Historiens hjul har snurrat en hel del på hundra år.

I dag är det socialdemokraterna som sammanlagt bjuder en och en halv miljard mer än den sittande högerregeringen till den svenska militarismen. För hundra år sedan, 6 februari 1914, var det i stället de konservativa krafterna och Sveriges besuttna allmoge som i en massdemonstration med 30 000 människor i Stockholm hyllade kung Gustaf V och svensk militär upprustning när denne höll det berömda ”Borggårdstalet” och angrep Karl Staaf och hans liberala försvarspolitik.

Majestätet i full skrud på Borggården

Högern var rasande över att regeringen kapat kostnader och ställt in bygget av nya örlogsfartyg. Ungkyrkorörelsen och de konservativa hade startat var sin privata ”Pansarbåtsinsamling”. Sven Hedins bok ”Ett varningsord” trycktes 1912 ut i miljonupplaga (han blev senare i livet en av Hitlers fasta beundrare) och hans agitation blev ideologiskt bränsle för den nationella brand som tändes. Boken varnade för Ryssland och beskrev bland annat ohyggligheter under en tänkt rysk ockupation. Argumentationen från den kungavänliga sidan följde mönstret för den aggressiva nationalism som för hundra år sedan spred sig som kallbrand på den europeiska kontinenten. För Sveriges del innebar det en blandning av nationalromantik, vurm för Karl XII och panikslagen rysskräck.

Sveriges besuttna bönder och högern. Sida vid sida.

”Den 6 februari var över 32 000 personer från borgerliga partier samlade i Stockholm. Bönderna tågade landskapsvis, många i nationaldräkt, under standar och fanor, genom flaggprydda gator, upp till slottets borggård. Där förklarade ledaren Uno Nyberg inför kungen och kungahusets medlemmar som för tillfället tagit plats på en uppförd estrad, att de i en farlig tid liksom i tidig historia samlat sig omkring kungen. Anledningen var att de ansåg att tidens allvar krävde av dem att ge pengar till såväl här som flotta, och att de önskade försvarsfrågans lösning i dess helhet detta år. Han överlämnade också till kungen ett banér ”skänkt av Sveriges kvinnor”. Därefter talade Frykberg och överräckte till kungen ett av de många banden, innehållande telegrafiska instämmanden från alla delar av landet samt från svenskar i andra länder. I sitt ryktbara tal (”borggårdstalet” förmodligen författat av just Hedin)
framförde konungen sitt tack för mötet, för den uttalade försvarsviljan och för de givna vittnesbörden om stöd. Han lovade å sin sida att inte svika. Han ämnade aldrig dagtinga med sin övertygelse om vad han i fråga om värnandet av fäderneslandets självständighet ansåg rätt och nyttigt. Han delade deras åsikt, att försvarsfrågan borde behandlas i sin helhet samt avgöras nu, ofördröjligen och i ett sammanhang. Armén och flottan måste i betydande mån förstärkas. I samfällt arbete för rikets försvar skulle han söka visa vägen för att nå det gemensamma målet. ”Följen och stödjen mig därföre allt framgent! Talet följdes av hurrarop för kungen och sångerna ”Du gamla, du fria” och ”Vår Gud är oss en väldig borg”. Samma tal upprepades av kronprinsen på Slottsbacken och av prins Carl på yttre borggården för de tusenden, som inte fått rum på inre borggården.” (Från Wiki)

Socialdemokraterna med Hjalmar Branting gav Karl Staaf sitt stöd.

Två dagar senare, den 8 februari, höll Stockholms arbetarekommun  en större kraftsamling med sin motdemonstration (”Arbetartåget”), som leddes av Hjalmar Branting och samlade 50 000 deltagare. Branting och de andra motdemonstranterna ville ha mindre försvarsutgifter och att ”folkets vilja” ensamt skulle styra. Inte kungamakten. Det berättas att Stockholms borgmästare Carl Lindhagen ropade slagordet ”Leve Republiken!” där han gick i leden. För det fick han senare böta hundra kronor.

Några år tidigare hade arbetarrörelsen varit en drivande kraft när det gällde att stoppa Oscar II och hans tänkta invasionsplaner för Norge.

Nåväl, det drar ihop sig till val i vårt nya sekel och den traditionella arbetarrörelsens klassiska paroller om ”Social upprustning – Militär nedrustning” hittar man bara i historiska arkiv. Vid partiledardebatten för någon tid sedan anklagade Annie Lööf Miljöpartiets Gustav Fridolin för att ha ”en maskros i gevärspipan”. Stefan Löfvén och socialdemokratin svarar med att ladda med skarp ammunition.  Vi får se hur det blir när det hettar till i valrörelsens slutskede. Vem vet? Det kanske blir så att Carl XV1 Gustav håller ett modernt borggårdstal där han sluter upp bakom Stefan Löfvén?

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, militarism, Borggårdstalet, ARbetartåget, val 2014,