.

Ska LO ta ut skilsmässa från socialdemokraterna?

Det är Aftonbladets Olle Svenning som frågar. Inte minst mot bakgrunden av socialdemokratins fortsatt historiskt låga stöd i opinionsundersökningarna, trots det stora tappet för moderaterna. Egentligen är det en grundlös undran. För en bättre fråga, som svarat mot verkligheten hade handlat om det egna partiets öppna osedlighet. Varför socialdemokratin, trots det mångåriga äktenskapet med LO, lever i ”sängalag” och otrohet med borgerligheten?

.

.

Helt enkelt en ljungande anklagelse om ett historiskt svek från det egna partiet. Svenning skriver själv att ATP-reformen varit kanske ”det bästa i den svenska arbetarrörelsens politik”. Men glömmer sedan att berätta att det var socialdemokratin som var huvudmannen bakom att avskaffa denna goda reform…

Men Svennings fråga blir som den blir därför att hans syfte inte är att försöka injicera lite radikalism i fackföreningsrörelsen, utan det rakt motsatta, nämligen att försöka övertyga partiets mitt och dess högerflygel om att socialdemokratin även i en nyliberal era har nytta av LO. Generalerna i LO-borgen ska även fortsättningsvis kunna skicka ut förbund och klubbar som politiskt (s)-märkta bandvagnar i den sociala terräng där det annars blir svårt att vinna röster.

Själv menar jag inte att LO måste ”göra slut”. Däremot måste man, med decennier av otrohet som grund, ta ut en formell skilsmässa och börja leva ett eget liv. Varför inte umgås med socialdemokratin som en tillfällig särbo eller i form av ett ”äktenskap på stockholmska” som man sa förr. Alltså i en mer lösaktig förbindelse.

Fackföreningsrörelsens förhållande till de politiska partierna och framförallt då till de av dessa som åberopar sig på arbetarklassen måste helt enkelt vara att hävda sina egna krav, en konsekvent arbetarpolitik. Eller enklare uttryckt: ”Passar det inte med vad vi tycker.  Då får ni vare sig pengar eller fotfolk. Då skiter vi i er och driver våra egna politiska krav!”.

En bra början vore en ATP-reform för 2000-talet!

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, SAP, socialdemokratin, LO, Olle Svenning,

I pressen: AB1,SVD1,SVD2,GP1,SVD3,DN1,AB2,SVD4,DN2,GP2,SVT1,

.

I en avgränsad regeringsbyggnad, omgärdad av sin egen korrumperade buffert av människor, hävdar Moammar Khaddafi lidelsefullt och med stora gester att han är älskad av alla människor i sitt land.

Samtidigt håller hans miliser och elitförband Tripolis befolkning som gisslan.  De innevånare som vågar och öppet vägrar att besvara hans kärlek dödas.

.

.

Med hjälp av stridsvagnar och artilleri försöker han samtidigt krossa det folkliga motståndet i staden Az Zawiyah. När detta skrivs lyssnar jag till läkare som via telefon till Aljazeera berättar att de kan se  hur Khaddafis folk dödar allt som rör sig. Sårade motståndsmän avrättas på fläcken.

Under lördag förmiddag berättar en annan telefonröst att bödlarna drivits tillbaka…

.

.

I Libyens östra del, 66 mil från Tripoli, rasade i går ett regelrätt slag där upprorsrörelsen attackerade en arméförläggning vid den strategiskt viktiga oljehamnen Ras Lanuf.  Efter hårda strider, med många dödsoffer, slogs basen ut och Khaddafi har därmed tappat kontrollen över både hamnen, flygplatsen och oljeterminalen. ”Vi ska erövra område efter område för att sedan gå in i Tripoli”, säger en talesman. ”Seger eller döden!”.

De bilder vi får bekräftar alla att det handlar om ett genuint folkligt uppror. Definitivt inte om en militärkupp. Det är inte heller ”två parter” eller olika beduinstammar som kämpar om makten.

.

.

.

Det vi ser är unga och gamla människor som strider för frihet, demokrati och social rättvisa. Upprorsmännen har ingen tidigare militär träning. De kämpar i sina vardagskläder. I gamla jackor, med slitna jeans och gummiskor.  Med erövrade rostiga vapen. Utan tidigare militär träning.

Det vi ser är frihetens hjältar. Hur länge Khaddafis terror ska härska vet ingen. Det enda vi vet är att han definitivt inte är älskad av sitt folk…

.

.

En bild på en liten egyptisk flicka som med sin föräldrar flyr i en buss.

Fotot skulle kunna vara taget av en återuppstånden Rembrandt…

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Khaddafi, Tripoli, Libyen,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,AB1,GP1,GP2,GP3,SVD4,DN4.

Bloggare: Jinge,Svensson,RödaMalmö,

Tänk om…

.

Ja, tänk om Khaddafi skulle rulla tillbaka den libyiska revolutionen och återta kontrollen över hela territoriet. Det är bara ett «tänk om…», men en kantring i internationella medias tonläge de senaste dagarna anger att Washington och Bryssel börjar tvivla på utgången av vad som nu måste betecknas som ett inbördeskrig.

Det är ett skräckscenario för «våra» ledare som redan kastat sista tärningen och sagt adjö till Khaddafis styre. Nu finns ingen väg tillbaka för strategerna i Pentagon och Nato. Paradoxalt nog kanske skräckscenariot är den enda utvecklingen av inbördeskriget som öppnar vägen för en imperialistisk inmarsch i Libyen med syftet att säkra kontrollen över landets olja och gas.

.

I slaget om Brega kompenserade det individuella modet saknaden av militär organisering.

.

Nu tror jag att skräckscenariot, inte för USA och Bryssel, men för det libyiska folket, inte kommer att spelas upp. Det kan komma att ta längre tid och större offer än väntat att bryta ned elitbrigadernas och legoknektarnas stridsvilja och störta Khaddafi. Men än verkar det vara den troliga utgången av kampen. Revolutionens krafter och mod sinar inte och segervissheten saknas inte, vilket så tydligt framgår av varje litet videoklipp som vi kan se.

Men rapporterna från slaget om oljestaden Brega visar att den militära kapaciteten och organiseringen står i omvänt förhållande till stridsviljan. Det verkar inte ännu finnas en samordning mellan olika stridande smågrupper. Var och en skjuter i sitt hörn och åker dit det verkar mest brådskande. Det myckna pratet om att marschera mot Tripoli verkar tills vidare vara mest prat. Utåt finns inget som bevisar att det verkligen förbereds. Det ger naturligtvis Khaddafi tid att organsiera sina trupper, att köpa mer lojalitet bland osäkra tripolibor och att gå till motanfall med större enheter än vad som skett hittills.

Om detta skulle ske och revolutionen börjar vackla då öppnas vägen för en oundviklig utländsk invasion. Washington kan helt enkelt inte tillåta Khaddafi att återta kontrollen. Samma sak gäller för Bryssel och Natos ledning. Om Vita Huset beslutar att en militär inmarsch är nödvändig då kommer ett eventuellt nej i FN’s säkerhetsråd att väga lätt och fösas åt sidan som inför attacken mot Irak 2003.

.

Just nu meddelas att Hugo Chavez vill organisera ”fredsförhandlingar” mellan Khaddafi och oppositionen. Det verkar vara ett mer än dödfött initiativ. Vad ska de förhandla om? Dela på makten?

.

Oppositionens ledare verkar nu vara eniga om vilken hjälp de vill ha. I går manade den « nationella interimsregeringen » väst att flygbomba Khaddafis militära ställningar. Det är ett steg längre än kravet på en no-fly zon i början av veckan. Vänder framgångarna ryggen åt revolutionen blir nästa logiska steg att acceptera utländska trupper som skydd mot Khaddafis hämnd.

Men dit är ännu steget långt. I USA finns ingen enighet om vad som ska göras. I Kongressen höjer de vanliga krigshökarna rösten och kräver en omdelbar no-fly zon. De vet vad det innebär men säger det inte rakt ut. Det gjorde i stället försvarsministern Robert Gates i går.

.

Arabförbundets ordförande Amr Moussa sa i går att förbundet kan besluta om en no-fly zon över Libyen. Samtidigt upprepade han förbundets nej till en invasion från USA/Nato.

-En no-fly zon börjar med en attack mot det libyiska luftförsvaret. Det är så en no-fly zon skapas. Sedan kan vi flyga hur vi vill utan att oroa oss för att våra pojkar skjuts ned, sa Gates för att visa på de militära svårigheter som en no-fly zon möter.

Blir det här scenariot verklighet då är det den arabiska revolutionens första stora nederlag. Vinner Khaddafi utan att utländska trupper ingriper då väntar en hämndens timme som kommer att få Augusto Pinochet att framstå som en korgosse.

Ingriper USA/Nato med marktrupp är det för att fylla det « maktvakuum » som imperialismens ledare avskyr och därmed garantera att kontrollen över oljan och gasen förblir i « rätta händer ».

För den arabiska revolutionen vore en utländsk militär inmarsch en katastrof. Det skulle ge vatten på kvarnen för de reaktionära tyranner som ännu biter sig fast vid makten. Redan nu skyller exempelvis president Saleh i Jemen revolutionen på USA och Israel. Det är en propaganda som kan få luft under vingarna om Libyen invaderas och vrida hjulen tillbaka inte bara i Libyen utan också i Egypten, Tunisien, Bahrain och i resten av den arabisktalande världen.

.

Media:DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,DN5,DN6,SVD4,SVD5,GP2,DN7,

Bloggare: Jinge,Svensson,Röda Malmö,Intisbloggen,Röda Malmö2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, USA, Nato, Bryssel, Khaddafi, Obama,

.

Efter årsskiftet har tidningsrubrikerna skenat i väg fram och tillbaka mellan Nordafrika och Mellanöstern. Vi har börjat vänja oss både vid ökenlandskap och arabiska namn på byar och städer. Helt halsbrytande hamnar så vi politisk intresserade läsare plötsligt i det vintriga nordamerikanska Mellanvästern. I Wisconsin söder om De stora sjöarna får vi vara med om hur tiotusentals amerikanska fackliga aktivister i snöyra och slask, dag efter dag samlas i försvaret av de offentliganställdas strejkrätt och delar av deras trygghetssystem.

,

.

Lite av Mellanösterns hetta drog in över Mellanvästern…

,

Det är hårdföra republikaner som nu skyndsamt försöker skörda vad som såddes genom fjolårets enorma valframgångar i de delstatsval som sker samtidigt med valen till Representanthuset. Inte sedan efterkrigsvalet 1948 har det skett en sådan väldig omfördelning av lokal makt mellan USA:s två statsbärande partier. Republikanska hökar erövrade guvenörsmakten från demokraterna i stater som Iowa, Michigan, Ohio, Pennsylvania, Wisconsin, Kansas, New Mexico, Oklahoma, Tennesse och Wyoming.  Nyvunnen makt som man försöker använda till att sopa rent från all facklig organisering inom den offentliga sektorn.

Alltsedan början på 1950-talet har den fackliga organisationsgraden minskat i USA. Under den eran var 30 procent av alla anställda inom den privata sektorn medlemmar i en fackförening. För de offentligt anställda var siffran omkring 10 procent. I sig ett resultat av arbetarradikaliseringen på 1930-talet och de svåra depressionsåren. När Ronald Reagan 1981 krossade flygledarnas nationella strejk genom att med hjälp av en gammal tvångslag lyckas med att rakt av sparka de 12 000 fackligt anslutna som deltog blev utförslöpan än brantare. I dag ligger den genomsnittliga nationella organisationsgraden så lågt som på 12.4 procent. Varav bara hälften i den så mycket större privata sektorn.

.

.

President Ronald Reagan blev på sin tid

en fyrbåk för den amerikanska högern

.

Republikanen Scott Walker i Wisconsin är en av alla dessa nyvalda guvernörer som vill visa hur väl nya kvastar sopar. Han är starkt befryndad med Tea Party-rörelsen och den 18 februari gick han ut och förklarade att 225 000 anställda inom stat och kommun skulle fråntas den fackliga förhandlingsrätten. I samma veva presenterade han en rad försämringar när det gällde sjukvård, pensioner mm och förklarade utan omsvep att de militära reservisterna i The National Guard skulle anlitas för att stoppa ett eventuellt motstånd mot lagförslagen. Han varslade också om snara massuppsägningar i all kommunal och statlig verksamhet.

Det ”folkliga” ursinnet mot ”Washington” och biljardärerna på Wall Street,  som Tea Party-rörelsen kanaliserat med sina kampanjer mot Barack Obama,  var tänkt att  i detta läge bli politikens National Guard, en katapult på gatorna och torgen med sina projektiler  nu  riktade mot de påstådda förmåner  som demokraterna gett till de offentliganställda. ”De privatanställda har fått betala sin del. Nu är det er tur”. Anklagelser helt gripna ur luften. Enligt alla fakta i målet tjänar de USA:s offentliganställda i stället lite mindre än de privatanställda. I Wisconsin är skillnaden mellan jämförbara grupper, rensat från bland annat arbetstider, 4.8 procent.

Nu gick inte det hela så enkelt och smidigt som Walker tänkt sig. Visserligen började det hela som vanligt med lite fackligt lobbyarbete. Utanför delstatsparlamentet i Wisconsins huvudstad Madison samlades en del små grupper facklig aktiva med färdigtryckta protestplakat samtidigt som fackliga ombudsmän försökte påverka osäkra ledamöter i den lokala församlingen ( Wisconsin har 5.7 miljoner innevånare).

Men sedan följde några omtumlande dagar. Strejkande offentliganställda och sympatisörer från privata företag strömmade till. Gymnasieungdom och studenter slöt upp i stora skaror. Som mest samlades uppåt 80 000 människor i och utanför regeringsbyggnaden. Massvis med folk deltog i en ”sleepover”. Frukt, pizzor, hamburgare, drickor och öl delades systerligt och broderligt. Det här är ”Folket Hus”, proklamerade man stolt. Protesterande polis höjde stämningen genom att ”vägra hålla ordning”. Med alla nya människor kom också spontaniteten och lite av Mellanösterns hetta till det nariga och kyliga Mellanvästern. ”Det här är mer folk än under demonstrationerna mot USA:s krig i Vietnam”, sa en överväldigad demonstrant till en av Sveriges Radios korrespondenter.

På egna plakat jämförde studenterna Walker med Mubarak. ”Kan egyptierna så kan vi amerikaner”, ropade man unisont. Många tog också av sig skorna och visade upp sulorna mot bilder på Walker, likt den irakiske journalist som en gång försökte träffa Bush med sina skodon…

Flera demokrater gick så långt i sin ”antiparlamentarism” att de reste söderut till grannstaten Illinois i ett försök att fördröja den viktiga voteringen om Walkers förslag. Nu lär detta inte gå. Men denna spektakulära resa söderut var egentligen en undanflykt. Vare sig här eller i andra stater som Ohio eller Tennesse kan man segra genom att gömma sig. I många diskussionsrundor på det ”Fria torg” som organiserats inne i delstatens generösa pampiga lokaler har fackliga aktivister argumenterat för en generalstrejk i hela Wisconsin som det enda sättet att gå segrande ur den här kampen. Inlägg som efterhand har fått allt större gehör. Men avspisats av högre fackliga funktionärer och deras samarbetspartners i det Demokratiska partiet. Inte ens när den egna fackliga existensen står på spel väljer man strid. Facktopparna har lovat alla eftergifter i världen, bara de får behålla förhandlingsrätten. Men vad hjälper det med förhandlingsrätt om man förhandlar bort allt? Det enda som då återstår blir skyldigheten att betala medlemsavgiften till just facktopparna…

Oavsett utgång innebär dessa dramatiska och härliga veckor en möjlighet får de mindre socialistiska grupper och partier som verkar i USA. En pånyttfödelse av arbetarrörelsen kan vara möjlig. Det är ingen rituell formel utan nära nog övertydligt att det här behövs ett nytt socialistiskt arbetarparti som kan bryta med det borgerliga tvåpartisystemet.

.

.

Så mycket mer än detta samlade inte tepartajarna…

.

I veckan publicerades dessutom en glädjande opinionsundersökning som visade att 60 procent av amerikanarna ogillar Scott Walkers drakoniska förslag. För den omskrivna och av amerikansk media så haussade Tea Party-rörelsen har veckorna i Wisconsin däremot varit en politisk katastrof. För första gången blev det klart för många människor vad som är rörelsens verkliga mål. Till stöd för ”our Walker” mobiliserade man stort i ett försök till en motoffensiv. Men lyckades bara uppbåda tvåtusen frusna entusiaster som inför journalister av alla de slag spydde ut sitt förakt över fackföreningar och ”välfärd”. I stället var det Wisconsins ungdom som bjöd på sig själva. Kanske så att det hörde ända till någon gränd i Kairo där militären, fortfarande vid makten, infört samma strejkförbud som republikanerna vill ha i USA.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, USA, Wisconsin, Madison, Ohio, Scott Walker, Tea Party-rörelsen

I pressen: DN1,DN2SVD1,E24,

Bloggare:,

Tariq Ali om den arabiska revolutionen.

Mycket intressant och underhållande

intervju med författaren Tariq Ali.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen, Egypten, Mellanöstern, Tariq Ali,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,SVD4,DN1,DN2,GP1,GP2,Expr1,AB1,

.

.

Hugo Chavez, Venezuelas president, vill enligt Aljazeera få till stånd en internationell kommission som medlar mellan Libyens regering och oppositionsledarna.

Han borde nöjt sig med att argumentera mot en möjlig NATO-invasion. Som han själv säger är USA bara ute efter kontrollen över Libyens olja.

När detta väl var sagt skulle han ha fortsatt med att erbjuda oppositionen i Libyen humanitär hjälp. Kanske egna  militära ”instruktörer”, som det brukar heta när Sverige i Afghanistan lär den korrupte Karzais soldater att döda…

Utspelet är näst intill makabert. Han förväxlar familjen Khaddafi och dess militärdiktatur med det folk i Libyen som är i färd med att störta sina förtryckare.

Tvi vale!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Hugo Chavez, Fidel Castro, Libyen,

I pressen: SVD1,AB1,GP1,GP2,DN1.SVD2,GP3,SVD3,

Bloggare: Jinge,RödaMalmö,

Hands off Libya.

.

-Nej till utländska trupper. Libyiska folket klarar det här självt.

Budskapet från Benghazi till omvärlden är entydigt. Vi vill och ska klara av det här själva. Khadaffi är vår diktator och det är vi som avgör hans öde, inte GIs från USA eller franska och brittiska elittrupper i Natouniformer.

.

-Det här tar vi hand om själva.

.

Trots det klara budskapet från revolutionen i Libyen sa Hillary Clinton i går kväll att hon kommit överens med Kanadas premiärminister att alla lösningar är tänkbara, att alla ”val ligger på bordet” som de gillar att säga, inklusive en militär invasion. Rent formellt kan en militär inmarsch möta motstånd från medlemmar i FNs säkerhetsråd. Ett ensidigt beslut från USAs sida att ingripa militärt, även om det sker under Natoflagg, saknar internationell legitimitet, är inte önskad av den libyiska oppositionen och kan i själva verket stärka alla kvarvarande arabiska tyranners grepp.

Men när Hillary Clinton snyftar över oskyldiga offers lidanden är det teater för omvärlden. Den amerikanska imperialismens ”strategiska tänkare” ägnade all sin kraft det senaste decenniet åt att lusläsa minsta tecken till framgångar för ”den islamistiska terrorismen” och köpte Ben Alis , Mubaraks, Khaddafis och alla andra tyranners ”krig mot terrorismen”, det vill säga förtryck av det egna folket, i utbyte mot vapen och investeringar.

Den arabiska revolutionen har på två månader lagt den amerikanska geopolitiska strategin i mellanöstern i ruiner. Medan CIA och Pentagon letade efter al-Qaida på sina radarskärmar trängde den arabiska revolutionen sig fram i en mäktig underjordisk ström. Det behövdes bara en liten läcka för att den skulle bryta fram och svepa med sig hela den arabisktalande världen i ett folkligt uppror som skriver världshistoria mitt framför vår storögda häpnad.

Dagarna är räknade för Khaddafis tyranni. Hur det libyiska folket kommer att organisera sin frihet är enbart upp till folket självt. En invasion från USA/Nato har bara ett syfte – att fylla ut det som imperialismen fruktar mest av allt, ett maktvakuum.

.

.

Det vill säga dessa ögonblick i historien då människorna kliver in på den politiska scenen och tar hand om sina egna öden. De ögonblick när makthavarna likt seriefiguren Coyote fortsätter att springa tills de tittar ner och upptäcker det svindlande gapet under fötterna.

.

Media: AB1,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD1,SVD2,GP1,GP2,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, USA, Clinton, Libyien, Khaddafi, Nato

.

Den arabiska revolutionen skållar vår utrikesminister i baken. Som kurir åt både Washington och Bryssel har Carl Bildt bråda dagar:

Konflikten mellan Israel och palestinierna sker nu inom ramen för en region stadd i mycket betydande förändring. Mina samtal kommer i mycket hög utsträckning att handla just om detta.

Till Valletta på Malta har nu anlänt ett av våra svenska C130-flygplan för att hjälpa till med evakueringen från Tripoli.

Jag hade hoppats att den redan skulle vara avslutad, men så är dessvärre ännu inte fallet. Det finns fortfarande svenska medborgare som vill ut inom ramen för det som Khaddafi och hans med all sannolikhet allt farligare anhang kontrollerar.

Bildt som redan träffat de nya makthavarna i Kairo, är nu i Jordaniens Amman. På väg till Ramallah för att sedan ta sig till Jerusalem.

Uppmärksamma läsare av vår blogg kan konstatera att även Bildt nu fått till det och pratar om Kaffadis ”anhang”. Låt vara i en lös diplomatisk mening. Att han dröjt så här länge har vare sig med döda libyer eller kvarlämnade svenskar att göra. Snarare med detta klipp från IMF:s senaste rapport om Libyen:

.

.

Diktatur hit eller dit. För IMF är det ”privata initiativ” som gäller. Därför kunde man sen höst fortsätta med att glädja sig åt Kaddafis blodsbesudlade regim…

På plats i Amman är det uppenbart att Bildt nu oroar sig över att den arabiska revolutionen ska bromsa diktaturregimernas privatiseringsiver:

Men samtidigt som det ställs krav på ytterligare politiska reformer finns det en påtaglig risk för att de nödvändiga ekonomiska reformerna stoppas eller t o m vrids tillbaka. Jag fruktar att det är ett mönster vi riskerar att se i flera länder.

Över halva Jordaniens befolkning är under 25 år, och det finns anledning att räkna med att ca en fjärdedel av dem är arbetslösa. Och det är denna våg av ungdomar som känner frustration också över bristande ekonomiska möjligheter som ger näring åt den arabiska revolten.

Som en reaktion på händelser främst utanför landets gränser har en ny regering tillsatts, och man har samtidigt tagit steg tillbaka vad gäller de liberala ekonomiska reformer som är en långsiktig nödvändighet för att få den tillväxt som kan ge unga människor bättre framtidshopp.

Kortsiktigt var detta måhända klokt, men det är de långsiktiga ekonomiska utmaningarna som dominerar i denna del av världen. Det är de som på många sätt kommer att bli avgörande under de närmaste decennierna.

Politiskt påverkas Jordanien påtagligt och direkt av utvecklingen på andra sidan Jordan-floden. Sannolikt har en majoritet av befolkningen sina rötter där, samtidigt som ju landet sedan mitten av 1990-talet har ett fredsavtal med Israel och ett väl fungerande och viktigt säkerhetssamarbete.

Så det kommer att finnas mycket att diskutera under morgondagen.”

Vore de inte rimligt om Bildt diskuterade ”gårdagen” innan han tar itu med ”morgondagen”?

Dessutom. Än mer rimligt vore det om han  berättade för det svenska folket om sin egen hemliga diplomati!

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Carl Bildt, Amman, Abdullah II, Kairo, Jerusalem, Ramallah,

I pressen: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,GP1,AB1,AB3,SVD4,DN3,GP2,

Den borgerliga mitten är död i Frankrike.

.

Den franska veckotidskriften Le Nouvel Observateur publicerade häromdagen en valenkät som ställde frågan vilka kandidater man tänkte rösta på om presidentvalet hölls i dag. Enkätens mål är att visa på hur många röster olika tänkbara kandidater får utifrån vilken kandidat Socialistpartiet ställer upp med i första valomgången.

.

Om inget oförutsett inträffar är Olivier Besancenot NPAs presidentkandidat 2012.

.

I korstabellen nedan ser vi hur många procent som tänker rösta på exempelvis NPAs Olivier Besancenot om SP ställer upp med Ségolène Royal, Strauss-Kahn eller Martin Aubry eller någon annan kandidat.

Röstintentioner inför presidentvalet 2012

Socialistpartiets kandidater från vänter till höger; Martine Aubry, Ségolène Royal, François Holland,

Dominiqu Strauss-Kahn och Arnaud Montebourg

Så här läser du tabellen; Olivier Besancenot får 7 % om Martine Aubry är Socialistpartiets kandidat i första valomgången och 8 % om det är Ségolène Royal.

.

Vad som verkligen slår i den här undersökningen är att det inte längre finns en borgerlig mittenfåra i fransk politik. Till höger dominerar Sarkozys UMP och tillsammans med Nationalfrontens Marine Le Pen har detta block höger/extremhöger kring 40 procent.

Socialistpartiet och den yttersta vänstern får strax över 42-43 procent om Socialistpartiets kandidat är Srauss-Kahn, nuvarande chefen för IMF, men bara 36-37 procent om Ségolène Royal är SPs kandidat.

I den borgerliga mitten får varje kandidat mindre än den yttersta vänsterns kandidater. Och mellan yttersta vänsterns två tänkbara kandidater Olivier Besancenot och Vänsterpartiets Jean-Luc Melenchon är det jämnt, 6-8 procent. Tillsammans med Nathalie Arthaud från Lutte Ouvrier får den yttersta vänstern nästan lika många röster som Nationalfrontens Marine Le Pen. Det är i sig ett sensationellt utslag i undersökningen.

Det är också sensationellt att Nicolas Sarkozy hamnar på eller under 25 procent i alla kombinationer. Utan nationalfrontens röster i andra och avgörande valomgången är racet kört för Sarkozy. Och att Marine Le Pen skulle uppmana sina anhängare att rösta på Sarkozy är helt uteslutet.

.

För Marine Le Pen är en allians mellan höger och extremhöger utesluten.

.

Nu hålls inte valet förrän i maj nästa år så mycket kan ännu hända. Men om det vore val i dag är det här ett resultat som speglar regimens kris. En kris som började med de enorma protesterna mot pensionsreformen i höstas och sedan gått från kris till kris i utrikespolitiken med olika ministrars mingel med Ben Ali och Mubarak.

.

Media: SVD1,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Frankrike, Besancenot, Melenchon, Marine Le Pen, Höger, Vänster, NPA, Sarkozy, Royal, Aubry

Orientexpressen.

.

Likt Agatha Christies klassiker Orientexpressen rusar den arabiska revolutionen fram över arabisk mark som om den hade en tajt tidtabell att följa. Passagerarna hinner knappt sätta sig till rätta innan nya kliver på.

De som saknar biljett till slutstationen ombeds vänligen att kliva av och alla fripassagerare kastas av utan minsta tvekan. I går klev nya passagerare på i sultanatet Oman medan expresståget gjorde en avstickare. Tyvärr kostade det sex frihetskämpar livet då regimens poliser inte tvekade att döda för att hindra den demokratiskt sociala revolutionen från att stanna upp i hamnstaden Sohar.

De tusentals demonstranter som samlats på stadens torg krävde politiska friheter, arbete åt ungdomen och bättre löner. Landets sultan Qaboos bin Said, som suttit vid makten i 40 år, försökte omedelbart kyla ned expresstågets upphettade ångmaskin och annonserade att 50 000 nya jobb ska skapas omedelbart och att alla arbetslösa ska ersättas med 386 amerikanska dollar i månaden. Om de snabba eftergifterna ska räcka till för att kyla av maskinen eller om det ska gå som vid alla andra anhalter under den arabiska rundturen återstår att se.

Fripassagerare åker som sagt av utan pardon. I går kastades Muhammed Ghannochi av i Tunis. Ben Alis gamle trotjänare kunde inte längre stå emot demonstranternas krav på utrensning av alla reliker från despotins epok. Ghannouchi försökte att med alla sorts eftergifter blidka revolutionen och gjorde stora eftergifter för att kunna behålla det viktigaste – statsrodret. Men enough är enough som den arabiska ungdomen lärt sig att både uttala och stava till.

.

Den gamle räven Muhammed Ghannouchi lyckades hålla sig kvar i regeringen i sex veckor.

.

In kommer nu i stället Béji Caïd Essebsi, en gammal trotjänare från president Bourguibas epok, . Ännu en relik från en gången tid även om Essebsi inte är insyltad i Ben Alis familjediktatur. Om han ska lyckas sitta kvar mer än några veckor krävs det konkreta åtgärder för att rensa den tunisiska staten från alla korrupta personer ur Ben Alis parti RCD som ännu sitter på höga poster runt om i landet.

Hur ser Orientexpressens färdplan ut? Ingen vet. Det är en resa i zig-zag där varje stopp är mer eller mindre oväntat. Ändå verkar ångan nu vara uppe i det tryck som kommer att krävas för att ånga in på centralstationen i Tripoli. Det finns en passagerare att hämta upp där. Inte för en resa i första klass utan som fånge i tågets kollager. Muammar Khaddafis brutala välde verkar närma sig sina sista dagar.

Oppositionen har redan organiserat en provisorisk regering i de östra delarna av landet och fäste efter fäste faller i oppositionens händer. I går togs den viktiga flygplatsen utanför Benghazi över av rebellerna och snart är Khaddafis familj och privatmilis isolerade till Tripolis centrala delar. Oppositionen i Benghazi säger att den inte vill se ett militärt ingripande från Natos sida. Det är en hållning som vi alla bör stödja.

.

Revolutionens ansikte.

.

Natogeneraler i Tripoli kommer att ha en enda uppgift – undvika ett ”maktvakuum” som det kallas i finare kretsar, det vill säga garantera att oljans flöde till utlandet inte sätts i fara eller hamnar i händerna på politiska krafter som inte vill fortsätta att lyda under Washington och Bryssel.

Lyckas Orientexpressen stanna upp i Tripoli då blir det fest och jubel i många dagar. Det är det verkligen värt. Så stora offer för att göra sig av med en tyrann av värsta sorten kräver både tid till sorg över de döda och till firande av den vunna friheten.

.

Hur många dagar till innan Orientexpressen kan flaggas in i Tripoli?

.

Men sedan bär färden vidare. Det finns stationer att besöka i Alger, Rabat och Damaskus. När rundturen en dag är över kommer vi att leva i en värld där det påstådda hotet från den arabiska världen inte längre kan ursäkta Imperiets ”krig mot terrorismen” och  låta Israel brösta sig som ”den enda demokratin” i regionen. Tvärtom kommer den sionistiska statens rasistiska ockupationspolitik att framstå för vad den just är – ett kolonialt erövringskrig mot det palestinska folket.

Leve Orientexpressen.

.

Media: DN1,DN2,DN3,AB1,SVD1,SVD2,SVD3,GP1,GP2,SVD4,SVT1,DN4,DN5,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Orientexpressen, Libyen, Revolution, Oman, Khaddafi