Av Michel Husson

En intern devalvering, alltså sänkta löner och nedskärningar i de sociala utgifterna, beskrivs i dag som ett sätt att minska obalansen i Europa och som en väg ut ur krisen. Indirekt är det lönerna som anklagats för att ha orsakat krisen, men i min bok ”Löner och konkurrenskraft, för en verklig debatt” hävdar jag en motsatt analys.

Till att börja med förtjänar två saker att påpekas:

Att den generaliserade sänkningen av lönernas andel av BNP är källan till den aktuella krisen och att lönenedpressningen leder in i en återvändsgränd.

Arbetslösheten och inkomstfördelningen

Vad gäller lönernas minskade andel råder det enighet alltifrån OECD via IMF till Europakommissionen. Alla tre har nyligen publicerat studier som inte frågar sig om löneandelen minskat utan varför den minskat. Ett konstaterande som logiskt står i motsättning till den analys som säger att orsaken till den ekonomiska obalansen i södra Europa kan förklaras av en minskad konkurrenskraft som i sin tur är orsakad av en överdriven tillväxt av lönerna.

Minskning av arbetets andel, som OECD kallar det, hade innan krisen självfallet sin motvikt i en ökning av företagens vinstmarginaler. Men de ökade vinsterna har inte använts till ökade investeringar utan i stället till ökad utdelning till aktieägarna. Den enorma överföringen från de lönearbetande till aktieägarna har kunnat genomföras tack vare arbetslöshetens inverkan.

-Ett asocialt Europa??? Nej tack!!  säger fackligt organiserade i en demonstration i Bryssel.       Foto; Benny Åsman

Det är två sidor av samma verklighet. Å ena sidan får de arbetande ingen del i produktivitetens ökning, exempelvis i form av en kortare arbetstid, vilket leder till ökad arbetslöshet och å andra sidan ökar det överföringarna till aktieägarna.

Experimentet i Frankrike med 35 timmars arbetsvecka, trots skavanker i reformen, visar tvärtemot att en minskad arbetstid är ett skarpt vapen för att skapa arbetstillfällen. Mellan 1978 till 1997 ökade inte antalet anställda i den privata sektorn. Mellan 1997 till 2002 då övergången till 35 timmars arbetsvecka gjordes skapades 2 miljoner nya arbeten. Efter det ökade sysselsättningen något fram till att krisen fick sysselsättningen att falla tillbaka till ruta ett.

En klar absurditet.

De europeiska institutionerna och regeringarna följer en politik som bygger på tre element: budgetbesparingar, löneåtstramning och strukturella reformer av arbetsrätten och sociala skyddsnät. Men de elementen fungerar inte och Europa gräver ner sig i recessionen. Orsakerna till det är välkända och det råder ganska stor enighet om det.

De perversa effekterna av budgetbesparingarna är lätta att inse. Man minskar utgifterna och ökar skatterna, speciellt momsen som har en direkt inverkan på konsumtionen. I första rundan minskar de facto underskottet i budgeten. Men ekonomin är ett kretslopp och budgetbesparingarna bromsar den ekonomiska aktiviteten varpå statens skatteintäkter minskar.
Resultatet blir därför att den offentliga skulden i % av BNP fortsätter att öka.

-Allt tillhör oss. Inget tillhör dom!. Unga kvinnor från facket FGTB nöjer sig inte med smulor. Foto: Benny Åsman

Det finns en första mycket tydlig korrelation: det är i de länder som fört de hårdaste budgetbesparingarna som skulderna i procent av BNP försämrats mest.

IMF:s chefsekonom, Olivier Blanchard, gjorde nyligen en självkritik och erkände att IMF underskattat ”budgetmultiplikatorn” (eller snarar ”budgetdividenden”) som sägs förutse effekterna av en budgetnedskärning på den ekonomiska aktiviteten. Här finns det en annan tydlig korrelation: det är i de länder som gjort de tuffaste budgetbesparingarna som nivån på arbetslösheten försämrats mest.

Vid första eftertanke kunde man dra slutsatsen att den förda politiken är absurd (illiterat som en brittisk ekonom kallade den). Men vid närmare eftertanke måste vi konstatera att politiken underlättar, hur absurt det än kan verka, för företagen att öka vinstmarginalerna proportionellt med den ökade arbetslösheten.

I slutändan ser vi ett kretslopp av budgetbesparingar, arbetslöshet och vinster som ger grund för en annan tolkning av den förda politiken. Det handlar om en chockterapi som stöder sig på krisen för att driva igenom ”reformer” som skapar en djup social regression.

Tillväxt och kapitalism.

Ändå är inte chockterapin nödvändigtvis hållbar ens ur kapitalisternas synpunkt och det leder oss till tredje delen av analysen: de ökade vinsterna sker på bekostnad av tillväxten i ekonomin. Och kapitalismen har behov av tillväxt för att garantera själva möjligheten att skapa vinster. Det är det mest oroande i grunden i den aktuella konjunkturen. Den europeiska kapitalismen framstår som den bräckligaste, den kan bara lita till de utländska marknaderna eller klappjakten efter konkurrenskraft vilket i sin tur förstärker recessionen vilket då också innebär att minskningen i antalet jobb fortsätter.

Europa sitter alltså fast i en kris på tre nivåer. En kris i de offentliga skulderna, en specifik kris för eurozonen och till sist en räntabilitetskris för kapitalet, för under skulderna ligger vinstproblemet.

En strategi för ett systembrott. 

Krisen är alltså mycket djup och det krävs radikala lösningar till två nyckelfrågor: omfördelning av inkomsterna och det Europa vi bygger.

Fördelningen av inkomsterna måste modifieras via en avskrivning av illegitima skulder, en minskning av inkomsterna av kapital, en ökning av lönerna och en skattereform.

Det går inte att plåstra om kapitalismen och hoppas på ett nytt samhälle som resultat.

Det är en förutsättning för skapande av nya jobb via arbetstidsförkortning och offentliga investeringar, speciellt i branscher som bidrar till en ekologisk anpassning.
Bygget av Europa måste rikta in sig på en harmonisering mellan länder med vitt skilda ekonomiska strukturer via en europeisk budget som ger utrymme för finansiering av harmoniseringsfonder och att garantera en konvergerande skattelagstiftning (exempelvis med en harmoniserad kapitalbeskattning) och en social lagstiftning med exempelvis ett europeiskt system för minimilöner.

Ett program med det som mål hamnar i frontalkrock med de härskandes sociala intressen som i stället organiserar en våldsam social regression.

En sådant program måste tjäna som perspektiv för motståndskampen och basera sig på en strategi för ett brott med det nyliberala Europa. Första låset att bryta upp är utan tvekan förbudet för centralbankerna att finansiera budgetunderskott.

Översatt tll svenska av Benny Åsman

Läs även andra bloggares åsikter om Ekonomi, Politik, Bryssel, Kris, Social välfärd, FGTB, EU

I media: DN1,