Misrata gick till fria val

.
Misrata valde i måndags ett nytt stadsråd bestående av 28 personer. Det är det första fria valet i Libyen på 42 år. Att det hölls just i Misrata är symboliskt. Det var Misrata som under två månader belägrades av Khaddafis elitstyrkor. I två månader stod befolkningen emot stridsvagnsgranater och artilleri för att till sist segra.

.

Första fria valet i Misratas historia.

.

Stora delar av stadens centrala delar runt Tripoli Street är fortfarande i ruiner eller obeboeliga. Det hindrade inte den lokala valkommissionen att organisera det första valet av en kommunal ledning åtta månader efter den blodiga belägringen av staden.
-Det är en historisk dag. Vi hoppas att det här valet blir till ett exempel för de som följer på andra platser, sa valkommissionens ordförande Mohamed Balrouin till nyhetsbyrån AFP.
Av stadens 300 000 innevånare har 100 000 skrivit in sig på vallistorna. Eftersom omkring 40 procent är under 18 år och saknar rösträtt innebär det att över 60 procent av de röstberättigade satte upp sig på röstlängderna. De valde i måndags mellan 242 kandidater till de 28 platserna i stadens första valda ledning.

.

Misratas centrala delar bombades till ruiner av Khaddafis artilleri.

.

-Trots de omfattande skadorna är Misrata en säker bastion,  skriver Reuters reporter på plats och framhåller att det inte är så på många andra platser i landet.
-Den lokala regeringen är effektiv, regler följs och människorna har en känsla av att arbeta gemensamt, skriver Reuters vidare.
Misrata har tagit upp plats i internationella media av andra orsaker också. Att det hållits fria val har inte tagit stor plats på västliga medias framsidor. Det har däremot Amnestys rapporter om behandlingen av fångar och ”rebellgruppers” okontrollerade handlingar lite överallt i landet.
En av de mest framträdande ledarna för upproret i Misrata var Omar Shibani i sin funktion av chef för den brigad som fångade in Khaddafi. Shibani har sedan dess återgått till sitt civila yrke som chef i ett serviceföretag i oljebranschen.

.

Det var utefter huvudleden Tripoli Street som Khaddafis trupper stoppades och besegrades

.

Han säger till Financial Times reporter på plats i Misrata att ett par hundra ur hans brigad inte längre uppträder som revolutionära rebeller borde göra.
-Alla i min brigad är inte goda. När de kom till Tripoli ville några av dem utnyttja maktvacuumet och få sin vilja igenom, som att fånga så kallade Khaddafitjänstemän. Jag anser det inte acceptabelt. Arresteringar måste ske av regeringen och personligt skipande av rättvisa mot den ene eller andre upphöra, säger Omar Shibani.
De missförhållanden som Amnesty och andra NGO belyst är inget som kan försvaras. Tortyr är ur både humanistisk och socialistisk synvinkel ett barbari som despoter och tyranner använder sig av och som Vita Huset under George W. Bush till och med försökte ge en laglig grund.

.

-Ett litet steg för en man, en stor spark för mänskligheten.

.

Men situationen i Libyen måste också ses i sitt perspektiv. Enligt Amnesty och andra källor finns det åtta tusen fångar i landet varav många enligt samma källor utsätts för misshandel och i vissa fall tortyr. Samma källor säger också att minst fyra fångar har dött till följd av tortyr. Det är en skamfläck på revolutionen och det visar att den nya borgerliga demokratin långt ifrån stabiliserats.
De som i dag däremot använder Amnestys rapporter från Libyen till att förfasa sig över de som störtade den ”omtyckte Khaddafi” och som samtidigt ignorerar samma organisationers fördömanden av regimens brutala våld i Syrien har ingen rätt att tala. I Syrien har regimen fängslat minst 20 000 medborgare och torterat till döds betydligt fler än i Libyen. Endera erkänner man Amnestys integritet och respekterar deras rapporter eller så avfärdar man Amnesty som ett verktyg i imperialismens sold. Att sitta på två stolar som delar av ”vänstern” gör brukar sluta illa.

.

En av dem har tagit avsked. När följer den andre?

.

Hur färden framåt kommer att gestalta sig är ännu långt ifrån klart. Utvecklingen i Tunisien och Egypten visar att revolutionen attackeras hårt från många håll. Men det innebär inte att utgången är given. Samma sak gäller i Libyen och Syrien för den delen. Valet i Misrata är ett viktigt steg på vägen till ett friare samhälle.
Nästa steg till valurnorna ska tas i slutet av juni då en konstituerande församling ska väljas. Dess uppgift blir att skriva en konstitution som ersätter den gamla ”konstitutionen” –Khaddafis ”lilla gröna”.

.

Media: DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVD3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Libyen, Khaddafi, Misrata, Syrien, Revolution,

,

I Spanien demonstrerade i dag hundratusentals människor mot regeringens försämring av arbetsmarknadslagarna. Även där har nyliberalerna lagt beslag på det för många så positivt värdeladdade ordet reform. Fast de menar kontrareform, vilket har fått denna man att utfärda en varning:

.

.

I hela 57 städer hade människor samlats för att protestera mot regeringens försämring av arbetsmarknadslagarna. I Barcelona vibrerade hela staden när 450 000 människor slöt upp. På bilden från Madrid ser vi en del av de 500 000 som deltog.

.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Madrid, Barcelona, Valencia,

I media: DN1,DN2,SVD1,

Recept för hur man raserar ett samhälle

.

Alexia var bankanställd i 20 år och hennes make i 14 år. Nu är de båda arbetslösa.

-Våra liv har förändrats, säger Alexia och berättar att a-kassan som förr var 450 euro i månaden nu ska sänkas till 360 euro samtidigt som priserna stiger och i många fall kostar varorna i affärerna lika mycket som i Paris.

Helena är lärare i en privat skola i Aten. När vårterminen började sänktes hennes lön med 20 procent.

-I början av karriären är nettolönen 1 114 euro i månaden, nu ska den sänkas till 660 euro för 21 timmars undervisning i veckan. Under sommarmånaderna har jag inte betalt, berättar Helena och säger vidare att a-kassan som hon får under sommarlovet ska sänkas från 461 euro till 356 euro i månaden. Dessutom har det blivit svårare att få a-kassa. Till sommaren har hon inte längre rätt till ersättning.

.

.

Panagiota har diplom i främmande språk och arbetar sedan hon var 19 och är nu 39 år.

-Med fem åttatimmars arbetsdagar i veckan tjänar jag 700 euro i månaden och behöver fortfarande hjälp av mina föräldrar för lönen räcker inte till att hyra en lägenhet, berättar hon.

Kyriakos är en 42-årig lärare gift och har två barn.

-Vi hade 3 000 euro i nettoinkomst 2006. Nu är vår gemensamma nettoinkomst nere i 1 500 euro i månaden, säger Kyriakos och berättar att samhället faller samman. Alla byggplatser har slagit igen och kastat ut arbetarna i arbetslöshet. Ingenjörerna och arkitekterna följer nu efter.

.

.

Georges är en 53-årig forskare.

-Aten har blivit farligt och grått. Många gator är inte upplysta och på vissa är alla butiker igenbommade och fulla med klotter. De hemlösa ökar snabbt i antal och letar efter mat i soporna. Invandrarna som kommit för att söka arbete sitter nu fast här utan resurser att ta sig hem.

Dimitrios är 32 år och har doktorerat i grekiska.

-Tills i september tjänade jag 1 200 euro i månaden. Jag talar sex språk, jag har doktorerat i språk, det vill säga studerat i tolv år utöver grundskolan och nu tjänar jag 750 euro. När jag betalat hyran och andra fasta kostnader har jag 70 euro att leva på i månaden, säger Dimitrios uppgivet.

.

Atens gator kantas av stängda nertaggade butiker.

.

Det här är ett axplock av individuella öden som den franska dagstidningen Le Monde beskriver i en artikel om hur den grekiska krisen inte bara handlar om siffror utan i första hand om hur den av EU påtvingade åtstramningen stryper det grekiska samhället och krossar den sociala strukturen. Det är bara på landsbygden, där familje- och grannsolidariteten spelar en stor roll, som krisen inte ännu slår så hårt. Men i städerna sker ett brott mot mänskligheten i finansens och nyliberalismens namn.

Räddningspaket dödar

Kalla fakta bakom de enskilda personernas sociala misär är också skrämmande. Det så kallade räddningspaket som nu valsar fram och tillbaka mellan Aten och Bryssel är bara fortsättningen på den attack mot välfärden som redan ägt rum. Den grekiska ekonomin har sjunkit med 15 procent sedan 2007. Bara i fjol sjönk BNP med 6,8 procent och prognosen för 2012 pekar på över 7 procents nedgång. Det är recession i fyra år och med den arsenik som nu bjuds ut av EU talar vi om en depression som kan slå sönder det grekiska samhället. Ekonomiska experter säger att kring 30 procent av befolkningen nu lever under fattigdomsstrecket.

.

Diagrammet visar att en grekiska statsskulden inte steg under lång tid. Först när samhället tog över de privata bankskulderna rusade den iväg till dagens höjder. Plus att räntorna att betala på skulden ökade kraftigt.

.

Den hästmedicin som grekerna ska tvingas att svälja för att ”räddas” handlar om flera strama åtgärder som det grekiska parlamentet röstat för:

-Minimilönen ska sänkas med 22 procent från 751 euro i månaden till 586 euro. För nyanställda under 25 år ska minimilönen sänkas med 32 procent. Cirka 25 procent av de lönearbetande i landet berörs av sänkningen. Dessutom avskaffas det automatiska ålderstillägget.

-Alla pensioner sänks med 15 procent utöver de sänkningar som redan genomförts. Gamla ensamma förväntas leva på pensioner kring 500 euro i månaden. Pensionsåldern ska höjas.

-I år ska 15 000 avskedas från offentliga tjänster och fram till 2015 ska 150 000 tvingas lämna sina arbeten.

-En miljard euro ska sparas i den sociala sektorn. Sjukhusen är redan i en katastrofal situation. Mediciner saknas eftersom läkemedelsföretagen begär betalning i förskott.

Ett nyliberalt test i naturformat

Den stora frågan är varför? Varför köra det grekiska samhället i botten? EUs ledare med Merkel i spetsen vet mycket väl att med de sparprogram som tvingas på Grekland finns det bara ett tänkbart resultat- depression av trettitalssnitt. Vi kanske redan befinner oss där förresten. Arbetslösheten är 21 procent och stiger i snabb takt. Nästan hälften av alla unga är utan arbete. Samtidigt djupdyker BNP och med sänkningar av löner och pensioner måste konsumtionen sjunka ytterligare, det vill säga det ekonomiska raset bara skyndas på.

Så frågan kvarstår –varför? Rent finansiellt vill Trojkan –Merkozy, ECB och IMF, orsaka ägarna av de grekiska statsobligationerna minsta möjliga förluster. Genom att försöka undvika en grekisk statskonkurs kan problemen skjutas på framtiden i hopp om att konjunkturen ska vända uppåt i Europa och därmed sopa undan de statliga underskotten.

Men det finns en annan aspekt som jag tycker blir allt tydligare. Trojkan använder Grekland som ett socialt laboratorium. Hur långt kan man gå i den sociala nedrustningen och attackerna på de arbetandes realinkomster utan att samhället exploderar? Det är tydligen den fråga som Bryssel vill ha svar på. Det är naturligtvis ett farligt test i naturformat. Om den grekiska ekonomin faller ihop och går över i en katastrofal depression har i sig ingen ekonomisk betydelse för EU. Landets ekonomi väger knappt tre procent av EUs samlade ekonomi.

Risken finns där ändå. För om Greklands regering tvingas deklarera ”konkurs” och ställa in sina betalningar är det inte bara de grekiska bankerna som med säkerhet tvingas slå igen. Även stora europeiska banker, främst franska, riskerar att drabbas av så stora förluster att flera stater på nytt tvingas gripa in och låta det allmänna ta över privata kapitalägares förluster. I kölvattnet på en grekisk konkurs kan därför Portugal, Italien och Spanien stå i tur för en kur arsenik. Men då talar vi inte längre om en småtting som Grekland utan om EUs tredje största ekonomi –Italien.

Skydda bankerna – pressa de arbetande

-Hur man än vänder sig sitter ändan därbak, är ett uttryck som passar in på situationen. Trojkan försöker nämligen jämka oförenliga målsättningar: Grekerna ska betala krisen, kreditägarna ska hållas skadelösa, krisen ska begränsas till Grekland så att inte andra länder dras med och en recession i Europa som helhet ska undvikas. Detta går inte att förena. Med de ”sparpaket” som presentaras över hela kontinenten kan resultatet bara bli än värre – Grekland kan inte betala av sina skulder, andra länder kommer att följa i Greklands spår och en ny och djup recession breda ut sig. Just vad man vill undvika.

.

Papandreou sålde sin själ till bankerna och skrotade Pasok.

.

I själva verket råder det inte enighet inom Trojkan om hur krisen ska skötas. Barroso, Olli Rehn, bankirer och andra höjdare driver på hårt för att undvika en grekisk inställning av betalningarna och varnar för ”drastiska” konsekvenser för hela EU om det inträffar. Samtidigt verkar det som att ledare som Luxemburgs premiärminister Junker och tyske finansministern Wolfgang Schäuble bestämt sig för att se fan i vitögat och vill låta Grekland falla –gå i konkurs och tvingas lämna eurozonen. Schäubles position dikteras också av inhemska hänsyn. Han anpassar sig till den närmast rasistiska hetskampanj som slaskpressen med Bild-Zeitung i spetsen driver mot den grekiska befolkningen.

Är Grekland ännu en del av Europa? Frågan är berättigad för den sociala situationen och miljön i Aten börjar mer likna en storstad i ett fattigt land söder om Medelhavet. Efter fyra år av ”räddningspaket” är patienten på randen till kollaps. Situationen liknar allt mer den som många fattiga länder upplevde under den så kallade skuldkrisen i början av 80-talet. Då hade de rika eliterna i fattiga länder under ett antal år kunnat låna pengar till mycket låg ränta på den internationella finansmarknaden. När sedan den amerikanska centralbanken rekordhöjde räntan följde resten av världen med och i ett huj satt ett stort antal länder fast i en skuldfälla där de inte ens kunde betala räntorna på sina lån. Den mexikanska finanskrisen 1982 höll så när på att kasta hela finansvärlden i kaos.

IMF och Världsbanken tvingade på de fattiga länderna en ”strukturanpassning” som likt dagens arsenikkur för Grekland skapade social misär, enorm arbetslöshet och flera hungerkatastrofer.

Det enda som saknas i Grekland är svält i någon omfattning. Dit har inte landet drivits –ännu. Aten är i dag oigenkännligt för de som inte besökt huvudstaden på ett antal år. Nu påminner staden allt mer om förfallna megapoler i Syd. Ett otal butiker är stängda och uteliggare syns på allt fler platser.

.

.

Val i kaos

Den grekiska statsapparaten, utom polis och militär, är också i rent förfall. Elementär service fungerar inte längre, skolorna saknar undervisningsmateriel, sjukhusen saknar mediciner och utrustning, investeringar i infrastruktur är nere på noll. Kort sagt –förfallet accelererar i högt tempo.

Mitt i detta kaos ska det hållas val. I april väljer landets befolkning ett nytt parlament. Utgången av valet kan bli en kalldusch för hela Europas borgerlighet inklusive den marknadsvänliga socialdemokratin. Hela den politiska eliten i landet föraktas i dag av de som valde dem 2009. Papandreous ”socialistiska” parti Pasok har stått i centrum för alla sparprogram sedan krisens början. Räkningen för Pasok kommer att bli saftig. I valet 2009 fick Pasok 44 procent av rösterna. Nu får det mellan 8-10 procent i opinionsundersökningarna. Samtidigt ges vänstern till vänster om Pasok kring 40 procent. Där hittar vi det ortodoxa kommunistpartiet KKE, den radikala vänsterkoalitionen Syriza och det antikapitalistiska Antarzya. På den borgerliga sidan är det bara det konservativa Ny Demokrati som håller ställningarna med cirka 30 procent. Men det är mätningar som gjordes innan partiet röstade för EUs ”räddningspaket”.

.

Finansministern gör sitt bästa för att glädja Merkozy

.

De tre vänsterpartierna går kraftigt fram i opinionen men de har inte en gemensam syn på hur krisen ska lösas. Oenigheten gäller i första hand frågan om euron och medlemskapet i EU. KKE är av tradition mot EU och driver tyvärr oftast en sekteristisk politik på sin egen kant. När de stora fackförbunden demonstrerar organiserar KKE en egen demonstration med sin fackförening. Syriza är emot att släppa euron och medlemskapet i EU som partiet i stället menar ska demokratiseras i grunden. Antarzya å sin sida för fram antikapitalistiska krav som skuldavskrivning. Partiet säger också att Grekland ska lämna euron.

Solidariskt Europa eller konkurrenskraft

Euro eller inte euro är ett knivigt problem. Rent ekonomiskt finns det inget att hämta för den arbetande befolkningen om den grekiska borgarklassen ansluter sig till ett brott med den gemensamma valutan. Men det finns en politisk aspekt som inte alls är lika enkel.

Jag tror att det finns två scenarion för att hoppa av från euron som skiljer sig stort åt.

Det första är om det motiveras med idén att Grekland ska öka sin konkurrenskraft genom att införa en ny drachm och sedan devalvera sig ur krisen. Det är ett teknokratiskt och snävt nationellt perspektiv som kommer att kräva minst lika stora uppoffringar av den arbetande befolkningen som vad som nu sker. I grunden innebär det att be de arbetande att ge kapitalägarna sitt förtroende för att de inom några år och efter stora reallönesänkningar ska lyckas sätta fart på den grekiska kapitalismens hjul igen. Det är ett scenario som också Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt talar sig varm för i snart varje artikel han skriver.

.

.

Det andra scenariot är antikapitalistiskt. Om det djupa föraktet för landets politiska elit går över i en grekisk vår kan allt hända. Ett regelrätt uppror mot EUs och regeringens hästkur är inte alls att utesluta. Det har redan börjat. Blir det generaliserat kommer det obönhörligen i direkt konflikt med diktaten från Bryssel och den enda utvägen är i så fall att helt bryta med storkapitalets EU. Men då sker det i en revolutionär process och inte som ett teknokratiskt projekt för att stärka den grekiska kapitalismens konkurrenskraft. Då blir det nödvändigt att den regering som kastas upp av de arbetandes kamp omedelbart socialiserar banker och finansväsendet och inför en valutakontroll för att skydda sig mot spekulation och de egna kapitalisternas sabotage i form av kapitalflykt och nedläggningar. Då kan brottet med den nuvarande kapitalistiska diktaturen i Bryssel också bli ett första steg på vägen mot att annat Europa – ett socialt och solidariskt Europa, inte ett illusoriskt och nostalgiskt steg tillbaka inom nationsgränserna.

.

Media:DN1,DN2,DN3,ETC,SVD1,AB1,SVD2,DN4,SVD3,SVD4,AB2,DN5,SVD5,DN6,SVD6,SVD7,SVD8,GP1,

DN7,SVD9,SR1,SVD10,SVD11,SVD12,

Bloggare: Röda Malmö,Svensson,Internationalen,Röda Malmö,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, EU, Euro;Tyskland, Merkel, SarkozynECB

.

Av Göte Kildén & Benny Åsman

.

”17 februari” blev en symbol för den libyska revolutionen och i dag är det ett år sedan de våldsamma folkliga protester som fick namnet ”Vredens dag”. Inspirerade av upproret i Tunisien genomfördes demonstrationer mot Muammar Khaddafis regim i  städerna Ajdabiya, Bayda, Benghazi, Derna, Tripoli och Zintan.

Redan i januari hade det i den östra delen av detta helt slutna land uppseväckande nog varit flera protester mot korruption, länge utlovade men ständigt försenade husbyggen samt uteblivna investeringar i infrastrukturen. Regeringen svarade den 27 januari med ett löfte om hela 200 miljarder kronor till olika satsningar. Samtidigt klargjorde Khaddafi själv att inga nya protester skulle accepteras och att hans ”gröna” strafflag gav utrymme för dödsstraff.  I samma veva greps Jamal al-Hajji, en omtyckt författare som krävt mer politiska friheter. Senare greps även människorättsadvokaten, Fathi Terbil, som företrätt anhöriga till de fångar som dödats i massakern vid fängelset Abu Salim 1996.

.

.

Ingen av dessa despoter anade nog vid detta möte i Tripoli juni 2010 att de bägge två skulle vara bortsopade från makten efter bara drygt ett år…

.

Arabvärldens mest förtryckande regim misstog sig. Det räckte inte med osäkra löften om stora pengar. Ropen handlade lika mycket om frihet som om bröd. De fredliga protesterna  för ett år sedan  fortsatte, men konfronterades nu med brutalitet och skarp ammunition från Khaddafis säkerhetsstyrkor, vilket i Benghazi  tvingade fram ett spontant, men rasande väpnat uppror. Nära nog från en dag till en annan hade Libyens folk kastats in i ett blodigt krig. När man gör sig av med sina bojor finns det inte längre någon ”point of return”, ingen återväg.

Vi visste redan då att libyerna var i färd med att skriva historia. Men vi kunde inte veta inte hur de sista kapitlen skulle komma att skrivas.

Inom den kamerala företagsekonomin avslutar man den löpande räkningen  med ett årsbokslut. Så enkelt är det inte när man skriver revolutionshistoria. Där dröjer det decennier, kanske sekel, innan det är möjligt med en helt rättvis balans- och resultaträkning. Men en hel del svar har vi fått, på alla de frågor som kom att ställas efter den ”17 februari”. En första ”politisk avräkning” är möjlig.

”En arabisk vår”, det är den mediala bild som ibland fastnat på våra näthinnor när vi försökt att ta till oss revolutionerna i den arabiska världen. Metaforen är en bra rubrik, lätt förförisk och enkel att ta till sig. Men skapar också stora problem när det gäller att faktiskt förstå vad som skett och sker i denna region. För en vanlig vår den ska mer eller mindre lagbundet följas av sommarens jublande blomstertid, för att sedan avlösas av den härliga skördetiden. Regelbundet ska den ena årstiden följa på den andra.

.

.

Denna viktiga filmsekvens visar den stridsvagnseld mot Benghazi som gjorde att rebellerna begärde flyginsatser från FN.

.

Samhälleliga omvälvningar skiljer sig helt ifrån årstidernas naturliga gång. För där människor gör uppror och revolution, där finns det också reaktion och kontrarevolution. Segrarna är aldrig självklara. Det finns inga garantier och förloppen är kaotiska, inte lagbundna. Vi får komplexa skiften sammansatta av flera olika processer. Ofta är de dessutom samtidigt sammantvinnade med ideologier från flera olika tidevarv.

När tunisiern Mohamed Bouazizi satte eld på sig själv den 17 december 2010 i en protest mot att myndigheterna förvägrade honom möjligheten till försörjning, och sedan dog den 4 januari, blev detta startpunkten för en häftig social och politisk konvulsion i hela arabvärlden, en numerärt mycket stor och förhållandevis välutbildad generation av ungdomar blev stormsvalor för en folklig massrörelse av uppbrott och uppror i hela den arabiska nationen med sina 300 miljoner människor. Deras herrar från kolonialtiden var borta, men hade sedan decennier ersatts med egna, inhemska oerhört hänsynslösa despoter. Diktatorer som gärna knöt an till antikolonial historia, men som samtidigt och i en allt snabbare takt kom att leva i symbios med de forna herrarna från Väst. Land efter land drogs in i den nyliberala omvandlingen av världsmarknaden. Nationella marknader hade öppnats för internationellt storkapital, statliga monopol privatiserats. Men de nya rikedomar som lösgjordes hamnade djupt ner i fickorna på en liten inhemsk klass av profitörer, vilka mer blev en del av det internationella finanssystemet än den inhemska ekonomin. Den nyliberala ideologins credo om att dessa pengar också skulle sippra ner i alla klasser, den så kallade  ”trickle down effekten”, visade sig vara ren nonsens.

.

.

Arabvärldens enväldiga despoter knöt gärna an till länderna antikoloniala förflutna. Samtidigt som de själva levde i symbios med herrarna i Väst.

.

Mohamed Bouazizi och hans kamrater fick ingenting i sina fickor. Despotin förvägrade dem till och med möjligheten att kunna försörja sig.
Som när det gäller alla historiska processer fanns det ingen kristallkula där vi kunde se eller kan se dessa  massrörelsers väg in i framtiden. Det finns ingen linjär evolution. Ingenting är på förhand givet.

Den israeliske författaren Ari Uvnery har gjort en pedagogisk jämförelse som vi återgav redan i fjol mars. Den förtjänar att komma med igen:

.

”För arabvärlden kan 2011 komma att få samma betydelse som 1848 var för Europa. Det var då, när det franska folket reste sig, som revolutionens vågor spred sig över kontinenten…/

Det ser ut som om vi kan lära oss mycket av detta och då inte bara positiva saker. I Frankrike, sopade upproret bort en korrupt regim, men skapade samtidigt grundvalen för den förste av Europas moderna diktatorer, Napoleon III, att komma till makten. I Tyskland, då fragmenterat i ett dussintal kungadömen och hertigdömen, blev härskarna skrämda och lovade demokratiska reformer. Men samtidigt som debattens vågor gick höga mellan lagstiftare och politiker i Frankfurt om den kommande konstitutionen, samlade kungarna sina arméer, krossade demokraterna och inledde en ny era av förtryck…/

1848 års revolutioner lämnade bakom sig ett arv av besvikelse och desperation. Men de var inte förgäves. De värdefulla idéer som föddes under dessa svindlande månader dog aldrig, senare generationer kämpade för att förverkliga dem i alla länder på kontinenten…/
Också de arabiska revolutionerna kan komma att sluta i misslyckanden och besvikelser. Ur dem kan komma att födas nya diktaturer. Här och där kan det springa upp otidsenliga religiösa regimer. Varje arabiskt land skiljer sig från de andra och i vart och ett av dem kommer händelseförloppen att påverkas av lokala förutsättningar. Men vad som hände i går i Tunisien och Egypten, vad som händer i dag i Libyen och Jemen och vad som händer i morgon i Saudiarabien och Syrien kommer att för lång tid bestämma karaktären på alla arabiska nationer. På den globala scenen kommer de att spela en helt ny roll.”

.

Ari Uvnerys diskussion är nödvändig om vi ska  förstå den dramatik som utspelas i arabvärlden. Den är dessutom ett bra vaccin mot en del av de scenväxlingar från eufori till tragedi som skett och som nödvändigtvis måste följa. Jublande vårdagar följs av isande snöstormar. Vi ser en ojämn – och kanske en sammansatt utveckling av demokratiska revolutioner som utkämpas mot en botten av stor fattigdom och en allt större social ojämlikhet. Samtidigt är den Arabiska nationen i dag naturligtvis ingen enkel kopia av Europa 1848. Inte minst handlade demokratirörelserna i Europa i sin linda först och främst om att en vital och energisk borgarklass ville kasta av sig feodalismens tunga politiska ok. Liberalerna själva orkade inte heller ens med att på egen hand genomföra de demokratiska förändringar som de såg som sin historiska mission. För detta krävdes det de nya tunga bataljoner från arbetarklassen som snabbt formerades politiskt under 1800-talets sista decennier och det nya seklets första. Styret i ”Den gamla världen” på den europeiska kontinenten befolkades  av monarker, kejsare, generaler, präster och biskopar. I dagens arabiska värld är borgarklasserna svaga och taniga och oftast underordnade eller med sina handlingsfriheter kraftigt beskurna av kapitalisterna i de gamla imperierna. Den klerikala hierarkin i form av politisk islam, oftast i form av Det muslimska brödraskapet, har dessutom i en historisk anakroni ofta både varit och setts som den främsta motståndaren till diktaturernas despotism. I Europa följde de religiösa ledarskapen med ner i gruset när det gamla ståndssamhället, ”L`ancien regime”,  bröt samman. I delar av arabvärlden har radikal politisk islamism i stället  surfat på den revolutionära vågen.

.

.

I Europa följde de religiösa ledarskapen med ner i gruset när det gamla ståndssamhället, ”L`ancien regime”,  bröt samman.

.

Mycket snart blev vi varse att den arabiska revolutionen sannerligen inte var någon lättsam vårkollektion från Paris. Den libyska samhällsformationen skiljde sig stort från grannländerna Tunisien och Egypten. Visserligen förstörde där de folkliga upproren Ben Alis och Mubaraks politiska rörelser. Vi minns Mubaraks brinnande partihögkvarter i Kairo. Men de gamla regimerna kunde i stort bevara statsapparaternas hårdvaror. Genom att i tid svara med demokratiska eftergifter, personbyten och taktiska reträtter när det gällde politisk bemanning av statens viktigaste fuktioner samt  långtgående demokratiska eftergifter  lämnades militär, polis och  säkerhetstjänster i stort sett orörda av de första revolutionsvågorna. I Libyen fanns inte detta utrymme. Familjen Khaddafi utövade ett oinskränkt envälde där det inte fanns minsta kryphål för  mer reforminriktade grupper i statsapparaten. I Egypten har en reforminriktad militärjunta försökt att stabilisera den gamla ordningen. I Libyen fanns inte detta alternativ utan där fick ”reformisterna” desertera från regimen  och ansluta sig till den folkliga revolutionen. Många av de ledande namnen i det Nationella råd, NTC, som bildades, avsöndrades  från Khaddafis egen statsapparat: Mahmoud Jibril ledde exempelvis Saif Khaddafis privatiseringspolitik av statlig egendom; Mustafa Abdul Jalil var Khaddafis justitieminister åren 2007-2011; Abdul Fatah Younis, som senare dödades i en intern uppgörelse på rebellsidan, var generalmajor och inrikesminister i den gamla regimen.

.

.

Vecka efter vecka bevakade vår blogg det episka motståndet i Misrata mot Khaddafis fyra månader långa belägring. Ovan en av våra många rubriker. Intresset i svensk media var marginellt. Stora delar av vänstern valde sida genom att tiga ihjäl hela motståndskampen…

.

.

Muammar Khaddafi och hans närmaste hade inte en tanke på att ge upp. Med total kontroll över sin egen statsapparat armerad med milismän, säkerhetspoliser och torterare tänkte de i stället jaga varje motståndskämpe ”likt råttor”. ”Söka upp dem i deras hem, om så ända in i garderoberna, för att där knäcka dem likt kackerlackor…”.

Det mer än sex månader långa kriget där mest unga upprorsmän, ”shabab”, i bara jeans och sandaler, ofta med rostiga vapen och helt utan militär erfarenhet, ställdes mot vältränade elitsoldater beväpnade med ”de vapen som stater använder mot varandra”, blev lika skoningslöst och våldsamt som många andra historiska revolutionskrig. Ännu är inte rullorna klara när det gäller alla offer som krävts för friheten. Tjugotusen döda? Eller trettiotusen? Framtida bokslut kanske kan närma sig sanningen. Men Khaddafis våldsamma motstånd ända in i det sista underströk för en hel värld att hans våld bara kunde förgöras med våld.

En patetiskt parentes i den svenska politiska historien blev när det Kommunistiska partiet i sin tidning Proletären exempelvis förfasade sig över att enskilda milisgrupper på egen hand i Benghazi hade avrättat en del torterare och bödlar från den gamla regimen. På samma enfaldiga grund grät en del bloggare med härkomst från samma nattståndna politiska miljö stora krokodiltårar när Khaddafi rakt av blev avrättad efter en eldstrid. Till och med en för det mesta klok person som Åsa Linderborg blev upprörd och rubricerade milismännen som ”Mördare”. En beskyllning som hon näppeligen skulle rikta mot de italienska motståndsmän och antifascister  som hängde upp Benito Mussolino med fötterna först. Även Norrskensflamman har haft ett mycket tveksamt förhållningssätt till den libyska revolutionen. Sanslöst nog har tidningens läsare fått sig till livs betydligt mer kritik mot rebellerna än mot Khaddafi. Ung vänster, Vänsterpartiets unga garde, gick ännu längre och protesterade vid sin kongress i våras, likt det mycket gamla gardet, mot en fransk vapenleverans till berbernas förtvivlade motstånd i de Västra bergen. Protesten gällde inte det faktum att den var ynklig utan att den överhuvutaget hade ägt rum…

Den libyska revolutionen är till sin karaktär en påbörjad borgerligt demokratisk revolution. Det har inte på libysk jord funnits ens en tillstymmelse till en enda arbetarförening, än mindre en politisk arbetarörelse. Majoriten av landets arbetare, främst inom byggnads- och oljesektorn, var immigranter (!) och nästan alla tvingades att fly vid krigsutbrottet.  Med ännu mindre rättigheter än sina libyska kamrater. På samma sätt som för politisk organisering var det i strafflagen möjligt med  dödsstraff om man försökte organisera en fackförening.

.

.

Men som socialister hälsar vi självfallet även en sådan revolution med glädje om den ger vanliga människor större friheter. På samma sätt som Karl Marx och hans kamrater på 1800-talet såg positivt på den franska revolutionen 1789 och stödde nordstatssidan i det amerikanska inbördeskriget.

Rätten till facklig och politisk organisering. Rösträtt och kamp för en demokratisk konstitution. Kvinnofrigörelse och lika rättigheter för nationella minoriteter. De demokratiska landvinningar som håller på att vinnas i Libyen är för det första positivt för människor i största allmänhet. Men de skapar också en grogrund för en möjlig arbetarrörelse. Det är inte ”vår regering” som har segrat. Vi ger inte heller goda råd till en ”arbetarregering” eller till  ”en arbetarrörelse” som inte finns. Men vi stödjer alla krafter som vill vidga och fördjupa de rättigheter  som vunnits. På samma sätt som vi bekämpar alla som vill begränsa dem. I den mån vi har eller får kontakt med politiskt intresserade människor i det libyska samhället försöker vi självfallet att med dem diskutera möjligheterna till att skapa både fackliga och politiska arbetarorganisationer oberoende av borgerliga och islamistiska ideologier.

Vi beundrar de människor som vågat sina liv för att vinna en bättre framtid för alla. Även om det handlar om en politisk revolution, en borgerligt demokratisk revolution. Vi ser inte ner på denna bara för att den inte leds av rena socialistiska gerillakämpar. Vi försvarar därför också allt nödvändigt våld och tar samtidigt kategoriskt  ställning mot övergrepp, rasism  och rena hämndaktioner. Det senare samtidigt som vi lägger huvudansvaret på kriget och allt våld på den gamla diktaturen. Folkliga uppror följs  ofta av hämnd och övergrepp mot de gamla förtryckarna. I revolutionens tross kan det dessutom finnas kriminellt slödder.

Under den spanska revolutionen fanns inte Amnesty eller Haagtribunalen på plats, men där dödades  faktiskt 4,184 präster, 13 biskopar och 283 nunnor, där ansvaret låg på den republikanska sidan. I en del fall, kanske i många, var det resultatet av den klerikala överhetens egna handlingar, av deras egna övergrepp mot människor. I andra var det överlagda illdåd från revolutionärernas sida. Så här i efterhand beklagar nog alla av oss dessa händelser. Men framförallt dödades många av den gamla regimens värsta förtryckare. Är det någon som tror att Proletären i en resa bakåt  i tiden skulle ha fördömt dessa senare övergrepp? Knappast. Sak samma om vi tar oss ända tillbaka till romartiden. Under det slavuppror, som leddes av sägenomsusade Spartacus från Thrakien, dödades många oskyldiga människor. Slavarnas alla övergrepp under sitt uppror har vi full förståelse för, även om ingen i dag tycker att detta var bra. Proletären hyllar i stället, på samma sätt som vi gör, minnet av just denne Spartacus…

.

.

Ett parti som sover gott om natten utan att ha gjort upp med nackskotten i Gulag är givetvis inga pacifister.

.

Skälet till att Kommunistiska partiet och många andra politiska schatteringar i det som uppfattas som vänster inte sett något positivt med den libyska revolutionen och diktaturens fall utan i stället tagit så illa vid sig över revolutionärernas våld är en mer eller mindre genomtänkt teori om två huvudläger i världspolitiken. Ett parti som sover gott om natten utan att ha gjort upp med Stalins alla nackskott i Gulag är självklart inga pacifister. Det de ser är en huvudmotsättning mellan USA/Västimperialismen och den övriga världen. Allt och alla som är emot USA/Väst  är då vid ett skarpt läge någonting gott. Khaddafis regim i går.  Amadinejads och Assads regimer i dag. Hungriga råkapitalistiska stater som Ryssland och Kina får  beröm även om det handlar om en inomkapitalistisk konflikt mellan dem och USA.

När det gäller den viktiga diskussionen om hur vi socialister i Väst skulle se på FN/NATO:s militära insatser under kriget återger vi en del av våra slutsatser från ett tidigare inlägg skrivet till Socialistiska Partiet rådslag i frågan:

”….Det var de revolutionära styrkorna i Benghazi som bad om hjälp från utlandet för att hindra ett säkert nederlag i Benghazi. Det var inte socialisters, speciellt inte europeiska socialisters, uppgift att säga nej mot de imperialistiska makternas militära hjälp åt de kämpande revolutionärerna. Det flera månader långa försvaret av Misrata hade exempelvis varit omöjligt utan Natos marina skydd av stadens hamn. Det hade varit kriminellt av oss socialister att kräva av Nato att lämna hamnen oskyddad och i praktiken döma motståndet i Misrata till ett säkert nederlag. Det hade varit att sätta den egna ”revolutionära renheten” över de kämpande människornas revolt mot diktaturen. En inställning som inte på något sätt innebär att vi ska ha illusioner eller sprida illusioner om vilka motiv som i grunden låg bakom att Obama, Sarkozy och Cameron i sista stund vände ryggen åt Khaddafi….
Som socialister behåller vi alltid en självständighet gentemot och rätten till kritik av de rörelser som kämpar för demokrati och frihet. Vi sa inte nej till det libyska upprorets begäran om hjälp trots att det riktades till imperialistiska makter inklusive Sverige, de enda som hade en militär möjlighet att ingripa. Men det innebär inte att vi blundade för riskerna med imperialismens inblandning i revolutionen och vilka motiv som styr deras agerande.

Lika självklart var att resa kravet på materiell hjälp till upproret inklusive vapenleveranser. Liksom att driva det politiska kravet att den svenska regeringen skulle erkänna Övergångsrådet som Libyens enda legitima representant. En begränsning till humanitära insatser hade i praktiken accepterat att den till tänderna beväpnade regimen i Tripoli lämnats i fred att fritt krossa allt motstånd. Så var den konkreta situationen i Libyen när upproret bad om militär hjälp. Att inte motsätta sig den konkreta inblandningen från imperialismen är inte ett brott mot vår principiella anti-imperialism. Det är bara ett bevis på att vi sätter försvaret av det revolutionära upproret i första hand. Av samma anledning kan vi säga nej till en militär inblandning från FN/NATO:s sida i utvecklingen av revolutionen i Syrien eller Jemen. Det är en konkret fråga som kräver ett konkret svar. Vår inställning till upproret i Libyen innebär inget som helst frikort när det gäller framtida försök från imperialismens sida att ”av humanitära skäl” ingripa militärt i det ena eller andra landet.

Som socialister stödde vi däremot inte FN:s resolution 1973 eftersom den ställde upproret och regimen i Tripoli på samma nivå, som två likvärdiga parter i en väpnad konflikt. Resolutionens vapenembargo gällde för hela Libyen och hindrade därför en snabb vapenhjälp till rebellerna i Benghazi och Misrata.

Att vi som socialister inte satte oss emot Nato:s bombning av Khaddafis stridsvagnskolonner och inte heller mot andra flyganfall mot militära anläggningar och stridande enheter innebär inte att vi var för Natos inblandning i dess helhet. Bombningar mot mål i städer som riskerade att sätta civila i fara var kontraproduktiva i den mån de gav legitimitet åt regimens propaganda om ett ”korståg” mot Libyens folk.

Översatt till ”realpolitiken” i riksdagen vad skulle då denna dubbla inställning till FN/NATO:s vapeninsatser ha inneburit? En riksdagsfraktion av socialister, exempelvis om dessa hade bänkat sig på Vänsterpartiets platser, skulle ha haft följande handlingslinje: Först en självständig deklaration grundad på teserna i denna resolution. När det sedan gäller själva riksdagsbesluten hade vi inte röstat nej vid de tre förslag från regeringen som klubbats. Detta trots vår skarpa kritik av FN:s resolution 1973.   De libyska revolutionärernas rätt att begära militär hjälp var av överordnad betydelse. Vi hade i stället valt att lägga ner våra röster för att på så sätt markera kritiken.”

Under kriget har en del frågor, påståenden och spekulationer svävat fritt i debatten. I dag, när diktaturen är störtad och segern är vunnen står vi på mer fast mark och det går att göra en första ”avräkning”:

FN/NATO:s resolution skulle oundvikligen leda till en markinvasion och en ockupation.

Kriget är över och det blev ingen invasion. Den nuvarande regeringen har också avvisat försöken från FN att skicka dit halvmilitär polis som hjälp.

FN:s resolution 1973 innebar att Libyen skulle bli ett nytt Irak eller ett nytt Afghanistan.

Så blev det inte. Den militära insatsen varade i fem månader. Sedan finns det självfallet inga kirurgiska bomber. En del observatörer jämförde NATO:s insatser med bombningarna av Dresden under Andra världskriget. Andra hävdade att landets infrastruktur bombades sönder och samman. NATO menade att inga (!) civila dödats. New York Times gjorde ett mycket omfattande journalistiskt grundarbete. Ett stort team på plats undersökte bombmål, dödscertificat, sjukhushandlingar, gjorde intervjuer mm och hävdade att kanske ända upp till 70 civila dödats. Förmodligen fler eftersom man inte besökt alla platser. I Irak är motsvarande siffra tiotusentals döda. När det gällde infrastrukturen är denna i stort sett orörd.

Det hela handlar bara om historiska motsättningar mellan Öst och Väst som har funnits ända tillbaka till den tid när greker och romare härskade över landet. Upproret innebär att landet kommer att delas.

Visst fanns det och finns det regionala motsättningar. Men detta var inte huvudmotsättningen, om vi nu ska använda maoisternas terminologi. På samma sätt som britterna brukat göra härskade Khaddafi genom att söndra. Den regionala utvecklingen ströps framförallt i östra Libyen, Den snabbt expanderande storstaden Benghazi fick exempelvis  leva med ett föråldrat och helt uttjänat avloppssystem. Landet är inte delat och ingenting tyder på att detta är en trolig utveckling.

Det vi ser är bara ett klankrig, har andra hävdat. Libyen skiljer sig från de andra arabstaterna och saknar modernitet.

Inga fakta har bekräftat detta påstående. Urbaniseringen och med den uppluckringen av klantillhörighet har gått mycket snabbt alltsedan 1960-talet. Den största klanen, Warfalla, med sitt ursprung i Bani Walid, har exempelvis de flesta av sina medlemmar i Benghazi-regionen. Det vi sett är ett folkligt uppror över klanlinjer i framförallt alla större städer och från Nafusbergens förtryckta amazegh-befolkning. I den mån det finns arbetarklass har denna varit främst i den militära kampen mot diktaturen. Olje- och stålarbetarna har varit i fronten. Vi har sett ett uppror mot en diktatur som enat människor med bakgrund i helt skilda klan- eller stamkulturer.

Andra menade att Khaddafi hade ett stort stöd i västra Libyen och i då främst i Tripoli.

Fakta har visat att detta är nonsens. Berberna i Västra bergen har i fullständigt ursinne gått emot diktaturen. De stora städerna i västra Libyen:  Zhawia, Zintan, Misrata och Tripoli  har tillsammans med Libyens andra stad Benghazi  i Öst varit revolutionens vulkaner. Zhawia förlorade sin första strid efter regimens massakrer och  20 dagars heroisk kamp mot 50 stridsvagnar. Misrata höll ut under en helvetisk belägring i tolv veckor och kunde i en episk utbrytning bli hjältar i hela arabvärlden. Det första upproret i Tripoli slogs ner med avrättningar och terror. Det andra segrade över en natt under befrielsens natt den 22 augusti då stadens två miljoner innevånare på egen hand reste sig och gjorde slut på 42 års diktatur. Kvar var bara diktaturens varglyor, de militära kvarteren i Abu Salim som fick kämpas ner med stöd av vapen utifrån.

.

.

Det faktum att Khaddafi beväpnats med vapen från Tony Blair och den brittiska kronan har lockat fram många satirbilder…

Tack och lov blev alla försök till demonstrationer för att stoppa FN/NATO:s intervention – världen över – fiaskon. Antiimperialister och frihetsälskande människor kände att detta krav inte var vad människorna i Libyen ville. Carl Bildt ville inledningsvis ”inte ta ställning mellan parterna”. Han tänkte framförallt på Lundin Oils goda förhållande till regimen och dess ställning i regionen. Men fredsälskande människor  kunde skilja på ett folkligt uppror och despotisk diktator. De förstod att USA:s besinningslösa anfall mot Irak inte var samma sak som den militära insatsen i Libyen. Deras inre kompass visade rätt.  Framförallt i arabvärlden där Tripolis fall hälsades med jubel.

Libyen är i dag det land i arabvärlden där det finns störst förutsättningar för att den borgerligt demokratiska revolutionen ska kunna stabiliseras. I början på månaden blev den vallag färdig som ligger till grund för det allmänna val som ska hållas innan den 23 juni och utse en Konstituerande församling, vilken utser regering och arbetar fram en ny konstitution för landet.

Här lever en liten befolkning med stora tillgångar i olja, gas – och sol! Samtidigt har vi paradoxen att arabvärldens kanske bäst beväpnade våldsstat nu har förintats. Den gamla borgerliga diktaturens statsapparat är borta. Milismännen är dödade, tillfångatagna eller skingrade. Khaddafis vapenresurser var nära nog outtömliga. Bara Ryssland hade levererat 2 000 stridsvagnar. De senaste åren hade regimen köpt på sig mängder av NATOS senaste variant, Leopard, byggda i Italien.

Den segrande revolutionen oroar alla borgerliga kommentatorer. Vare sig de skriver ledarna för New York Times eller Dagens Nyheter. När deras egna regeringar tecknade feta vapenkontrakt med Khaddafi då höjde de inte ens på ögonbrynen. Nu är det helt andra tongångar. Deras egen politiske favorit i Libyen är Mahmoud Jibril, NTC:s talesman och de facto utrikesminister. Han har tvingats bort från makten (men lär återkomma) och har i dagarna förskräckt formulerat sig så här klarsynt:

”Vi är i en situation där vi inte har en stat. Vi har inte en nationell armé, vi har inget polisdepartement, vi har ingen nationell säkerhetstjänst. Detta innebär att det är dom på gatan som sitter med full hand”.

Självklart är det ett problem med att alla de starka, lokala och folkligt förankrade väpnade miliserna, i dag saknar en gemensamt program med de viktigaste demokratiska krav som kan föra revolutionen framåt. Det finns också som i andra sammanhang en svans med odisciplinerade individer och grupper. Men dessa beväpnade lokala miliser är samtidigt en garanti för att ingen i brådrasket, vare sig i Tripoli, New York eller Moskva, tar ifrån människorna den revolution som nyss har segrat.

I ett reportage inför årsdagen berättar en försäljare för Aljazeera om situationen. Hans ord får bli vårt sätt att avrunda denna första ”avräkning” när det gäller den libyska revolutionen:

”I Khaddafis polisstat fick vi till och med tala med små bokstäver i våra egna hem. Nu är här precis som vore det Speakers`Corner i London. Äntligen kan folk prata fritt ur hjärtat. Frågan är bara om någon lyssnar?”

.

Här finns alla våra artiklar om Libyen.

..

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Libyen.Muammar Khaddafi, Karl Marx, NTC,
I media: SVD1,SR!,DN1,DN2,DN3,DN4,SVD2,SVD3,DN5,DN6,SVD4,SVD5,

Wolfgang Hansson spyr galla

över Greklands arbetare

.

Ett bottennapp är nått i slaskmedia. För dit hör numera Aftonbladet, en gång de svenska fackföreningarnas stolta tribun. Numera med LO som bara delägare och ansvarig ledarskribent.

.

.

”Stjärnreportern” Wolfgang Hansson gick i gårdagens spalter till vidrig attack mot den arbetande befolkningen i Grekland.

-Grekerna har förköpt sig men vill inte själva betala notan, skriver svinpälsen Hansson. På ett fåtal rader lyckas han bryta halsen av sanningen och spy högfärd och förakt över en arbetande befolkning utan att göra skillnad mellan offer och brottsling.

-Greklands kris på 30 sekunder, är underrubrik till Hanssons journalistiska mästerverk. Det gäller att ha självförtroende och vara helt okunnig om sin egen renons på kunskap för att börja en artikel om den ”grekiska” krisen på det sättet. En kris som egentligen inte är en grekisk kris utan en kris till följd av att Europas regeringar tagit över det privata bankkapitalets skuldberg.

När Grekland gick med i euron ”inledde grekerna en enorm lånefest” skriver Hansson i oefterhärmlig stil. Vem kan inte låta bli att reta upp sig på ”lata greker” som konsumerat över sina tillgångar? Nu är det så att inte en rad i den övermaga artikeln stämmer.

Vare sig den privata eller den statliga skuldsättningen var en ”enorm lånefest” efter anslutningen till eurozonen.

I diagrammet nedan syns att den grekiska statsskulden var låg och stabil fram till 2007. Då slår den internationella finanskrisen till. Den kan inte ens pösmunken Hansson anklaga grekerna för att ha orsakat.

.

Det turkosblå smala fältet visar den grekiska statsskuldens utveckling som en del av EUs.

.

Däremot hade grekiska banker likt andra europeiska banker roat sig med att spekulera och likt andra skaffat sig stora skulder när den amerikanska finansbubblan sprack. Likt i resten av Europa lösta den grekiska staten ut bankerna och gjorde om de privata skulderna till offentlig ”egendom”.

Wolfgang Hansson gör sitt bästa för att spela med i det tyska mediedrevet mot greker i allmänhet som om det är grekiska arbetare med månadsinkomster som inte ens skulle räcka till Hanssons krognotor som är ansvariga för den ”enorma lånefesten”.

-Usel skattemoral och ett genomkorrumperat samhälle underlättar inte reformerna, är det enda i Hanssons artikel som närmar sig en sanning. För hans egen klass av gräddfilsspecialister, journalister, advokater, läkare, butiksägare är de enda som kan fuska med skatter och andra avgifter och som gör det i en omfattning som överstiger det mesta i resten av Europa.

-Grekerna var inte pigga på att betala priset i form av högre pensionsålder, lägre löner och lägre pensioner, skriver i stället Hansson som svar på varför de första krispaketen inte fungerade.

.

Den verkliga orsaken till krisen i Europa är lika mycket

det tyska exportberget som underskotten i andra länder.

.

Det verkliga problemet bakom det allt mer katastrofala läget i Grekland antyder ”stjärnreportern” inte ens. Nämligen att landet nu är inne på sitt fjärde år i rad av en ekonomi i recession. Det är de så kallade räddningspaketen som är orsaken till den långa recessionen. Inkomsterna sjunker, konsumtionen minskar och statens skatteinkomster minskar automatiskt som en följd av åtstramningen.

Nu ska den arbetande och skattebetalande befolkningen tvingas till ännu större uppoffringar. Att det kommer att driva landets ekonomi in i en djup recession under många år bryr inte Merkozy därför att deras prioritet är att hålla de privata bankerna skadelösa.

.

Parhästarna som styr EU.

.

-Skattebetalarna i Europa står för en del av notan i och med nödlånen, skriver Hansson när han ska förklara vem ”som egentligen betalar för grekernas vidlyftiga leverne?” Oavsett den vidrigt uppnästa tonen är dessutom påståendet om vem som ”betalar” helgalet. Sedan när blev ett lån en gåva. När du går till en bank för att ta ett lån är det ingen välgörenhet din bank ägnar sig åt. Pengarna ska betalas tillbaka med ränta. Samma sak gäller för lånen till Grekland.

Men Hanssons artikel hade inte som syfte att med trettio sekunders läsning förklara den grekiska krisen. Den bara ställer in sig i det tyska mediedrevet mot ”lata greker”. Ett drev som Reinfeldt och Borg också deltar i. Att den svenska fackföreningens gamla flaggskepp Aftonbladet tillåter sig att också den spy galla över Greklands arbetare är en skam.

.

Media; AB1,DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVT1,SR2,DN3,SR3,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Aftonbladet, Kris, Tyskland, LO

.

Svenska Dagbladets Per Anders Linder var mer än nöjd med Stefan Löfvens debut som partiledare i  gårdagens Agenda:

”Ingen borgerlig väljare kan ha blivit speciellt oroad av vad Löfven hade att säga. Ingen socialistisk aktivist kan ha blivit speciellt entusiasmerad.”

.

.

Vi visste redan att han beundrade direktörerna.

Nu tror han sig komma ifrån företagen…

.

Moderaternas valstrateger delar säkert Linders omdöme. För att få fart på detta gamla utlevade arbetarparti, förborgerligat och utan ett eget radikalt alternativ till regeringspolitiken, i det senaste valet med bara 22 procent av rösterna från de människor som jobbar, krävs det på dagens mediala rännarbana en passionerad ledare.

Löfven är mer av en grå dammtuss och hans debut i sin nya roll bekräftade också att det som nu gäller är socialdemokratisk högerpolitik av gammalt gott märke. De människor  som uppfattar sig själva som både socialdemokrater och socialister de kände sig nog bra bedrövade över eländet.

Agendas Mats Knutsson öppnade med att be Löfven berätta om det som gör honom till en bra partiledare. Den gamle metallbasens svar förtjänar att återges i sin helhet:

”Jag kommer från företag som har funnits i en internationell stenhård konkurrens under lång tid. Det är min bana och jag har följt företag utsatta för internationell konkurrens under lång tid. Jag förstår mycket väl kopplingen mellan jobb, möjligheten att sälja saker och en ökad välfärd.”

Nu kommer ju faktiskt inte Löfven från några företag överhuvudtaget.  Han kommer från Metall!  Han jobbade en kortare tid i produktionen för Hägglund & Söner. Men sedan har hans livsbana, hans huvudfåra,  varit att fackligt företräda Sveriges metallarbetare. De senaste 16 åren har han även formellt varit anställd av IF Metall. Att han ändå identifierar sitt liv först och främst med Sveriges exportföretag säger det mesta om den politik han vill driva.

Dessa företag har varit hans motpart! För mig som gammal metallare, ofta i opposition mot den centrala fackliga ledningen, känns Löfvens uppfattning om sin härkomst och sin livsbana, som absurd (en freudiansk felsägning).

En absurditet som bekräftades  under resten av intervjun. Beskattningen av de arbetsfria kapitalinkomsterna berördes inte alls. En formell skattehöjning för de som tjänar mer än en miljon kan diskuteras. I övrigt ska skattepolitiken inte ändras. ”Det har även Paddan sagt”. Den orättfärdiga beskattningen av pensionärerna ska rättas till – någon gång i framtiden. Vinsterna i välfärden ska vara kvar. Om än inte så obscena som i dag. I strid med socialdemokraternas kongressbeslut kan Löfven också tänka sig ny kärnkraft. Om det bara är en stabil blocköverskridande överenskommelse.

.

.

Borgerlig media och högern i (s) gjorde snabbt slut på Juholt…

.

Mats Knutsson gav Löfven ett milt och moderligt bemötande. I jämförelse med hur skoningslöst som media slog ner och gjorde slut på Håkan Juholt så vårdas socialdemokraternas nye partiledare som vore han en prinsessa på ärten.

Men är han inte egentligen en gökunge i boet?

Det borde han vara, åtminstone för de medlemmar inom socialdemokratin som fortfarande ser sig som socialister.

.
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Stefan Löfven, socialdemokratins vänster, Per Anders Linder, SVD

I media: SVD1,SVD2,SVD3,DN1,AB1,DN2,GP1,GP2,DN3,DN4,DN5,SVD4,DN6,GP3,

Bloggare: Jinge,Svensson,

Ny tysk revanschism?

.

Om den tyska borgerligheten inte ännu börjat klä sig i styva läderstövlar så verkar det som att hårda skor blir allt vanligare. Åtminstone känns det nog så i baken på de arbetande människorna i Grekland

För egentligen är den verkliga krisen i Europa inte orsakad av ”lata greker” utan av allt mer sturska tyska politiker och företagsledare som från toppen av sitt höga exportberg kräver allt större uppoffringar av ”lata” sydeuropéer. Tyska media och vissa politiker bidrar villigt till ett osunt klimat genom grov hets mot grekerna med en tydlig rasistisk underton.

.

Tysklands Europa?

.

Att de tyska överskotten i varuhandeln till 70 procent går till resten av EU och motsvaras av ett lika stort importunderskott viftas undan som en detalj. När det i själva verket är det grundläggande problemet i den ekonomiska obalansen i Europa.

Med extrem lönepress och en villigt samarbetande facklig byråkrati har de tyska kapitalisterna lyckats hålla tillbaka lönekostnaderna i exportindustrin och på tio år skapat den grundliga obalans som nu rider EU som en mara.

.

-Tyskland är för stort för Europa men för litet som stormakt, stod det att läsa i Financial Times häromdagen. Det ligger mycket i den formuleringen. I två världskrig har den tyska borgerligheten misslyckats att ”ena” Europa under sin hegemoni. Nu blir det allt tydligare att de tyska ledarna tillsammans med klicken Sarkozy styr EU. Det är inte längre i Bryssel som besluten tas. Det är när Merkozy bänkar sig med centralbanken ECB och IMF som besluten fattas.

Den tyska borgerlighetens nya försök att ena Europas kapital under den tyska örnens vingar kan bara mötas på ett sätt och det är de ”lata” grekerna som visar vägen.

Vägra att betala den kapitalistiska krisen!!

Det är inte de arbetande som skapat den!!

Gör uppror mot finansens diktat!

.

Media;DN1,DN2,DN3,SVD1,SVD2,SVT1,SVD3,SVD4,DN4,DN5,GP1,SVT1,SVT2,GP2,DN6,SVD5,DN7,SVD6,

Bloggare:Röda Malmö,Röda Malmö,Svensson,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Grekland, Aten, Merkel, Tyskland, Kris, Sarkozy

,

.

Upprorets vindar sveper över världen.

I Mellanöstern reser sig folken mot sina förtryckare, i väst protesterar Occupyrörelsen mot kapitalismen samtidigt som rasism och främlingsfientlighet ökar.

För hundra år sedan började den ryske revolutionären Leo Trotskij att formulera sina tankar om revolutionen och socialismen. Vilken betydelse har hans idéer och politiska gärning för dagens politiska händelser?

.

.

Inledare är historikern Håkan Blomqvist.
Fika och bokbord.

Göteborg
11 februari 14:00
Annedalsgården, Carl Grimbergsgatan 52 i Annedal

Välkomna!

Arr: Socialistiska Partiet, tidskriften Röda Rummet, Internationella Socialister, Avanti, Marxistarkiv och Ordfront

,
Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Håkan Blomqvist, Allégården, Göteborg, Leo Trotskij,

I media: GP1,

Läkare utan gränser anklagar Assad för tortyr i sjukhusen

.

-I Syrien förföljs sårade och läkare, de riskerar att fängslas och torteras av säkerhetstjänsten, säger Doktor Marie-Pierre Allié som är ordförande för franska Läkare utan gränser. Médecins Sans Frontières, som det heter på franska, publicerade onsdag den 8 februari en dramatisk rapport över hur regimen i Damaskus använder sjukvården som ett vapen i förtrycket av upproret mot Assads despoti.

.

.

Alla offentliga sjukhus måste rapportera identiteten på de intagna och deras skadors natur till säkerhetstjänstens män närvarande på sjukhusen så att de kan skilja ut de som skadats av kulor och granatsplitter. Det verkar bekräfta en ny taktik från de arabiska diktaturernas sida för att krossa uppror och för att skrämma medicinsk personal till underkastelse.  I upproret i Bahrain strömmade mängder av rapporter in om hur säkerhetsstyrkorna invaderade sjukhusen och fängslade eller dödade personal som vårdade sårade demonstranter.

Mönstret går nu igen i Syrien. Barbariet saknar inga gränser när isolerade diktaturer gör allt för att klamra sig fast vid makten. Förebilden kommer från Tjetjenien och Bosnien där angrepp mot sjukhus och sårade var legio. Ryske utrikesministern Sergej Lavrov hade kanske några tips med sig till Damaskus under besöket hos Assad häromdagen. Moskva saknade ju inte uppfinningsrikedom i sitt krig mot tjetjenerna.

.

.

-De flesta sårade tar sig inte till de offentliga sjukhusen i rädsla för att arresteras och torteras. Ibland, när en skadad skrivs in på ett sjukhus, sker det under falskt namn och läkaren skriver en falsk diagnos för att undvika säkerhetstjänsten som letar efter sårade, skriver MSF i sin rapport.

Den syriska Röda Halvmånen, motsvarigheten till Röda Korset, lyder under regeringen och inrikesministeriet har tagit kontroll över landets blodbanker vilket gör att alla skadade undviker kontakt med den offentliga sjukvården.

I stället organiserar oppositionen ”mobila sjukhus” som bara är sjukhus till namnet. Sårade tas om hand i bondgårdar, garage, källare, hangarer, badrum och kontor som för några timmar omvandlas till vårdcentraler och operationsrum. Nästan all medicinsk utrustning saknas och läkare opererar utan bedövning och under hygieniska förhållanden som riskerar patienternas hälsa. De ”mobila” sjukhusen måste byta plats ofta för att undkomma regimens blodhundar som inte drar sig för att skjuta skarpt mot obeväpnade och sårade människor.

-Sjukhus ska vara skyddade platser där skadade vårdas utan diskriminering, där de inte utsätts för misshandel och tortyr och där vårdpersonalen inte riskerar livet för att de valt att respektera sitt yrkes hederskod, skriver MSF.

MSFs rapport om diktaturens övergrepp ger mig tyvärr anledning till att ta upp ett tråkigt och bedrövligt faktum          –nämligen att delar av de som kallar sig vänster inte har ett uns av medkänsla för det syriska upproret mot diktaturen eller den minsta förståelse för vad som pågår i landet. De före detta maoisterna som numera finns grupperade i Kommunistiska Partiet (Proletären), SKP, FiB-Kulturfront och Clarté tar i stället öppet ställning för regimen i Damaskus och försvarar den skamlöst genom att bara upprepa regimens propaganda om ”utländska terrorister” som angriper civilbefolkningen som Assad gör sitt bästa för att försvara.

Idén att mina fienders fiender är mina vänner har här drivits till sin spets. Samma maoister som inte för så länge sedan talade om ”socialimperialisterna” i Moskva citerar nu gladeligen Rysk teves ”sanningsreportage” som om ryska media till skillnad från Fox News och CNN skulle vara mer ”objektiva”.

Bottennappet från dessa organisationers sida gjordes i Rinkeby den 28 januari. Då talade den före detta kongresskvinnan Cynthia McKinney som sanningssägare om Libyen. Hon har en lång ”meritlista” som organisatörerna antagligen lusläste innan de bjöd in henne.

-Bland annat påstår McKinney att hon visste om 11/9 innan attacken skedde och att ingen i CIA ville lyssna till henne. Hon är en aktiv medlem i den så kallade Sanningsrörelsen vars specialitet är konspirationsteorier kring 11/9.

-Under stormen Katrina som ödelade New Orleans påstod lögnerskan McKinney att den amerikanska armén sköt fem tusen fångar som dumpades på okänd plats. Att ingen hört sig för var deras anhöriga tagit vägen är inget som stör McKinneys logik.

-För bara några veckor sedan påstod hon att det fanns 12 000 amerikanska GIs på Malta som inom kort ska invadera Libyen. Det hela avfärdades som ett dåligt skämt av bloggare på ön som påpekade att Malta är så pass liten att öns egen armé på 2 600 soldater syns överallt. I Maltas hamn ligger en amerikansk jagare med 450 matroser.

Men för sanningssägare som McKinney har hårda fakta ingen plats i berättandet om den ena konspirationen efter den andra. Att delar av de som kallar sig för vänster i Sverige bjuder in en modern Münchhausen för att berätta ”sanningen” om Libyen och Syrien kan ses som slutpunkten för dessa organisationers anspråk på att vara en röst från vänster. Att det nazistiska och öppet judehatande Nationell.nu fanns på plats på mötet och dessutom kunde göra en intervju med ex-maoisternas hedersgäst McKinney störde tydligen inte Jan Myrdals fanclub. Själv bryr hon sig inte om vem hon pratar med.

.

Media:DN1,DN2,SVD1,SVD2,SR1,SVD3,DN3,SVT1,

Bloggare; Röda Malmö,Svensson,Röda Lund,

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Syrien, Assad, Homs,

.

Det rika folket på Solsidan tycker att vi vanliga löntagare lever för länge. De är rädda för att behöva vara med och betala.

Bättre var det förr. När den gamla ATP-pensionen infördes 1957 dog vi  på  Norrsidan trots allt några år efter pensionen. Framförallt vi som hade tunga jobb. Många av oss arbetare betalade snällt pensionsavgifter som egentligen gick till dom på Solsidan.

.

.

Statistik och prognos från SCB.

.

Nu, snart sextio år senare, tycker de att vi lever oförskämt länge. Medellivslängden har i runda slängar ökat med tio år.

Många forskare hävdar dessutom att hälften av de barn som kommer till världen i dag kommer att leva så länge att de orkar att blåsa ut alla ljus på sina hundraårstårtor. En  demografisk utveckling som inte går an! Inte för det rika folket.

.

.

Att miljoner kvinnor kommit ut på arbetsmarknaden och att produktiviteten ökat med mer än 2 procent år sedan 1957, det är siffror som bara skyfflas undan. Varje hål, varje springa, varje möjlighet som skulle kunna innebära en större beskattning av de rika och inte minst av alla arbetsfria inkomster, måste proppas igen.

Redan i dag har gränserna i systemet suddats ut. De har börjat med sin kontrareform. Vill man få ut lika mycket från det nya pensionssystem, vilket fondindustrin i samsyn med  moderater och socialdemokrater har skapat, krävs att man jobbar till 67 års ålder. En överkomlig prestation för de som haft och har sin bana i livet genom att stilla flyta fram i det vi kallar för gräddfilen. Deras arbetsgivare får dessutom en kraftig skattereduktion.

Men för oss andra är det svårare. I mitt förbund IF Metall med sina 350 000 medlemmar  är det i dag bara en promille, eller 350 stycken, som lönearbetar efter 65-årsdagen. Själv fyllde jag nyss 65 och är alltså nybliven ålderspensionär. Men jag minns dagligen en eller flera av alla de arbetskamrater som inte fick hänga med så länge.

.

.

Regeringen Reinfeldt har inte bara avskaffat förmögenhetsskatten.  I samma veva passade man på att avskaffa den statistik som visar att de rika bara blir rikare.

Eftersom medellivslängden är en klassfråga med en oerhörd sprängkraft har naturligtvis vare sig denna regering eller de under socialdemokratiskt styre heller bemödat sig om att leverera en löpande statistik över hur länge olika klasser eller sociala grupper lever. Men alla vet att det trots all modernisering fortfarande är ett ginnungagap mellan de som arbetar i tunga jobb och dålig arbetsmiljö och  de som i livet seglar fram på mindre eller större räkmackor. I Finland har det tagits fram statistik i frågan när det gäller skillnaden mellan klassiska industrijobb och tjänstemannaarbeten. Om jag inte minns fel visade det sig att tjänstemännen i stort levde fem år längre.

I dag samlas statscheferna från Norden, Baltikum och Storbritannien i ett nordiskt Forum för Framtiden. Alla har de givetvis sin egen agenda. David Cameron vill exempelvis visa sin egen konservativa högerflygel och nationalisterna i Skottland att han minsann har egna europeiska särprojekt, med frigång från  axeln Berlin-Paris. Men det de den här gången har gemensamt och vill skjuta fram i förgrunden är en radikal försämring av pensionssystemen.

.

.

EU:s statistik över ungdomsarbetslösheten.

.

Samtidigt som färska siffror från Bryssel visar att nästan 24 miljoner eller 23 816 000 människor  nu är arbetslösa i EU-området.  Med denna sociala katastrof i ryggen, där rasism och hatbrott kokar; har de magar nog att hävda att vårt stora problem är för många pensionärer, att vi har för få människor som jobbar in i sjuttioårsåldern.”Det kommer att handla om en brist på arbetade timmar”, hävdar Reinfeldt. Detta fast bara dagens arbetslöshet motsvarar 48 miljarder outnyttjade arbetstimmar på ett år! Helt medvetet säger han inte heller ett ord om den ständiga förbättringarna av produktiviteten.

Ungdomsarbetslösheten i Europa grasserar värre än någonsin och den är inte mindre svår vare sig i Sverige eller i Norden. Norge undantaget, där de rödgröna absurt nog håller i gång ekonomin genom att se hur fort de kan pumpa upp all olja från Nordsjön.

Vi lever med en strukturell massarbetslöshet och mycket talar för att den bördan blir tyngre för varje konjunkturnedgång.

.

.

Detta är naturligtvis den stora frågan även för nästa generation och det som helt borde ha dominerat detta nordiska Forum för Framtiden.

Fredrik Reinfeldts hyckleri är mer än uppenbart eftersom vi vet att han, samtidigt som han pratar stort om att människor med tunga jobb ska skolas om i femtioårsåldern, precis har skapat en gymnasieskola där många med mer praktiska linjeval i framtiden kommer att sakna behörighet för att gå vidare till högre studier. Han kan inte heller ens smaka på tanken att vi med tunga jobb skulle vara de första att jobba färre arbetstimmar. Med en 30-timmarsvecka skulle många människor med tunga jobb säkert kunna jobba några år till.

Läs mer här:

Nu laddar han om

Om pensionen

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, politik, Nordiskt Forum för framtiden, Pensionsålden,

I media: SDV1,SVD2,SVD3,DN1,DN2,DN3,DN4,AB1,SR1,DN5,DN6,GP1,DN7,SVD4,GP2,AB2,DN8,DN9,