”En tankesmedja där idéerna ska glödgas röda mellan hammare och städ!”

Femtioårskalas i Stockholm

Image may contain: 9 people, people sitting, table, crowd and indoor

En del av vår middagssällskap. Foto Gus Kaage.

I helgen som gick var det socialistisk storsamling på ABF-huset i Stockholm. Vår rörelse samlades för att både fira och se tillbaka på de femtio år som har gått sedan en svensk sektion av den Fjärde Internationalen bildades i Sverige.  Samtidigt var det också ett nödvändigt scenbyte för hur vi ska leva med och föra våra idéer, vår tradition vidare.

Vi lägger nostalgi och gammal, långvarig kärlek bakom oss. Vi försöker helt enkelt inte längre att skapa ”ett eget” helt nytt och självständigt socialistiskt parti, det försöket har helt enkelt gått i stå. Att jobba i och skylta med ”en egen butik”, samtidigt som vi konstaterar att de förutsättningar internationellt och nationellt som vi under åren förväntat oss inte har infriats, vore orimligt.

Vare sig djur eller människa stannar kvar i marker där allt friskt till sist torkar ut och förtvinar.

Därför ombildades Socialistiska Partiet till den bredare idéströmningen Socialistisk Politik. Om man så vill kan våra nya organisationsform kallas för en tankesmedja. En tankesmedja där idéerna ska glödgas röda mellan hammare och städ!

Våra medlemmar kommer nu, som under alla tidigare år, att verka i människors vardag, att efter förmåga bygga breda, stridbara sociala rörelser.  Partipolitiskt är eller kommer många av oss att vara medlemmar i Vänsterpartiet. Inte för att vi från en dag till en annan har blivit politiskt överens med detta partis alla beslut. För att inte tala om dess historia. Nej, långt ifrån. Men vi ser samstämmighet i många frågor och vi ser många, många tusen medlemmar i partiet som vill bli av med den härskande kapitalism som så illa plågar vår jord. Medlemmar som oftast dra lasset åt samma håll som oss själva och som likt oss själva drömmer om att göra slut på den ordning där finanskapital och militarism styr över vår framtid. Vi vill att våra idéer ska verka i denna miljö. Befrukta och befruktas.  Inte minst vill vi att marxismen i bred mening som ett sätt att analysera och förstå världen ska utvecklas.

Vi går inte ”på fisketur” i Vänsterpartiet. Vi kommer inte att vara där för att kasta ut nät och dra hem en fin fångst och sedan på nytt försöka med en ny och större partibildning.  Vi vill i stället, i all blygsamhet, vara med och bygga Vänsterpartiet starkare, vi vill tillsammans bygga ett socialistiskt massparti.  Inte minst vill vi att partiet till skillnad från i dag ska kunna vinna större organisatoriska insteg bland landets löntagare.

Vår tidning Internationalen blir inte förment ”oberoende socialistisk” utan fortsätter att vara ett husorgan för vår rörelses värderingar. Naturligtvis med en relativ, redaktionell självständighet.

Vi organiserar oss själva och våra diskussioner kring tidningen och dess ställningstaganden och vi fortsätter att organisera oss själva i Fjärde Internationalen.  Den International, bildad 1938, där det i dag snarare är regel än undantag att sektionerna i olika länder finns i och där som en kämpande del av bredare partiströmningar.  Som i Spanien, med Podemos, Danmark med Enhedslistan, Frankrike med Nouveau Parti Anticapitaliste (NPA), Portugal med Bloco de Esquerda eller i Bernie Sanders kampanjer. Det är exempelvis bara tre år sedan våra kamrater i Storbritanniens Socialist Resistance beslöt att överge partiprojektet Left Unity för att i stället arbeta i Labour och då självklart i dess mycket breda och brokiga vänsterflygel.

Fjärde Internationalen av i dag är självfallet inte den International som alla arbetande människor och utsatta folk skulle behöva. Det är en samverkan, en idégemenskap för kämpande internationalism. Organisatoriskt svag, men en ständigt frisk källa där vi kan ta del av andras erfarenheter och de historiskt så viktiga programmatiska erövringarna från förr.  De nationella sektionerna är inte heller kasperdockor utan helt självständiga när det gäller sina färdvägar.

Det var i detta sammanhang och med dessa beslut bakom oss som samlingen i Stockholm blev till en fest med tal, minnen, möten, mat och dryck, sång, musik, teater. Med många kramar och en hel del rörda människor. Men samtidigt inte bara ett avslut med knutna nävar när vi sjöng Internationalen utan också med mycket glamm och många förväntningar i och med övergången till en ny, om än bredare gemenskap.

Under sammankomsten var det min lott att sammanfatta bakgrunden till sektionsbildandet då för femtio år sedan. Av nödvändighet en mycket, mycket kort sådan, med en del färg från den tiden. Stommen till min berättelse har jag lagt ut nedan.  Själva anförandet gjordes naturligtvis ”på fri hand” men det mesta var nog med. Annat kom till. Bara att läsa om den tid som var:

Image may contain: one or more people

Äntrat talarstolen. Det var ett tag sedan… Foto Gus Kaage

Socialistiska Partiet 50 år

Så är det femtio år sedan, som Revolutionära Marxister, RM, under den tredje helgen i december, 1969, bildades som en svensk sektion av den Fjärde Internationalen.

Beslutet fattades alltså under den ”Orkanernas höst” som den stilfullt döptes till av SMHI.  Inte för att vår lilla sammankomst lyckades röra upp himmel och jord utan för att förödande orkaner då drabbade landet.

Vi var väl sjutton, kanske arton kamrater, som var med i diskussionerna och fattade våra viktiga beslut i en möteslokal på Vasagatan i Göteborg. Under hösten hade vi haft en större konferens i Stockholm och där bildat en lösligare organisation.  Men en del av deltagarna där var tveksamma när det väl gällde själva sektionsbildandet, alltså anslutningen till Fjärde Internationalen, även om vi i övrigt var överens i mycket. Kamrater som sedan återkom till en gemensam organisation i samband med RMF:s bildande 1971.

Att en svensk sektion föddes just denna kuliga helg var ingen tillfällighet. Nedkomsten berodde vare sig på stormarna eller några nycker i dagspolitiken. Bakgrunden för vår lilla politiska organisation var väl egentligen densamma som för alla andra politiska idéer som genom historiens lopp fått fäste i Sverige. Helt enkelt stora och samverkande, helt omvälvande internationella rörelser.

Bland geologer har man en underdisciplin som kallas plattektonik där man studerar inbördes drift i de plattor som finns över hela vår jordskorpa och som orsakar jordbävningar och tsunamis. Det stormar inte bara ovan jord.

I ekonomin och politiken ser vi på samma sätt hur större förändringar på olika nivåer i samhället kan samverka eller mötas i konfrontation. Vid vår grundningskonferens pratade vi om detta med fina låneord från franskan, om dialektiken mellan världsrevolutionens olika sektorer och då var det självfallet främst de stora världshändelserna från året innan, 1968, som var i fokus.

Först fick vi i början av detta år se hur vietnameserna i sin nyårs- eller TET-offensiv demonstrerade för en hel värld att en av jordens fattigaste nationer nu kunde gå från gerillaaktioner till att i regelrätta militära offensiver möta den rikaste, alltså Indokinas ockupationsmakt, USA.

En dag efter att Têtoffensiven inletts, den första februari, skjuter sedan Saigons polischef en fånge från FNL, på öppen gata, på nära håll och rakt in i pannbenet…

Det vidriga övergreppet filmades och visades gång på gång i TV-apparater världen över.  Pentagon hade på den tiden ännu inte fattat att de vid sina krig skulle bädda in alla journalister och ta kontroll över vad dessa kan skildra.  I Sverige hade vi fortfarande bara en enda TV-kanal. Bara en enda skärm i varje familj och alla svenskar såg på samma program.

Kväll efter kväll kunde vi i nyhetssändningarna se dramatiska bilder och filmer från USA:s angreppskrig. Det vi fick se var ”Demokratins barbari”. En upplevelse som givetvis oerhört många sedan tog med sig i diskussioner till jobbet eller plugget på skolor och universitet.  Själva minns jag från året innan alla upprörda sena kvällars diskussioner och agitation på den minutläggare i Stockholms skärgård där jag var stationerad som värnpliktig röjdykare. Runt en ständigt flimrande pytteliten TV nere i vår trånga, svettiga ruff ombord raserades alla de illusioner om Världens största demokrati som vi burit med oss hemifrån.

För övrigt ledde mitt eget uppvaknande med politisk munhuggning under denna tid samt en vägran att gå Högvakten vid Slottet till en del straffkommenderingar samt till att jag efter värnplikten i ett brev kort och gott meddelades att jag avförts från rullorna, liksom alla kommande repövningar. I stället hade jag krigsplacerats i ett värn ute på en liten enslig kobbe i Göteborgs Södra skärgård…

Krigen i Indokina fick stora utrikespolitiska konsekvenser för Sverige och förändrade miljoner svenskars tidigare väldigt naiva USA-vänliga hållning. 21 februari 1968 hölls ett fackeltåg i Stockholm mot USA, arrangerat av Svenska kommittén för Vietnam. Kommittén hade bildats bara några veckor tidigare, huvudsakligen av några socialdemokratiska intellektuella.  Det hade blivit allt tydligare för allt fler att USA:s krig inte var ett rättfärdigt sådant utan ett kolonialt övergrepp. Men det var också ett politiskt motdrag till det DFFG som bildats 1967 och blivit en liten, men ändå oerhört energisk och viktig politisk rörelse i Sverige.  Utspelet var därför också ett sätt att inte mista upprörda SSU:are.

I tåget gick Sveriges unge utbildningsminister Olof Palme, sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Moskva. Även här fick bilder stor betydelse. Fotografier av de båda kablades ut över världen och ledde till svåra diplomatiska slitningar mellan Sverige och USA. Ordningen skulle inte helt och hållet återupprättas förrän efter mordet på Palme då Vita Huset skyndsamt passade på att bjuda in den nye statsministern Ingvar Carlsson till Vita Huset…

Några månader senare, samma turbulenta år, chockades vi av mordet på Martin Luther King. USA var inte bara inblandat i ett imperialistiskt krig. Även på hemmafronten rasade demonstrationer och kravaller. I det som sades vara demokratins hemland var svarta människor fortfarande inte fullvärdiga medborgare.

Även i Sverige fanns en stark rörelse mot rasism.  Vilket visade sig den 3 maj, 1968, när busslaster med demonstranter svängde in i den skånska tennisorten Båstad. En Davis Cup-match mot den vita rasistiska diktaturen Rhodesia hade väckt frågan om hur stora eftergifter en stat som kallar sig demokratisk kan göra i sportens namn. Den Vita sporten blev i Båstad till en match om svarta människors rättigheter.

Samma dag gick studenter vid Nanterre och Sorbonne ut på gatorna, initialt för att protestera mot Vietnamkriget, men också med radikala krav på revolution i landet och inom universitetsväsendet. Polisen gick till våldsam motattack och demonstrationerna urartade i regelrätta belägringar av stora delar av Paris.

Kravallerna följs av en generalstrejk med tio miljoner arbetare som ifrågasätter sina sociala villkor, men också produktionens hierarkiska, auktoritära organisering och den franska statens stora brist på demokrati.

För oss som samlades på Vasagatan för femtio år sedan var alla bilder och berättelser från upprorets Frankrike av en enormt stor betydelse. Den europeiska arbetarklassen hade åter tagit plats på scenen och detta på ett oerhört spektakulärt sätt.  Även den lekfulla kultur som fanns med i revolten fascinerade. Själv blev jag oerhört förvånad över att för första gången, även i svensk press, läsa om att det fortfarande i vårt Europa ännu fanns en levande marxistisk rörelse mitt i den omfattande revolten.

Det jag bara läst om i alla tjocka historieböcker om Oktoberrevolutionen fanns fortfarande som en, om än en liten, men kämpande idéströmning.

Den 8 maj, alltså i samma månad, bildas Grupp 8 som kom att verka genom seminarier, demonstrationer och tidningen Kvinnobulletinen. ”Det privata är politiskt” var rörelsens mest kända paroll och innebörden av detta viktiga slagord när det gäller våra kön anammades av oss som var med på den tiden. I vart fall försökte vi att ta till oss denna aspekt av demokratin.

I slutet av sommaren kom så nästa konfrontation. Försöket till ”en socialism med mänskligt ansikte” krossades natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 då Tjeckoslovakien invaderades av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Under invasionen rullade mellan 5 000 och 7 000 stridsvagnar in på tjeckisk mark. De följdes av flera hundra tusen soldater.

Pragvåren blev till höst och sedan vinter. I april 1969 dumpades till sist reformförsökets ledare Alexander Dubcek och Moskva föste in ”diktaturens kreatur” i sina bås, nu ledda av Gustáv Húsak.

Vi fick här än en gång bekräftat att stalinismen, diktaturerna i Sovjet och dess satellitstater, inte på något sätt kunde göra anspråk på arvet från vare sig Oktoberrevolutionen i stort eller den tidens ryska bolsjevikparti.  Dessa stater och deras kommunistiska partier representerade inte någon enda variant av så kallad ”realsocialism” (ett av de värsta ord jag vet) utan de var kort och gott representanter för kontrarevolutionära partidiktaturer.  En parasitär byråkrati, ett socialt skikt, vars medlemmar levde av och förslösade den samhälleliga produktionsordning vilken skapats av Oktober.

Vår grundningskongress, året därpå, kom sedan att inramas av Den stora gruvstrejken uppe i de svenska malmfälten.  Den inleddes bara två veckor före vår sammankomst på Vasagatan.

Klasskampen levde även i Sverige, den långa politiska stagnationen och apatin under efterkrigsåren var bruten, och på samma sätt som med Vietnamkriget hjälpte TV till med att sprida en förståelse av det enorma som skedde där uppe i norr. TV 2 var helt nystartad och det visade sig snabbt att de socialdemokratiska makthavarna ännu inte hunnit med att få till strama tyglar och skygglappar på den helt nya redaktionen. Vi fick se massor med direktsändningar från den två månader långa, vilda och olagliga konflikten. Från strejkkommitténs demokratiska stormöten och från demonstrationer. Ett bra sätt i dag att förstå djupet av konflikten och den breda konflikten i samhället är att påminna om att det samlades in sex miljoner kronor till strejkkassan. I dagens penningvärde 51 784 000 kronor.

Vi i RM:s lilla grupp i Göteborg fick en unik möjlighet att redan från start ta en plats i detta solidaritetsarbete genom våra kontakter med den lilla grupperingen Fria Fackföreningsfolket (FFF). Jag hade via nära vänskap med initiativtagaren, metallarbetaren och agitatorn Bertil Johansson, blivit redaktör för dess blygsamma lilla stencilerade tidning.  När så FFF gick med i Göteborgs lokala solidaritetsgrupp för gruvarbetarna fick vi vara med och arrangera ett stort opinionsmöte på Folket Hus och fick på så sätt flera goda direkta kontakter med strejkledarna. Jag minns mest legendaren Elof Luspa som på kvällen, vid en fest sent om natten uppe i Biskopsgården efter mötet såg till att vi fick smaka på läcker fjällripa. ”Det här kallar vi strejkripa”, sa Elof. ”En bonus som den stängda gruvan bjuder på…”

Sammanfattar nu till sist det som framförallt förenade oss som grundade vår rörelse för femtio år sedan. Ja, då var det kämpande internationalism!   Demokrati i arbetarörelsens egna organisationer! Demokrati i styret av de vi fria samhällen vi kämpade för. Samt demokrati mellan nationer, etniciteter och kön.

Vår socialism var inte då och är inte nu tudelad. Vi säger inte Socialism och Demokrati. Vi säger bara socialism!

 

 

 

Om Göran Therborns tacktal för Leninpriset 2019

Läst och funderat över Göran Therborns tacktal i samband med att han tog emot Leninpriset 2019.

Detta därför att jag har stor respekt för Göran Therborn. Under de många år som hunnit gå förbi har jag fått mig mycket till livs med hjälp av det jag tillägnat mig genom hans arbeten. Hans senast bok, ”Kapitalet, överheten och alla vi andra”, var en pärla och har som sådan lyst upp i den politiska debatten. Vilket gör att jag förvånats över en del av hans historieskrivning.

Hans utgångspunkt i den lilla historiska tillbakablick, vilket tacktalets format tillåter, hans tes om de två stora dialektiska processerna i vårt förra sekel, den kan jag helt och fullt instämma med:

”1900-talets revolutioner och sociala omvälvningar drevs fram av två stora dialektiska processer, där systemets utveckling drev fram och förstärkte sin motståndare. Den ena var industrikapitalismen, vars utveckling skapade industriarbetarklassen, koncentrerad och exploaterad i Petrograd. Ryska revolutionen var den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott, men samma dialektik kunde också flyta långsammare och bredare. I Västeuropa nådde industriarbetarklassen sin största omfattning, sin starkaste ställning på arbetsmarknad och arbetsplatser och i politiken åren om kring 1970.

1900-talets andra stora dialektik var den moderna kolonialismens. Den stoppade ekonomisk utveckling i länder som Indien och Kina, men den gav också ett utbildat skikt en inblick i idéer om nation, folkstyre och emancipation. Nationella befrielserörelser uppstod som kom att genomföra en världsomspännande avkolonisering.”

Men när han, i och för sig i mycket knappa ordalag, ska berätta om hur det gick för ”den industrikapitalistiska dialektikens stora revolutionära utbrott” efter Oktoberrevolutionen. Ja, då är jag inte alls med:

”Lenins kritik av Stalin är välkänd, men det diskuteras fortfarande i vad mån i den monstruösa staliniseringen av kommunismen fanns gener från Lenin. Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. Sedan är det en annan sak, att Lenin som tänkare och politiker kan påminna nutida läsare för ofta om Hans Rosling, ”Jag har rätt, du har fel”.

Här sparkar jag bakut!  ”Den kommunistiska traditionen” levde definitivt inte kvar under stalinismen! Inte i vart fall den som genomsyrade den Oktoberrevolution som störtade det ryska tsarväldet. ”Den kommunistiska tradition” vilken väckte sådan entusiasm hos en stor del av världens arbetarrörelse, under låt säg de första tio åren av den ryska revolutionen, gick under i en politisk kontrarevolution där alla dess gener till sist dog ut med nackskott under 1930-talets ryska terrorvälde, det förra seklets Thermidor.

En mäktig, i grunden ett konservativt partiskikt med makt och privilegier inom parti, folkrörelser, industrin, militären, säkerhetstjänster som NKVD, i jordbruket och alla existerande lokala maktorgan utrotade all kritiskt tänkande, all marxism värd namnet, och upprättade sin egen hänsynslösa diktatur – inte minst över arbetande människor.   Tidigare föregångare inom den bredare marxistiska rörelsen, som Marx, Engels och Lenin, förvandlades till ”marxist-leninistiska” gudar eller helgon i den stalinistiska liturgin. Anföranden och tal blev till mässor. Inte minst Stalins egna tal och skrifter är så uppenbart influerade av hans år först i hemstadens prästskola och sedan under en tid vid det ortodoxa prästseminariet i Tbilisi.  Långa, ofta meningslösa litanior. Partiets förebilder blir stiliserade, skönmålade ikoner. Dess motståndare inom partiet egentligen gudsförnekare, men kallas i detta nya sammanhang för kontrarevolutionärer…

Jo, visst, Therborn själv använder starka ord när han beskriver det hela: ”den monstruösa staliniseringen av kommunismen”. Men det är ingen analys vi får till hands, han ger läsarna ingen förståelse av det som skedde och varför det blev så. Han hoppar över det faktum att en viktig del av den dialektiska processen bröts. Under den politiska kontrarevolutionen tystades de vackra sångerna från Oktober på allt frihetligt politiskt innehåll.

De nya egendomsförhållandena var kvar, i den meningen var det inte en ekonomisk kontrarevolution.  Men den lika skoningslösa som brutala terrorn över människor deformerade givetvis också alla sociala relationer och kulturella sfärer vilket skapade militära organisationsformer i arbetet.

Denna brist på analys leder så till minst sagt några vådliga märkvärdigheter:

”Klart är i alla fall att i den kommunistiska traditionen fanns så mycket annat än stalinism att rörelsen efter Stalins död frambragte en hel rad demokratiska socialister som ledare, Enrico Berlinguer, Luís Corvalán, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov, Chris Hani, C H Hermansson, E.M.S Namboodiripad m fl. ”

Här är givetvis inte plats för en biografi över de människor som Therborn listat. Men jag vill understryka att det gemensamma för dem är att de alla, var och en på sitt sätt och efter förhållandena i sina respektive länder, inte var formade ideologiskt i Oktobers anda utan att de alla i decennier i stället vallats in med en repressiv, despotisk antimarxistisk skolning i politiken. Varje människa formas inte bara av sina olika facetterade personligheter utan var och en av oss agerar givetvis också efter de samhälleliga förhållanden som är vid handen.

I Sovjetunionen var de medlemmar av en privilegierad social kast, ett monstruöst byråkratiskt skikt, kadrer i ett parti där den inre demokratin utplånats av bortstötning, utrensningar, fångläger eller bara nackskott i någon av NKVD:s  källarhål ( KGB:s föregångare,  länge ledd av Lavrentij Berija).

I andra länders så kallade kommunistiska partier var de vasaller till terrorstyret i Sovjetunionen.  Inte minst politiskt. I exempelvis Tyskland, där KPD ända fram till 1933 var den Tredje Internationalens (helt deformerad efter sina första år) största parti utanför Sovjetunionen, innebar den kompletta vansinniga ultravänsterpolitiken gentemot socialdemokratin, vilken sågs som socialfascister, att den enda möjligheten att förhindra Hitlers maktövertagande, en proletär enhetsfront, gick om intet. En historisk tragedi som givetvis var ett av de viktigaste skälen till att den ”revolutionära dialektiken i Västeuropa”, med Therborns egna ord: ”kom att flyta långsammare”.

Den dialektiska revolutionära utvecklingen i Sovjetunionen, vilken Therborn beskrivit och som jag håller med om, fortsatte under stalinismen, i och med att de konservativa skikt vilket monopoliserat makten själva var materiellt beroende av den nya stat som brutit med den internationella kapitalistiska marknaden genom att upprätta en åtminstone primitivt planerad samhällsekonomi.  Men urkraften i den historiska rörelsen, det proletariat som försökt att nå sin befrielse under Oktober, den var bruten.

Det var inte arbetande människor i stad och på land som tagit makten, ledningen för politiken och ansvaret för den nya produktionsordningen och sina liv.  Revolutionen hade degenererat och kom i stället att styras av en byråkratisk kast av partimedlemmar. Definitivt inte av en ny klass, ingen självsäker bärare av nya samhälleliga produktionsförhållanden.

Men världens övriga kapitalister var inte nöjda med att de ryska arbetarna var borta från makten.  De ville att arbetarna även i dessa länder skulle arbeta åt dem själva! På grund av den nya ekonomins ordning, levde Sovjetunionen hela tiden i en oförsonlig motsättning till Västvärldens och Japans marknadsekonomier, till deras aggressiva och hungriga imperialistiska stater, och fick utstå både förödande blockader, sabotage och krig. Inte minst Hitlers operation Barbarossa då 4.5 miljoner man från axelmakterna gick över den 2 900 km långa gränsen till Sovjetunionen för att göra slut på ”de ryska hunnerna eller judebolsjevikerna”.

Sovjetunionen överlevde Andra världskriget och intog som segrare Riksdagshuset i Berlin. Man lyckades också med bedriften att bryta USA:s monopol på atomvapen.  Men under efterkrigstiden, alltifrån Folkupproret i det nyskapade, redan från början så politiskt deformerade Östtyskland 1953 fram till Berlinmurens fall 1989, blev det allt tydligare att sovjetstaternas ekonomiska ordning, med en degenererad planekonomi utan demokrati, inte kunde överleva de kapitalistiska ekonomiernas väldiga konkurrenskraft.  Deras allt högre produktivitet och varuproduktion.  Sovjetunionens krigsekonomi med dess då nödvändiga militarisering av planekonomin kunde få slut på Hitler och kommendera fram egna atomvapen. Men systemet klarade sedan inte av att få fram de varor och de friheter som människor ville ha. Avskaffar vi marknadens konkurrenskraft utan att ersätta den med demokratisk makt och kontroll uppifrån och ner i den socialiserade ekonomin går den senare oundvikligt under.  Olika ”marknader” kan spela en viktig, fruktbar roll.  De kommer att behövas. Men deras brutalitet, hänsynslöshet och blindstyre för vad som ska göras för att vi ska ha en bra värld, ska definitivt underordnas demokratiska, politiska beslut. Vi ska gemensamt ha makten över alla stora kreditflöden.

Ledarna i efterkrigstidens stalinistiska stater och partier kunde naturligtvis inte överleva politiskt på samma sätt som sina forna så brutala partikamrater och mentorer. Var och en på sitt sätt, i sina respektive samhällsformationer och olika begåvningar, fick de pröva alla möjligheter för att rädda vad som kunde räddas undan stalinismens dödsbo. En del klarade inte av att i tid vända sina kappor, som rumänen Nicolae Ceaușescu vilken själv sköts ihjäl av en upprorisk arkebuseringspatrull.  Men många, mer flexibla och kreativa poststalinister kunde rädda kvar sig själva. En del blev nyrika oligarker. Andra försökte förlänga sina politiska projekt genom olika ideologiska övergångsformer. Bort från stalinismen och in i olika projekt som ”vänstersocialistiska folkpartier”, ”eurokommunism” eller rätt och slätt bara socialdemokrater.   Vart och ett kan värderas för sig. Men, ingen av dem kan befrias sina långa svarta skuggor från tiden som en del av den stalinistiska världsrörelsen, och de blev definitivt inte heller ledare för en socialistisk arbetarrörelse.

Nej, de var människor på flykt undan det förflutna.  De undkom på olika sätt. Men ingen av dem gjorde upp med sitt långa politiska förflutna i den stalinistiska världsrörelsen. Ingen av dem återknöt heller till Den ryska revolutionens ”kommunistiska tradition”.  I bästa fall lånade de olika nyuppsydda klädedräkter från den socialdemokrati som Vladimir Lenin, LeoTrotskij, liksom våra svenskar Ture Nerman och Zeth Höglund, så kategoriskt tog avstånd ifrån på den historiska fredskonferensen i Zimmerwald,  nära Bern i  Schweiz 1915.

Det var den Andra Internationalens stöd för de egna kapitalistklassernas krigsrustningar vid Det första världskrigets utbrott och därmed svek mot arbetarrörelsens internationella samhörighet och solidaritet som gjorde då en fortsatt politisk samlevnad omöjlig.

De namn vilka Therborn listar, som Enrico Berlinguer, Alexander Dubcek, Michail Gorbatjov och C H Hermansson var inga ”demokratiska socialister” med förmågor att återknyta till ”den kommunistiska traditionen” under Oktober.  De letade efter överslätande undanflykter och ursäkter.  De fungerade inte som bryggor mellan två epoker utan oftast mer som vågbrytare och spärrar mot de nya generationer som stormade fram under 1960-talet. De var inga profeter vilka fick nya generationer att gå tillbaka och granska arbetarrörelsens historia för att på så sätt återknyta till en kritisk, revolutionär marxism.  Givetvis som för så många andra av oss, med andra goda personliga kvalitéer på det ena eller andra sättet. En del kom, likt Alexander Dubcek, att påverkas av upprorsrörelserna mot stalinismen och kunde visa både personligt mod, en plötsligt rest ryggrad samt ansvar för människor och inte bara sin egen framtid. När man rensar ut de politiska liken från garderoberna behöver man inte heller ta med och begrava dem som lyckades med konststycket att överleva sin egen Thermidor. Men de ska inte heller befrias från sitt förflutna.

Här är inte utrymme för att mer noga behandla var och en av dem. För den som vill och har tid länkar jag nedan via en egen tidigare blogg till en artikel i Göteborgsposten där jag tar med CH Hermansson vars gärning till en del granskas i liten revy över VPK:s  oförmåga att just bryta med stalinismen.

Jag tar också med en länk till en tidigare blogg om Jan Myrdals plats i den tid som gått.  För mig, som för så många andra i min generation, var han under 1960-talet och en bit under 1970-talet, en viktig banbrytare för en helt ny syn på världen.  Hans ofta lysande skriftställningar och krönikor i först Stockholms-Tidningen och sedan Aftonbladet betydde oerhört mycket för tiotusentals unga läsare eftersom de gav oss en förståelse för först Frankrikes och sedan USA:s krig i Indokina.  Vi fick nya referenser, andra källor att granska. Vi upptäckte att det pågick imperialistiska krig och att Sverige på många sätt var medansvarigt. På gatorna ropade vi: ”Tage och Geijer- Nixons lakejer”.

Jan Myrdal själv var som ideolog och politiker en produkt av efterkrigstidens stalinism. Han föddes 1927 och gick som sextonåring 1943 med i Sveriges Kommunistiska Ungdomsförbund (SKU), ungefär samtidigt som Andra världskriget vändning vid slaget om Stalingrad. Under sena 1940-talet och 1950-talets första år formerades han ideologiskt och kom att för alltid fossileras politiskt genom  den traditionella skolningen i det stalinistiska världslägret där han fostrades till en ideologisk fotsoldat i tjänst hos den ryska kontrarevolutionen.  Vid Stalins brytning med Gosip Tito och hans jugoslaviska kamrater 1948 var det exempelvis en självklarhet för Myrdal att ta ställning mot ”titoismen” eller ”trotskismen” i det Jugoslavien där de partisaner som besegrat både nazister och reaktionära egna rojalister under sitt försöka att få folkförbrödring på Balkan också ville ha en relativ självständighet i relation till Moskva. Politiskt verkade han i SKU och Demokratisk ungdom och arbetade internationellt för Världsungdomsfestivalerna i Budapest 1949, Östberlin 1951, Bukarest 1953 och Moskva 1957. Han var placerad i DUV:s sekretariat i Budapest 1953.

Hans försök till uppbrott från stalinismen kommer efter Stalins död 1953 och under den tid som ”världsrörelsen” imploderar.  Han tar ställning till de kinesiska ledarnas kritik av den nya reformismen i Sovjet och likt dem gör han sedan en ideologisk amalgam av den gamla stalinismen tillsammans med allt vad som sedan kommer att bjudas av de kinesiska kamraterna.  Symboliken kan vi se i att han 1956 fördömde upproret i Ungern. 1968 hade han  däremot  definitivt vänt sin kappa bort från Moskva och öppnat upp den mot Öst-Asien och fördömde i likhet med KKP Sovjets invasion av Tjeckoslovakien…

Det mest patetiska med Jan Myrdal är den myt han själv odlar om ”att vi måste gå till läggen”. Vi ska själva ta oss igenom de tjocka böckerna, alla arkiven och försöka ta reda på vad som händer i vår värld och hur historia ser ut.  Patetiskt därför att han själv aldrig gjort detta.  I hans bibliotek är det massor med tomma rader, hela hyllor.  I hans ymniga skriftställning finns inga referenser till all den oerhört omfattande litteratur som på olika sätt och från olika perspektiv granskat den historiska stalinismen. Myrdal har gett sig in i skarp polemik, ofta lyckat sådan, med borgerlighetens historieskrivning. Men aldrig tagit itu med den stalinism som var en kontrarevolution mot allt vad man kan kalla för ”en kommunistisk tradition”.

Därför är jag inte alls överens med Therborn om att cementera fast Jan Myrdal som nära nog en ideologisk ledfyr högt där uppe på ett torn mot himlen. En som kastat ljus över den svarta natthimlen i övrigt. ”En av Nordeuropas stora intellektuella i vår tid”, skriver han. Låt vara med ett tillägg om att han ”ofta varit oense med honom”. Jag gör ett helt annat bokslut. Med Myrdals betydande positiva roll i svensk politisk debatt under de första åren, då när Vietnamkriget blev närvarade på våra flimrandeTV-skärmar och i vårt allmänna medvetande, med detta som ett lysande undantag förmedlade han i stället under alla sina aktiva decennier en lögnaktig historieskrivning av både arbetarrörelsens historia och dess nutid.  Visst var han och är en intellektuell.  En dåtidens ”ungdomens förförare” med sitt ibland bländande språk. Som sådan en intellektuell som bidragit till att demoralisera och desillusionera så många av sina tidigare beundrare.

Jag vet att Göran Therborn ofta varit inte bara ”oense” med Myrdal. Han själv verkar och har verkat som en alltid levande marxist och som sådan är han och har varit en stor tillgång både för mig och för andra.  Som marxist har han verkligen varit riktigt, riktigt djupt politiskt oense med stalinisten Myrdal.  Varför då dessa onödiga utvikningar i ett litet tacktal?

http://kildenasman.se/2016/11/04/om-vansterpartiets-historia-kan-man-skilja-sig-fran-en-makemaka-som-redan-dott/

http://kildenasman.se/2013/03/17/var-jan-myrdal-asa-linderborgs-stora-politiska-ungdomskarlek/

 http://www.leninpriset.se/prisutdelning/goran-therborns-tacktal/?fbclid=IwAR1fsDhdFE3OzOzcBVXFPt69SdAxKZJdPJvgMj6y1Qg5igZkNv_lFFykpck

 

 

 

 

 

Om Vänsterpartiets historia. Kan man skilja sig från en make/maka som redan dött?

Ungefär samtidigt med CH Hermanssons bortgång mitt i vår vackra högsommar hittade jag ett lika skrynkligt som gult tidningsklipp i en låda med gamla tidningar som jag tänkte ha till att tända med i vår vedpanna. Det var en debattartikel i Göteborgsposten som jag skrev i januari 1990.

Min omläsning där ute i pannrumet kom ungefär samtidigt som jag under några dagar hade sett hur Vänsterpartiet av i dag i samband med minnesord över sin legendariska ledare rekonstruerade sin – och hans – historia på ett sätt som inte stämde med partiets verkliga historia.

Först tänkte jag att med en gång skriva en kommentar. Men ville samtidigt inte fokusera en sådan kritik vid C H Hermanssons person. Dessutom kunde det anstå till en tid efter jordfästning och minnesstunder.

Men i dag, den 4:e november, på dagen sextio år efter Warszawapaktens invasion av Ungern då det folkliga upproret mot stalinismen krossades, tränger dessa tankar på igen. I gryningen då för sextio år sedan inleddes Operation Virvelvind med att sovjetiskt flyg och artilleri bombade Budapest. Ledaren för den nya ungerska regering som bildats 26 oktober, Imre Nagy, kunde höras i radion redan 4.20  om morgonen. Men hans tal bröts. Därefter sändes bara SOS-signaler ut för att avbrytas 8.15 då radiostationen togs över av Röda Armén.

Den ofullbordade politiska revolutionen i Ungern beräknas ha tagit 3 000 civila liv. 200 000 ungrare fick fly sitt hemland. 22 000 andra dömdes för ”förräderi”. 13 000 fängslades och flera hundra andra avrättades. Upprorsledaren Imre Nagy, en av de viktigaste ledarna i det Ungerska Kommunistpartiet, först premiärminister 1953-55, sedan under några veckor också premiärminister för den självständiga nationella regeringen, avrättades genom hängning.

Civila som ser på en av de stridsvagnar som förstördes

Det skulle ta många decennier innan denna världsrörelse var söndrad i bitar. Ja, till bara grus. Men redan här rämnade den stalinistiska världsrörelsen i sina grundvalar, sprickor slogs upp och stora block föll bort. Det brittiska Kommunistpartiet förlorade exempelvis en tredjedel av sina medlemmar. Där som på många andra håll demoraliserades och passiviserades också många hängivna anhängare. I Italiens Kommunistiska Parti, med nära en och en halv miljon medlemmar, förkastade en betydande minoritet partiledningens uppfattning om att det i Ungern bara handlade om att ett band med kontrarevolutionärer som slagits ner.  Med Giuseppe Di Vittorio, ledaren för den stora kommunistiska fackföreningscentralen CGIL, som sin kanske främsta företrädare.  I dag existerar inte längre detta det stoltaste och största av den tidens kommunistpartier. Konvulsionerna sargade alla världsrörelsens delar. I en del länder bara med tapp av medlemmar, i andra som i Norge och Danmark, med utbrytningar och bildandet av nya socialistiska folkpartier.  I andra rubbades inte mycket utåt, som för SKP/Vpk:s del, men den ideologiska upplösningen satte fart. Inte minst kopplades Chrusjtjovs tal på den tjugonde partikongressen den 24 februari 1956, där han hade tagit avstånd från personkulten efter Stalin och dennes terror mot de sovjetiska folken, nu samman med den terror som skett mot Ungerns folk.

Men stämmer då den historieskrivning som finns i Jonas Sjösteds minnesord över C H Hermansson.  Var det så här Vpk omvandlades från ett stalinistiskt parti till ”ett modernt vänstersocialistiskt parti”?  Hade den långlivade puppan med det hårda skalet av stalinism verkligen blivit till en vacker fjäril redan 1975 när C H Hermansson lämnade över till Lars Werner?

Bröt Vpk verkligen med Sovjetunionens och övriga östeuropeiska länders kommunistpartier redan under 1960- och 70-talen?

Knappast. Sanningen är att Vpk aldrig bröt med dessa partier. Man kan inte skilja sig från sin maka/make om hen redan har dött. På samma sätt kan man inte bryta med partier som upplösts i intet.

Det var om detta jag skrev i Göteborgsposten då i januari 1990 när Vpk till sist fann sig vara ensamt i världen. Vilket givetvis öppnade nya möjligheter. Tidningsklippet är gulnat, men om än med en del vändningar som hörde dåtiden till, menar jag nog att det är värdefull läsning även i dag.

Varför är detta viktigt? Jo, enligt min uppfattning var det aldrig en kritisk marxism som då upprättades i det parti som nu tvingades att ta sig fram på egen hand. Oviljan att verkligen skärskåda SKP/Vpk:s historia i syfte att bli mer än ännu ett vänstersocialdemokratiskt parti har givetvis svåra konsekvenser även i dag. Inte bara i den svenska politiken och för partiets arbetssätt och fokus utan också när det gäller solidariteten med världens förtryckta klasser och människor. Frantz Fanon skrev 1961 i sin mest berömda bok om ”Jordens fördömda”.  I dag finns Jordens kanske mest fördömda i Syrien och inte minst då i det belägrade Östra Aleppo. Rakt av skulle jag vilja påstå att exempelvis Vänsterpartiets ointresse och bleka roll när det gäller solidariteten med de sekulära, demokratiska rörelser och lokala demokratiska initiativ som funnits under de syriska krigens fyra år av blodigt vansinne har sin grund i den lika  grunda som vårdslösa  uppgörelse som partiet har gjort med sin långa tidigare historia av stalinism.

Nåväl. Läs gärna min gamla debattartikel. Det vore kul med lite synpunkter!

 Berlinmurens fall

” Enat socialistparti kan skapas nu!

Berlinmurens fall fick Ny Dags chefredaktör, Peter Pettersson att ge upp:

”Drömmen om det klasslösa samhället lever, men kommunismen är inte bara en dröm utan också en politisk praktik, som överallt där den tillämpats medfört ofrihet, sociala brister och orättvisor”.

Ny Dag väljer att ta ett liknande grepp som den borgerliga pressen – där redaktörerna outtröttligt producerar salivdrypande och segerrusiga hyllningar till kapitalismen – genom att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och stalinism! I den borgerliga pressen blir också marknadsekonomin en synonym till demokratin. Här ett smakprov från Dagens Industri:

”1989 var året då marknadsekonomin och kapitalismen vann över socialismen och kommunismen…En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv 1917 års röda revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän. Allt medan Adam Smiths efterkommande fått det bättre och bättre och insikten om att en verklig demokrati förutsätter marknadsekonomi sprider sig som en nygammal ideologi världen över”.

På sin kant slår till sist vår ”socialistiske” finansminister Kjell Olof Feldt fast att ”marknadskrafterna segrat i en historisk triumf över planhushållningen”.

Men varför alla dessa sparkar på ett lik? Är det månne så att marxismen bara är skendöd?

BRUTAL MARKNAD

Ja, kanske beror all denna frenesi på att det varje dag dör 40 000 barn i länder som domineras av marknadsekonomin! Barn som dukar under på imperialismens smutsiga bakgårdar i Asien, Afrika och Latinamerika. Barn som sannerligen inte ” fått det bättre och bättre” utan helt enkelt är offer för Adam Smiths efterkommande…

De allt värre kriserna i den tredje världen kommer att bli nationella katastrofer när imperialismens moderländer kastas in i nästa lågkonjunktur … /här har en mening gått förlorad från tidningsklippet/.

Likt vinden frågar aldrig marknadskrafterna om lov eller efter demokrati!

Marknaden gör att vi inte kan bygga dubbelbottnade tankers, säger redarna när deras skepp går i kvav och förstör hav och stränder.

Marknaden gör att skogsbolagen skövlar både regnskogarna och våra egna fjällnära skogar. Ska världen dö med regnskogarna, frågades i GP:s söndagsbilaga.

Ett slut på USA:S oerhörda militära rustningar skulle schizofrent nog innebära en kollaps för marknadsekonomierna. Marknaden tvingar oss att få ner sjukskrivningar och föräldraledighet, säger mina chefer på Volvo. Annars flyttar vi jobben till Belgien.

Hitlers skrän om ”Lebensraum” och Andra världskrigets utbrott var ett politiskt och militärt svar på vad marknaden krävde. Det var Mercedes Benz, Krupp och Siemens som behövde nytt ”Lebensraum” eller nya marknader.

STALIN FÖRSTÖRDE

Vår typ av samhällen utmärks av en allmän varuproduktion. Ett förhållande som inte gällt I Sovjet eller Östeuropa. Där har de viktigaste produktionsmedlen inte fungerat som varor på en marknad utan deras framställning och fördelning har bestämts av en central planeringsmyndighet.

I dessa samhällen har det funnits helt andra förutsättningar för en produktion som styrs av medvetna och demokratiska beslut i stället för av okontrollerade konjunkturcykler.

Men dessa förutsättningar förstördes av den stalinistiska kontrarevolutionen. Alla är i dag överens om att vi upplevt en politisk revoluition i Rumänien, med Ceauşescus avrättning som dramatisk kulmen. Men då ska vi också minnas att i 1930-talets Sovjetunionen likviderades hela bolsjevikpartiets ledning! Hundratusentals oppositionella avrättades eller dukade under i Gulag. Miljoner människor dog när en parasitär byråkratiserade all makt i sina egna händer!

Avrättningen av paret Ceausescu

”En ekonomisk kris på väg mot kaos är det arv som 1917 års revolutionärer i dag har att lämna över till sina landsmän”, jublade Dagens Industri. Trots att tidningen mycket väl vet att 1917 års revolutionärer likviderades av Stalin. Deras arv försvann i massgravarna.

Världen fick stalinism i stället för socialism.

Detta kan aldrig sägas nog många gånger. Det finns överhuvudtaget ingen socialism med ett omänskligt ansikte! Socialismens ansikte kan vara fyllt av glädje, av trötthet. Kanske kan det vara argsint eller sorgset. Men aldrig svettdrypande av rädsla och ångest. Marx` samverkan mellan fria producenter har ingenting med stalinismen att göra.

GORBATJOVS MOTDRAG

I vårt samhälle är marknaden grunden för de härskandes sociala kontroll av arbetarna. Dels därför att marknaden (arbetslösheten) är ett ständigt hot. Dels därför att den i sig utgör en materiell grund för borgerlighetens ideologi, var och en kan bli ”sin egen” o s v.

Men i Sovjetunionen fanns ingen arbetslöshet – det sista arvet från oktoberrevolutionen – och därmed inte samma sociala kontroll. Den politiska makten blev därför nära och lätt åtkomlig utan marknaden som ett kugghjul mellan sig och folket.

En socialisering av de viktigaste produktionsmedlen skapar därför snabbt en social instabilitet. Makten kan bara upprätthållas genom ett hänsynslöst förtryck: arbetsböcker; politisk polis; deportationer; fångläger och ytterst avrättningar.

Bild från ett Gulagläger

Den politiska diktaturen innebar en grotesk förvridningen av planeringen, med korruption och slöseri som mest utmärkande drag. Ändå var en primitiv ekonomisk utveckling möjlig, vilken möjliggjorde segern över Hitlers arméer- Men efter Andra världskriget stagnerar produktiviteten för att mot slutet av Bresjneveran t o m börja sjunka. Till sist tvingades den begåvade politiske strategen Gorbatjov att som byråkratins Roosevelt försöka iscensätta radikala reformer.

Här är vi framme vid dagens korsväg. Stalinismens förintande eld lågar ut och kvar finns bara aska. Folkliga uppror och politiska revolutioner gör att vi nu kommer att möta en hel kontinent där den stalinistiska tjälen släpper och de sociala och politiska rörelserna kommer att kämpa på ett okänt, lerigt gungfly.

Det är därför så många ledarsidor i dag förvandlas till dödsannonser över kommunismen. Det är därför redaktörerna sparkar och sparkar på ett lik. På den stalinism som redan dött. De är helt enkelt rädda för att den ”historiska triumfen” är en pyrrhusseger och att de med stalinismens fall har berövats sina bästa argument.

WERNER FAMLAR

Det är mot denna bakgrund som Peter Petterssons ledare blir så tragisk. Ny Dag föddes 1930 och var ett barn av stalinismens seger. I sextio år har tidningen haft stalinismen i sina politiska gener. Där applåderades Moskvaprocesserna och mordet på Leon Trotskij. Där förnekades alla de miljoner som gick under i Gulag. Där hyllades Ribbentroppakten och Tysklands inmarsch i Norge. Under vårt 1980-tal omfamnades såväl Husak som Ceausescu.

Så drivs Husak bort. Honecker åtalas och Ceausescu avrättas.

Alla herrarna omkramade och pussade av Lars Werner.

Lars Werner med Ceausescu

När de jagades bort och jagades ihjäl av sina egna folk famlade Werner t o m efter deras skuggor:

”Från det hållet (i väst) förutsätter man att Gorbatjov och Krenz nu gör vad de tvingats till … Men tänk om vi i stället antar att de gör just vad de vill”.

Några dagar efter detta uttalande från Werner, vid ett slutet partistyrelsemöte, sprang också skuggan ifrån honom. Krenz störtades! Denne stalinist som hyllat massakern på Himmelska fridens torg…

Werner är kanske den svenske politiker som rest mest i Östeuropa och Sovjet. Men ändå säger han nu att han ingenting sett och ingenting hört. Uppenbart har han heller ingenting läst.

Werner skäms inte, säger han i radion. Han visste ingenting. I decennier har han varit både blind, döv och analfabet. Då är det befriande att höra från Peter Pettersson att han skäms. Då blir det också meningsfullt med den oerhört viktiga frågan:

”Varför kasta ut barnet med stalinismens skitna och blodiga badvatten?”

Är det inte nödvändigt att hela vpk gör en grundläggande och kompromisslös uppgörelse med sin egen historia? C H Hermanssons fatala misstag vid partikongresserna 1964 och -67, när en försiktig omprövning inleddes, var att han härledde alla ”brister” i Sovjetunionen till utvecklingen efter det Andra världskriget! En blåkopia på den ytliga analys som producerats av Chrusjtjov.

NYTT ARBETARPARTI?

Omprövningen måste också ta tag i den inre partidemokratin. Det stalinistiska arvet är en viktig orsak till allt fraktionsmakeri och allt persongnabb inom vpk. I stället för att i stadgar reglera minoriteters rättigheter och skyldigheter har dessa förtryckts och uteslutits. I den ideologiska upplösning som nu är för handen går det definitivt inte att undvika olika åsikter. Dessa tränger fram lika förbaskat, men blir då lätt personfixerade och opolitiska. Se bara när Jörn Svensson då och då rusar fram med sin sabel och försöker göra Werner ett huvud kortare.

Erkänns och regleras minoritetsrättigheter kan detta undvikas. Debatten, polemiken, konfrontationen mellan olika idéer är marxismens livsluft. Utan detta blir ideologin död liturgi.

Lyckas vpk med denna genomgripande omprövning, sätter man verkligen yxan till roten – ja. Då kan det nya arbetarparti som nu spirar ur Dalaupprorets mylla bli ett enda nytt svenskt socialistiskt arbetarparti. Ett kraftfullt alternativ till den socialdemokrati som blivit både fångar och fångvaktare hos den borgerliga makten.

Göte Kildén är partiordförande i Socialistiska Partiet och aktiv i Facklig Opposition på Volvo.”

Läs gärna Werner Schmidts väl genomarbetade biografi över C H Hermansson:

http://www.marxistarkiv.se/profiler/ch_hermansson/ch_hermansson-en_biografi.pdf

Eller Sture Källbergs klassiker Uppror – Budapest 1956 som nu kommit i nyutgåva med förord av Per Leander och nytt efterord av Sture Källberg.

Ny bok: Uppror – Budapest 1956

Läs även andra bloggares åsikter om , , , Läs även andra bloggares åsikter om

Försöker ”trotskister” ta över brittiska Labour?

Brittiska Labours kongress 25-28 september närmar sig och kampanjmakarna bakom utmanaren om partiledarposten, Owen Smith, tar till allt värre fulgrepp för att bli av med Jeremy Corbyn och med honom rensa ut all socialdemokratisk vänsterradikalism ur det egna partiet. Nyliberalismen från Tony Blairs tid ska till varje pris återskapas som Labours ideologiska fundament.

Partihögern vill att 130 000 nya medlemmar retroaktivt ska fråntas sin rösträtt. Har man blivit medlem under de sista sex månaderna före kongressen gäller inte partidemokratin.

 

Tom Watson, en av regissörerna bakom Smith, har i ett mycket uppmärksammat utspel anklagat ”trotskisterna” för att ha tagit över det egna partiet.

Vilket dessvärre inte är sant. I bästa fall har de politiska grupperingar som kallar sig för ”trotskister” 7- 8000 medlemmar. Den största, Socialist Workers Party, säger tydligt att det är oförenligt med ett medlemskap i den egna rörelsen om man samtidigt är medlem i Labour. En helt annan sak är att alla socialister i Storbritannien självklart stödjer Corbyn i hans kamp mot partihögern.

Kalla fakta är samtidigt att Labours medlemsantal har ökat från omkring 200 000 under Ed Milibands sista tid till fantastiska 600 000 i dag. Ett inflöde av nya medlemmar, aktivism, entusiasm och försiktig vänsterradikalism som gjort Labour till Europas i dag största politiska parti.

Visst finns det en del medlemmar i detta massparti som influerats av revolutionär marxism. I New Statesman skriver Michael Chessman mycket träffande att trotskismen alltid tillhört Labours ekosystem.   Men ingen ”trotskist” har en nyckelroll i exempelvis ”Momentum” som är Corbyns egen kampanjgrupp.  Deras inflytande väger verkligen lätt i det stora medlemssammanhanget.

I tidningen Independent raljerar här en satirtecknare över Watsons anklagelser om trotskistisk entrism i Labour. Han gör det genom att vända på rollerna. Stalin får visa Watson hur verklig ”entrism” går till genom att symboliskt slå en ishacka i huvudet på Corbyn på samma sätt som han i verkligheten lät en agent mörda Leon Trotskij på samma sätt…

Det återstår att se om Labours partihöger lyckas med att återupprätta Tony Blairs nyliberalism. Den som på sin tid var så älskad av Göran Persson och Mona Sahlin (vart har hon förresten tagit vägen?). Men oavsett utgången på höstens kongress har Watsons utspel ändå det goda med sig att massvis med unga människor i öriket nu nyfiket undrar över vad det politiska arvet efter den ryske revolutionären Leon Trotskij egentligen handlar om. Denne skulle för övrigt blivit mycket upprörd över exempelvis Corbyns bedrövliga inställning till krigen i Syrien…

Bra inlägg i Jacobin:

https://www.jacobinmag.com/2016/08/watson-corbyn-red-scare-militant-trotskyists/

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Storbritannien i botten när det gäller reallöneutveckling

De flesta hushåll I Storbritannien har inte fått någon inkomstökning sedan 2005. De sista tio åren har reallönerna i stället backat med tio procent vilket innebär att landet tävlar med Grekland om en bottenplacering när det gäller reallöneutvecklingen i Europa.

Under åtta av dessa år var David Cameron och hans högerparti regeringsbildare. Under alla dessa år var landet också medlem i EU. Under folkomröstningskampanjen om medlemskapet i EU var samme Cameron symbolen för att landet skulle vara kvar i unionen.

Det hjälpte inte heller att Storbritannien höll sig borta från euron genom att behålla sin egen valuta, pundet. Omvänt har det visat sig att vare sig Grekland eller Portugal fick någon ekonomisk draghjälp av sin anslutning till euron…

Svårare än så är det inte att förstå varför en majoritet av britterna röstade för Brexit.

Många av dem har invaggats i tron om att det i och för sig blir en mindre skärseld när ekonomin nu ska renas och befrias från gamla synder, men att portarna sedan ska slås upp till hägrande paradisiska höjder. Högerpartiets nye regeringsbildare, Theresa May, talar salvelsefullt om att hon och hennes nya ministrar ska ”tjäna vanliga, arbetande människor”. Hon ska ”kapa direktörernas löner och i stället se till att arbetarna får plats i styrelserummen”.

Men så kommer det givetvis inte att bli. Folkomröstningens bägge sidor dominerades helt av olika fraktioner och skikt av den brittiska borgarklassen. En kommentator i boxningsvärlden skulle kallat uppgörelsen för ”en brutal infighting”. Ett gammalt grabbgäng från Eton och Oxford kring David Cameron och John Osborne fick gå och Theresa May har fått ihop en uppsättning med reaktionära ministrar som givetvis kommer att använda utträdet till att försöka minska bolagsskatter och plåga arbetande människor med en än mer försämrad arbetsrätt.

Vare sig Storbritannien är med i EU eller inte så återstår för landets ”vanliga arbetande människor” det långa och mödosamma arbetet med att reorganisera arbetarrörelsen och andra folkliga rörelser, inte minst de fackliga organisationer, som tappat så mycket styrka alltsedan åren 1984- 85 när Margret Thatcher krossade kolgruvearbetarnas strejk. Ägarna till det brittiska näringslivet och de lystna furstar som härskar över City`s finansindustri vill ständigt ha mer. Deras makt är helt oinskränkt hur det än går med förhandlingarna om ett utträde ur EU.

Som jag förstår det, är det i dag viktigt för brittiska socialister, att ständigt, i alla frågor ställa den nya regeringen till svars för alla sina löften om att ”tjäna vanliga arbetande människor”. Inte att fastna i ett bråk om vilken sida i folkomröstningen som var ”det minst onda”. Eller att likt Labours nyliberaler ifrågasätta valresultatet och gnälla om en ny folkomröstning. På varje arbetsplats, i varje nedslitet bostadskvarter gäller det att rikta vreden mot regeringen och den borgarklass som den i verkligheten kommer att tjäna. Det gäller att ständigt plåga regeringen med den nya verklighet som gäller: Ingen brittisk regering kan inte längre skylla svårigheter och svek på EU…

https://www.theguardian.com/money/2016/jul/27/uk-joins-greece-at-bottom-of-wage-growth-league-tuc-oecd

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Vad vi ser – är det svanesången för Europas gamla partiväsende?

Fick i dag syn på lite färsk statistik över den tyska socialdemokratins utveckling. Vilket fick det att snurra till i huvudet en stund…

För vad vi ser i Europa i dag, är det den smärtsamma svanesången för det gamla partiväsendet i stort och för den europeiska socialdemokratin i synnerhet?

Dag efter dag nås vi om nyheter att den politiska arkitektur, med liknande struktur över hela Europa, och som användes i bygget av ett nytt partiväsende efter det förödande Andra världskriget, nu har blivit alltmer förlegad och inte längre tas i bruk av samma klasser och skikt av klasser som tidigare.

I de flesta stater har den politiska makten balanserats och tippats fram och tillbaka mellan en moderat borgerlig partibildning eller partikoalition och ett traditionellt arbetarparti, framförallt socialdemokratiska partier.  Men de senaste decennierna har en snabb globalisering av ekonomin skett och lämnat efter sig statsbildningar med ett marginellt utrymme för ”stora nationella reformer”. Samtidigt har den traditionella arbetarrörelsen i Europa, i synnerhet fackföreningsrörelsen, misslyckats med att svara på denna helt avgörande förändring med främst ett samordnat gemensamt fackligt och politiskt motstånd. Den gamla arbetarrörelsens politiska ledarskap har i stället förfallit till nyliberalism. En normal karriär i dagens svenska socialdemokrati slutar exempelvis allt oftare med ett välavlönat jobb i näringslivet eller dess finansindustri…

Tysklands finansminister Wolfgang Schäuble tog på sig ledarrollen när Europas kapitalister slog ner Syrizas försök att utmana de företag och den finansindustri som styr EU. I stort sett hela den gamla arbetarrörelsen i Europa accepterade eller till och med applåderade hans diktat. På samma sätt som den inte lyft många händer för att stödja de demokratiska och sekulära krafterna i inbördeskrigets Syrien.

De gamla politiska partierna kan inte styra som förut. De dräneras på både aktiva och passiva medlemmar. Gamla ideologier och politiska erfarenheter utplånas.

I synnerhet är det den gamla arbetarrörelsen som drabbats. Den har i mycket större grad än de öppet borgerliga partierna byggt sin styrka på sin höga organisationsgrad, på alla sina medlemmar och deras grundorganisationer. Men allt detta är i dag blott ett minne, blott nostalgisk retorik. Det vi kunde kalla för ett första klassmedvetande är borta. Unga människor lever med uppfattningen att de bara har sig själva att lita till i en brutal marknadsekonomi. I stället ser vi framförallt nya reaktionära, nationellt konservativa, ofta främlingsfientliga partier som glupskt tar för sig av det stora misstroende som finns i breda folklager mot arbetslöshet, bristen på boende och sociala nedskärningar. En nationell borgerlig reaktion som använder immigration och flyktingmottagning som syndabock i stället för att peka ut den egna klassens besatthet av marknadsliberalism och egen rikedom som huvudkällan till exempelvis arbetslöshet, bostadsbrist och sönderslagen arbetsrätt. I Frankrike ser vi något så absurt som att Francois Hollande`s socialdemokrater bjuder Marine Le Pen och hennes Nationella Front på att i regeringsställning gå in med en frontalattack mot arbetsrätten. Hans Socialistparti störtar sig självt ut i avgrunden.

Det unga Frankrike och fackföreningsrörelsen är i uppror mot Francois Hollande`s försök att krossa landets arbetsrätt.

Ser vi sedan på det italienska parlamentets bemanning finns det där inte i dag en enda (!) ledamot som säger sig representera ett arbetarparti eller någon form av socialistisk ideologi.  I valet av borgmästare i Rom för några veckor sedan vann Virginia Raggi med 67 procent över det Demokratiska Partiets (PD:s) kandidat.  Ett PD vilket är en amalgam av tidigare reformistiska strömningar och borgerliga vänsterliberaler, nu under ledning av premiärminister  Matteo Renzi. Även i Turin blev PD:s kandidat utslagen. Både Raggi och hennes partivän Chiara Appendino i Turin är kandidater för den politiskt otydliga proteströrelse (till synes klasslös men i grunden byggd på borgerlig populism)  som startats av komikern Beppe Grillo.

Det som får mig att göra denna snabba översyn i huvudet var ändå att Der Spiegel nyligen publicerat siffror som visar att även den tyska traditionella socialdemokratin äts upp av den globaliserade ekonomin. Här i den europeiska socialdemokratins sköte och trots att landet har Europas starkaste ekonomi, även här mals den gamla partiorganisation ner, medlemmarna flyr och socialdemokratins demografi blir alltmer förkalkad av seniorer som mig själv…

Skötet för den europeiska socialdemokratin är kontinentens tyskspråkiga områden. Under sin klassiska tid vädjade man till människors klassmedvetande. ”Inga pengar till er!”. De rika och bankerna har fått mer än nog…

I minnet lever då fortfarande det beska valresultatet från första omgången i Österrikes val av president för några månader sedan. Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen var utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på.  I stället blev valet ett dött lopp mellan den reaktionäre högermannen Norbert Hofer och De grönas kandidat Van der Bellen. Ett omval kommer i sensommar…

Men tillbaka till Der Spiegels siffror och grannlandet Tyskland som med sina 80 miljoner medborgare och viktiga ekonomi är Europas kanske mest bärande grundsten. Enligt den statistik som redovisas har socialdemokraterna (SPD) sedan 1990 förlorat hälften av sina medlemmar! Med en tillbakagång förra året på 3.7 procent innebär det att medlemsstocken nu är nere i 442. 814 och att partiet distanserats av Angela Merkels kristdemokrater, CDU, vilka med ett mindre tapp ändå kan räkna in något fler eller 444.400 medlemmar. Dessutom tillkommer att dess tvilling i Bayern, CSU, stoltserar med 144.360 anhängare som betalt in sina medlemsavgifter.

Även liberalerna i FDP gick tillbaka förra året (53.197). Liksom De Gröna (59.418) och det vänstersocialdemokratiska Die Linke (58.989).

Det nya nationella, främlingsfientliga och högernationella Alternativet för Tyskland (AfD) anses samtidigt ha gått starkt framåt. Men denna expansion kan ännu inte redovisas med ett statistiskt säkerställt material. I opinionsundersökningar inför nationella val har partiet hamnat på omkring tolv procent.

Vad vi ser är att hela det gamla partiväsendet är underminerat. Sedan 1990 har dess medlemsunderlag halverats från 2.4 miljoner ner till låga 1,2 miljoner människor. Det mest skrämmande är ändå att ”demografin” förskjutits så att partiernas medelålder nu ligger mellan 50 och 60 år!

Siffrorna talar för sig själva…

Den traditionella socialdemokratin har förlorat flest anhängare och har också tappat mest ungt blod! Inte ens 10 procent av medlemskåren är under 30 år. Mer än hälften är över femtio år! ”Ungdomen är revolutionens stormsvalor”, sa en gång den tyske revolutionären Karl Liebknecht. Fick han se denna statistik skulle han våndats i svett.

I det enda europeiska land där en ny partibildning, grekiska Syriza, var på väg att utmana det egna landets och EU:s konstitutionella nyliberalism, där valde en majoritet av ledningen att kapitulera och fortsätter nu med den åtstramningspolitik som en gång tillintetgjorde socialdemokratiska Pasok.

I den brittiska politiken är det ”Hela havet stormar” efter folkomröstningens Brexit. I det anrika Labour har vi med Jeremy Corbyns tillträde som partiledare sett en motsatt tendens till hela det övriga Europa. Nya medlemmar har strömmat till och framför unga nya medlemmar! Corbyn är en socialdemokrat, men även hans försiktiga ifrågasättande av nyliberalismen och brittisk militarism tycks innebära att partiet kommer att implodera. Tony Blairs gamla nyliberala maktapparat tycks inte kunna leva med en radikaliserad medlemskår. En slutgiltig shoot-out rycker närmare för varje dag. Om inte förr kommer den på partikongressen i höst…

Denna hastiga och givetvis impressionistiska överblick över ett Europa där det politiska livet skenar kan tyckas pessimistisk. Vilket den är. Men själv blev jag inte övertygad socialist och revolutionär marxist bara för att jag personligen är en optimistisk natur, utan snarare för att jag ser på livets brutala utveckling på vår jord, med kaos och slump som ofta helt avgörande faktorer, med en djup pessimism.  I förhållande till människans teoretiska möjligheter att skapa en ny bättre solidarisk och jämlik värld är jag övertygad om att nära nog allt är möjligt. Men jag är ingen determinist, tror inte på någon given historisk utveckling där en socialistisk dröm av sig själv blir verklig. Vi måste själva ta utvecklingen i våra händer. Att verka som socialist, att påverka och organisera andra människor i gemensamma rörelser av motstånd mot storföretagens och finansindustrins makt över våra liv är det enda som kan ge optimism och framtidstro. Den här snabba skissen demonstrerar åtminstone för mig själv – än en gång – att de som bara stannar vid dagspolitik också kommer att se hur dagarna går förlorade. ”Den ena handen vet precis vad den andra gör”, som den nyss bortgångne Leif Nylén diktade om våra motståndare ”Staten och kapitalet”.  Fågel Fenix kommer inte att flyga upp ur askan efter ruinerna av en förlorad socialdemokratisk värld.

En oändlighet av nya kampformer, aktivistgrupper, nya och gamla sätt att organisera fackligt arbete, nya partibildningar och andra sätt att verka politiskt som vi ännu inte vet något om, kommer att bubbla upp, brisera, mångfaldigas och förnyas i den process vi är inne i. Men tar vi inte tillvara på arbetar- och folkrörelsernas viktigaste erfarenheter från mer än 150 år, dess framgångar, likaväl som nederlag, och ser vi inte att det första strategiska målet måste vara att bryta finansherrarnas makt över våra stora kreditflöden, alltså marknadsdiktaturen, kommer allt sådant viktigt dagligt arbete att dunsta bort lika fort som daggen en solig sommarmorgon…

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Hur skulle jag själv rösta i britternas EU-val?

In or out? Ska britterna lämna EU och vid ett eventuellt utträde vad händer i så fall med det nuvarande Storbritannien – och Europa i övrigt? Jag kan självklart inte svara på det. Men som en människa med EU-motståndet i mina politiska gener ställer jag mig självklart en annan fråga: Hur skulle jag själv rösta? Om jag nu var britt.

De senaste decennierna har den traditionella arbetarrörelsen i Europa fullständigt kapitulerat inför kapitalets internationalisering och förfallit till defensiva, ständiga reträtter inför ägarna av företag och finansindustrin och deras rörelser över nationsgränser. Därmed har den frivilligt lämnat över fältet till en reaktionär nationell höger, ibland fascistoid, att formulera det mesta av motståndet mot EU. Socialdemokratin och de gamla stalinistiska kommunistpartierna i sina nya former, har i stort bara blivit en rostig boggivagn till det framrusande höghastighetståg, bemannat av företrädare för Europas styrande, dominanta kapitalistklass, vilken vill skapa en federal, men verklig statsbildning cementerad av egen skattepolitik, egen militär, egen utrikespolitik och allt annat som hör till. En europeisk statsbildning där löner, arbetsrätt, arbetsmiljö och den sociala välfärd som erövrades förra seklet ska malas ner till nivåer som klarar konkurrens med andra internationella medtävlare. Krossandet av alla ambitioner från Syrizas sida i Grekland var bara början.

Folkomröstningen i Storbritannien sker därför i en helt annan verklighet än den som gällde exempelvis vid deras första folkomröstning 1975.

Jag läser mycket brittiska tidningar. Varje dag. Har flera brittiska TV-kanaler till buds. Läser också brittisk press med socialistiska anspråk. En mindre partibildning Socialist Workers Party driver en kampanj för Brexit som i sina huvuddrag är anständig.  Andra röster som Assadvännen George Galloway gör det inte, han drar ingen röd linje mellan sig själv och UKIP:s Nigel Farage. Många av mina kamrater och vänner i Socialist Resistance och Left Unity väljer att rösta på JA-sidan, självklart med en massa förbehåll. Labour i stort och med partiet Jeremy Corbyn bjuder inte heller något motstånd mot EU. Tony Blairs nyliberalism lever när det gäller frikortet till EU.

I den sociala och mediala verkligheten är alla dessa röster obefintliga. De är helt enkelt för svaga och finns inte med.

NEJ-sidan är i stället i stort ett avskyvärt engelskt nationellt projekt (inte brittiskt eftersom skottar och irländare har andra synpunkter på valet mellan att domineras av makten i London, respektive Bryssel) som syns och kommer till tals i debatten. Alltifrån konservativ höger till hela floran av rasistiska grupper som drömmer om det gamla imperiet. Bilden här är från den mest lästa engelska tidningen The SUN:s första sida i dag, och är en bra illustration av detta. Hela denna kampanj består av folk som samtidigt tycker lika illa om fackliga rättigheter som om ”utlänningar”.

Vad skulle då jag själv göra? Efter lång eftertanke, mycket lång, skulle jag helt enkelt bojkotta valet.  Jag skulle aldrig kunna tänka mig att ge en röst till endera sidan, inte som de formuleras i verkligheten på arbetsplatser, i boende och på gator och torg. Vare sig Cameron eller Farage! Självklart en aktiv bojkott om jag nu levde i öriket. Med furiös artillerield mot bägge kampanjerna! Aktivt,  med ett försök att konkretisera parollen: ”Ett annat Europa är möjligt”! ”Ett rött Europa”.

En gemenskap i folklig kamp över nationsgränserna. Solidariska fackliga stridsåtgärder på europeisk nivå och liknande initiativ från alla former av socialt och politiskt motstånd mot bankernas och storkapitalets Europa. Vare sig det handlar om miljökamp, feminism, anti-imperialism eller solidarisk generös flyktingpolik.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Bägaren rinner över.

I dag sa de belgiska fackföreningarna Nej till den nyliberala högerregeringens åtstramningspolitik. Tillsammans marscherade de socialistiska, kristna och liberala fackföreningarna i en massiv protest. Rött, grönt och blått fyllde Bryssels huvudled mellan norra och södra stationen. Främst vänder sig facken mot försöken att höja pensionsåldern och ändring i arbetslagstiftningen som ger företagen rätt att kalla in eller kasta ut korttidsanställda med 24 timmars varsel.
Enligt polisen deltog 60 000 i demonstrationen. Alltså var det närmare 100 000.
Här följer ett rykande färskt bildreportage.

Rationalisera politiken till att börja med

Här passerar demon Centralstationen

Kvalitetsarbeten, livskvalitet. JA

Papperslösa, arbetslösa. Enade mot utomståendet

 

Sjukhuspersonal var där.

En arbetslös = en potentiell arbetare. En arbetare = en potentiell arbetslös. Solidaritet.

Bägaren rinner över

Kvinnorna i kikarsiktet

Ingen demonstration i Belgien utan en svalkande läsk eller öl

Personalen på sjukhuset Brugmann har fått nog

Här var det trångt

Inga ”små gröna män”. Nej fackligt organiserade kvinnor som tror på seger.

 

 

När Östanvinden härskade över svensk vänsterradikalism

I ett i dag berömt cirkulär från 16 maj 1966 inom Kinas kommunistiska parti, nedtecknad i namn av Centralkommittén men uppenbart efter diktamen från Den store rorsmannen själv, ordförande Mao Zedong, uppmanades medlemmarna att ”bekämpa och krossa de personer i ledande ställning som har valt den kapitalistiska vägen”. Programmet kallades för ”De sexton punkterna. Riktlinjer för Den stora proletära kulturrevolutionen”.

”Rensa ut alla monster och demoner. Det är rätt att göra uppror, att vägra är hundra procents revisionism. Bombardera högkvarteret!”, hette det något senare när Mao själv undertecknade en ledare i Folkets Dagblad. I partipressen beskrevs de våldsamma sociala och politiska konfrontationer som utlöstes som en episk strid för social rättvisa: ”På samma sätt som den röda solen stiger upp i öst lyser den aldrig tidigare skådade Stora proletära kulturrevolutionen upp landet med sina skinande strålar”.

Två år senare hade två tredjedelar av kommunistpartiets medlemmar förklarats som förrädare och kontrarevolutionärer. Även Liu Shaoqi, landets president, av Mao själv sedd som den som skulle greppa rodret efter honom. En annan legendarisk ledare, Deng Xiaoping, hade placerats på undantag. Motsättningarna mellan Kina och Sovjets ledare hade också trappats upp och rödgardister iscensatte våldsamma demonstrationer mot den ryska ambassaden i Peking. I mars 1969 kulminerade dessa i en mindre militär sammanstötning vid gränsfloden Ussuri.

Rödgardist i demonstration utanför Sovjets ambassad i Peking

Sovjets ledare var revisionister och hade blivit socialimperialister och deras ”fredliga samexistens” med imperialismen sågs som ett svek mot Kinas egen existens. Trots att Mao själv alltid varit kritisk till Josef Stalin agerande när det handlat om KKP:s politik angreps av taktiska skäl också Nikita Chrusjtjovs försiktiga uppgörelse med Stalintiden.

Kulturrevolutionen bidrog till att de gamla sprickorna i det som kallades ”Den världskommunistiska rörelsen” vidgades så att de kom i dagern i form av organisatoriska brytningar även i andra länder än Kina.

Även i Sverige föll en bit bort av det gamla Sveriges Kommunistiska Parti (SKP). Starkt influerade av maoismen och i samband med SKP:s  försiktiga orientering bort från Moskva och namnbytet till Vänsterpartiet Kommunisterna bröt sig en mindre grupp av gamla medlemmar ut från sitt gamla hägn och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (KFML).

Portalfigurer vid bildandet. Från vänster Bo Gustafsson,

Nils Holmberg och Frank Baude.

Det nybildade förbundet samlades kring sina stencilerade alster Marxistiskt Forum och Gnistan. Medlemmarna var inte många och upplagorna på deras tidningar var inte stora. Ett liknande uppbrott tio år tidigare (även då var motsättningarna mycket skarpa mellan Moskva och Peking) hade säkert passerat ganska obemärkt.

Men nybildningen kom i ett helt annat läge. Den kom under den tid ”när allt var i rörelse” som det hette i titeln till Kjell Östberg insatta och väl avvägda bok om åren kring 1968.

En del rörde sig också åt rätt håll. Inte minst i Sverige ökade kritiken mot USA:s allt brutalare krig i Indokina. Många ville göra något själva, engagera sig i solidariten med framförallt Vietnams folk och dess militära kamp mot en avskyvärd imperialism.  KFML skapade samtidigt en solidaritetsorganisation i tiden. Det blev de Förenade FNL-grupperna (DFFG), som gav denna möjlighet.

I strid med SKP:s  pacifistiska budskap om ”Fred i Vietnam” betonades ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”. DFFG vann snabbt terräng, tog in hela Indokina i sin plattform, och med sin tidning Vietnambulletinen, FNL-märken och insamlingsbössor utvecklades den till den största svenska folkrörelsen i modern tid med 200 aktiva lokalavdelningar i hela landet. En framgång som tveklöst påverkade hela den svenska arbetarrörelsen till en omsvängning när det gällde synen på USA:s roll i världen.

Stockholm 1968. Olof Palme i demonstration med Nordvietnams

ambassadör i Moskva. USA:s Lyndon Johnson kallade hem sin ambassadör

från Sverige och den tidens moderatledare krävde naturligtvis Palmes avgång.

Men KFML (som 1973 bytte namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP) höll från kuskbocken hela tiden hårt i tömmarna för det framgångsrika ekipaget. Inte i den ideologiska plattformen, men väl i DFFG:s ideologiska studiematerial, fick man på ett elegant sätt med sig sin och maoismens syn på Sovjetunionen som ”en socialimperialistisk stat”. En stor del av KFML:s många nya unga medlemmar rekryterades sedan i denna miljö.

Maoismens taktiska vänstersväng i internationell politik föll under dessa år av rörelse väl ut för KFML också när det gällde så avgörande händelser för svensk politik som Pragvåren och Maj 68 i Frankrike. Med sitt halvdana uppbrott från Moskva hade Vpk svårt att hantera Praginvasionen. Det egna stora och här hemma mycket ansedda broderpartiet i Frankrike hamnade på kollionskurs med den franska revolten Maj 68. Den tyske socialisten Karl Liebknecht hade talat om ”ungdomen som revolutionens stormsvala” och för Vpk:s del innebar det att Vänsterns Ungdomsförbund (VUF) lämnade det egna boet 1970 för att sedan delas i Förbundet Kommunist (FK) med tidningen Röda Arbetet och Marxist-Leninistiska Kampförbundet (MLK) med tidningen Stormklockan. Majoriteten i MLK var likt KFML maoistiskt präglat, men också på samma sätt inskolad i gammal stalinism. Minoriteten i FK var antistalinistisk men i synnerhet under sin första tid bar gruppen med sig en hel del maoistiskt tankegods.

Den svenska vågen av vilda strejker som inleddes med den oerhört omvälvande Stora gruvstrejken 1969-70 visade också för alla oss som engagerats i internationell solidaritet att klasskampen levde också i Sverige.  Genom träget solidaritetsarbete fick KFML nya kontaktytor och en del medlemmar också i traditionell arbetarklass.

Den svenska maoismen hade sin skördetid under åren kring detta decennieskifte. KFML byggde med organisatorisk talang upp bokförlag och bokhandelskedjan Oktober med som mest ett fyrtiotal boklådor runt om i landet. Veckotidningen Gnistan gick ut i en upplaga på som mest 14 000 ex. I början kunde inte ens de på egen hand framgångrika utbrytarna i KFMLr hejda expansionen. Bägge förbunden hade fortsatt tillväxt. ”Östans vindar härskar över Västan” hette det fortfarande i Kina och det gällde även för svensk vänsterradikalism. Ledarna bakom KFMLr (numer Kommunistiska Partiet) med sin veckotidning Proletären hade samma grundskolning i stalinism, de var stansade ur samma formar som sina kamrater i KFML. Frank Baude från ”errarna” och Nils Holmberg från KFML hade exempelvis varit politiska färdkamrater i många år. Här är inte plats för att reda ut alla skiljelinjer dem emellan, men bortsett från den inympade maoismen tog de olika strömningarna fasta på två olika stalinistiska epoker. Errarna tog fasta på den Tredje periodens vänstergir under tidigt 1930-tal. KFML betonade i stället de senare folkfronternas högerpolitik.

KFMlr tog fasta på stalinismens ”Den tredje perioden”. I själva verket inte ”klass mot klass” utan snarare stalinister mot ”socialfascismen” (socialdemokratin).

Själv väntade jag på att fylla tjugo år när kulturrevolutionen började storma fram. Min väg till radikal vänsterpolitik hade gått via en hel del kontakter, diskussioner och studier i Göteborgs anarkosyndikalistiska miljö och jag hade hunnit gå i en egen närkamp med stalinismens decennier av regelrätt politisk kontrarevolution i Sovjetunionen (studier) och kunde inget annat än häpna och faktiskt chockas över maoismens svenska företrädare. Visst. Det var helt rätt att både göra uppror och bombardera högkvarteret. Men för den som ville gick det också lätt att se att kulturrevolutionen inte alls handlade om social rättvisa. Blygsamma försök som gjordes, bland annat av arbetare i Shanghai att få till stånd rådsdemokrati i ”Pariskommunens anda” som det förkunnats under Kulturrevolutionens allra första skede slogs ner med skoningslöst våld. Personkulten kring Mao var avskyvärd och stick i stäv mot alla tankegångar i marxismen. Det var uppenbart att det hela var en kamp mellan olika byråkratiska partifraktioner med de breda kinesiska folklagren som de stora förlorarna. Ekonomin slirade baklänges. Över en miljon människor ska ha dödats. Miljoner andra förnedrat och förflyttas. Flera tusen av Kinas mest värdefulla artefakter från sin långa historia förstördes.

 

Två gamla ledare i KKP förnedras som ”kapitalistfarare” och ”förrädare” i en massdemonstration 1967 i Shenyang.

Hur kunde så många unga människor, ofta ganska förnuftiga sådana, med tillgång till böcker och möjlighet till kritisk eftertanke, hamna i en sådan politisk idioti?  Det var svårt att förstå – och det är fortfarande svårt att förstå.  Minns I maj ett år i Göteborg. Tydligen ska det ha blivit något misstag när ”errarna” beställde sin I majknapp. Visst, det skulle ha varit ett porträtt av Mao, men måtten blev tydligen helt fel. Stolt fick ett tusental anhängare gå runt med en bild av Mao stor som en blaffig rödmanet på sina jackor. ”Vad gör det”, sa man till mig. ”Han är så stor”.

Mitt eget val blev att bli medlem i den lilla och organisatoriskt sköra men ideologiskt starka och modiga Fjärde Internationalen. Den enda internationella rörelsen med sitt ursprung i den gamla arbetarrörelsen som vid den här tiden kunde ge en något så när förståelse av det som skett och det som skedde runt om i världen och i Sverige. Tillsammans med några andra kamrater bildade vi 1969 gruppen Revolutionära Marxister (RM) som senare i förening med delar av Bolsjevikgruppen satte Revolutionära Marxisters Förbund på fötter. Föregångare till dagens Socialistiska Partiet.

Tillbakagången för den svenska maoismen började nog egentligen redan 1972 när USA:s president Richard Nixon helt överraskande besökte Kina och Peking. I det engelska språket har denna så oväntade diplomatiska manöver haft så stort intryck att begreppet ”Nixon in China” blivit en metafor som betyder att en politiker gör ett helt oväntat lappkast. Gustav Fridolin gjorde exempelvis en ”Nixon in China” när han var med och godkände regeringens nya flyktingpolitik. Även för Kinas del var besöket omskakande och runt om i världen fick olika maoistiska avläggare nu efterhand klart för sig att det var Sovjetimperialismen som var huvudfienden i kampen. I konsekvens med detta fick även svenska maoister nu försvara de mest absurda kinesiska ställningstaganden när det gällde utrikespolitik. Alltifrån ett stöd till Shahens Iran till Kinas och USA:s gemensamma försvar för Pol Pots Kambodja. Kina försökte till och med straffa Hanoi militärt när vietnameserna störtade Pol Pot genom att invadera en del av Vietnams nordliga provinser. Ett försök som dessutom blev ett fiasko. Andra såg Kinas avståndstagande från MPLA i Angola som ett fullständigt svek. I Kina pågick en lågintensiv terror ända fram till Maos död 1976.

Motståndets triumf! En kinesisk stridsvagn förstörd av vietnameserna 1979 när de framgångsrikt slog tillbaka anfallet från ”kamraterna” i norr.

Det brukar sägas att segrarna skriver historien. För Kinas del innebär det i dag att segrarna valt att inte skriva alls. Åren efter den långa terrorn innebar att Mao på sätt och vis fick rätt. Deng Xiaoping som satts på undantag kom tillbaka och blev symbolen för den väldiga politiska rekyl och totala scenförändring som kom för att få i gång den nerkörda ekonomin. En utveckling som förmodligen påskyndades av just Kulturrevolutionens fiasko med många alltför radikala kollektiviseringsprojekt. Hans ord om att ”Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den fångar råttor” blev temat för den våldsamma privatisering som skett. Marknaden härskar om än under en hård partidiktatur.  Partiledningen kring Xi Jinping vill uppenbart inte uppmärksamma minnet av Kulturrevolutionens tragiska tio år. Detta trots att många av dem som i dag har makten själva drabbades på olika sätt. I första hand handlar tystnaden givetvis om att detta smutsar ner det egna partiet och dess historia. Partinamnet och partiets historiska verk ska förknippas med stabilitet och framsteg. Mao Zedong med den Långa marschen och den nationella självständigheten 1949. Inte med det katastrofala Stora språnget eller med den lika katastrofala Kulturrevolutionen. I andra hand var Kulturrevolutionen ett nationellt trauma som många miljoner människor helt enkelt inte vill hantera igen. Allt för många var inblandade.

I går hyllade de salvelsefullt Kulturrevolutionens vansinne. I dag accepterar samma människor Bashar Assads bombterror i Syrien som något mindre ont.

I Sverige är det inte så många människor som fortfarande letar runt bland de fallna resterna efter maoismens en gång så grandiosa parnass. Jan Myrdal finns kvar och tycks till en del ha gått ner sig i reaktionär nationalism. Hans positiva skrivningar om Marine Le Pens Nationella Fronten i Frankrike skrämmer. Men många som var med och ändå finns kvar har ett gemensamt grundackord som går igen oavsett om det gäller en Stefan Lindgren (en gång chefredaktör för Gnistan, numer Putins språkrör i Sverige) eller de forna maoisterna i dagens Kommunistiska Partiet. Det är ett grundackord där man i internationell politik underordnar eller helt nonchalerar klassmotsättningar och klasstrider i en stat för olika regeringars allianser mot det som betraktas som ”huvudfienden”. I sin egen uppgörelse med maoismen (två år efter Maos död och tolv år efter Kulturrevolutionens inledning!) skriver exempelvis Kommunistiska Partiet helt riktigt att:

”Så försvarade turkiska maoister på 1980-talet Nato-generalernas militärkupp 1980 med argumentet att den stärkte kampen mot socialimperialismen. Att den samtidigt gav arbetarklassen en fascistisk diktatur ansågs underordnat.”

Men partiet kan ändå själv i dag försvara regimen i Iran eller Assadregimens blodiga diktatur med argumentet om att detta stärker kampen mot USA-imperialismen. Ränderna tycks aldrig gå att tvätta bort. Inte är det bättre att vara Assads ideologiska fotsoldater i Sverige än att försvara 1980-talets militärjunta i Turkiet…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

I dag gör ”Blå Donau” gör skäl för sitt namn…

Har skrivit ner några tidiga kommentarer om den första omgången i Österrikes presidentval. Traditionellt har detta inte haft så stor betydelse. Presidenten ska ligga lågt i politiken och har mer setts som en representativ gestalt för staten. Men gårdagens val ändrar på allt detta.

Tragiskt historiskt första valresultat i Österrikes presidentval. Norbert Hofer från Österrikes högerextrema, nationalistiska ”Frihetsparti”, FPÖ, blev valet stora segerherre med nära 37 procent av rösterna.

Radikala socialdemokratiska ungdomsförbundets (Sozialistische Jugend Österreichs) uppmaning att rösta mot Hofer kunde inte hindra väljarflykten från det egna moderpartiet.

Bägge kandidaterna från den svartröda koalitionsregeringen (med nyliberal agenda) blev i stället för första gången sedan Andra världskriget utslagna redan i den första omgången med resultat kring 11 procent av rösterna vardera. För det historiskt så starka socialdemokratiska arbetarpartiet, SPÖ, som 1982 vann 53.2 procent i förbundsvalen är utgången en mardröm. Regeringens kappvändning i flyktingfrågan (identisk med den som gjorts av socialdemokraterna och moderaterna här hemma) blev inte den framgång man hoppats på. Socialdemokraterna tappade inte bara väljare till Norbert Hofer utan en lika stark ström flydde partiets kandidat till förmån för de grönas kandidat, Alexander Van der Bellen. En tredje, något mindre ström lämnade partiets kandidat till förmån för den förment opolitiske juridiske teknokraten Irmgard Griss, men i politiken har hon ändå en nyliberal dagordning och har blivit kritiserad för sina ”grumligheter” om nazisternas maktövertagande i Österrike.

Det ser nu ut som om Van der Bellen med 21 procent av rösterna distanserar hennes 19 procent och att Hofer alltså kommer att möta honom i den andra, mycket ovissa avgörande valomgången 22 maj. Vinner Hofer har han rätt att utlysa nyval och har lovat/hotat med detta. I så fall blir det första gången som denna möjlighet utnyttjas.

En första slutsats av valutgången blir naturligtvis att valet av ”flyktingpolitik” inte är den bestämmande faktorn för hur väljarna har reagerat. Bakom katastrofvalet med dess väljarströmmar åt olika håll finns en rusande flod av missnöje med nyliberalismens ekonomiska och sociala dagordning.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,