Libyen –revolution eller ockupation?

Libyen sedd med olika glasögon.

.

Debatten inom vänstern kring den libyska revolutionen reser många problem, både vad gäller analysen av vad som sker och om hur en anti-imperialistisk handlingslinje ser ut.
I hela spektret av vänstern råder det enighet om att den ”arabiska våren” är en genuin folklig resning med krav på frihet, värdighet och rättvisa. Men vid den libyska gränsen upphör enigheten plötsligt och kanske inom snart även vid den syriska gränsen.

.

Upphör solidariteten med den arabiska revolutionen vid Libyens gränser?

.

De finns inom vänstern så himmelsvida skillnader i de beskrivningar som görs av upproret i Libyen att man svårligen kan tro att de handlar om samma land. Där finns allt ifrån tesen att utländska terrorister och radikala islamister ligger bakom upproret och att deras mål är att upprätta ett islamskt kalifat. Det är vad Khaddafi säger och som i stort stöds av den vänster som finns i Hugo Chavez strömfåra.
I andra änden hittar vi den traditionella parlamentariska vänstern som exempelvis det svenska Vänsterpartiet som ser en folklig resning i Libyen som behöver internationell hjälp från FN och som sluter upp bakom resolution 1973. I den analysen är FNs och därmed Natos agerande en humanitär insats med ädla motiv som grund. Däremellan är schatteringarna talrika.
De flesta socialistiska organisationerna i Europa och USA har intagit en hållning som jag vill kalla ”principfast anti-imperialism”. När det franska flygvapnet den 19 mars slog till mot Khaddafis stridsvagnar utanför Benghazi och förhindrade en massaker av oppositionen i staden räddade kanske rebellerna livet men sålde samtidigt sin själ till imperialismen anser företrädarna för denna linje.

.

-Vi-vet-vad-imperialismen-vill och vi-ska-aldrig-samarbeta-med-imperialismen, är uttryck som hörs från de principfasta anti-imperialisterna.
Det svävar en doft av metafysik kring argumenteringen. Den folkliga resningen blir omedelbart och automatiskt nersmittad bara för att den bad om nödhjälp av de enda som besatt de materiella möjligheterna att slå sönder stridsvagnskolonnerna utanför Benghazi.
I detta synsätt blir imperialismen en homogen samordnad makt som konsekvent och utan inre motsättningar ser efter sina världsomspännande intressen. Den avsätter och tillsätter regimer efter behag allt i enlighet med dess strategiska intressen. Att den skulle kunna trassla in sig i misslyckade och motsägelsefulla strategier verkar ligga utanför det möjliga.
Men vad är egentligen imperialismen? Till att börja med är den inte EN. Den är många imperialismer inbegripna i en ständigt pågående kamp om makt och herravälde över marknader, råvaror och energikällor. Visserligen har den vissa gemensamma intressen som att bevara den kapitalistiska världsmarknaden vilket sammanfattas av det så kallade Washington Consensus. Men det skyler inte över det principiella – det finns inte en imperialism, det finns många. Inte bara de gamla vanliga makterna i väst utan också nya imperialistiska makter, där både Ryssland och Kina ska räknas in.
Utifrån denna analys av imperialismen som ett homogent block under USAs ledning blir anti-imperialism liktydigt med allt som sätter sig upp mot USAs intressen i vilket hörn som helst av världen. Det är i den ”teoretiska” modellen som Ahmadinejad, Khaddafi, Assad och andra ”bröder” blir anti-imperialistiska kämpar. För president Hugo Chavez blir dessa statschefer inte bara allierade i det diplomatiska spelet utan också anti-imperialistiska medkämpar. Vilka negativa effekter dessa broderliga omfamningar av Khaddafi och Assad kommer att få för socialismens rykte och inflytande återstår att se. Tyvärr kan det värsta inträffa. En statschef, om än i röd skjorta, som i dag öppet försvarar en regim som låter sina stridsvagnar skjuta mot obeväpnade folkmassor som i Syrien, kan göra samma sak på hemmaplan i morgon.

.

.

I den ”principfasta anti-imperialismens” läger betraktas de oppositionella i Libyen som kollaboratörer. Min gamle vän Tariq Ali använde tyvärr just ordet ”kollaboratörer” och ”imperialismens nickedockor” för att skriva ned rebellerna i Benghazi i en artikel som inte kommer att gå till historien som en av hans bättre. De välkända bröderna Cockburn, Patrick och Alexander, skriver om revolten i Libyen i hånfulla ord. Bland annat roar de sig på rebellernas bekostnad genom att kalla dem för odisciplinerade amatörer. Att det skulle vara något negativt att ungdomar saknar militär kunskap är något nytt. Däremot lyckas de inte skriva ett ord av sympati för de som kämpar instängda i Misrata sedan två månader.
-Man kan aldrig samarbeta med imperialismen, är ett vanligt uttryck som ofta kommer tillbaka i analysen. Det låter ju bra och det verkar svårt att säga emot. Det är klart att man inte ska samarbeta med imperialismen. Men det är just där skon klämmer. För vad betyder det att ”samarbeta”. Vad gör oppositionen när den ”samarbetar” med imperialismen? Det borde ju betyda att övergångsrådet i Benghazi medvetet för en politik som tjänar en imperialisms intressen, exempelvis den amerikanska eller franska imperialismen.
I själva verket är problemet felaktigt ställt. Självfallet ska en socialistisk eller anti-imperialistisk rörelse aldrig samarbeta med en imperialistisk makt. Men om vi i stället ser att i vissa lägen kan imperialistiska makters handlingar tillfälligt vara till fördel för ett folkligt upprors intressen då gäller det inte att ”samarbeta” utan att tacksamt ta emot de frukter som faller i famnen, att profitera på inom-imperialistiska konflikter, spänningar och inkonsekvent handlande.
När USA 1956 satte ner foten och tvingade Frankrike, Storbritannien och Israel att avbryta den militära attacken på Nassers unga nationalistiska regim var det bara att applådera USAs beslut även om Washingtons agerande inte hade minsta humanitära motiv. Eller vad ska vi säga om de inom-imperialistiska motsättningar som ledde Olof Palme till att demonstrera sida vid sida med Nordvietnams ambassadör i Stockholm? Kritisera och avslöja Palmes gömda motiv eller tacka och ta emot å det vietnamesiska folkets vägnar? Gjorde ambassadören ett allvarligt fel när han ”samarbetade” med chefen för den svenska imperialismen?
Är problematiken annorlunda i Libyen? För det första har vi inte att göra med en socialistisk revolution. Än begränsar sig den libyska revolutionens uttalade mål till borgerligt demokratiska fri- och rättigheter. Det är en folklig politisk revolution som strävar efter att befria landet från en oböjlig diktatur. Redan i de första demonstrationerna i februari samlades människor från många skilda sociala miljöer. Vid sidan av arbetslösa revolterande ungdomar protesterade yrkesarbetare, läkare, lärare, advokater, butiksägare och offentligt anställda.
Av dessa är den stora majoriteten troende muslimer, några är fundamentalister och ett fåtal icke-troende men knappast socialister. Vad innebär det att kalla dessa människor ”kollaboratörer”? Vad har de gjort för att förtjäna detta föga smickrande omdöme? De bad om hjälp för att slippa krossas. Det är allt. Att de vände sig till ”det internationella samfundet”, det vill säga FN och imperialistiska makter, är i sig inget märkligt eftersom endast de ledande nationerna i Nato hade den militära kapaciteten att stoppa Khaddafis angrepp i tid.
För renlärighetens magistrar var det nog för att klassa revolutionen som förrådd. Med Natos bombningar av Khaddafis styrkor sägs USA ha tagit kontrollen över revolutionen. Ja, för vissa är i praktiken Libyen redan ockuperat av imperialismen. Exakt hur kontrollen utövas och vari det intima ”samarbetet” består lämnas obesvarat. Det enda konkreta argument som verkligen förts fram är att övergångsrådet i Benghazi lovat att respektera oljekontrakten med de internationella oljebolagen. Verkligen skakande. Vad skulle de göra? Proklamera att alla oljetillgångar och utländska investeringar nationaliseras utan kompensation och ställs under arbetarkontroll? Kanske en vacker lösning på pappret men ett skott i foten i det aktuella läget.

.

Oljeanläggning ägd av tyska firman Wintershell.

Italien och Spanien är mest beroende av den lybiska oljan.

.

-Titta det sitter före detta ministrar ur Khaddafis regering i det nya övergångsrådet i Benghazi, används också som argument för att bevisa revolutionens urspårning. Ja det är ju sant, men vad bevisar det? Eller så kan man argumentera som i nummer 1/2011 av Clarté och hävda att just dessa ministrar var de mest hängivna förespråkarna för privatiseringar i Khaddafis regering. Att Khaddafis son Seif var ansvarig för regimens nyliberala öppning mot den kapitalistiska världsmarknaden och ännu hösten 2010 prisades som en god elev av IMF ignorerar Clarté högtidligt. Det passar liksom inte in i det schema som lagts som raster över verkligheten.
Till sist faller pratet om ”samarbete” med imperialismen samman till ett ganska osmakligt moraliserande över revolutionens fysionomi, inte utifrån en konkret analys av exakt vad som sker i landet utan utifrån bekväma anti-imperialistiska sanningar som att ”man ska aldrig samarbeta” med imperialisterna.
I stället anser jag att revolutionen och övergångsrådet i Benghazi kunde profitera på en tillfällig konjunktur där imperialistiska makter, främst USA och Frankrike, såg det som politiskt nödvändigt att stoppa Khaddafi. Grunden till det är naturligtvis den plats som Libyen har i den arabiska revolutionen.

.

När faller den sista?

.

Både Frankrike och USA hade kort sagt gjort bort sig grovt när först Ben Ali störtades och kort därpå Mubarak. In i sista sekunden stod både Washington och Paris bakom de båda tyrannerna i hopp att ”stabiliteten” i norra Afrika och Mellanöstern inte skulle rubbas. Plötsligt stod de där med lång näsa och ett kraftigt devalverat anseende i de tunisiska och egyptiska massornas ögon. Obamas tal i Kairo året innan ekade hånfullt i folks öron, medan Vita Huset kramade Mubarak.
När därför det revolutionära upproret också tog fart i Libyen och snabbt spred sig till alla större städer inklusive Tripoli drog Washington och Paris slutsatsen att Khaddafi skulle falla snabbt och att den här gången gällde det att inte stå med byxorna nere. Obama, Sarkozy, Cameron och andra ledare krävde hans omedelbara avgång. Problemet var bara det att parallellen med Tunisien och Egypten var en felaktig analys. Än en gång misstog sig CIAs analytiker totalt. De hade inte haft en enda föraning om revolutionen i Tunisien. I Libyen insåg de inte att diktaturen var en personlig diktatur där armén eller säkerhetstjänsten saknade varje form av alternativ till Khaddafi. Han kunde inte kastas till vargarna och ersättas av en övergångsregering som klär sig i revolutionens färger för att rädda den härskande klassens makt.

.

I sus och dus trivdes de bra tillsammans. Nu är det fnurra på tråden.

.

-Jag kan inte avsättas. Jag har ingen post. Jag är revolutionen, säger Khaddafi och har tyvärr rätt. Han kan inte avsättas. Han kan bara störtas.
Khaddafi var inne i värmen sedan försoningen med Storbritannien om Lockerbie. IMFs strukturprogram var i full gång och oljebolagen hade tillgång till Libyens olja på bra villkor. Att USA och andra makter släppte Khaddafi i februari kan inte förklaras med närmast metafysiska argument om att ”imperialismen vill ta kontroll”. Den hade redan all nödvändig kontroll och önskade inget hellre än att Khaddafi i lugn och ro integrerades i Washington Consensus.
Men den arabiska revolutionen ville annorlunda. Revolten såg ut att segra snabbt även i Libyen och de imperialistiska makterna kastade in sina marker på vad de trodde var vinnande färg. Därför drevs en no-fly zon igenom och därför bombade franska flygvapnet utanför Benghazi den 19 mars. Debatten om detta gjordes av ”humanitära” skäl eller av ”egoistiska” skäl är ointressant, speciellt för de som gjort uppror mot Khaddafi. Det räddade de revolterande från att krossas som ”kackerlackor” som Khaddafi lovat. Ingen ska heller rycka på axlarna och säga att det var bara prat. Vi vet inte vad som hade skett om Khaddafi hade tillåtits att gå in i Benghazi, menar vissa. Det om något är prat. Vi vet mycket väl vad som hade skett. Alla som haft det minsta att göra med revolten hade slaktats.
Khaddafi  behöver inte bevisa vad han är kapabel till. Tolv hundra fångar i fängelset Abu Salim som 1996 avrättades som ”galna hundar” vittnar än i dag om regimens karaktär. Befolkningen minns än att ingen regering i väst reagerade och att ingen internationell undersökningskommission tillsattes. Oljeintressena tog överhanden den gången. Ingen arabisk revolution störde ritningarna. I Benghazi minns man också än hur protesterande studenter 1977 hängdes offentligt på stadens centrala torg för att ingjuta skräck i befolkningen. Hängningarna visades på teve och blev en ”tradition” ända till 1988. Varje 7 april hängdes oppositionella studenter för att påminna om vem som hade makten. Nu är skräcken borta men minnena från vad mördaren i Tripoli kan uträtta lever kvar.

.

-Här skriver vi ny historia med vårt blod och nakna bröst.

Väggmålning i Benghazi.

.

Nu räddades innevånarna i Benghazi från en massaker därför att USA och Frankrike inte längre kunde backa och på nytt satsa på Khaddafi. De tackade och tog emot hjälpen. Men svek de därmed revolutionen? Innebar bombningen utanför Benghazi och de påföljande flygräderna mot Khaddafis styrkor och militära anläggningar att ”imperialismen tagit över kontrollen”? Närvaron av militära rådgivare från Nato sägs nu bevisa att revolutionen sålt sin själ. Hade det varit bättre om det varit rådgivare från Egypten eller kanske Sydafrika? Eller ska allt vara hemvävt för att räknas som revolutionärt? I andra sammanhang brukar ju dessa regeringar pekas ut som imperialismens allierade underhuggare.
Det är självklart att vare sig USA eller Frankrike agerade utifrån moraliska eller humanitära motiv. Det handlade som vanligt om realpolitik. Men just i det här fallet så råkar en realpolitisk handling få ”humanitära” konsekvenser. Benghazis befolkning slapp undan en massaker. Ska man anklaga dem för det?
Man måste inse att det faktiskt kan ligga i en imperialistisk makts realpolitiska intressen att vid ett visst tillfälle förhindra lidande och inte vid ett annat. Innebär det att mottagarna av hjälpen automatiskt sålt sig till imperialismen i fråga? Jag tycker inte att vad det nationella övergångsrådet hittills gjort och sagt bevisar att det går i USAs eller Frankrikes ledband. Tvärtom visar USAs och andra makters mycket ambivalenta hållning till övergångsrådet och de unga rebellerna att de har svårt att hitta en handlingslinje. Det är för övrigt samma ambivalenta hållning som USA visar till revolutionen i Tunisien och framför allt i Egypten på grund av Kairos speciella och känsliga förhållande till Israel.

Mustafa Abdul Jalil leder det Nationella Rådet i Benghazi.

Han är ingen socialist men kämpar för ett slut på diktaturen.

.

Den 19 mars ställdes den internationella vänstern inför ett konkret problem. Riktig politik är alltid konkret. Då gällde det att säga ja till bombningarna av Khaddafis styrkor utanför Benghazi och att se revolutionärernas överlevnad som huvudprioritet. Eller att säga nej och vägra bry sig om vad som skulle hända dagen efter. Att blunda inför det valet och prata om något annat var liktydigt med att säga nej till flygattacken den 19 mars.
Konkret politik innebär också att ta ställning till vad socialister i Benghazi borde ha sagt när det stod klart att ett dödligt angrepp var oundvikligt. Själv hade jag hellre satt en kula i pannan på mig själv än att uppmana mina medkämpar i staden att lägga ned vapnen och ge upp eller att uppmana till strid till sista man men utan att begära flyginsats från omvärlden med argumentet att ”imperialisterna gör aldrig något för ingenting”.
I Misrata gäller det också för socialister att ta ställning till konkreta problem. Parollen ”nej till Natos krig mot Libyen” som fyller viss vänsterpress saknar inte konsekvenser för det inringade Misrata. I konsekvensens namn måste denna parolls förespråkare kräva att Natos fartyg som bevakar Misratas hamn ska dras tillbaka. Att det innebär en omedelbar dödförklaring av motståndet i Misrata gäller det då att känna sig medansvarig till.
En kritisk linje i debatten utgår från ett pacifistiskt argument som säger att allt spårade ur redan den 17 februari då upproret startade i Benghazi. Demonstrationerna borde ha förblivit fredliga som i Egypten och då kanske haft större chans att segra snabbt.

.

Make love not war är bättre. Men tyvärr finns det starka

krafter som vänder budskapet ut och in.

.

Allt som kan vinnas med fredliga metoder är naturligtvis helt överlägset våld och blodspillan. Men vad gör man om motståndaren attackerar med våld och skarpladdade vapen? I Benghazi drev Khaddafis prickskyttar befolkningen till desperation och i dödsförakt anföll de specialstyrkornas kasern som togs över. Vem kan döma ut deras handlande? Kanske Martin Luther King men aldrig Nelson Mandela.
Inte heller de ”fredliga” demonstranterna på Tahrirtorget i Kairo var så fredliga. Vi ska inte glömma bort att de första dagarna försvarade sig demonstranterna med allt de hade till hands och lyckades slå tillbaka kravallpolisen. Vissa av regimens betalda huliganer dödades till och med av demonstranterna. Mubaraks partihögkvarter brändes ned och i vissa stunder var Tharir ett verkligt slagfält.
Skillnaden i Libyen var att arméns specialstyrkor sköt skarpt med tunga vapen från första stunden. Det ändrade på förloppet i Benghazi och i Tripoli. Inte för att protesterna i Tripoli var fredligare än i Benghazi utan för att Khaddafis militära styrka i Tripoli var mycket större.
Hade situationen i Libyen varit bättre i dag om revolten i Benghazi inte tagit den vändning den gjorde? I vilket fall hade den varit utmärkt för Khaddafi eftersom motståndet då hade krossats med ofantligt större brutalitet än i Tripoli och vi hade inte haft ett folkligt uppror att bry oss om.
Det är möjligt att den slutliga utgången av upproret i Libyen kommer att bestå av en ”västvänlig” regering i Tripoli. Om det kommer att ske med vapenmakt eller någon sorts kompromiss där Khaddafis familj försvinner ur bilden återstår att se. Det blir kanske en regering som står långt ifrån vad man som socialist kan hoppas på. Men i ett land där det enligt lag yrkas dödsstraff för den som organiserar ett politiskt parti eller en facklig organisation kan det svårligen bli värre än i dag.
En anonym talesman för Khaddafi sa nyligen att ”om reformer hade genomförts när folket krävde dem hade vi inte förråtts av Arabförbundet och Europa och inte suttit så illa till. Nu råder det en styrkejämvikt där något måste ge efter. Egentligen har saker redan ändrat sig- men ingen kan ännu medge det”.

.

Den vackra staden Misrata har lagts i ruiner av Khaddafis artilleri.

.

Kanske visar talespersonens antydan om att ”saker redan ändrat sig” att vi snart kommer att se Khaddafi ges fri lejd till någon diktatorkompis i Afrikanska Unionen. Han har ju redan betalat räntan för en tältplats i solen.
Då kommer också övergångsrådet i Benghazi att tvingas bevisa att deras program, ”vison för ett demokratiskt Libyen”, inte bara är tomma ord på ett värdelöst papper. Då kommer också alla ”principfasta” anti-imperialisters utsagor om att ”Natos angrepp på Libyen” bara är början till en imperialistisk ockupation av landet att kunna granskas mot facit.

.

Media;DN1,DN2,DN3,DN4,DN5,SVD1,GP1,SVD2,SVD3,DN6,

Bloggare; Svensson,Intisbloggen,

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

18 reaktion på “Libyen –revolution eller ockupation?

  1. Tack, Benny, lysande! Utan dig och Göte skulle jag helt ha förlorat tron på möjligheten att förnuftet kommer att segra. Jag är djupt besviken på den antistalinistiska vänsterns katastrofala missbedömningar av vad som händer i Libyen. Det är obegripligt att man väljer att tugga teser om imperialismens ondska när människor av kött och blod offrar sina liv i kampen mot verkligt förtryck. Aldrig trodde jag att jag skulle få se trotskister stå och urskuldra sig för att slippa stödja en (om än aldrig så outvecklad) revolution. Vänsterns magkänsla har lett käpprätt åt helvete i Libyen-frågan. Hur blir det i Syrien?

  2. Staffan,
    Tack själv för fin uppmuntran. Jag tror att vi snart kommer att kunna göra ett bokslut över debatten om Libyen. Då kommer första kriteriet att vara om det blivit bättre eller sämre för den libyska befolkningen, inte om imperialismen fått bättre oljekontrakt.
    mvh
    Benny

  3. Allt detta önsketänkande om demokrati är som sagor för barn i MENA-länderna och blir allt för sorgligt när sagoberättarna på fullt allvar tror på vad de själva repeterar som enfaldiga papegojor.

    USA drog sig snabbt tillbaka ur detta patetiska råttbo. Klokt nog precis så som försvarsministern Gates avrådde från redan före deras kosmetiska insats. Han upprepade i torsdags ännu en gång vad han sagt flera gånger tidigare att de inte kan stödja ”rebellerna” därför att de inte vet vilka är.
    Detta är BS. Han om någon vet vilka de är. Han har tillgång till världens effektivaste underrättelsetjänster så han måste ha en mycket god anledning att inte agera som Kildén & Åsman önskar.
    Vet Kildén & Åsman något som inte USA’s försvarsminister Robert Michael Gates vet?

    Till skillnad från de 2000 representanter för 850 stammar som träffades nu den 5-7 maj och i sitt protokoll beslutade att ge (den ej närvarande) Khaddafi sitt fulla stöd så har jag inga som helst sympatier eller respekt för denne skitstövel men att ignorera Libyens samlade stamledare vore ett stort misstag.
    Hur har Kildén & Åsman tänkt sig att ”rebellerna” ska regera landet tvärs emot deras vilja?

  4. Erik H,
    Först tänkte jag skicka din kommentar till Papperskorgen eftersom du tydligen inte kan skriva utan att vara ohövlig på gränsen till oförskämd. Bättring.
    ”Tillgång till världens bästa underrättelsetjänst”.. Och du pratar om att tro pä ”sagor för barn”. CIA hade inte en aning om vad som var på gång i arabvärlden. De togs helt på sängen. En högt uppsatt CIA-analytiker sa till NYT i januari att han hade varit med på hundratals analysmöten om Nordafrika och Mellanöstern och inte en enda gång hade de diskuterat Tunisien. CIA är kanske duktig på att spionera mot statschefer och militära anlåggningar men de förstår inte ett skvatt av den sociala utvecklingen i ett land.
    Den show av 800 klaner som Khaddafi visade upp är det nog bara du som gått på. Inte en enda seriös kännare av situationen tog det på allvar. Snart nog kommer du att få se hur ynkligt litet Khaddafis stöd är bland befolkningen.
    Dessutom borde du sluta håna de arabiska folkmassornas krav på frihet, värdighet och demokrati. Det luktar illa.

  5. Är Libyen verkligen ett land, en nation, en folklig enhet? Khaddafis motståndare verkar vara geografiskt koncentrerade till vissa områden, hans anhängare till andra.

    Det syriska inbördeskriget verkar ju bestå av en minoritetsdiktator ur alawiterna, och en opposition baserad på den stora gruppen sunni, våldsutbrottets kraft blir nog större ju mindre minoriteten som ska försvaras är. Ingen lägger sig i, av fruktan för vad som ska komma om sunni tar över från alawiterna. Alla observerar.

    Jag skulle gissa att USA tvår sina händer, att de säger vad de menar, att de inte har underlag för ett ställningstagande. De har sin Somaliaoperation i färskt minne, och ont om pengar. De vill slippa sina arabiska krig, men kan inte bara strunta i oljan.

    Nu finns ju begreppen folkrätt och statliga mellanhavanden; om den östlibyska befolkningen finner Khaddafi outhärdlig kan ju EU erkänna utbrytarrepubliken östlibyen, om Khaddafi inte kan tas ur trafik. Enligt Italiens utrikesminister är Khaddafi skadad och har flytt Tripoli, men han har förstås någons stöd i landet. De kanske inte är så många, men bättre beväpnade?

  6. Hej sl,
    Det är ju inte sant att landet är delat i två geografiska läger. Misrata ligger i väst inte långt från Tripoli. Till öster om Misrata håller lojalister städerna Sirte och Braga. Väster om Tripoli kontrollerar oppositionen flera städer och den viktiga passagen till Tunisien. Vissa områden väster om Tripoli är omstridda. Ingen vill dessutom se ett delat land, allraminst Rådet i Benghazi.

  7. Benny Åsman

    Bättring utlovas. Det var inte min avsikt att förolämpa dig personligen och jag kunde heller inte tro att mina frågor var så betydelselösa i sammanhanget så att de inte ens förtjänade ett svar. Ber härmed underdånigt om ursäkt!

    Min fråga gällde inte vad CIA kunde veta eller ej före händelserna i Tunisien eller Egypten.
    Frågan gäller vad CIA vet om de libyska rebellerna och vilken betydelse detta har när de så tydligt avvisat deras krav på stöd. Senast i går när Vita Huset dessutom förklarade för Mahmoud Jibril att hans NTC är en icke-legitim förhandlingspart.

    Vad de Libyska stamledarna beslutat är väl dokumenterat men tolkas helt olika av den arabisktalande och övriga världen.
    Det Libyska samhället är och har alltid varit organiserat i familjer, klaner och stammar med stort självstyre och begränsad islamistisk influens. Ingen kan väl utnämna sig till seriös kännare av situationen om inte deras åsikter ens efterfrågas eller måste vantolkas.

    Jag hånar inte folkmassornas krav men att uppmuntra dem att ta till vapen för att därmed förlora sin civila status leder varken till frihet, värdighet eller demokrati när demokrati endast kan utvecklas i ett stabilt samhälle.
    Demokrati är sagor för barn i alla islamistiska samhällen.

  8. En strålande analys av situationen. Jag förstår inte vad vänstermänniskor som kan se det på något annat sätt håller på med.
    Sven-Anders

  9. ”För det första har vi inte att göra med en socialistisk revolution. Än begränsar sig den libyska revolutionens uttalade mål till borgerligt demokratiska fri- och rättigheter. Det är en folklig politisk revolution som strävar efter att befria landet från en oböjlig diktatur.”

    Precic så där resonerade en del bolsjeviker efter februarirevolutionen och för det blev de med rätta rejält uppläxade av kamrat Lenin.

    ”Proklamera att alla oljetillgångar och utländska investeringar nationaliseras utan kompensation och ställs under arbetarkontroll? Kanske en vacker lösning på pappret men ett skott i foten i det aktuella läget.”

    Det är precic vad som borde gjorts det. Har du hört talas om Lenins aprilteser ?
    Jag ser att stadieteorin hemsöker fjärde internationalen. Som om den inte vederlagts tillräckligt av Trotskij och Lenin och senare i praktiken gång på gång visat sig bankrutt.
    Fjärde internationalen grundades av bl.a Trotskij och de kalalde sig bolsjevikleninister. Ska du kanske försöka basera dina utlåtanden på lenin och trotskij istället för på något sorgligt hopkop av reformism och stalinism.

  10. Ragnar@ Om vi nu i alla lägen ska jämföra med 1917 så kan vi säga att de borgerliga rebellerna i Libyen försöker genomföra Februarirevolutionen…som gjorde det möjligt för Lenins organisation att explodera i storlek i den borgerliga demokratins tillfälliga vatten. När ochranan var borta…Utan Februari inte Oktober…troligen. Det som Lenin gör när han bryter med iden om den långa borgerliga perioden är att säga att vi måste gå vidare. Det säger också jag och många med mej. Men det innebär inte att vi avvisar iden om februari och det gjorde inte heller Lenin…Han försvarade den en stund, växte, och gick helt snart vidare utöver den borgerliga revolutionen… som vi måste förespråka när den dagen kommer…

  11. Ragnar,
    Ta inte i så du spricker. Jag känner mycket väl till Aprilteserna och har läst allt som Trotsky skrivit om den ryska revolutionen. Men nu är det Libyen vi analyserar. Du verkar tro att situationen just nu kräver ”aprilteser” för Libyen och att jag förespråkar ett ”hopkok av reformism och stalinism”. Om du tittar upp från dina skolböcker om revolutionära processer och ägnar några ögonblickt till att fundera över sitautionen i Libyen så kanske du snabbt kommer att inse att beskrivningen av det hela som ”en folkliog resning, en politisk revolution mot en diktatur” är helt korrekt men att vi inte befinner oss i Februari.
    I Libyen finns inga organisationer i arbetarklassen, vare sig fackliga eller politiska. Det finns inga revolutionära socialistiska organisationer. Ja det finns antagligen inte en enda socialist i hela Benghazi. Alltså finns det inte en tillstymmelse till socialistiska krafter som kan föra fram ett program för en socialistisk revolution som enda vägen för att i grunden lösa de problem som folket står inför, skapa ett samhälle som svarar mot vad de kräver: frihet, värdighet och demokrati.
    I Tunisien är situationen exempelvis helt annorlunda. Där finns fackliga och socialistiska traditioner och i dag finns en relativt stor socialistisk rörelsen som bör sikta in sig på att föra revolutionen vidare till en verklig social revolution.
    Vi vet att saker kan ändras snabbt när folkliga resningar drabbar samman med en oböjlig diktatur. Men att i det läget hoppa över ”stadier” i kampen och ägna sig åt plakatpolitik leder ingen vart. Det innebär inte att jag plötsligt skulle vara en förespråkare för den reformistika/stalinistiska etappteorin.
    mvh
    Benny

  12. Benny misstar sig gällande socialisters uppgift i en situation som den i Libyen.
    När arbetare kräver anställningstrygghet av en Alliansregering, ställer vi socialister inte oss likt papegojor och upprepar samma krav, enbart av den anledningen att arbetarna faktiskt krävde det. Istället förklarar vi på ett motodiskt sätt att det inte är högern som kan genomföra våra krav, utan arbetarkamp och kampen för socialism. Socialistiska partier fungerar som arbetarklassens minne och har som uppgift att dra lärdomar av historien och sedan agitera för krav som kan föra kampen framåt. I Libyen-debatten är inte socialisters uppgift att påheja massorna och deras krav, oberoende av vilka krav som faktiskt reses. Istället är vår uppgift att försöka förklara för kämparna och vinna stöd för krav som kan föra revolutionen framåt. Inte minst som det saknas socialistiska organisationer i Libyen. En imperialistisk intervention kan och har aldrig fört en revolutionen framåt. Att påstå det är att kasta historiens alla lärdomar över bord och att bedra revolutionärerna i Libyen. Jag lägger fram det som en av dina kamrater i SP en gång så klokt uttryckte det: ”Imperialismen är inte en störningsjour som man kan ringa om hjälp så fort man vill genomföra en revolution”.
    Jag har också en fundering gällande Socialistiska Partiet och er syn på organisering och handling. Vad hände med den demokratiska centralismen? Fullständig frihet i diskussion, disciplin och enighet i handling… Som jag förstått det har trots allt Socialistiska Partiet officiellt ställt sig som motståndare till imperialistisk intervention i Libyen, till skillnad från många av deras mer profilstarka företrädare.

  13. Ammar,
    Tack för en lektion i socialismens ABC. Likt alla andra som pratar vitt och brett om att ”inte lita till imperialismen” och att vi förråder revolutionen har du inget konkret att komma med.
    Vad hade du som socialist och om du hade befunnit dig i Benghazi den 19 mars sagt till dina medkämpar i staden?
    -Nej till franska flygets bombning av Khaddafis styrkor. Låt oss i stället dö tillsammans i en kamp till sista man. Hellre dö än låta imperialisterna blanda sig i.

    Som tur är för kämparna i Benghazi fanns det inga som du i staden som kunde ropa ut det rätta ”socialistiska budskapaet”.

  14. Mycket märklig analys. Kommer att tänka på Bader/Mainhofgänget när jag läser det här, de som på fullt allvar tänkte sig att när de slog till skulle staten avslöja sitt verkliga ansikte och då skulle folket inse hur förtryckt det var och resa sig mot regimen. Och hur gick det? Jo, repressionen blev värre och tyska folket hurrade för detta för de blev rädda för terroristerna, precis som amerikanerna har funnit sig i den ena inskränkningen efter den andra i demokratin efter 9/11.

    Det är inte så där som du tänker dig som världen fungerar bara. Hur har du exempelvis tänkt dig att de s.k. rebellerna ska skaka av sig Nato och IMF när man lyckats mörda Ghadafi och tror du verkligen att de kommer att bygga ett välfärdssamhälle för samtliga invånare i Libyen? Var har USA ingripanden och bombande lett till en sådan utveckling? Ingenstans vad jag känner till.

    Anser ni verkligen att ett gäng som mördade ganska många svarta gästarbetare ganska snabbt efter att de påbörjat sitt uppror är människor med det demokratiska sinnelag som man kan stötta? Rasister kallar jag dem.

    Framtiden för Libyen nu ser sannolikt ut på ett helt annat sätt än du tänker dig: Endera blir det ett långdraget inbördeskrig och det libyska folket, på båda sidorna, utsätts för död och långt lidande, eller så ger sig Ghadafis anhängare sedan Ghadafi mördats och sedan sitter Libyen fast i IMF:s klor efter att oljan sålts ut helt och människorna får det mycket sämre än de haft det hittills, ja utom rebelledarna förstås, och Nato har kvar lite baser i landet för att vakta sina ekonomiska intressen där.

  15. Kerstin,
    Jag håller helt med dig -”mycket märklig analys”. Det är ingen idé att diskutera vidare om Libyen. Vi verkar tala om två skilda världar. Vi får återkomma när vi har facit i handen.

  16. Pingback: Seger eller död – om den libyska revolutionen

  17. Pingback: Baghdad Bob i Tripoli

Kommentera