försvar. Den första paniken gick aldrig över i en destruktiv plundring och människor insåg också mycket snart att de var tvungna att hålla i gång en del arbeten. De elektriker som försöker att hålla i gång strömmen åtminstone partiellt, går under stora personliga risker runt och reparerar systemen. Samtidigt informerar de människor om olika avbrott via lokalradion som har en mycket viktig roll. De läkare och den sjukpersonal som finns jobbar i långa och påfrestande skift. Strategiska varor från hamnen och dess förråd distribueras in till staden. Under mycket svåra och farliga förhållanden levererar också en del jordbrukare de produkter som de kan få fram. En del familjer har egna trädgårdar och en del egna djur som tas tillvara.

Flyktinglägren är organisationens mörka sida. Tusentals utländska arbetare har samlats i Hamnområdet Qasr Ahmad och de säger alla att detta krig inte är deras. En passivitet i förhållande till konflikten som reducerar dem till de värsta av förhållanden. De kan inte göra annat än att bara vänta på mat, mediciner och de båtar som ska ta dem bort från Libyen.

Det finns ingen central information, men en del användbara medier. Dels är det radion som sänder både lokal och nationell information. Men också grannskapets imam som berättar om olika familjer som behöver hjälp och som dessutom försöker hitta människor som kan komma till deras undsättning. Radion används vidare i olika försök att nå fram till fienden. Man uppmanar legionärerna både på arabiska, engelska och franska att ge upp och desertera. Den egna kontrollen över gator och byggnader har också förstärkts. I varje gatuhörn finns en checkpoint med hinder och barrikader. Där kan passerande kontrolleras och transporter undersökas. Vakterna har tält och tomma containrar med en del madrasser, samt ofta en televison inkopplad till Aljazeera, som sitt materiella understöd. Det är både äldre och ungdomar som håller vakt i skift. Hur många varierar från gata till gata. Men överallt ser man samma aktivitet med sandsäckar och fortsatta förstärkningar av de egna avspärrningarna.

Den här staden kan aldrig mer ”erövras” av Khaddafi, understryker korrespondenterna. Inte politiskt. Då måste han utrota hela befolkningen…

När det gäller det ”Internationella samfundets” löften finns det inte här några illusioner. Men stadens belägrade innevånare hävdar att i detta asymmetriska krig är stödet från utländska styrkor en nödvändighet. För dem kvarstår ändå att kriget ändå är deras och om det kommer de inte att förhandla vid revolutionens slut.

.

.

En  av NATO sönderskjuten stridsvagn utanför Misrata

Är det vår sak att mobilisera mot detta?

.

*******************

.

När vi lägger ut denna unika skildring inifrån denna belägrade halvmiljonstad berättas att rebellernas Nationella humanitära kommitté i natt har lyckats att, med eskort från NATO, nå fram till Misratas hamn med ett par stycken enkla fiskebåtar lastade med framförallt mediciner. Under natten har Khaddafis trupper samtidigt fortsatt med raketbeskjutning.

För Benny och mig känns det mer än bakvänt att en del socialister, som vill revolutionen väl, fortfarande vill skicka detta märkliga budskap till Libyens revolutionärer:

”Vi är ledsna kamrater. Imperialism är alltid imperialism .  I solidariteten med er koncentrerar vi oss därför främst på att försöka stoppa NATO:s flygattacker mot de stridsvagnar och det tunga artilleri som beskjuter er stad…”

.

Här är länkarna till korrespondensen:   1 & 2

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, Doha, NATO

I pressen: SVD1,DN1,GP1,DN2.SVD2,DN3,AB1,SVT1,SVT2,DN4,SVD3,DN5,GP2,SVD4,

Bloggare: RödaLund,

.

Det har blivit några år sedan det begav sig. I riksdagsvalet 1976 förlorade socialdemokraterna regeringsmakten och för första gången sedan 1936 fick Sverige en öppet borgerlig regering.

Bondeförbundet med det uppfräschade namnet Centerpartiet hade än en gång lyckats säkra platsen som borgerlighetens största parti i Sverige med nära 25 procent av rösterna.

Partiledaren Torbjörn Fälldin hade på sin plats vid rorkulten sett den förliga vinden i kärnkraftsfrågan, satte snabbt storsegel genom att lova att ”aldrig dagtinga med sitt samvete och ladda en enda ny kärnreaktor ” och kunde med denna djärva manöver segla upp som valets segerherre.

.

.

Torbjörn Fälldin i sin glans dagar.

Han stod för det största sveket i Sveriges moderna politiska historia.

.

Väl vald som statsminister hade samvetet lättat betydligt. Det viktigaste var trots allt att socialdemokraterna hade besegrats och vi fick uppleva det mest uppenbara sveket i Sveriges moderna politiska historia. Fälldin laddade helt sonika reaktorn i Barsebäck 2.

Folkkampanjen mot atomkraft, där jag själv var aktiv under några bråda år, kom sedan att växa fram till en ny folkrörelse och ett år efter reaktorhaveriet i amerikanska Harrisburg (det där osannolika som aldrig hade hänt) i mars 1979 tvingades det politiska etablissemanget i Sverige att arrangera en folkomröstning om kärnkraften.

Folkomröstningen innebar en folkbildning av sällan skådat slag. Hela landets förvandlades till ett bubbelbad fullt med kreativitet och idéer. Med massor av studicirklar både ute på mindre orter och i landets stora fabriks- och verkstadsklubbar.  Dessvärre formulerade riksdagsmajoriteten inte två klara alternativ. Med ett Ja och ett Nej. Utan vi fick Linje 1 och 2 som faktiskt bägge sa sig vilja avveckla, om än på lite olika sikt. Linje 3 däremot ville avveckla så fort som det bara var möjligt.

Linje 3 förlorade med knappt 39 procent av rösterna. Men i god enighet beslöt riksdagen – i linje med de olika alternativen – att ”slutdatum” skulle var 2010 då den sista reaktorn definitivt skulle tas ur bruk.

När socialdemokraterna kom tillbaka till regeringsmakten 1982 började man ”avveckla med förnuft”, som man lovat, genom att se till att det under decenniet byggdes en kvarts miljon nya egnahem, där det var direktverkande el som skulle klara värme- och varmvattenförsörjningen…

.

.

Maud Olofsson är politiskt ansvarig för Vattenavfall.

Så här heter det i dag på deras hemsida.

.

Nu är det 2011 och vi lever med en av Centerpartiets alla svekfulla efterträdare till Torbjörn Fälldin. Energifrågorna är i dag Maud Olofssons fögderi och hon har gett klartecken både till att ”ladda om” alla befintliga reaktorer samt till att svenska folkets Vattenfall köpt på sig tyska kärnkraftverk.

Går allt väl kommer både hon och Centerpartiet snart att vara försvunna ur svensk politik. Minnas av många för sina svek. Men saknade av få.

I dag har haveriet i japanska Fukushima uppgraderats till en sjua som det heter. Kärnkraftsdebatten har åter fått fart och i en handvändning kanske vi är framme vid en ny folkomröstning.

Då kommer jag definitivt att driva en fråga som jag på prov redan lanserade vid den förra för 31 år sedan:

Vi är vana vid att politiska val ska vara slutna. Valhemligheten ska bevaras och det är jag helt för. Men vill göra ett radikalt undantag när det en omröstning om kärnkraften.

.

.

Efter katastrofen i Tjernobyl beordrades

hundratusentals människor att begränsa farorna…

.

För sker det en olycka då kommer det tvångslagar. Var och en av oss kan beordras att hjälpa till med att begränsa katastrofen. Så var det i Tjernobyl där flera hundra tusen människor, främst värnpliktiga, skickades in i det radioaktiva helvetet. I Japan har man än så länge använt sig av befintliga arbetare (våra hjältar), polis och militär.

I en öppen folkomröstning kunde man lösa problemen redan från början. Bara de ”friska och arbetsföra män och kvinnor” som röstat ja ska kunna beordras att hjälpa till. Exempelvis Jan Björklund och Maud Olofsson som bägge två vill ladda på för fullt.

”Det löser sig, sa han som sket i vasken”, hette det i Sillstryparns klassiska refräng, då när det begav sig. I morgon skulle det alltså bli Jan och Maud som får torka upp det som inte har löst sig…

Alla vi som bokförts med en nej-röst ska däremot utan hinder kunna packa våra käraste saker och fly bort från Ringhals, Oskarshamn och Forsmark.

Själv har jag tänkt mig att skynda till Jotunheimen eller Lofoten…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Fukushima, Centerpartiet, Torbjörn Fälldin,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,GP1,GP2,GP3,SVT1,SVT2,

Bloggare: RödaMalmö,

.

Varje morgon har jag en liten rofylld stund med min vedpanna. Ibland följer vår labrador Freja med in och tuggar sönder en och annan träklamp. Men för det mesta är radions P1 mitt enda sällskap.

Pannan har hög effekt, i snitt 33 kW, tack vare en sugande fläkt och sina rökgaskanaler, och jag brukar köra upp mina ackumulerade 1 300 liter vatten till 70 – 80 grader. Systemet, med en kulvert in till huset, klarar sedan uppvärmning och varmvatten, vilket innebär att vi minskar hushållets elförbrukning med 30-35 000 kW/år.

.

.

Rökgaserna kommer upp i en temperatur på ibland 800 grader. Det blir mer än  brännhett. Till och med en aluminiumburk smälter ner. Men i morse var nog ändå Ulf Adelsohn, den gamle moderatledaren, ännu hetare i en febrig radiointervju där han kapade alla regeringar de senaste åren långt under knäna:

.

” ”Svensk järnvägstrafik har varit en lekstuga för okunniga politiker i 25 år… och den här regeringen har bara ett enda budskap: ´Gå ut och tjäna pengar´…”

.

Adelsohn sa i klartext det som egentligen är självklart. Både Göran Persson och Fredrik Reinfeldt har med sina olika regeringsunderlag grovt misskött underhållet av våra järnvägar och det är därför som tågen inte går när det blir en kall och snörik vinter. Han underströk också att denna nationella infrastruktur helt saknar förutsättningar för konkurrens. Ändå har man helt utan analys och mer energiskt än i något annat land i Europa styckat upp verksamheten i olika bolag och sedan krävt vinster.

.

.

”Visst är det härligt med pensionärer”, tänkte jag. ”Först då vågar folk verkligen säga vad dom tycker. Det här kunde inte en socialist sagt bättre…”.

Därute i friden med vedpannan funderade jag annars mest över gårdagskvällens ”ortutvecklingsmöte” där vi fick information från kommunen om den vindbruksplan som antagits. Nära 200 personer hade mött upp. Förmodligen ett historiskt rekord sa ordföranden. Starrkärs bygdegård var packat med folk. Liksom i alla andra små samhällen ute på landet fanns det olika och högröstade meningar om de 150 meter höga vindsnurror som kan komma att växa upp i skogarna. Fula horisonter, buller och skadat fågelliv vägdes i debatten mot att vi alla är beroende av el. Kommunens politiker har med stor enighet antagit översiktsplanen men när det väl kommer till tänkbar exploatering och byggnadslov blir det självklart svåra avväganden.

Samtidigt fanns det en helt annan diskussion i kaffepausen. Lika het som min ekopanna och Ulf Adelsohn tillsammans. Den handlade om Vattenfall och Maud Olofssons ansvar. Visst, alla på mötet ville ha förnybar el och kan tänka sig egna uppoffringar. Jag hörde bara en röst som talade sig varm för kärnkraft som framtidens energikälla. Men samtidigt är ilskan mot Vattenfall och elpriserna enorma. ”De höga elskatterna och den Nordiska elbörsen är bara ett enda stort politiskt svindleri”. De rikedomar som Vattenfall bokstavligen har genererat från våra Norrlandsälvar har använts till att nära de chefer som förvandlat bolaget till ett kontinentalt rövarnäste. I stället för att satsa våra pengar i förnybara energisystem har dessa gått till investeringar i brunkol och kärnkraft. Detta samtidigt som cheferna fått hutlösa löner, bonusar och pensioner. Den tyske direktör som fick sparken efter fem månader för att han inte klarade sitt jobb och då fick 24 miljoner kronor i avgångsvederlag retade många runt kaffeborden till vansinne. Kanske mest de grannar som fortfarande är arbetslösa efter finanskrisen. Trots att de varje dag får höra att Anders Borg gjort ett underverk med Sveriges ekonomi.

.

.

Där i bygdegården hade Adelsohns klarspråk om hur ”Hela Folkets järnväg” förvandlats till ett fiasko för nyliberalismen lika stor bäring för vår energipolitik.

Min ekopanna har kostat en hel del och det är många svettdroppar bakom varje kubikmeter ved. Det ligger självklart en del egenintresse bakom. Vi slipper skyhöga elräkningar. Men dessutom känns det viktigt att vara med om att minska på behovet av el. På samma sätt skulle det självklart kännas lättare att acceptera stora vindkraftssnurror i horisonten om man vet att dessa finns med i en förnuftig planering för hela vår energiproduktion.

I gårdagens fikadiskussion kom detta upp gång på gång. ”Varför ska vi dra vårt strå till stacken” när politiker och chefer bara lurar oss och själva roffar åt sig hur mycket som helst? Både sossarna med stödpartier och vår nuvarande regering har varit med om att göra Vattenfall till ett skitföretag?

Maud Olofsson planerar för 20 000 nya vindkraftverk. Det kan säkert låta sig göras. Men i den planen måste ingå att hon själv försvinner. Annars blir det nog alltför många kommunala veton på vägen. Det blev den summering av gårdagskvällens möte som jag kom fram till i morse där ute i mitt rofyllda pannrum.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SJ, Vattenfall, Ulf Adelsohn, Maud Olofsson

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,GP3,GP4,GP5,SVD5,DN4,DN5,SVT1,

SVD6,DN6,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

.

I går tvingades Frankrikes försvarsminister, Gerard Longuet, att ändra sin och NATO:s inställning när det gäller FN:s resolution 1973 och dess vapenembargo/blockad mot alla libyska marina transporter.

.

.

Misrata utsätts hela tiden för raketbeskjutning och tungt artilleri

.

Han medgav att Misrata, som varit belägrat, avskuret från vatten och el samt utsatt för artilleribeskjutning, stridsvagnsattacker och krypskyttar, under 40 dagar, nu är i en sådan nödsituation att NATO kommer att tillåta att den hårt drabbade staden får undsättas sjövägen med sjötransporter från hamnarna i Tobruk och Benghazi.

Här kan du läsa mer om Misrata.

”Varje försök från Khaddafis krigsfartyg att stoppa dessa transporter kommer att förhindras med militära medel”, säger Longuet.

En politisk rest från den svenska stalinismen, Kommunistiska Partiet, som kort och gott hyvlar av detta övergångsråd som ”quislingar och nyliberaler” och kräver ett ”omedelbart stopp för alla NATO:s krigsoperationer”, kommer naturligtvis inte att se med blida ögon på denna ”nya attack på Libyens självständighet”. I den plattform partiet agiterar för finns det logiskt nog inte heller med en enda rad om solidaritet med upproret…

.

.

Från Kommunistiska Partiets kongress

.

Men vi på vår blogg ser NATO:s omsvängning i denna fråga som en stor framgång för upprorsrörelsen och Nationella övergångsrådet i Libyen. Trots att vi är mer än väl medvetna om motståndsrörelsens alla politiska begränsningar och att NATO:s militära aggregat av olika imperialistiska stater självklart har sina egna planer för hur man vill att framtiden ska se ut.

Vi har överhuvudtaget svårt att förstå det förströdda intresse som på många håll finns för vad som faktiskt händer i Libyen. Var finns solidariteten? Varför är många i det stora hela likgiltiga inför Misratas hjältemodiga kamp? Ibland tycks det dessvärre som en besviken, trött och demoraliserad vänster, frenetiskt och med all sin  energi letar efter möjliga islamistiska eller CIA-inspirerade celler i det folkuppror som äger rum, i stället för att diskutera hur vi ska solidarisera oss med dem som faktiskt strider och är beredda att offra sina liv för att störta Khaddafis diktatur. Några tycks se det hela som ett ”misslyckat uppror” som nu är över och ger till och med frihetskämparna rådet att förhandla och göra upp med Khaddafi…

.

.

Själv hoppas jag på ett fredligt ”Ship to Misrata”. Kanske från Turkiet och de organisationer och människor som förverkligade ”Ship to Gaza”? Det vore en fantastisk möjlighet att knyta samman antiimperialister från tre kontinenter i en utmaning av både Khaddafi och NATO.

Den lilla plattform som Benny och jag försökt att formulera håller väl:

* Ja till hjälp att slå ut Khaddafis överlägset beväpnade styrkor.

* Ja till en snabb och effektiv beväpning av oppositionens styrkor.

* Nej till FNs resolution 1973 som kräver eld-upphör.

* Nej till vapenembargot som drabbar oppositionen.

* Nej till flygbombningar mot städer och andra mål där risken för civila offer kan spela Khaddafi i händerna.

* Nej till USA:s/EU:s försök att styra revolutionen in i banor som inte ligger i befolkningens intresse.

När väl diktaturen störtats är det upp till det libyska folket att självt forma sitt samhälle. Vissa av oss kommer kanske inte att gilla olika aspekter i vad som kan komma. Men vår solidaritet och vårt stöd till dagens kamp mot diktaturen är inte på något sätt kopplad till ett krav på garantier om hur framtiden ska se ut.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Misrata, NATO, Khaddafi

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,GP1,SVT1,DN4,SVD3,DN5,SVD4,

Bloggare: Jinge,B&P,RödaMalmö,RödaLund,

.

Klipp från Göteborgsposten

.

Utanför Lisebergshallen i Göteborg har fackliga företrädare från Volvo Lastvagnars Tuvefabrik i eftermiddag protesterat mot att AB Volvos ledning håller på att dela upp de anställda i ett A- och ett B-lag. Inne i möteslokalen är bolagets aktiestämma i full gång och det är samtidigt en tack- och avskedsföreställning för chefen Leif Johansson. Aktieägarna bjuds på lågbudgetkost. Korv med bröd. Men de är nog nöjda ändå eftersom de egna innehaven på börsen har varit ”vinnare” under snart ett år. Det är bara att köpa lite ”ananas och järpe” på vägen hem. ..

Ett av de viktigaste skälen till att Volvos aktier blivit till vinstraketer är självfallet Leif Johanssons och ledningens hårdhänta hantering av de anställda som med sina insatser skapar alla värden. Pressade lönekostnader och exploatering av människor med osäkra anställningsvillkor har gjort att den berömda ”marknaden” också förväntar sig större vinster och en större aktieutdelning.

På plats utanför Lisebergs entré fanns flera av mina gamla arbetskamrater med sina flygblad i högsta hugg. Härligt att se att det fackliga motståndet lever.

Här är metallarnas flygblad:

.

Försäljningen går åter bättre än på länge. På dagens bolagsstämma kommer ledningen att presentera lysande siffror. Vinstmaskinen Volvo kommer att hyllas av er aktieägare. Ni kommer att besluta om nya feta utdelningar, och denna gång kommer ni att kunna göra det ur en stinn kassakista. Ni kommer inte att som för 2 år sedan behöva låna ihop pengarna ni skall dela ut till er själva.

Samtidigt har den ledning ni nu kommer att hylla beslutat om ett förnedrande trendbrott när det gäller anställningsvillkor för våra medlemmar. Inför er på dagens stämma kommer man att utstråla stor tillförsikt inför framtidens affärsmöjligheter, men inför oss anställda låter det annorlunda. När nu en stor del av våra arbetskamrater som tvangs lämna Volvo 2009 har återanställts, så vågar inte ledningen ge dem riktiga jobb utan påtvingar dem visstidsanställningar – en anställningsform som ger företaget möjlighet att göra sig av med personalen med en månads varsel! Den tillförsikt Volvoledningen visar inför er och media är bortblåst, när den kommer hem till sina egna anställda.

.

.

Två gamla kompisar som var med

Dennis Olsson och Thomas Johansson

.

Vad som möter dem som nu anställs i våra fabriker är kraftigt försämrade anställningsvillkor. Visstidsanställningar betyder inte bara otrygghet jämfört med de fastanställningar som gällde för två år sedan. Det betyder också en stämpel ute i samhället som gör dig omöjlig på bostadsmarknaden – en stämpel som t.o.m. hindrar dig att ta ett telefonabonnemang. Trots alla vackra ord om att sätta personalen i centrum, om att vi är den viktigaste resursen etc. så är ett tillfälligt påhugg på 6 månader som eventuellt kan förlängas allt som erbjuds.

Vi kräver att Volvo – Sveriges största verkstadsföretag – visar samhällsansvar. Vi som jobbar ihop de vinster som ni kommer att applådera idag visar samhällsansvar genom att dagligen slita i fabrikerna, och genom att i avtalsrörelserna aldrig ta ut högre lönehöjningar än vad som anses ”samhällsekonomiskt försvarbart” – vi kräver av Volvo en motprestation: – Sluta kränka våra unga arbetare med denna påtvingade och vidriga anställningsform!

Den kan inte rationellt motiveras. Även fastanställda kan avvecklas den dag arbetsbrist uppstår. Det visade Volvo med stor tydlighet för två år sedan. Den enda trovärdiga motivering vi hittills hört från vår ledning, är att man inte åter vill riskera utsättas för den negativa massmediala uppmärksamhet som stora varsel innebär, och det är en mycket cynisk motivering, som i klartext betyder: – Om man slänger ut visstidare när kontraktet löper ut – då blir ju ingen formellt sparkad, och massmediafolket håller sig lugnt!

Vi vill inte ha en ledning som resonerar så cyniskt. Samhällsansvar måste vara ömsesidigt. Det tycker vi att Sveriges största verkstadsföretag skall visa och erbjuda sina medarbetare riktiga jobb när riktiga jobb kan erbjudas, och det kan de nu!

.

Dennis Olsson                                         Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Daniel Kristoffersson                              Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Tomas Johansson                                   Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

Michael Ödman                                      Gruppstyrelseordförande Volvo Lastvagnar IF Metall

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, AB Volvo, Leif Johansson, Volvo Verkstadsklubb

I pressen: GP1,GP2,