Nu är det exakt fem år sedan ”jublande människor”, enligt media i väst, rev Saddams staty i Bagdad. Det visade sig snabbt att de jublande inte var så spontana som man ville få det att se ut. Folkmassan hade i själva verket hämtats med buss i de fattigaste kvarteren av SadrCity, shiiternas kvarter i Bagdad. Tidningen The Independant har letat upp några som deltog i ”jublet” för att höra deras åsikt om situationen i dag. Citaten nedan som talar för sig själva har översatts av mig själv.

-Om jag kunde vrida tillbaka historien skulle jag kyssa Saddams staty. Jag ångrar att jag deltog i dess störtande. Nu anser jag att det var en svart dag för Bagdad. Vi blev av med Saddam, men nu har vi 50 Saddam. På hans tid var vi säkra. Jag frågar Bush, var blev det av löftena om ett bättre Irak ?, säger Ibrahim Khalil.

-Se bara vad som hänt mig sedan dess. Min bror har dödats och en kusin har kidnappats. Hon är försvunnen sedan fem månader. Vårt land har förstörts av utlänningar, inte bara av amerikaner utan av extremister som kom hit för att strida med dem. Saddam var en brutal man och vi antogs vara fria när han försvann. Men det finns ingen frihet när du varje dag är rädd för din säkerhet. När jag ser på TV att folk i Amerika och England tycker det blir bättre i Irak undrar jag varför de inte flyttar hit så att de kan se på plats hur det är, säger Abdullah Jawad som också deltog i det välorganiserade « jublet » på Firdous torget för fem år sedan.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om Irak, Krig, Saddam Hussein, USA, Imperialism, Politik

Kris, kris och åter kris. K-ordet fyller spalterna sedan en tid tillbaka. Frågan som alla försöker besvara är: befinner sig USA redan i en lågkonjuntur, recession som det också heter. Den formella definitionen av en recession är att bruttonatinalprodukten sjunker under tre kvartal i rad. Det har den inte gjort ännu men statistiken hinner inte med i utvecklingen och när den så småningom korrigeras kanske vi får bekräftat att recessionen i USA startade med första kvartalet 2008. I tre månader i rad har i alla fall antalet arbetslösa ökat. Plus att det ännu är tiotusentals familjer som kommer att förlora sina hem när de inte längre kan betala av sina huslån. Därför kommer hushållens konsumtion att drabbas och i dagens åtstramning från bankerna kanske det för första gången på flera decennier blir stopp för handel på krita. Därför tror jag att det nu är helt klart att USA redan är inne i en lågkonjuntur, som dock ingen ännu kan bedömma djupet av.

Frågan som följer är naturligvis vilka effekter det får på världsekonomin. Gäller ännu det gamla ordspråket att ”när USA nyser får resten av världen influensa”? I finanspressen råder det delade meningar om detta. Det gäller inte längre säger de som pekar på Kinas och Indiens nya ekonomiska roll. De menar att ”tillvästekonomiernas” stora efterfrågan på råvaror kan hålla världsekonomin under armarna även om USA drabbas av en djup recession. Det är sant att Kina, Indien, Brasilien och en del andra länder står för en stor del av tillväxten i världsekonomin. Men det är inte samma sak som en stor del av den totala volymen. Olika länders andel av hushållens tototala konsumtion i världen visar att Kina och Indien fortfarande väger lätt i den totala världsekonomin. De amerikanska hushållens andel av världens konsumtion ligger kring 32 procent medan Kinas inte överstiger 5 procent. Indiens andel är knappt 2 procent. USA och EU står tillsammans för cirka 55 procent. Med det som bakgrund tror jag att det gamla ordspråket ännu står fast. En kraftig konjuntursvacka i USA kommer att dra med sig resten av världen i ett långsammare tempo, kanske en global recession. Först ut på plan blir troligen Storbritannien som också likt USA sitter fast i en omfattande spekulationsbubbla på bostadsmarknaden. Bear Stearns var troligen inte den enda storbank som bränt sina skepp med ”subprimes”. Vilket finansiellt flaggskepp som sjunker härnäst återstår att se. Enda säkra gissningen är att skattebetalarna får stå för fiolerna. De som redan ser ett ljus i tunnelns ände är optimister. Det kanske är ett framrusande tåg.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om USA, Recession, Kina, Indien, EU, Ekonomi, Politik, Samhälle

Tidningarna rapporterar om allt fler hungerupplopp och gatudemonstrationer mot dyrtiden i framför allt afrikanska länder. I Elfenbenskusten skjöts en demonstrant till döds den 1 april. Dagen innan demonstrerade stora folkmassor i Senegal. Samma sak hände i Burkina Faso, Egypten och Kamerun dagarna innan. Under förra hösten hölls stora demonstrationer i Mexico och Marocko. Folk klarar inte av att skaffa mat för dagen. Och det är inte att undra på när vi tittar på prisutvecklingen för olika basvaror. Enligt FN ökade priset på basvaror med 40 procent förra året. På två år har priserna på vete, majs, ris, kolza, soja och palmolja stigit med 100-300 procent. De senaste två veckorna skjöt priset på ris i höjden med 30 procent. Att hungerupplopp väntar blir det då inte svårt att förstå när vi vet att för folkflertalet i fattiga länder går 60-90 procent av hushållskassan till mat.

Men varför rusar priserna på matvaror i höjden? Det ligger flera orsaker bakom. I Kina, Indien, Vietnam, Brasilien och några andra länder finns i dag en ”medelklass” som till antalet räknas vara 300 miljoner personer. Skillnaden för dessa människor är att de för första gången kan börja äta två mål om dagen. Efterfrågetrycket skjuter priserna i höjden. Nästa orsak är det kriminella projektet att göra bensin av mat. Stora arealer som används för att odla majs och annat till biobränslen minskar ytan som kan producera mat att ätas. Här har sedan finansherrar i pensionsfonder och spekulativa hedge-fonder sett en möjlighet att skörda stora vinster. Enorma belopp sätts i rullning för att spekulera i framtida prishöjningar på vete och andra basfödor. En tredje orsak är klimatförändringen som torkat ut odlingsbara jordar i framför allt Afrika.

Att fattiga länder i första hand i Afrika inte kan föda sin egen befolkning har sin främsta orsak i den politik de av IMF och Världsbanken tvingats följa under snart ett kvartssekel. Bakom det fina ordet ”strukturanpassning” skulle Senegal och andra koncentrera sig på export av bomull och andra industriråvaror och importera billig mat från världsmarknaden, exempelvis billig EU-subventionerad vete. De lokala jordbruken gick omkull, utblottade bönder tvingades in till städernas slumkvarter för att ansluta sig till de arbetslösas skaror. Så plötsligt börjar priset på den ”billiga” importerade maten att rusa i höjden. De nu arbetslösa, före detta bönder, har inga inkomster att köpa den dyrare maten med och det i ruiner lagda jordbruket kan inte producera den mat som behövs. Nu hotas miljontals människor av svält, allt tack vare påtvingade nyliberala modeller för ”utveckling” i Syd. FN-organisationen FAO(Food and Agricultural Org) har redan varnat för kommande hungerkatastrofer. Ja, till och med Världsbanken börjar dra åt sig öronen. Bankens nya chef, amerikanen Robert Zoellick, sa den 2 april att det krävs en ”New Deal” för att hindra upplopp och social oro i 33 länder som drabbats hårt av de stigande priserna på basföda. Ni ska veta att samme Zoellick var USAs chefsförhandlare i Världshandelsorganisationen, nyliberalismens murbräcka.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om FN, Hungerupplopp, Elfenbenskusten, Egypten, Kamerun, FAO, USA, Hungersnöd, Politik

De pikanta detaljerna kring den amerikanska bankjätten Bear Stearns kollaps börjar krypa fram i de senatsförhör som hållits. Skattebetalarna fick stå upp som garant för 29 miljarder dollar ifall utförsäljningen av banken hade misslyckats. Efter att Bear Stearns visat sig vare en av de största spekulanterna på den amerikanska bolånemarknaden och sitta inne med massor av så kallade ”subprimes”(lån till familjer som saknade medel att betala tillbaka lånen) stormade bankens kunder banken för att dra tillbaka sina pengar. På en dag, fredagen den 13 mars, försvann 80 procent av Bears kontanta medel, eller närmare bestämt 10 miljarder dollar.

Det fanns bara två alternativ kvar: konkurs eller hitta en köpare. Bankens ledning gavs ultimatum av den amerikanska centralbanken FED att hitta en ny köpare innan lördag eftermiddag den 14 mars. Bears ledning hade själv beslutat att lämna in sin konkursansökan måndagen efter helgen. I panik beslöt därför FED att hosta upp 29 miljarder dollar i garantier för att jättebanken JP Morgan skulle acceptera att köpa Bear Stearns för 10 dollar per aktie. Ett år tidigare stod aktien i 171 dollar. Som synes rena rean. JP Morgans chef höll med om att det var billigt men menade att det handlade om att ”köpa ett hus som stod i brand”. Men varför räddades banken? Har det inte sagts om och om igen att spekulanter inte ska stimuleras att ta ohållbara risker bara för att de tror sig vara för viktiga för att kunna gå omkull?

Om det bara handlat om bankens dåliga bostadslån och om nedläggning och avsked av de 17 000 anställda hade nog FED låtit det ske. Men Bear Stearns är en av huvudaktörerna på den marknad som handlar med CDS(Credit Default Swaps). Det är förenklat ett slags värdepapper som garanterar förluster vid obetalda lån. Det handlar om enorma pengar. Det finns CDS till ett utestående värde av 45 000 miljarder dollar och ingen vet exakt vilka som sitter inne med dem och var riskerna ligger.

Alla storbanker är intimt sammanbundna i detta kasino. Därför kunde inte FED och i sista hand Georges Bush låta Bear Stearns gå omkull. Hela det finansiella systemet hade under 24 timmar ett skarpeggat Demoklessvärd hängande över huvudet. Nu kommer säkert de myndigheter som bestämmer reglerna på finansmarknaden att spotta upp sig och lägga till några bromsklossar mot de värsta avarterna av spekulation. Men lika snabbt kommer banker och finansherrar att skapa nya ”leksaker” som inom snart på nytt kan hota hela världsekonomin. Ända till den dag då demokratiska beslut av en folkmakjoritet tar ifrån dem leksakerna.

Intressant?
I media: DN1, DN2, E24_1, E24_2,
Läs även andra bloggares åsikter om Bear Stearns, USA, Bolån, Spekulation, Politik

Helgen närmar sig men politiken tar inte ledigt.

Nato har fått två nya medlemmar, Albanien och Kroatien. Rent militärt kan de tvås väpnade styrkor knappast bidra med mycket. Men för Vita Huset är varje ny bas som befäster USAs hegemoni i världen viktig. Därför kan Nato-mötet i Bukarest ses som ett bakslag för Georges Bush. Grekland la sitt veto mot att Makedonien skulle släppas in i den illustra skaran. Det förvånar mig inte ett jota eftersom den grekiska borgarklassen sväller över av nationell chauvinism och fortfarande drömmer om ett Stor-Grekland. Bakslaget bekräftas också av att flera europeiska länder sa nej till Ukraina och Georgien som nya Natorekryter. Provokationen var för grov. Det flyter lite väl mycket olja och gas från Sibirien till Västeuropa för att riskera handelsförbindelserna med Moskva.

Strejker för högre löner blir allt vanligare i de så kallade utvecklingsländerna. Det verkar som mondialiseringens prissänkande effekter börjar att upphöra. Den starkt ökade efterfrågan på råvaor av alla slag har under det senaste året drivit på inflationen i länder som Kina, Vietnam, Bangladesh och många andra producenter av billiga varor till butikshyllorna i Nord. Anställda vid Nikes fabriker i Vietnam strejker för 15 procents löneökningar eftersom inflationen det senaste året nått 19 procent. Företagsledningen vill bara gå med på hälften. Den 3 april stängdes fabriken efter sammanstötningar mellan polis och arbetare. I Rumänien strejkar arbetarna på Dacia (Renault) sedan två veckor och kräver 50 procents löneökningar. Enligt arbetarnas fackliga organisation har priserna i landet ökat med 30 procent sedan början av 2008. I Kina ökade industriarbetarnas löner med i genomsnitt 18.7 procent under förra året, vilket kan behövas för att kompensera inflationen som redan i år uppgår till över 50 procent för vissa basvaror. Men allt är som ni vet relativt. Trots löneökningarna stannar den kinesiska industriarbetarens årslön kring 25 000 kronor.

I Basra vägrade mer än tusen soldater bland regeringstrupperna att delta i striderna mot Mahdimilisen. Vissa lämnade helt enkelt sina poster och andra vägrade att strida. Bland dem fanns många officerare och till och med två höga befäl. Varje gång det hettar till visar det sig att USAs försök att skapa en effektiv lydarmé faller platt till marken. Vem vill skjuta på sina bröder och fäder?

Intressant?
I media: SVD1, SVD2, DN1, DN2, PolDK1, PolDK2,
Läs även andra bloggares åsikter om NATO, USA, Grekland, Ryssland, Makedonien, Kroatien, Irak, Vietnam, Rumänien, Politik

I dag slår DN upp var de rikaste i landet bor. Danderyd, Täby och Lomma hamnar inte förvånande i topp. Där bor många av de miljonärer som DN nu säger utgör 1/6 av landets befolkning. ”Vi” är 1.6 miljoner miljonärer. Snart finns det bara miljonärer. Med lite mer inflation kanske vi blir 2 miljoner miljonärer till hösten. Men vänta lite. Vad sker med resten av vårt avlånga lands medborgare? Längst ned i artikeln vaknar DNs skribent upp och inser att över hälften av befolkningen har knappa 25 000 kronor i finansiella tillgångar. Vem var det som pratade om ”ägarkultur” och arbetarklassens försvinnande? Med knappt 2 månaders reserver tvingas alltså över hälften av den vuxna befolkningen att dagligen sälja sin arbetskraft. Annars står familjen snabbt på bar backe. Det är arbetarens lott. Inte att räkna miljoner. På sista raden kommer DN plötsligt ihåg att 2.2 miljoner svenskar inte har några finansiella tillgångar alls. Så var bor alla fattiga? Inte i Danderyd. Inte i Täby och inte heller i Lomma.

Läs även andra bloggares åsikter om Arbetarklass, Klass, Fattigdom, Rikedom, Social Välfärd, Social rättvisa, Politik, Samhälle

Många massmedia har frågat sig varför den ekonomiska situationen i USA och inte kriget i Irak verkar dominera presidenvalskampanjen. Arbetslösheten i USA är ju enligt den officiella statistiken väldigt låg så de ekonomiska bekymren borde inte ta den plats de tar i valkampanjen. Men bakom den låga arbetslösheten döljer sig en dystrare verklighet för de arbetande. Under 2007 ökade reallönen(lön efter infaltion) kring 2% för de flesta yrkesverksamma. Men sedan början av året gäller det motsatta. Enligt de amerikanska fackföreningarnas ekonomiska tankesmedja, Economic Policy Institute, sjunker nu reallönerna för alla arbetare, både för anställda i industrin och kontor. Sedan november 2007 sjunker reallönerna med i genomsnitt 1 procent och dessutom i tilltagande tempo. Veckolönerna sjunker något snabbare än timlönerna vilket innebär att antalet arbetade timmar per vecka minskar vilket i sin tur annonserar en högre atbetslöshet inom kort. Med det som bakgrund blir det lättare att förstå att de ekonomiska problemen tar upp den plats de gör inför det kommande presidentvalet.

Läs även andra bloggares åsikter om USA, Presidentval, Löner, Ekonomi, Politik, Samhälle

Frankrikes president Nicolay Sarkozy fortsätter att stöpa om den franska utrikespolitiken. Inför det engelska parlemantet lät han häromdagen meddela att Frankrike kommer att sända ytterligare tusen soldater till Afganistan. De soldater som sänds är inte som hittills underhållstrupp utan soldater som ska sättas in i strid. Åtgärden är ytterligare ett bevis på att Sarkozy tar steg för steg för att helt sluta upp bakom Vita Husets kamp ”mot terrorismen”. Samtidigt har också den franska regeringen låtit förstå att landets försvarsmakt inte längre kommer att följa den självständighet som general de Gaulle hade kär. Det var 1966 som de Gaulle beslutade att lämna Natos gemensamma kommando. Under 90-talet närmade sig Frankrike Nato något men fortsatte att stå vid sidan av det gemensamma kommandot. Nu ska det bli ändring på det också. Premiärministern François Fillon har sagt att landet på nytt ska bli fullvärdig medlem i alla Natos strukturer. Uppslutningen bakom den amerikanska imperialismen ska bli 100-procentig.

Läs även andra bloggares åsikter om Bush, Sarkozy, Afghanistan, Irak, Frankrike, NATO, Politik, Samhälle

Vänstern i allmänhet, inklusive den utomparlamentariska vänstern, har inte stått i spetsen i kampen mot miljöförstöringen och klimathotet – miljökampen lämnades under många år i händerna på miljögrupper och gröna partier. I Amsterdam organiserades dock nyligen ett miljöseminarium av vänstern syfte var att ”hämta igen förlorad tid” och staka ut en strategi för kampen mot det dödliga hot som atmosfärens uppvärmning reser inom en överskådlig framtid.

Det var många kunniga föreläsare som delade med sig av sin kunskap till de cirka femtio deltagarna från ett tjugotal länder. Bland andra föreläste klimatologen Jean-Pascal van Ypersele, som vanligtvis forskar vid Leuvens universitet i Belgien. Han är också vice ordförande i FN:s klimatpanel.

Det råder numera inga tvivel om att förbränningen av fossila bränslen sedan industrialiseringens början är den stora boven bakom den temperaturökning som skett och sker i allt snabbare takt sedan 70-talets början. FN:s råd, Intergovernmental Panel for Climate Change, samlar forskningsresultat från hela världen, värderar dem och bygger matematiska modeller för prognoser.

Ökade temperaturer

I sin senaste rapport säger IPCC att temperaturen kan komma att öka fram till 2100 med mellan 1,1°C och 6,4°C jämfört med industrialismens början. Det råder mer eller mindre enighet om att temperaturen inte får öka mer än två grader för att det ska finnas en seriös chans att undvika en rad katastrofer.

Under hösten 2009 ska världens regeringar mötas i Köpenhamn för att förhandla fram ett nytt avtal som tar vid när Kyotoavtalet går ut 2012.

Borgerliga politiker och storföretagens representanter säger att klimathotet kan mötas genom en effektivisering av transporter och uppvärmning av byggnader, genom teknologiska framsteg som minskar utsläppen och framför allt genom en marknad för utsläppsrätter. Men seminariets föreläsare var totalt eniga om att de åtgärder som vanligtvis föreslås inte alls svarar upp mot det hot som mänskligheten står inför.

Rättvist avtal krävs

I stället krävs att ett nytt avtal binder samtliga länder vid årliga utsläppsnedskärningar med målet att sänka koldioxidhalten i luften med minst 50-80 procent innan 2050. Det krävs ett rättvist avtal som lägger det historiska ansvaret på Nord för de redan i atmosfären ackumulerade utsläppen.

Världens industriländer samlade i OECD konsumerar 80 procent av alla varor medan de fattiga står för 20 procent. Inom OECD konsumerar den rikaste femtedelen av befolkningen över hälften av alla varor.
Försöken att minska koldioxidutsläppen med utsläppsrätter, som säljs och köps på en marknad är dömt att misslyckas, eftersom de snabbt kommer i konflikt med olika industribranschers vinstmarginaler, och ingen nyliberal regering är beredd att störa kapitalets profitjakt. Dessutom är de moraliskt förkastliga eftersom de i en viss mening ger företag rätt att köpa och sälja, att handla med, människans livsbetingelser.

Seminariet drog slutsatsen att enbart en omläggning av energiproduktionen bort från de fossila bränslena till olika varianter av solenergi och jordvärme, och en socialt rättvis fördelning av bördorna kan definitivt lösa klimathotet.
Detta måste ske genom massmobilisering som kräver effektiva och rättvisa åtgärder.

Bloggat: Svensson,
Läs även andra bloggares åsikter om Klimathotet, Vänstern, Miljökamp, OECD, Miljö, Klimat, Politik

-Så länge kredittorkan fortsätter blir det allt troligare att skattebetalarna får stå för pengarna, skriver den brittiska finandraken Financial Times i dag den 15 mars.

Tidningen syftar på försöken att rädda den amerikanska storbanken Bear Stearns. Bankens aktiekurs sjönk 47 procent i fredags sedan det stod klart att den inte längre kunde hitta krediter till den dagliga verksamheten. Den amerikanska riksbanken FED grep in och garanterade hundratals miljarder dollar för att hindra bankens fall. FED är statligt och de pengar man ställer upp med kommer så småningom att hämtas ur skattebetalarnas fickor. Det är mindre troligt att bankens aktieägare kommer att drabbas trots att de varit med och tjänat stora pengar på Bear Stearns finansiering av bostadslån till familjer som inte borde ha skuldsatt sig eftersom de enligt alla vettiga kalkyler inte kunde betala tillbaka sina lån.

Intressant?
Borgarmedia: E24_1, E24_2, DN,
Andra bloggar om: Financial Times, Bear Stearns, FED, USA, Ekonomi, Samhälle, Politik