Profeten och profiten.

Den franska veckotidningen Charlie Hebdo är på nytt i blåsväder. Satiren är tidningens varumärke och genom åren har den fått håret att resa på sig på mer än en prelat eller statschef. Därför är det inget märkligt i sig att Charlie Hebdo i veckan publicerade nya karikatyrer av islams profet Mohammed. Att tidningen inte bryr sig om i vilken situation de publiceras är redaktionens val och ingen kan med rop om blasfemi eller provokation hindra publiceringen. Det kallas tryckfrihet och är värt att försvara i alla väder.

Men man ska också fråga sig vilket är tidnigens motiv för att publicera dessa teckningar just nu. Kan det vara för att försvara tryckfriheten? Knappast, eftersom den inte är hotad. Eller är det för att bekämpa religiös extremism, i det här fallet islamsk fundamentalism? I så fall hade man knappast kunnat bära sig värre åt än vad Charlie Hebdo gjort.

Den arabiska våren sopade al-Qaida och andra extremister åt sidan. Miljoner deltog i kampen för frihet, värdighet och rättvisa. Charlie Hebdos karikatyrer bidrar nu till att öppna nya dörrar och fönster åt den islamska fundamentalismen som på nytt kan skära pipor i vassen när religiösa folkmassor upprörs över vad de ser som angrepp på deras tro.

De religiösa människor som deltog i frihetskampen på Tahrirtorget är inte betjänta av vulgära angrepp mot deras tro.

Varje missil som amerikanskt flyg släpper på bröllopsfester och släktmöten stärker de som följer i Bin Ladens fotspår. Varje uteblivet stöd till den demokratiska oppositionen i Syrien stärker de salafistiska grupper i landet som avskyr orden frihet och demokrati. Det är extremismens främsta gödsel.

Tyvärr bidrar Charlie Hebdos beslut att publicera nya karikatyrer av Mohammed till samma perversa effekter på den ”arabiska gatan”. Om Charlie Hebdos motiv var att visa solidaritet med de demokratiska sekulära krafterna hamnar tidningen helt fel.

Men tyvärr finns det nog ett annat motiv bakom tidningens politik. Provokationen har blivit en ”machine à sous”, som fransmännen säger, en ”penningmaskin”. Varje grovhet, varje vulgaritet ger ett högt klirr i kassan. Det verkar vara redaktionens främsta morot i denna dystra historia.

Här under följer en kommuniké som mina politiska fränder i Nya antikapitalistiska partiet, NPA, publicerat i dag.

*****

”Charlie Hebdos karikatyrer

Torsdag 20 september 2012

I kontexten av ömsesidiga provokationer, från den amerikanska fundamentalistiska kristna extremhögern och svar från den muslimska fundamentalistiska extremhögern, har Charlie Hebdo ansett det nödvändigt att delta genom att i sitt senaste nummer publicera karikatyrer av Mohammed och utlösa en minst sagt överdriven polemik.

Charlie Hebdo har lyckats med sitt uppsåt, att låta tala om sig, men därmed bidrar tidningen till de demagogiska överbuden, de politiska spänningar och sidospår som media njuter av att ge största möjliga publicitet.

Yttrandefriheten är självfallet inte ifrågasatt, lika lite friheten att kritisera eller att förlöjliga olika religioner. Brottet blasfemi existerar inte. Ändå deltar Charlie Hebdo på sitt maner i den reaktionära idiotin om ”civilisationernas krig”. Det är mer än klumpigt. Folket, speciellt de som i revolutionen i Tunisien och i dag i Syrien rest sig i kamp för friheten, förtjänar bättre än denna eskalerande demagogi.”

Montreuil, 20 sept. 2012

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

3 reaktion på “Profeten och profiten.

  1. Jag brukar läsa Götes och Bennys blogg med nöje och instämmande. Men här är jag fullkomligt oense med er. Det spelar ingen roll när och i vilket sammanhang blasfemiska teckningar av Muhammad publiceras. För något år sedan brändes Charlie Hebdos redaktion ner och ungefär samtidigt blev Irshad Manji, lesbisk muslimsk feminist, attackerad av en rasande islamistmobb vid ett möte i Holland. Många exempel från runt om i världen visar att det alltid är ”fel tidpunkt” och ”fel sammanhang” och ”fel innehåll” när kritik eller satir riktas mot Islam. Det var ”fel” av Salman Rushdie, Taslema Nasreen, och Ayaan Hirsi Ali. Till och med en tolvårig flicka med downs syndrom i Pakistan bör tänka sig för vad hon gör med profetens tryckta textrader… Det spelar ingen roll om blasfemin är överlagd eller en olyckshändelse i islamistmobbens ögon, de kräver död och förintelse av blasfemikern i alla sammanhang, vid alla tidpunkter och oavsett hur beskedligt innehållet är. Mot detta borde vi sätta in en motoffensiv och gå till storms mot den organiserade och institutionaliserade dumheten, vilket religionen per definition är. Voltaire reste parollen: ”Skända den skändliga !” mot katolska kyrkan. I våra förorter har ungdomarna snart ingen ideologiskt organiserad motkraft mot den religiösa indoktrineringen från den etniskt/religiösa kommuniteten där de bor. Samma gäller samhället i övrigt där religionen tar sig allt större svängrum och det är att ”svära i konsensuskyrkan” att ifrågasätta religiösa friskolor och religiösa särrättigheter av olika slag. Att fritt ge uttryck för sin avsky mot eller gyckla med kommunismen eller ateismen är helt okej och det kränker ingen, men religionen och i synnerhet inte Islam får inte blottläggas och drivas med. Då skyndar delar av vänstern till undsättning och pratar om att ”slå uppåt inte nedåt” tydligen ovetande om att Islam är statsbärande ideologi i en rad förtryckarstater och att många flyktingar är här i Sverige just på grund av detta. Dessutom är det en fullkomlig naivitet att inte se vilket hinder Islam utgör för att sprida ett socialistiskt medvetande bland arbetare och ungdom. Arbetarrörelsen har alltid varit anti-klerikal och fört en ideologisk strid med feodal/borgerlig idealism och metafysik och ”I höjden räddaren vi ej hälsa, ej gudar, furstar, stå oss bi..” ! Jag sjunger gärna alla verser i internationalen och Joe Hills mest blasfemiska sånger med extra glöd när den reaktionära högerextrema islamismen vill lägga munkavle på mig.

  2. Hej Göran,
    Jag förstår dina invändningar, men jag håller inte med hela vägen. Det är skillnad mellan hur man förhåller sig till de ”kyrkliga hierarkierna” och de religiösa arbetande massorna. Vill man föra progressiv politik bland dem är det kanske inte effektivt att visa baken på Mohammed för att uttrycka vad vi anser om religionen. Jag tror inte att en revolutionärt socialistisk organisation i Iran ska starta sin agitation med en karikatyr som visar arslet på Mohammed.
    Men det är ett seriöst och benigt ämne du tar upp och jag tror jag ska tänka igenom hur jag vill svara och nöjer mig därför tills vidare med ovan.
    mvh
    Benny

  3. Den som provocerar måste väl för tusan tåla reaktioner, det är väl ändå meningen med en provokation. Provokatören misslyckas ju om ingen reagerar. Att reta upp folk är väl för fan ingen konst. Det handlar ju inte om yttrandefrihet eller inte, utom om innehållet – budskapet. Håller nog med att det blivit en bra inkomstkälla.

Kommentera