Diktatorns hämnd, folkets självförsvar

och diktatorns arv.

.

Efter Ben Alis flykt till Saudiarabien fredag middag samlades huvudstadens folk på gatorna för att fira segern över diktaturen. Nätterna till lördag och söndag tog Ben Ali ut sin hämnd.

Från hela landet strömmar det in rapporter om maskerade gäng som plundrar och skövlar allt i deras väg. Bilar med släckta lyktor vrålar fram genom folkliga kvarter och skott avlossas mot folk och byggnader.

.

Ett litet varuhus plundras i en förort i Tunis lördag 15 januari.

.

Vem är dessa kringdrivande brottslingar? Allt tyder på att det är Ben Alis anhängare i polisen och säkerhetspolisen som tar sin hämnd på de som drivit deras gudfader på flykt. Många vittnen hävdar i media och cybermedia att de känt igen civilklädda poliser bland plundrarna.

Enligt en rapport från Reuter, som citerar en anonym arméofficer, är det säkerhetspolisen som ligger bakom. Gaigi är en bloggare som deltagit i upproret säger till Al Jazeera att ”en del gäng som deltar i plundringen arbetar för inrikesministeriet eller är poliser och de samordnas av chefer inom polisen och säkerhetspolisen”.

Den organiserade plundringen som syftar till att politiskt diskreditera revolutionen öppnar naturligtvis också vägen genom sitt exempel för vanliga småtjuvar och opolitiska opportunister att slinka med i plundringstågen eller att ge sig själva ut på strövtåg.

Bland befolkningen i förstäderna och fattiga stadsdelar skapar plundrarna förvirring och skräck. Men är det revolution så är det. Spontant började befolkningen i olika städer och stadsdelar att bilda självförsvarsgrupper som patrullerar bostadsområden och skyddar de egna butikerna, postkontoren och skolorna. De bygger också barrikader med check points för att hindra misstänkta plundrare att ta sig in i kvarteren.

.

Beväpnade medborgare bevakar infarten till ett bostadsområde i en av Tunis förorter.

Sedan tog landets fackföreningscentral UGTT upp problemet och manade andra att följa exemplen och organisera sig i försvarsgrupper. Förhållandet mellan polisen och försvarsgrupperna är mycket fientligt. Polisen ses som Ben Alis korrupta hantlangare. Däremot vänder sig grupperna till armén med krav på förstärkning och skydd när de maskerade anländer.

Sett till utvecklingen under söndagen blir en beväpning av självförsvaret ännu viktigare. På flera ställen i Tunis och i en del andra städer ägde i går skottväxling rum mellan soldater och beväpnade ligor ur Ben Alis anhängarskaror.

En regering som värnade om befolkningens väl skulle omedelbart beordra armén att ge vapen till självförsvarsgrupperna. Det skulle självfallet leda till ramaskrin om anarki och våld från ”respektabla” borgare. Men varför ska ansvarsfulla medborgare som tagit nationens öde i sina händer och drivit diktatorn på flykten inte ges möjlighet att effektivt försvara sig mot beväpnat slödder ur diktatorns skugga.

Natten till söndag var något lugnare tack vare befolkningens självförsvar. Under söndagen arresterades sedan den som pekas ut som ansvarig för plundringstågen –  general Ali Sériati, chef för Ben Alis fruktade säkerhetspolis. Han var på flykt mot Libyens gräns.

.

Inget kunde hejda folkets vilja att störta diktatorn.

.

Bilder av soldater som under fredagens hetaste stunder fraterniserade med demonstranter bevisar att det finns ett förtroende för soldaterna och att soldaterna å sin sida inte ser sig som diktaturens allierade. Vi ska inte glömma att chefen för arméns landstyrkor avskedades ett par dagar innan Ben Alis flykt för att han vägrade ge order om skarpskytte mot demonstranter.

För den fortsatta utvecklingen är naturligtvis arméns roll viktig. Det nuvarande förtroendet kan snabbt omvandlas till fientlighet om arméledningen använder sina styrkor till att backa upp den aktuella interimregeringen vid fortsatta protester och krav på interimspresidentens och regeringens avgång. Det har redan rests som krav i flera städer eftersom både president Mebazaa och premiärministern Ghannouchi är gamla trotjänare till Ben Ali och medlemmar i RCDs partistyrelse, Ben Alis parti. Striden om soldaternas lojalitet kan bli en viktig och kanske avgörande fråga i den fortsatta utvecklingen.

Det politiska arv som Ben Ali lämnat efter sig reser inga små problem för en genuin utveckling mot ett fullt ut demokratiskt och fritt samhälle. Efter så många decennier av diktatur finns det ingen organiserad opposition till RCD. Facebook och andra länkar i cyberrymden är fantastiska redskap i mobiliseringen och spridandet av information om vad som sker var och när. Men de är utan värde när det kommer till att ta demokratiska beslut om politiska plattformar och organisering av partier.

.

Demonstranterna ville på alla språk visa hela världen vad som hände.

.

Just nu favoriseras regeringspartiet RCD av att parlamentet och formen för en regeringsbildning styrs av en konstitution som var skräddarsydd för diktaturen. Trots att det var folket som jagade Ben Ali på flykten så besattes posterna som interimspresident och premiärminister av diktatorns män tack vare konstitutionens reglering av maktöverföringen vid presidentens avgång.

I den legala oppositionen finns det inte mycket att hämta. De flesta av dem var legala just för att de mer eller mindre frivilligt spelade med i Ben Alis maskerad som skulle skyla den öppna diktaturen. Den mest kände i den legala oppositionen är Ahmed Néjib Chabbi i partiet PDP. En del av hans popularitet förbrukades under upproret. För medan folkmassorna krävde Ben Alis omedelbara avgång manade Chabbi presidenten att avsätta regeringen och hålla nyval.

I den illegala oppositionen tvingades de flesta ledarna till landsflykt eller tystnad. Det gäller den mest respekterade av dem alla, Moncef El Marzouki – chef för CRP (republikanska kongresspartiet). Marzouki fanns till skillnad från Chabbi bland demonstranterna på gatan och är inte en otänkbar kommande ledare.

.

Ben Ali gav order till polisen att använda tårgas och skarp ammunition.

.

Regeringschefen Ghannouchi har redan inbjudit alla ”lagliga” partier till förhandlingar om bildandet av en ”nationell försoningsregering”. Det innebär att de ”olagliga” partierna inte bjuds in. Det gäller det tunisiska kommunistpartiet, PCOT, vars ledare Hamma Hammami arresterades av Ben Ali förra veckan för att sedan släppas efter hans flykt. Det islamska partiet, Ennhadhas, ledare Rached Ghannouchi som befinner sig i landsflykt i London bjuds inte heller in till regeringsförhandlingarna. Han har dock meddelat att han återvänder omedelbart och att hans parti vill delta i ”försoningsregeringen”.

De som ställer upp på Mohamed Ghannouchis inbjudan sätter sina politiska karriärer på spel. I staden Regueb demonstrerade i söndags minst 1 500 personer under rop att ”vi har inte gjort uppror för att få en samlingsregering med en opposition av statister”. Att undantagstillståndet som införts förbjuder folksamlingar på mer än tre personer verkade medborgarna i Regueb strunta blankt i.

.

Ungdomar i staden Regueb trotsar ordningsmakten.

.

De närmaste dagarna kommer turerna kring en regeringsbildning att klarna. Själv tror jag att det blir ytterst svårt för Ben Alis gamla kumpaner att byta till en ren demokratisk skjorta utan att befolkningen genomskådar reptricket.

En utväg ur situationen som synar trumfkorten för Ben Alis parti är att sammankalla en konstituerande församling med uppgift att anta en ny konstitution och utse en regering som respekterar de förhoppningar som folket offrat blod för på gatorna. Varje kvarter och stadsdel, varje arbetsplats och kontor, kan utse sina representanter till lokala församlingar som i sin tur utser delegater till den konstituerande församlingen. En verkligt demokratisk folklig representation kan födas och ersätta det till märgen ruttna parlament som i 23 år stått i diktaturens tjänst.

.

Media; DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,AB1,AB2,AB3,EXP1,DN3,SVD4;DN4,DN5,SVD5,DN6,DN7,DN8,SVD6,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Korruption, Ben Ali, Självförsvar,

Mohamed Ghannouchi har

redan avsatts.

.

Ben Alis premiärminister utnämnde i går sig själv till interimspresident och lovade ”genomföra” de beslut som Ben Alis tog innan han flydde till Saudiarabien. Problemet var att han gjorde det med stöd av 56 paragrafen i landets konstitution. Och den öppnar dörrarna för en återkomst för Ben Ali.

Mohamed Ghannouchi hann inte ens bli varm i kläderna.

.

De som kämpat för sin frihet kände riskerna med Ghannouchis interimstyre och i dag lördag hölls redan stora demonstrationer med krav på hans avgång. I parlamentet kände medlemmarna tydligen av trycket från gatan och Ghannouchi avsattes med hänvisning till paragraf 57 som stoppar alla möjligheter för Ben Ali att ta tillbaka makten.

Det Konstitutionella utskottet godkände helt enkelt inte Ghannouchis självutnämning och ersatte honom med den person som paragraf 57 förutser – nämligen parlamentets talman Foued Mebazaa. Det tog mindre än 24 timmar för det tunisiska folket att göra sig av med Ben Alis högra hand. Den nye interimspresidenten som känt av stämningarna lovade att parlamentsval ska hållas inom sextio dagar, inte sex månader som Ghannouchi sagt.

.

Ska Foued Mebazaa möta samma öde som Ghannouchi?

.

Ska Mebazaa åka lika fort som Ghannouchi? Kanske inte, eftersom han är sedd som en ”hederlig” person. Han har nog intresse av att leva upp till sitt rykte om han ska behålla sin post i sextio dagar.

.

Media: DN1,DN2,SVD1,SVD2,SVD3,

.

Vita Husets megafon i Sverige för alla sina krig – vår utrikesminister Carl Bildt – tar för första gången till orda om förtryckets Tunisien. Nu när diktatorn har drivits bort av en folklig resning och tryggt landat i den arabiska reaktionens högborg, Saudiarabiens Riyad.

Regimen i Tunisien har varit ”alltför auktoritär och alltför repressiv”, menar Bildt i ett skändligt uttalande. Vilket i sak betyder att Ben Alis diktatur i stället skulle ha varit ”lagom” auktoritär och ”lagom repressiv”. Nöjt sig med att bara misshandla folk i stället för att skjuta ihjäl dem…

.

.

Ett av offren för det som Carl Bildt kallar en ”alltför repressiv regim”….

Skulle Ben Ali nöjt sig med att misshandla folk?

.

Vi väntar också spänt på att en annan skändlig svensk politiker ska komma upp till ytan och klämma ur sig några reaktionära plattityder. Kristdemokraternas Alf Svensson borde kippa efter frisk luft. Men kanske ligger den omhuldade pastorn på knä i någon lya nere i Bryssel och ber sin Gud om syndernas förlåtelse för sin vänskap med Tunisiens flyende diktator…

För vi ska inte glömma hans mut- och lyxresa till Tunisien 2004. När han trots svidande kritik från alla håll åkte ner som ”valobservatör”, betald av diktaturen, för att legitimera dess ”alltför repressiva” styre.

Vi får hoppas att etablerad media vaknar upp och med ett välbefolkat drev försöker att spåra upp den försvunne pastorn för en kommentar…

.

.

Här på lyxhotellet Abu Nawas i Gamarth utanför Tunis

levde Alf Svensson och hans fru Sonja i sus och dus.

Allt betalt av diktatorn Ben Ali . För pengar stulna från folket.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Tunisien, Ben Ali, Alf Svensson,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,DN3,DN4,GP1,GP2,GP3,AB1,SVD3,SVD4,DN5,GP4,GP5,SVD5,DN6,DN7,GP6,DN8,SVD6,GP7.SVD7,

SVD8,DN9,GP8,

Bloggare: RödaLund,

Ett folk reste sig och segrade.

.

Kära läsare, det nya seklets första revolution har ägt rum. Det tunisiska folket har rest sig och kastat av sig en diktatur som förtryckt det i nästan tre decennier.

Upproret har redan fått ett namn – Jasminernas revolution. Det tunisiska folkets heroiska kamp och störtande av Ben Ali för in en frisk doft av frihet i de arabiska diktaturernas unkna rum.

Den här artikeln skulle handla om Ben Alis troliga avgång. Under skrivandet faller det fantastiska meddelandet att han redan avgått. Med svansen mellan benen flyr han landet som den tjuv han är. Destination Frankrike? Hans vän Sarkozy kan säkerligen fixa ett uppehållstillstånd åt mördaren. Något som vanliga arbetare från Nordafrika förnekas.

Nu lördag morgon sägs det att mördaren landat i Saudiarabien. Där kan han känna sig säker bland USAs fina vänner, despotiska specialister på ”terrorism” och organiserat kvinnoförtryck.

.

Ben Ali – FÖRSVINN.

Ibland skapas mer historia på en dag än under 23 år. Det är vad som nu skett i Tunisien. I torsdags kväll hängde Ben Ali ut en fet morot till folket och lovade att avgå 2014 och att inte längre skjuta skarpt.

-Dra åt helvete, svarade folket och fortsatte kräva hans omedelbara avgång. Fredag morgon samlades närmare tio tusen demonstranter framför inrikesministeriet för att manifestera sin glädje över presidentens eftergifter och för att kräva mer – hans omedelbara avgång.

I videoklippet härunder kan vi se att soldaterna börjat fraternisera med demonstranterna som under dagen växte i antal till kanske 50 000. Det får oss att tänka på andra historiska ögonblick då en diktators sista stund vid makten stått på spel.

.

.

Är det verkligen de sista timmarna av despotin vi upplever? Det är frågan jag tänkte ställa. Nu vet vi redan svaret. Den korrupta familjen vid makten tar till flykten. Ryktena surrar i luften. Två vita flygplan ur presidentens privata flotta sågs lämna Tunis flygplats i går middag. Riktning Dubai om ryktena stämmer. Familjens rikedomar finns säkerligen redan i säkerhet i Europas skatteparadis. Vissa av familjens medlemmar lär ha arresterats och kommer säkerligen att ställas till svars för kronisk korruption.

Eftersom löftet att inte ställa upp till omval 2014 sågs som ett hån mot folket backade Ben Ali ytterligare tre steg fredag eftermiddag. Regeringen avskedades och ett parlamentsval utlovades inom sex månader.

.

Tunisiens ungdom kan vara stolt över sitt mod. Viljan till uppror var

starkare än diktatorns kulor.

.

I Tunis och andra upproriska städer svarade folket på nytt – dra åt helvete.

I desperata situationer tar despoter till desperata åtgärder. Moroten stoppades på nytt i kylskåpet och i stället utlystes undantagstillstånd i hela landet. Piskan plockades fram igen. Det verkar som att armén inte är helt att lita på så presidenten satte i stället in polisstyrkor som med tårgas attackerade demonstranterna som samlats utanför inrikesministeriet.

Nu vet vi att inget hjälpte. Despotens 23 år vi makten är över. En regering med ryggrad i Paris skulle naturligtvis sätta mördaren i fängelse om han dyker upp i landet och omedelbart konfiskera de hundratals miljoner euro som förts över till familjens privatkonton i London och Zurich. Men det är naturligtvis en otänkbar åtgärd för Europas ”demokratiska nyliberaler” vid makten.

Innan Ben Ali flydde i sitt privata jetplan lämnade han över statsrodret till sin premiärminister Mohamed Ghannouchi. I sitt första framträdande i teve lovade interimspresidenten att Ben Alis löften om nyval inom sex månader ska hållas, att total pressfrihet ska införas och alla fångar släppas.

.

Mohamed Ghannouchi sägs vara en ”hederlig” man. Fan tro’t. En hederlig man tjänar inte en maffiakung.

Nu återstår att se om Mohamed Ghannouchi är en tillräckligt stark säkring för att stå emot de ampere som folkmassorna alstrar. Det krävs omedelbara svar på folkets krav på frihet för att interimstyret inte ska bli en mycket kortlivad historia.

Alla möjliga trix kan komma att användas av makten och dess polis för att diskreditera revolutionen. Det rapporteras att i flera städer drogs polisen i går kväll bort från gatorna samtidigt som fängelserna tömts inte bara på anhållna demonstranter men också på vanliga brottslingar. I flera städer anar befolkningen oro och fruktar plundring av allmännyttiga inrättningar. För att hindra provokationer och plundring har befolkningen bildat kvarterskommittéer i vissa stadsdelar för att organisera försvar av den kollektiva egendomen.

I huvudstadens arbetardistrikt patrullerar befolkningen i sina kvarter för att skydda sig mot plundrande gäng som drar kring. Vilka de är och hur de organiserats återstår att se.

De närmaste dagarna kommer att bli avgörande för vilken riktning upproret ska ta. Det tunisiska folket är mäkta stolt över att ha jagat diktatorn på flykt och kommer inte att låta vem som helst snuva dem på den dyrt vunna friheten.

.

Media; GP1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,AB1,AB2,VG1,AB3,EXP1,EXP2,DN4,SVD3,

Bloggare; Jinge,Svensson,Röda Malmö,Röda Lund,Vardagskrig,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Uppror, Ben Ali, Sarkozy, Saudiarabien, Frankrike, Ghannouchi, Revolt,

.

Partiledarstrider har lite av en skidtävling över sig. Tätstriden avgörs ofta när en av åkarna försöker sig på ett snabbt ryck. ”Vinna eller försvinna” är det som gäller.

Det är vad Lars Ohly gjort. I en svettig uppförsbacke – efter fyra förlustval i rad för Vänsterpartiet – försöker han skaka av sig sina medtävlare med några kraftiga stavtag:

”Det här är kul. Jag känner att jag har blivit en bättre partiledare (efter varje förlust?) och vill leda partiet i valet 2014. Jag är helt inställd på att vi då också ska bilda en gemensam rödgrön front med socialdemokrater och miljöpartister.”

.

.

Här en bild på vägen upp till vårt hus.

Vi tar oss fram med broddar och stavar.

Men frågan är om Ohly är rätt politiskt rustad

för det som kan bli hans ”sista strid”

.

Stack Ohly i väg för tidigt. Han kanske rentav missade spåret och hamnade bredvid banan på riktigt hal is?

Vänsterpartiet i Dalarna hängde på med ett tvärilsket pressmeddelande:

”Det försvårar processen för framtidskommissionen, säger Lena Olsson, ordförande i Vänsterpartiet Dalarna. Först och främst är det principen vi vänder oss emot. Det var en debatt efter valet om extrakongress, den avfärdades med att man inte skulle förhasta sig och istället tillsattes en framtidskommission. Lars Ohly borde ha inväntat kommissionens arbete.”

Partisekreteraren Anki Ahlsten avfärdar ilskan i Dalarna med att Ohly kan sitta kvar även om kommissionen och kongressen kommer fram till att Vänsterpartiet ska ha en annan politisk inriktning. Men hon missar då helt att Ohly försöker behålla täten inte bara genom att tala om att han vill sitta kvar och bara har blivit bättre. Han är också tydlig med att han vill försöka återupprepa fiaskot med det rödgröna samarbetet i fjolårets val. Ett samarbete där vänsterpartisterna helt kapitulerade för socialdemokratins nyliberalism och Miljöpartiets moderna borgerliga liberalism. Samarbetet förutsatte munkavle på det egna partiet när det gäller kritiken av dessa bägge partier och deras borgerliga agenda och inte minst legitimerade den uppgörelse som gjordes,  Miljöpartiet,  som ett salongsfähigt vänsterparti nära nog hemmahörande i arbetarrörelsen. I den gemensamma politiken fick inte ens en tåspets fick vara över det kritstreck som dras av den berömda borgerliga budgetdisciplinen. Inte bara jag och andra ”petiga vänsterkritiker” , utan även exempelvis Miljöpartiets Mikaela Valtersson,  kunde med rätta påpeka att i sak, var den uppgörelse som gjordes om de svenska trupper som nu strider under NATO:s fanor, inte väsensskild från den som senare träffades i uppgörelsen mellan regeringen, (s) och (mp).

.

.

I politiken kan en kindpuss betyda mycket…

.

Ohly vill uppenbart inte diskutera det rödgröna samarbete som varit. Där det egna partiets politik var som en tesked salt i en tunna med en hektoliter vatten. Han gör också en grov missbedömning när han självsäkert tror att (s) vill upprepa samarbetet 2014. ”Dom gör inte om samma misstag två gånger med att utesluta oss”. Själv är jag bergfast övertygad att (s)  inte ens vill ha en gnutta sälta i nästa valrörelse.

I stället pekar Ohly på en del välfärdsområden där han vet hur man ska ”vässa politiken”:

”En jämlik vård, en likvärdig skola, fler bostäder, rättvisa villkor på arbetsmarknaden och en rättvis föräldraförsäkring”.

Han har sedan preciserat exempelvis bostadsfrågan med att säga att man måste gå emot ”utarmningen” av hyresrätten. Visst vårt boende är en het potatis i politiken. En hel generation ungdomar riskerar att bli ”mambos” för livet och samtidigt leder den akuta bostadsbristen till att man spär på motsättningar mellan svenskar och flyktingmottagandet.

Det krävs åtgärder i stil med 1960-talets ”miljonprogram”. Samtidigt som den tidens alla lägenheter ska renoveras eller rivas för att bygga nytt.

Men då är vi framme vid akilleshälen i det rödgröna samarbetet. Ser vi till hur människor bor i dagens Sverige. Då är det bara en minoritet som har hyresrätt. Under trettio procent. Den stora majoriteten och då även majoriteten av alla arbetande människor bor i egna villor, radhus eller bostadsrätter. Deras stora bekymmer är amorteringar, räntor och elräkningar och jag är övertygad om att ett av de viktigaste skälen till att den berömda ”medelklassen” föredrog Anders Borg framför socialdemokraterna eller Vänsterpartiet var att man oroade sig för att ”vänsterns ekonomiska lättsinne” skulle leda till räntehöjningar och mer kostnader för uppvärmning. För många har lånen blivit ett större bekymmer än lönen. En stor del av denna ”medelklass” är i själva verket ”arbetarklass” eller arbetande människor i en samhällsställning som lätt gör att de kan vinnas över till en politik som handlar om solidaritet och god välfärd för alla. Det bästa sättet att nå eller att neutralisera dessa stora väljargrupper är ett program som kräver att alla större banker och kreditinstitut ska vara samhällsägda. Samhället ska sedan erbjuda låga och fasta räntor för bolån upp till ett normalt taxeringsvärde. Socialiseringen av krediterna är också det som krävs för ett nytt ekologiskt hållbart ”miljonprogram” när det gäller hyresrätter och lika självklart är det detta som krävs för den lika nödvändiga som gigantiska omläggningen av energiproduktionen, stora transportflöden och vår industriella produktion.

Är man väl framme vid dessa slutsatser är det nödvändigtvis så att en verkligt rödgrön politik kräver ett internationellt samarbete. Vi kan börja med att formulera det som krävs på hemmaplan. Men för att nå de målen krävs att vi lämnar ett bakåtsträvande ”nationellt” motstånd mot EU bakom oss. Det behövs inte mycket eftertanke för att inse att denna nyliberala union bara kan bekämpas och överskridas av en gemensam antikapitalistisk rörelse i hela Europa. De europeiska storbanker och finanscentra som måste ”störtas ner i gruset” är så starka motståndare att de bara kan mötas av en samlad demokratisk och kämpande, europeisk arbetarrörelse.

.

.

Ohly har ryckt och hamnat i halkigt spår.

Kan han likt Marcus Hellner få till en stark spurt?

.

När Lars Ohly nu försöker rycka i sin egen och partiets svåra motlut är det politiken som bekymrar. Jonas Sjöstedt har hängt på och väntar säkert på att först ligga i baksuget vid nästa nedförslöpa för att sedan använda sina sparade krafter till att ta Ohly i spurten.

Men än så länge har han inte försökt formulera om politiken eller ens ställa någon av de avgörande frågor jag skissat här. I 2010 års valrörelse var hans enda tveksamhet om den rödgröna uppgörelsen att man borde förespråkat mer skattehöjningar. Men detta svar är inte mer ”vänster” än den plattform som gällde. Det handlar bara om att man inte vågar röra banker och kreditinstitut.

I brist på bröd äter man bark.

Jonas Sjöstedt är inte belastad med ett stalinistiskt förflutet. Han är en trevlig personlighet, öppen och oftast tydlig och vi skulle säkert få en ”sjöstedteffekt” i nästa valrörelse om han skulle bli Vänsterpartiets näste partiledare. Mer tveksamt är om vi skulle få en omläggning av politiken. Ingen av de vänsterpartister som i dagarna förordat honom har heller haft något att säga om exempelvis det egna fiaskot med den rödgröna alliansen.

Det bådar inte gott.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Lars Ohly, Jonas Sjöstedt, Vänsterpartiet,

I pressen: SVD1,SVD2,DN1,DN2,

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,RödaLund,

-Det är för sent,

för mycket blod har flutit.

.

Nu på förmiddagen visar tiotusentals tunisier vad de tycker om diktatorn Ben Alis tal till nationen i går kväll. Hans eftergifter räcker inte längre. Allt för mycket blod har krävts för att lägre priser på vissa basvaror och pressfrihet ska lösa den politiska krisen.

/.

Död åt Ben Ali.

.

Minst fem tusen personer samlades nu på morgonen framför inrikesministeriet för att kräva Ben Alis avgång. För tillfället verkar polisen hålla sig i bakgrunden och blockerar bara tillfarterna till viktiga regeringsbyggnader.

Samtidigt rapporteras att intensiva demonstrationer pågår i många städer, bland annat i Sidi Bouzid, där allt startade den 17 december, och i Regueb, i Kairouan och Gafsa skanderar folkmassan: ”Ut med Ben Ali”,

I videoklippet här under kan du följa demonstrationerna utanför inrikesministeriet nu på förmiddagen.

.

.

Watch live video from jasminrevolt on Justin.tv

.

Media: SVD1,DN1,GP1,DN2,SVD2,SVD3,DN3,AB1,GP2,VG1,DN4,DN5,AB2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Diktatur

Jubel i Tunis.

.

I ett tal till nationen i går kväll försökte Ben Ali att med stora eftergifter rädda sin makt. Det var hans tredje framträdande inför folket sedan revolten startade för en månad sedan. För första gången innehöll hans tal konkreta löften och inte bara dödsnack om ”huliganer” och ”terrorism organiserad av främmande krafter”.

.

Ben Ali talar till nationen.

.

Ben Ali annonserade fyra beslut som tillsammans innebär en stor seger för upproret.

• -Jag ställer inte upp i presidentvalet 2014, sa diktatorn.

• Ben Ali sa att soldater och polis inte längre får använda skarp ammunition.

• Total pressfrihet ska tillåtas, inklusive i cyberrymden.

• Priset på socker, mjöl och mjölk ska sänkas.

-Jag fårstår er, jag förstår era krav. Jag är ledsen över vad som nu händer, efter femtio år i nationens tjänst – tjänst i miltären, tjänst på olika poster och 23 år som president. Nu ska vi söka en verklig försoning fram till 2014, sa den vacklande bödeln till en häpen nation.

Hur mycket av de utlovade eftergifterna som kommer att förverkligas återstår att se liksom hur människorna i uppror kommer att reagera efter de första glädjescenerna. För i går kväll såg Tunis centrum, trots utegångsförbudet, ut som om landslaget slagit Algeriet i Africa Cup.

.

Nu blir det bara lösplugg för skjutglada poliser.

.

Att det handlar om verkliga eftergifter i ett försök att blidka folket och hänga kvar vid makten gavs det bevis på redan ett par timmar efter Ben Alis tal.

Två kända personer från oppositionen tilläts framträda i teve. Den ene var Naji Baghouri före detta ordförande i journalisternas fackförbund och den andre Taoufik Ayachi, känd oppositionell. Det var många år sedan sådana personer fick yttra sig i de statligt kontrollerade media.

Websidor som YouTube, Dailymotion och den franska dagstidningen Le Mondes hemsida blev plötsligt tillgängliga på internet. Censuren hade uppenbarligen fått order att lätta på klåfingret.

Återstår den stora frågan om Ben Alis eftergifter räcker för att stoppa det uppror som blivit allt våldsammare. Kommer folk att nöja sig med lösplugg i soldaternas gevär, pressfrihet och billigare mjölk? Första löftet – att inte ställa  upp till omval 2014, är ju i sig absurt eftersom det visar att Ben Ali tänkt sig att sitta kvar vid makten tills dess.  Sedan ett par veckor har revoltens centrala drivkraft varit kravet på hans avgång. Det verkar inte troligt att det kravet kommer att försvinna på grund av eftergifterna.

.

Lägre pris på baguetten blir inte presidentens räddning. Det krävs mer.

.

Främsta problemet för upproret är kanske att det inte finns ett organiserat politiskt motstånd. De oppositionella politiska partier som finns har alltid fungerat under diktatorns skyddande vingar. Undantaget är det illegala kommunistpartiet och ett islamskt parti som Ben Ali krossade i samband med inbördeskriget i Algeriet. Men inget av dem har något inflytande över dagens revolt.

Problemet när en diktatur kortklipper alla runt om diktatorn själv är att det inte finns någon självklar person som han kan lyftas upp som efterföljare. Det finns inte en enda person i regeringen eller statsapparaten som folket ser som en naturlig makthavare.

Samma problem står den tillåtna ”demokratiska oppositionen” inför. Efter Ben Alis tal lät vissa av dem förstå att det var OK att Ben Ali inte avgick omedelbart. De behöver tid för att organisera sig inför ett val och är säkerligen rädda för vad folket kan ta sig till med om upproret fortsätter och leder till ett högt fall för diktatorn.

.

Minst 60 har dödats av polis och militär.

.

Utanför huvudstaden angriper folkmassor allt oftare alla symboler för makten, som polisstationer, borgmästares residens och andra maktsymboler och sedan ett par dagar  angrips också allt fler symboler för den franska kapitalismen. Franska varuhuskedjor som Carrefour och Casino har plundrats i flera städer som Gafsa; Nabeul, Gabez och Bizerte. De båda kedjorna får betala för Sarkozys och den franska statens trogna stöd till makten i Tunis.

Även i turistorterna vid kusten plundrar upprörda människor polisstationer och rika borgares sommarvillor. I badorten Hammamet raserades också regeringspartiets lokaler och en lyxvilla tillhörande en nära vän till diktatorn.

Här i Belgien beslutade i går reseoperatören Tomas Cook att flyga hem alla sina europeiska turister. Ett tecken så gott som något. När soldyrkare flyr stränderna då är kanske det kokta fläsket stekt.

Hittills har det tunisiska folket betalat dyrt för sin kamp. Den franska människorättsorganisationen FIDH räknade torsdag morgon till 66 döda sedan revoltens början. Må det inte ha varit förgäves.

.

Media;GP1,DN1,SVD1,DN2,GP2,GP3,DN2,DN3,SVD2,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Vardagskrig,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Ben Ali, Uppror, Sarkozy, Frankrike, Diktatur,

,

Vid gårdagens sorgehögtid i Tucson, Arizona, fick vi se och lyssna till predikanten Barack Obama. Jag prövade med att blunda och hörde då inte längre presidenten i Vita huset utan i retoriken. Ja, till och med i hans stämma och i hans tonfall hörde jag i stället Martin Luther Kings underbara röst.

.

.

Obama inledde med en tröstande psalmvers och vände sig sedan till Bibeln: ”Skriften säger oss att det finns ondska i världen och att fruktansvärda saker händer som undgår människans förstånd”, menade han. ”Hemska saker händer och vi måste akta oss för enkla förklaringar. Ingen av oss vet vad som utlöste attacken och vad som kunde gjorts för att förhindra den”. Likt en nutida Messias kunde han också berätta att Gabrielle Giffords hade öppnat sina ögon för första gången strax efter hans och hustruns besök på sjukhuset…

Hans starka tal vädjade om försoning. Visst i ett passage fanns en liten åder av underförstådd kritik mot den republikanska extremhögerns uppskruvade och ofta våldsamma demagogi: ”Vi måste tala med varandra så att vi läker och inte sårar”. Men huvudådern var en enda lång vädjan om gemenskap. ”De krafter som söndrar oss rår inte på de krafter som enar oss. Våra förhoppningar och våra drömmar är gemensamma.”

Självklart har sorgen sin tid och ingen människa med vanligt vett ställer till med politisk agitation vid en minneshögtid. För stunden avstår man, böjer huvudet och utelämnar det svåra. Men Obama böjde inte bara huvudet inför döden och bad om tröst. I sitt sammanhang lyfte han medvetet, med Bibelns hjälp, in ett mycket bestämt politiskt budskap. Han vädjade helt enkelt om klassförsoning.

.

.

I min bokhylla finns de två delarna av John Steinbecks roman ”Vredens druvor” från 1939. Tummade och sönderlästa. Boken är nobelpristagarens mästerverk och skildrar dramatiken med värme- och torkkatastroferna i den amerikanska Mellanvästern under 1930-talet med alla dess utblottade jordbrukarfamiljer. Romanen återkom året senare i en oerhört stark filmatisering av regissören John Ford. Henry Fonda spelade Tom Joad, en utarmad bonde som i en odödlig scen ligger på den av hettan och jordstormarna helt uttorkade och uppspruckna marken. Familjen Joad har som alla grannar berövats sin egendom av de giriga bankerna. Skörden och med den alla inkomster har bränts bort av solen. Lånen förfaller utan betalning och där på knä, bokstavligen i stoftet av allt han ägt, blir Joads fråga rakt in i kameran:

”Vem ska jag skjuta?”

En replik som var – och är – naturlig i detta land präglat av så mycket våld. Först fördrivning och utrotning av kontinentens indianer. Sedan ett blodigt inbördeskrig där slaveriet avskaffades. I det mexikanska kriget på mitten av artonhundratalet erövrades Kalifornien, Nevada, Utah, Colorado, Wyoming, New Mexico och delar av Arizona (!). Två världskrig, däremellan och sedan ständiga imperialistiska strövtåg. Vietnam i går. Irak och Afghanistan i dag. Det är våld i varje por av det amerikanska samhället och dagarna efter massakern i Tucson mer än fördubblades symboliskt nog (!) försäljningen av mordvapnet, en halvautomatisk Clock 19 i stadens stora vapenaffärer. I delstaten är det nästan lika lätt att köpa ett mordvapen som en ny mobil…

.

.

Under minnesstunden. Michelle Obama och Mark Kelly,

Gabrielle Giffords man, fattar hårt varandras händer.

.

.

Under såväl 1930-talet som i dag är det i Amerikas Förenta Stater en stenrik överklass som residerar över ett brutalt klassamhälle. Det var de på pengar så lystna storbankerna som besegrade familjen Joad i Steinbecks roman och det är Goldman Sachs, JPMorgan Chase och alla andra finansiella girigbukar på Wall Street som härskar i dag.

På samma sätt som under 1930-talet har miljoner amerikanare kastats ut i arbetslöshet eller kortvariga deltidsjobb.  Hundratusentals familjer har fått lämna över sina hus till bankernas indrivare. Femton procent av befolkningen räknas som fattiga och i stormens centrum ligger Arizona. Där är det arbetslöshet och otrygghet som utgör den grå, hopplösa vardagen för ett otal människor. Etthundrasextio år efter USA:s erövring av Arizona har som en historisk ironi dessutom hundratusentals ”latinos” återvänt till sina ursprungsområden. I kölvattnet på den ekonomiska och sociala krisen har ”nybyggarlandet” därför fått svåra motsättningar med både laglig och illegal immigration.

Barack Obamas regering har gett ett enda kategoriskt svar på landets svåra ekonomiska och sociala kris: Fortsatta krig och ett hundraprocentigt stöd åt storbankerna. Landets borgerliga tvåpartisystem och dess förfallna fackföreningsrörelse innebär att det inte finns någon större samhällelig kraft som kan artikulera människors förtvivlan i politiska banor där kapitalismen kan ifrågasättas. I stället är det den republikanska högern, Tea Party-rörelsen och extrema våldsinriktade, mer eller mindre fascistiska grupper som fiskar i allt det grumliga vatten som rörts upp.

Hur hela profilen för Jared Loughner, som var baneman vid massakern, hur hela den profilen ser ut, vet vi inte. Men tillräckligt mycket har kommit fram för att de ideologiska markörerna ska bilda ett mönster. Hans förvridna hjärna har fått energi från Arizonas extrema högermiljö.

Se mer i min tidigare blogg: Kan man dö av en kopp te?

När Loughner, likt Steinbecks Tom Joad, frågar vem han ska skjuta, är det inte bara slump eller biblisk ondska som gjorde att han valde ut Gabrielle Giffords som sitt offer. Hon som gått emot Arizonas hårda immigrationslagar och röstat för Obamas sjukvårdsreform. Uppenbart har han fått en del av sina svar från den amerikanska extremhögern.

Den amerikanska drömmen från förra seklet, ”The american dream”, kan mycket väl, om det inte skapas demokratiska  socialistiska alternativ med en kämpande arbetarrörelse, då kan denna dröm under vårt nya sekel, mycket väl sluta med en fullständig mardröm.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Barak Obama, Giffords, massakerna iTucson, John Steinbeck
.
I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,DN3,GP1,SVD5,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,Svensson,

-Avgå Ben Ali.

.

Protesterna i Tunisien sprider sig och når nu en ny nivå. Hela upproret fokuseras nu på president Ben Alis vara eller inte vara. Vad som började som krav på arbete för unga utan arbete handlar nu om att diktatorn ska avgå och lämna plats åt tunisierna att själva bestämma sin framtid.

Den 17 december brände sig en ung arbetslös akademiker till döds i protest mot myndigheternas trakasserier. Protesterna spred sig snabbt till många städer. Men de stannade huvudsakligen i landets fattiga inland i städer som Sidi Bouzid, Kasserine och Sfax.

I tisdags bröts det relativa lugn som rått i huvudstaden Tunis och därmed gick upproret in i en ny fas där diktatorns politiska överlevnad blivit den centrala frågan. Efter att minst femtio personer dödats av polisen utan att de protesterande skrämts bort från gatorna stod det klart att ännu mer våld efter våldet inte är en lösning för Ben Ali.

.

Ben Ali besökte den unge mannen som brände sig till döds i protest. Hans ”omtanke” blidkade inte någon. Den unge mannen dog strax efter att bilden ovan togs.

.

Det nya i situationen består av tre element. För det första har centrum för protesterna flyttats till huvudstaden Tunis. I tisdag och onsdag deltog tusentals människor i protesterna som inte upphörde trots att även militär sattes in. Det ligger viktig symbolik i att även i stadsdelen Ettadhamen (Solidaritet) reser sig innevånarna och kräver diktatorns avgång. Ettadhamen har av regimen alltid hållits upp som praktexemplet på sociala framsteg och välfärd i landet och besöktes till och med av Hillary Clinton när hon var First Lady i Vita Huset.

I och med att advokater, tjänstemän, artister och andra grupper ansluter sig till protesterna betyder det att rörelsen nu sprider sig utöver de unga arbetslösas krets. Till och med UGTT, den nationella fackliga federationen som stött regimen, deltar nu aktivt i protesterna. I Sfax manade exempelvis  UGTT i onsdags till generalstrejk.

.

Ungdomen är inte längre ensam i sin protest. Hela befolkningen reser sig.

.

Till sist är det också av stor betydelse att armens soldater satts in i huvudstaden för att bevaka strategiska platser som presidentens palats Karthago och franska ambassaden. Det innebär att regimens sista försvarsverk tas i bruk. Natten till torsdag rådde det för första gången utegångsförbud i huvudstaden.

Det kan visa sig bli ett ödesdigert drag. För till skillnad från polisstyrkorna har det redan rapporterats om slitningar i arméns led och till och med om bråk mellan polisen och armén i Sfax, Tunisiens näst största stad.

Enligt uppgifter från oppositionen har chefen för arméns landstyrkor, general Rachid Ammar, avskedats sedan han vägrat ge soldaterna order att skjuta skarpt.

Rörelsens utbredning och allt radikalare karaktär har tvingat Ben Ali att släppa lite på greppet om piskan och dra fram en stor morot ur hatten. Efter att ha anklagat demonstranterna för att vara ”terrorister” styrda från utlandet gjorde han i onsdags lappkast och annonserade tre åtgärder för att försöka blidka den folkliga ilskan.

Inrikesministern som leder polisen avskedades på stående fot. Han sa också att alla som fängslats sedan protesterna startade ska släppas och han ska tillsätta en kommission för att utreda klagomålen om korruption.

.

Protesterna blir allt tuffare i huvudstaden Tunis.

.

-För lite och för sent, kan befolkningens svar sammanfattas till. Det handlar inte längre om att vänta på utlovade arbeten i utbyte mot fortsatt styre för Ben Ali. Han ska avgå ! Det är det enda som nu rörelsen fokuserar på.

I Ben Alis familjkrets har vissa redan fått det för hett under fötterna. Har råttorna redan börjat ta det säkra före det osäkra? I alla fall rapporteras det att Ben Alis svärson som äger en av de få tillåtna ”oppositionella” tidningarna redan lämnat landet. Hela den korrupta familjen har säkerligen redan fyllt sina bankkonton i London och Zurich. Hos Sarkosy kan de säkert räkna med stor gästfrihet om ödet går fram för hårt med diktaturen.

I Frankrike sitter den politiska eliten i en minst sagt svår sits. Å ena sidan har Frankrikes ledare alltid hållit regimen i Tunis under armarna och tänker fortsätta med det. Å andra sidan kan alla band brista om det pågående upproret leder till diktaturens fall.  Då kan Frankrikes good-will vara förbrukad på grund av det tysta samförstånd som rått mellan Paris och Tunis sedan protesterna startade.

.

-Ta det lugnt min vän, Frankrike står på din sida.

.

När äntligen regeringens utrikesminister Michèle Alliot-Marie tog bladet från munnen sa hon att Frankrike inte hade några ”lektioner” att ge Tunis. Till allas förvåning släppte hon sedan att ”Frankrike kan däremot erbjuda sin stora kunskap i upprätthållande av lag och ordning”. Efter den grodan finns det inte många franska supportrar kvar i Tunisien. Ungdomarna i Paris förorter, ofta med ursprung i Algeriet och Tunisien, vet hur den lag och ordningen ser ut.

Egentligen är det hela den politiska världen i Frankrike som förblindats av sina gamla koloniala band med Tunisien. Det franska socialistpartiet tog tre veckor på sig för att häromdagen publicera ett första krystat stöd till folkets kamp. Samma sak gäller de gröna som också behövde flera veckor på sig för att hitta de rätta orden. Endast den yttersta vänstern, som exempelvis mina fränder i NPA, ställde sig på upprorets sida från första dagen.

Det ska de ha stor heder av. För i länder med kolonial historia har det visat sig svårt för även ”vänstern” att ställa sig på de förtrycktas sida. Under det franska kolonialkriget i Algeriet stod exempelvis de franska socialisterna på den franska militärens sida. Än i dag syns effekterna av det förräderiet mot befolkningen i Nordafrika i Ségolène Royals och andra ”socialisters” ljumma stöd till kampen.

.

Media: GP1,DN1,SVD1,SVD2,DN2,SVD3,SVD4,DN3,SVD4,

Bloggare: Röda Malmö,Röda Lund,Flutetankar,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Tunisien, Algeriet, Ben Ali, Uppror, Sarkosy, UGTT,

.

Människor kan skriva sin historia på olika sätt. Wanja Lundby-Wedin lämnar sitt fackliga och politiska eftermäle i en intervju för  bland andra Svenska Dagbladet i dag.

.

.

Hon är bara 58 och jag vet inte om hon har något vidlyftigt pensionsavtal på gång.  När hon lämnar in 2012 är hon sextio  och  LO-toppen  brukar ta sig rätten att gå i pension fem år före oss medlemmar…

Om inte annat kommer vi att minnas henne ett tag för de svulstiga AMF- pensionerna. När SvD frågar henne om detta och konstaterar att hon då blev ”något vingklippt” och sedan ”relativt osynlig i den senaste valrörelsen”. Då förklarar hon detta med att:

”Jag känner inte så själv. LO blir mer osynligt när vi har en borgerlig regering.”

För detta svar kommer nog historieskrivarna att minnas henne för alltid. Det är klart  som korvspad att man blir osynlig om man under fyra års högerstyre går och gömmer sig och inte bjuder motstånd i en enda fråga av betydelse. Hon har dessutom kopierat taktiken ute i Europa där hon under krisåren varit ordförande för Europafacket utan att ens visa sig i någon av alla  försök till fackliga protester.

Det spekuleras i media om en efterföljare och då sägs IF Metalls Stefan Löfven vara på tur att gå och gömma sig i någon skrubb uppe i LO-borgen.

Blir så är det bara att återge ett gammalt välkänt ordspråk: ”En olycka kommer sällan ensam”…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, LO, Wanja Lundby-Wedin

I pressen: SVD1,DN1,AB1,GP1,Expr1,GP2,

Bloggare: RödaBerget,Jinge,RödaMalmö,